Jag är kanske av den gamla skolan. Jag kanske rent av räknas till en generation som är passé. Men ännu är jag inte död.
När jag går på krogen förväntar jag mig några enkla och grundläggande saker: rent och snyggt, god service, vällagad mat samt salt, peppar och tandpetare på bordet.
Att det ska var rent, snyggt och god service är väl självklart. Att maten är vällagad likaså. Om maten är god är en annan femma då ”gott” är subjektivt. Men med salt och peppar kan man alltid hjälpligt justera maten så det passar den personliga smaken. Jag vet att många kockar anser att deras rätter är perfekta och inte ska förändras, men till syvende og sidst är det jag som gäst som betalar kockens lön och det betyder att det är jag och inte kocken som ska vara nöjd. Det är med andra ord ett ofog att gömma salt och peppar så att man måste be om dem. Ofta får man den obekväma frågan ”smakar det inte bra” och när man väl får fram smaksättarna så har nästan maten hunnit bli kall. För övrigt kan man gärna låta vinägern och oljan stå framme också.
För den som är ung och med tandköttet tryggt neddraget över tandhalsarna är kanske behovet av tandpetare obegripligt. Men för oss som gott och väl passerat de fyrtio så är tandstickan en förutsättning för ett värdigt och uthärdligt liv. När man blir äldre blir mellanrummen mellan tänderna av naturen mycket rymligare och precis ALLT fastnar där. Har förrättens räka fastnat mellan tänderna kan det bli nästan omöjligt att njuta av varmrätten. Att sedan vid kaffet sitta och försöka få servitrisens uppmärksamhet samtidigt som man förtvivlat försöker bli av med oxkindsslamsan som pockar på total uppmärksamhet är en total pina.
Låt salt. peppar och tandpetare stå på bordet och låt gästen njuta till fullav upplevelsen. Undertecknat ”Grumpy Old Man”.
Öhmans Mat & Vin 
Kommentera