Runt om byn Saint-Maurice-de-Cazevieille, där vi spenderat de senast tre veckorna, ligger vingårdarna utspridda mellan skogspartier, landsvägar, sädesfält och fruktodlingar. Ett ovanligt varierat och vackert vinområde vid foten av Cevennerna, men ganska anonymt och dominerat av kooperativ och små vinodlare. På ena sidan av byn ligger följdaktligen det stora och innovativa kooperativet och på motsatta sidan den lilla egendomen Domaine Les Peyrières som sedan fem generationer drivs av familjen Jaussaud.
Skyltar visade att de höll till knappt ett stenkast från vårt hus och efter att ha skickat ett mejl var jag välkommen på ett besök. Annie Jaussaud och hennes dotter Anaïs välkomnade mig och tog mig genast ut i de ekologiska vinodlingarna. Familjen har odlat de 24 hektaren ekologiskt i över tjugo år men har inte varit certifierade förrän 2004. Det lilla cavén på gården var det mest kompakta jag sett. I tre våningar fanns stora betongtankar från 1950-talet tätade med harts samt glasfibertankar från Italien. Den minimala arbetsytan mellan tankarna var maximalt utnyttjad med slangar, pumpar, filter och en gammal vinpress som hängde hotfullt gapande över våra huvuden där vi stod och provade vinerna. Jag vågar nästan inte föreställa mig kaoset och logistikproblemen när alla druvor ska in, must jäsas och vin flyttas under skördesäsongen.
När vi provade vinerna förvånades jag över att alla viner utom det vita och rosén var från 2009. På frågan om inget annat var buteljerat så fick jag veta att man inte tappat något på butelj de senaste åren av de röda vinerna. Anledningen var att man fått löften från en vinhandlare att han skulle ”sälja stora volymer i norra Europa” och att man på hans inrådan buteljerat mer än vanligt. Det blev inget av affären och man står fortfarande med lager kvar. Som tur är visade sig vinerna, särskilt de av merlot, ha en mycket bra lagringspotential även i de enklare kvaliteterna. Förutom detta affärsmässiga svek var familjen hårt prövad av en familjetragedi och nyutbildade sonen Nicolas hade plötsligt och oförberett ta över ansvaret för vinttilverkningen. Man har därför förlorat ett par år och har delvis fått gå tillbaka till att sälja en del av produktionen till kooperativet.
Som av en händelse visade det sig att man lite drygt två veckor efter mitt besök skulle ta upp buteljeringen igen. Ny energi, nya etiketter och lite av en omstart. Jag blev inbjuden att delta när man på den mobila buteljeringsanläggningen idag på morgonen skulle tappa upp vitt, rosé och rött. Vid vingårdsbesök är vanligtvis buteljeringsavdelningen något man i görligaste mån försöker undvika, men en mobil anläggning hade jag aldrig sett i aktion så det kunde jag inte tacka nej till. En buteljeringslinje är dyr och tekniskt avancerad och om man inte är liten nog att kunna buteljera manuellt eller så stor att man kan investera i en egen så är en kontrakterad buteljerare enda alternativet. Det stora flertalet oberoende vinodlare anlitar därför en firma som kommer med en lastbil, ställer upp linjen, kopplar in slangar från vingårdens tankar och buteljerar enligt anvisningar.
Klockan åtta i morse backade lastbilen in och tog upp större delen av gårdsplanen. Lite av ett evenemang var det när familj, anställda, vänner och grannar samlades för att på olika sätt vara behjälpliga. Mycket justeringar, anpassningar krävdes samt oväntade tekniska problem dök upp. Mycket tid för småprat (på knagglig engelska och min obefintliga franska), lek med hunden och grand-père fick tillfälle att berätta om hur det gick till förr. Men när väl maskineriet gick igång flöt det på snabbt. Imponerande att se hur buteljererna snodde fram och tillbaka i de minimala utrymmena (titta på filmen nedan för en översikt av processen). Efter två timmar gick jag hem en stund men kunde fortfarande från solterassen höra klirrandet från bandet. Jag återvände för att köpa mig en låda av den nybutljerade rosén med den nya etiketten som Annie var mäkta stolt över.
Väldigt spännande att på nära håll få möta en sällan uppmärksammad vinverklighet och en familjefirma i ordets sanna bemärkelse.
Öhmans Mat & Vin 
Tack för inspirerande läsning om mat och vin från södra Frankrike. Vi ska till samma område lite senare i sommar. Både Domaine Les Peyrières och marknaden i Uzès lär då få besök av oss. Men länken till vingårdens hemsida leder ingenstans när man klickar på den. Deras hemsida verkar inte fungera, i varje fall inte i min iPad!