Jag har finjusterat receptet och metoden för ett idiotsäkert resultat. Kolla här: https://ohmansmatovin.com/2021/12/19/ohmans-idiotsakra-kottbullar/

Att få till köttbullar är en svår konst. De blir gärna för lösa och tappar formen, faller sönder, bränner fast i stekpannan, blir för hårda eller helt enkelt bara trista. Lite otippat hittade jag det perfekta receptet på svenska köttbullar i den amerikanska kokboken Cook’s Illustrated.  Jag justerade det lite grand och fick till helt perfekta köttbullar. En skvätt olja och en klick smör räckte för att steka hela satsen, inte en enda var ens i närheten av att bränna fast, stekytan blev vacker och snudd på knaprig och alla höll formen. Detta blir numera mitt standardrecept. Variera smaksättningen efter ditt husreceptet. Undvik ”gasad” färs som smakar illa och försök få tag på butiksmald.

Vispa samman 2 ägg, 1 dl vispgrädde med 4 msk ströbröd och 2 msk potatismjöl. Ställ åt sidan att svälla. Riv en liten gul lök fint och blanda omsorgsfullt med 500 g fläskfärs, 2 tsk salt, 2 tsk bakpulver, 2 tsk farinsocker samt kryddpeppar, svartpeppar och muskot efter smak (jag hade i massor). När smeten är ordentligt blandad rör du i ägg- och gräddblandningen och fortsätter att blanda mycket noga. Sist blandar du i 500 g nötfärs och rör tills du har en jämn, fin smet. Forma köttbullar med fuktade händer och stek dem vackert bruna i olja och smör på medelhög värme.

För en tid sedan fick jag en flaska 1997 Silver Oak Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Jag blev mycket glad över gåvan även om den åtföljdes av en varning att vinet kunde passerat sin topp. Jag blev glad för Silver Oak var nämligen en av de stora vinförälskelserna när jag i mitten på 90-talet började undervisa på Systembolagets centrala kurser. Vi hade förmånen att mer eller mindre kunna fritt plocka bland vinvärldens verkliga godbitar till en 3-dagarskurs med det knastertorra namnet ”Karaktärsviner”.

Trots Gaja, Mouton-Rothschild, Guigal och andra storheter minns jag mest den rika, komplexa, sammetslena fruktigheten och det fantastiska uttrycket av cabernet sauvignon i Silver Oaks tidiga 90-talsårgångar. Vinmakaren Justin Meyer som helt specialiserat sig på cabernet sauvignon blev också lite av en idol och jag försökte ordna ett möte när jag besökte Kalifornien 2001. Tyvärr gick det inte då han av hälsoskäl precis dragit sig tillbaka. Han dog tragiskt nog året därpå.

Med detta i bagaget var det med förväntan jag öppnade flaskan.  Korken var i absolut toppskick och färgen fin. Tyvärr doftade vinet vissnande blommor, hyacinter och sur kork; typiska tecken på att något inte står rätt till. Smaken bekräftade bara misstankarna; kort, snipig och lite stum smak. Ingen besvikelse utan snarare en liten sorg över ett vin som aldrig fick chansen att förföra.

Jag fick trösta mig med en 2002 Baron de Chirel Rioja Reserva, en annan gammal favorit från samma tid i min karriär. En fullt kompetent terapeut.

Det är märkligt med frukost. Medan de allra flesta av oss inte kan tänka oss att has samma rätt till middag dag efter dag så upplever vi det som en smärre katastrof om vi inte får vår vanliga frukost. Morgonvanorna är så inrutade att många äter samma frukostmat livet igenom.

Själv är jag en periodare. Jag ändrar mina frukostvanor så där en gång i kvartalet eller oftare. Anledningen är ofta oklar, men mestadels beror det på att ingredienserna saknas och så får jag improvisera. En längre tid var det ett sort glas tomatjuice, ibland uppblandat med lite apelsin- eller äppeljuice. Någon gång var det knäckemackor med ost för att sedan bytas mot yoghurt med egenblandad müsli. Gröt var det däremot längesedan jag åt. Men ingen frukost utan kaffe.

Under sommaren har det blivit fruktsallad, en vana som vi fick under semestern i Frankrike. Minst fyra sorters frukt och bär ska det vara med en bas av melon och banan. Till detta turkisk youghurt uppblandad med fettfri kvarg. Fantastiskt gott och mättande. Kruxet är skalandet och skärandet som måste göras varje morgon. Det blir nog juice igen till hösten.

Vilka är dina frukostvanor?

Systembolaget har satsat ganska mycket på alkoholfria alternativ de senaste åren* och tydligen har efterfrågan och försäljningen ökat, särskilt denna sommar. Jag vet inte om det beror på att fler än jag får på antibiotika eller om det är en trend som är här för att stanna. Valde ut några drycker som inte är de-alkoholiserade viner. Tips på alkoholfri öl får du här.

P.Lex Pure är den alkoholfria varianten av artisten Petters Prosecco. Framställd av must från druvan glera ligger den smakmässigt närmare en moscato d’asti med sin söta, aromatiska stil. Nästan vattenklar, bra mousse, sött men ändå fräscht frisk och druvig är den riktigt ren, snygg och trevlig i sin okomplicerade framtoning. Plus också för en riktif ”champagnekork” istället för de trista plastproppar som alkoholfritt bubbel brukar missprydas med. Funkar bra som pratbubbel och till frukt- och bärdesserter.

Ett av de vanligare alkoholfria alternativen på både krogar och i butiker är Amé. Dessa består av bland annat av druv- och bärjuicer som aromatiserats med örter och blommor. Den rosévariant av Amé som nu finns på Systembolaget smakar hallonsoda rakt upp och ner fast med en lite blommig parfymerad ton i bakgrunden. Smaken är halvtorr med ganska frisk bärig smak av hallon. Lätt sprits och lite vattnig munkänsla. Ganska fräsch men liknelsen med hallonsoda nedvattnad av smältande is är inte långt borta. Den här gör du själv med hemkokt saft och mineralvatten. Onödig.

Rabarber borde vara intressant att få fram en bra alkoholfri dryck av. Massor med syror att jobba med och den där lite kärva karaktären som skulle kunna ge ryggrad åt en måltidsdryck. Men Alkoholfri Rabarbernektar  doftar nästan ingenting, möjligtvis lite fruktschampoo och hårbotten (!) och smakar halvsöt, ointressant rabarbersaft. Punkt. Dyrast av alla dryckerna med ett pris motsvarande över 80 kronor för en helbutelj gör att man minst sagt känner sig lurad.

I mitten av 90-talet fanns ett vin av svarta vinbär från Överkalix som hette Svartvin. Fantastiskt smakrikt, bra och intressant. Tyvärr gick projektet i stöpet, men kanske kommer producenten bakom Nigrum att göra även en jäst produkt som tar tillvara potentialen i dessa fantastiska bär. Snygg, djup färg som ser ut som ett mörkt rött vin med mognad. Mycket stor uttalad doft av svarta vinbär (surprise!), svamp, höstlöv. Tänkte instinktivt på mina första möten med Torres spanska viner av cabernet sauvignon. Medelfylligt, mycket friskt, bärigt och med en trevlig liten strävhet och viss längd. Sötman (40 g socker/l) är väl dold. Den här kan jag tänka mig att köpa bara för att den är så himla god och läskande. Nyttighetsfaktorn bör vara god då c-vitamin- och antioxidanthalten måste vara tokhög.

*Varken i Statens avtal med Systembolaget eller i ägardirektiven nämns något om försäljning utöver öl, vin och sprit. Det är därför ingen rättvis konkurrenssituation att monpolet utnyttjar sin ställning gentemot andra aktörer på marknaden. De lägger ju ansenliga summor i marknadsföring på något som de egentligen inte ska sälja.

Jag passar på att prova lite alkoholfritt under min påtvingade vita period. Först ut ett gäng ölklassiker berövade sin själ.

Till skillnad från vin brukar öl klara de-alkoholiseringsprocessen bättre än vin. Förmodligen för att vinet har en högre alkoholhalt och mer av vinets kropp och smakbärare avlägsnas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Detta faktum märks tydligt i den alkolfria varianten av tjeckiska Staropramen. Nu är kanske inte Staropramen den mest karaktärsfulla representanten för landets klassiska pils och det avslöjas obarmahärtigt när alkoholen lyser med sin frånvaro. Smaken är tunn, lite metallisk och ganska kort och bär inte humlebeskan. Småtråkigt och obalanserat och föga bättre än en vanlig lättöl.

Desto mer karaktär har veteöl och särskilt de med jästfällning. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei är just ett sådant öl som har kvar den typiska fruktigheten, en liten sötma, friskhet och karaktär av skumbanan, kryddnejlika och aprikos. Skumkronan är otypiskt vek och eftersmaken är, efter en lovande inledning, mer än lovligt obalanserad och upplevs lite kvalmig.

Då har den filtrerade veteölen Erdinger Alkoholfrei klarat förvandlingen bättre.  Inte så mycket veteölskaraktär men desto mer fyllighet, frukt och en lång balanserad eftersmak. Det är snudd på att man inte saknar alkoholen alls. Riktigt bra. Finns inte på Systembolaget men kan hittas i välsorterade livsmedelsbutiker.

Här hittar du fler lågalkoholöl jag skrivit om:

https://ohmansmatovin.com/2012/09/04/skanehill-gard-veteol/

https://ohmansmatovin.com/2011/08/14/alkoholfria-ol/

https://ohmansmatovin.com/2011/06/28/brewdog-alkoholfri/

https://ohmansmatovin.com/2011/05/29/nu-snackar-vi-mikrobryggeri/