För över tjugo år sedan var jag på min första vinresa. Det var inte vilken vinresa som helst utan en fördjupningsresa i norra Spanien för anställda på Systembolaget. Fantastisk välplanerad tur där vi fick se det mesta av det bästa och lite till. Rioja, Navarra, Rueda och Ribera del Duero betades av. Fortfarande är detta den resa som gjort störst intryck på mig. Det är väl som man säger att man aldrig glömmer sin första.

I Ribera del Duero besökte vi bland annat legendariske Alejandro Fernandez under ett sensationellt dåligt besök, men det var Bodegas Pérez Pascuas och deras viner som gjorde störst intryck på mig. De kombinerade elegans, kraft, generositet, kryddighet, frukt och ekfat på ett sätt jag dittills inte upplevt. Sedan dess har bodegan varit en personlig favorit.

I Systembolagets sortiment finns nu 2013 Viña Pedrosa Crianza. Jag hade en flaska av årgång 2012 i källaren som jag öppnade idag. Här fanns allt det jag beskrev ovan samt det som jag tycker är så typiskt för vinerna från Ribera; blodapelsin, en blandning av syrliga röda bär och mörka mogna, frisk syra, fina men närvarande tanniner, julkryddor och en stram mineralitet i avslutet. En god gammal bekant som verkligen levererar.

Det är egentligen obegripligt varför druvan merlot fått ett sådant dåligt rykte. Visst tog den några rejäla rallarsvingar i filmen ”Sideways” men det kan inte vara enda anledningen. Det är nog snarare att den ger viner som kan vara så insmickrande, mjuka och charmiga att somliga ”konnässörer” med obetydligt innehåll i sina liv inte tror att vinerna kan vara seriösa. Sanningen är att merlot ingår i några av världens allra största viner och rundar av kantigheter, ger komplexitet och en doft av jordgubb som gör vinerna lite mer tillgängliga.

På egen hand är de ofta jordgubbssaftiga, mjuka, runda ibland nästan harmlösa. Men det är just därför som druvan ändå är så omåttligt populär bland de stora flertalet konsumenter som dricker ett vin för ögonblicklig njutning snarare än för analys och djupsinnigheter. Det är väl föresten för den egna njutningen vi dricker vin?

I ”världen bästa sortiment” finns vid en snabb räkning endast 17 viner på enbart merlot. Nästan alla skvalpar omkring i lågprissegmentet. Tydligen tror inte vårt monopol heller på merlot.

Fyndvinet denna gång kommer från Darling Cellars från distriktet Darling i Sydafrika. 2013 DC Six Tonner Reserve Merlot kommer från vingårdar som inte konstbevattnas och där vinstockarna är tuktade som fristående buskar, så kallade ”bush vines”. Uttaget är därför mycket lågt vilket antyds i namnet. Resultatet är ett vin med bra koncentration, mycket smak och ett bra uttryck av druvan merlot. Massor av bär som jordgubbar, röda och svarta vinbär, piptobak, espressokaffe, sötlakrits och lite vanilj. Smaken är saftig och mjuk med rik bärighet och en uppfriskande läskande syra. Rent, snyggt, charmigt och saftigt med överraskande längd och viss komplexitet.

Riktigt trevligt! Dessutom prissänkt från 91 kronor till 49 kronor! Kan beställas från den 1/8 i kollin om sex. Det finns tyvärr bara drygt 600 flaskor i lager. Det är bara att hoppas på vinstlott. Jag ska försöka lägga vantarna på tre lådor.

”Vad skulle vi göra utan Usaima?” brukar vi säga här hemma. I över ett år har hon jobbat i Blå Huset. Allt gör hon. Städar, bakar, packar paket, står i kassan, skyltar upp, organiserar och framförallt håller hon ordning på undertecknad och Kära Hustrun. Dessutom har hon humor. En riktig pärla!

Flera gånger har hon tagit med mat och bjudit på. Enkla små syriska rätter. Fräscha och rena i smaken och ofta med en dos citron. En särskild rätt har fastnat. Det var en kycklingrätt med potatis. Väldigt enkel och god. Väldigt butlersk. Calle skulle säkert uppskattat den och lagt den till sina recept. Jag bad att Usaima skulle visa hur man lagade rätten. Först idag blev det av. Hon gav mig den korta inköpslistan som jag tittade misstänksamt på. ”Resten har du hemma”. Handfast visade hon den enkla tillagningen. Doften i köket var underbar. Vad heter rätten frågade jag. ”Pata ma djaj plfrn”. Vad betyder det? ”Potatis med kyckling i ugn”.

Dela en hel kyckling i stora bitar. Lägg den i en stor gryta. Slå på kokande vatten så att det precis täcker. Släng i tio stycken kardemummakapslar, en kanelstång och två stycken limu omani. Inget salt. Jag frågade.  Koka upp och låt sjuda med locket på glänt i en halvtimme. Under tiden skivar du potatis i tjocka skivor och täcker botten på en ugnsfast form. Skär en gul lök, en till två tomater och en paprika likaledes grovt och lägg ovanpå potatisen. Smula över en hönsbuljongtärning, dra rejäla tag med svartpepparkvarnen och strö över lite sichuanpeppar. Salta. Ta upp kycklingen och lägg ovanpå grönsakerna. Salta. Häll över kokspadet (gott att koka ris eller pasta i säger Usaima) så att det knappt täcker potatisen. Skjuts in i ugnen på 250° i 30 minuter. Klart.

Jag har alltid sagt att italienarna inte kan göra rosé. Det är förstås en grov generalisering, men den ligger inte långt från sanningen. På senare år har dock en uppryckning gjorts och framförallt i Bardolino händer det spännande grejer.

Med det sagt måste jag säga att 2015 Fontanafredda Langhe Rosato är ett attans läckert vin. För en spottstyver får du ett knastertorrt, friskt och rödbärssprittande rosé med mineralitet, citruszest och någon nyans av seriositet. Utan att rodna (?) trippar vinet obekymrat omkring i gränslandet mellan mingelrosé och anständigt matvin. Skulle utan problem klara mig med detta som sommarens enda rosé. Nämnde jag att jag älskar den klassiska etiketten?

Blev för ett tag sedan inbjuden till Stockholm att prova den nya vinserien Crudo. Eftersom jag bor nästgårds med Nordic Sea Winery i Simrishamn där vinerna tappas så verkade det vara en onödig resa. Idag hade jag lite tid över och slank in på vineriets showroom och restaurang och provade av två av dem.

Serien Crudo, som även innefattar en prosecco, är viner i enkel budgetstil från Italien utan anspråk på komplexitet eller djup. Viner till vardagsbruk, större fester eller till sommarens snabbt ihopslängda middagar med rökt fisk, nypotatis, kallskuret och matiga sallader.

2015 Crudo Cataratto Zibibbio är ett blekvitt vin i tydligt aromatisk stil (zibibbio är det lokala sicilianska namnet för muscat) med fräsch doft av lime, citrus, fläder, gröna äpplen och en släng av vita blommor. Smaken är ren, frisk och knappt torr (väger in på 15g socker per liter!) med kryddighet, citrus och liten aptitretande skalbitterhet. Något tvärt och tunnt avslut. Enkelt och charmigt. Hade dock hellre valt Vida Organica som går i samma stil, är helt torr och faktiskt billigare. Crudo kan dock stoltsera med en snyggare etikett.

Definitivt roligare blir det med 2015 Crudo Rosato Negroamaro! Snyggt blekrosa färg och en doft som även den är lite nedtonad men avslöjar röda äpplen, hallon, lakrits och någon kryddighet. Desto mer ”knuff” är det i smaken. Torr, mycket frisk och smakrik där röda bär som hallon samsas med lakrits, svarta vinbär, hallon och tydlig kryddighet. Bra längd med viss kraft. Riktigt trevligt vin som lätt klarar av massor med smaker på tallriken. Till skillnad från det vita som finns i samtliga butiker så måste rosén beställas.

Fyndade kantareller på min loppisrunda i lördags. Jodå. Man kan hitta ätliga saker på loppis. De fick göra sällskap med en påse gnocchi jag köpte på Lidl. Du gör förstås din egen gnocchi, men är man bekväm som jag så är Lidls variant riktig vardagslyx. Fin, fluffig konsistens med tuggighet och en smak som jag hittar någonstans mellan pitepalt och småländska kroppkakor.

Låt en halv finhackad lök mjukna i stekpannan i massor av smör och 1,5 tsk rosmarin. Släng ner 5 dl kantareller som du rivit till lagom stora bitar. Fräs till de tappat vätska och börjar ta lite färg. Slå på 0,5 dl apelsinjuice (har du en apelsin så river du ner lite av skalet också)  från enoch 2 dl vispgrädde. Låt puttra tills grädden tjockar  till sig. Dra rejäla tag med svartpepparkvarnen, riv ner parmesanost, smaka av med salt och pytsa i mer grädde om det behövs.

Koka upp rejält med vatten och snåla inte med saltet. I med gnocchin. Efter ett par minuter flyter de små godingarna upp till ytan och då är det klart. Häll av vattnet men spara litet av det stärkelserika och salta kokvattnet (ställ alltid en kopp i durkslaget så glömmer du inte). Vänd ner gnocchin i såsen, späd eventuellt med lite av vattnet och rör ned lite persilja för ögonlyst.

Efter mitt senast inlägg fick jag massor av glada tillrop och uppmuntran i kommentarer, mejl, IRL och på Facebook, Twitter och Instagram. Jag kan lugna de som varit oroliga att bloggandet ska upphöra med att jag kommer att fortsätta tills vidare i mitt sporadiska postande.

Men nu är det sommar och det som gäller är arbete i kaféet i Blå Huset. Kanske ses vi där?

Tackar för all uppmuntran och önskar alla en härlig sommar med den sommarkrans av små sandwichar som jag knåpade ihop i morse till våra kafégäster.