Vin är tillståndet mellan druvmust och vinäger. Därför är det intressant att prova båda ytterligheterna för att veta ungefär var gränserna går.

Vinäger kommer de flesta av oss i kontakt med nästan dagligen men riktig druvmust ser man mer sällan. Nu finns på Systembolaget traubensaft från utmärkta vinproducenten Kloster Eberbach. Det är ren, klarnad druvmust av druvan scheurebe som är en rieslinkorsning. Mustvikten (ett mått på druvornas mognad) anges till 65° oechsle vilket innebär att om allt socker skulle jäsas ut så skulle det resultera i ett vin på ungefär 8,5%. Det innebär hyfsat mogna druvor med tyska mått. Enligt Systembolagets hemsida så innehåller musten 144 g socker per liter. Det motsvarar ungefär sötman hos ett riktigt sött vin, typ en sauternes. På flaskans skruvkork står att man inte ska skruva fast korken igen då vinet lätt kommer i jäsning. Risk för exploderande flaska kan tänkas.

Hur smakar då detta alkoholfria alternativ som sägs passa som sällskapsdryck eller till desserter och ostar? Det doftar rent, fruktigt och lätt aromatiskt med en blommig ton och inslag av gula äpplen, persikor och honung. Smaken är inte så söt som förväntad utan ligger närmare halvsött än sött. Förmodligen är här en hel del syror som väger upp utan att märkas nämnvärt. Fruktig med toner av gul frukt och honung. Ganska ointressant. Druvmust helt enkelt.

Jag tycker 42 kronor känns ganska dyrt i sammanhanget särskilt som smaken inte ligger långt ifrån vanliga druvjuicer. Kan dock tänka mig att det funkar bra till någon typ av vindrinkar till sommaren och till sensoriska experiment. Testade att hälla några centiliter i ett trist och fruktfattigt vitt matlagningsvin. Stor skillnad. Vinet vaknade till och blev riktigt okey. Kanske vi kan kalla detta för en ”fruit helper”?

Det här måste vara årets mest väntade totalhaveri. Att överhuvudtaget komma på idén att lansera en alkoholfri snaps är så absurd att den bara kan uppstå hos ett monopol. Begreppet ”alkoholfri snaps” är inte nytt, det har alltid varit ett stående skämt när man pratar alkoholfria drycker.

Vad händer om man tar bort de 40 procent av snapsen som är alkohol? Jo då får man kvar aromer och vatten och det är precis vad det är i dessa små flaskor. Nu har man ju inte avlägsnat alkohol utan helt enkelt tillsatt aromer* till rent vatten samt även två olika konserveringsmedel, två stycken sötningsmedel samt färgämnen. Man går inte bara miste om alkoholens berusande effekt utan även dess fyllighet, eldighet och smakbärande egenskaper.

Smaksättningen ska efterlikna de klassiska sorterna och till en viss del stämmer dofterna in. Ganska lyckat och nästan lovande. Chocken kommer när man smakar. Här finns ingenting och då menar jag verkligen INGENTING. Det är bara vatten. Aromerna orkar inte ens lyfta och ge någon upplevelse retronasalt. ”Malören” har visserligen en svag men efterhängsen bitterhet och ”Tjärven” dessutom en liten, blek kemisk sötma. Mer är det inte. Tänk att bli serverad ett immande nubbeglas och mötas av en tydlig kummin- och dilldoft och sedan få vatten i munnen. Som att få en stort fint inslaget paket som visar sig vara tomt. Fullständig besvikelse och lång näsa.

Spontana reaktioner (förutom tappade hakor och gapskratt) bland de som fick prova var ”ett hån mot svensk dryckeskultur”, ”det här ska jag köpa på skämt”, ”hade passat på Buttericks” och ”om Systembolaget frågat efter detta så undrar man vem som först frågat Systembolaget”.

Svensk Fyrpack är fyndigt namngiven och snyggt förpackad men man får läsa det finstilta för att hitta producenten vilket är helt begripligt. Om du inte vill, kan eller får dricka alkohol så köp några goda alkoholfria öl. Men köp för guds skull inte den skymf till produkt! Bättre då att dofta på riktigt brännvin och dricka vatten.

*Det står ”kryddad snaps” på förpackningen vilket är lite vilseledande då det handlar om aromer.

I lördags var det sista gången för  Bondens Marknad i Malmö för det här är året, med undantag för julmarknaden den 10/12. Julen var också närvarande i form av julöl från Skånehill Gård.

Lättölen från mikrobryggeriet i Kvidinge har jag lovsjungit tidigare så jag var verkligen nyfiken på denna säsongsöl. Hade jag läst det finstilta på etiketten så hade jag inte blivit så förvånad över den nästan becksvarta brygden som rann ned i glaset. Det här är nämligen ingen julöl i mer traditionell mening utan en klassisk, kraftig porter.

Färgen är på gränsen till svart och helt tät och skummet har en nyans av smörkola. Doften är stor, kraftfull med rostade och brända toner, kaffe, lakrits och soja. Smaken är fyllig men ganska frisk och med en viss sötma. De kraftigt rostade tonerna dominerande med skånerost, mörk choklad, tjära och mörk sirap. Smaken är balanserad och lång med en liten beska och något syrligt avslut.

Fantastiskt mycket smak med tanke på att det är en lättöl. Kommer att försöka få tag på fler flaskor till jul att ha till mumman. Men lite falsk flagg är det att kalla detta en julöl. Jag har svårt att tänka mig något på julbordet som denna kraftfulla brygd skulle passa till. ”Julporter” vore ett mycket bättre namn.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Jag hittade några intressanta alkoholfria öl när jag botaniserade på Lucu Food igår. Nu var det dags att testa.

Först ut var spanska Estrella Damm N. A. som även finns på Systembolaget men för ett par kronor mer. Skummet var mer än lovligt klent och doften liten men med en märkligt parfymerad ton som påminde om syrén. Den blommigt tvåliga tonen kom igen i smaken som var platt, blek, tunn och riktigt trist. Avstå!

Öl nummer två kom från Bosnien-Hercegovina och bryggeriet Sarajevska Pivara. Här var skummet förvånansvärt kraftigt och stabilt men i den humlearomatiska doften återkom en doft som påminde oroväckande om syrénen i det spanska ölet. Vid första sippen försvann dock betänkligheterna. Här var smaken fyllig, smakrik och maltig med en fint balanserad beska. Det här är ett öl som man skulle kunna servera mig blint och lura mig att det åtminstone vore en mellanöl. Riktigt bra! Blir klart sugen på att testa bryggeriets alkoholstarkare brygder.

Det öl jag var mest förväntansfull inför var Karmi ”Poema di Caffé” från Carlsbergs polska division. Här hade vi en alkoholfri mörk öl med smak av kaffe. Lite som en kraftigt rostad kaffeporter kanske? Färgen låg någonstans mellan en mörk lager och en porter men med ett oroväckande vekt skum. Jag studsade nästan bakåt av doften; stor påträngande karaktär av vanillin, smörkola och en viss förnimmelse av espresso. Inte helt olikt min gamla favorit Pocket Coffee. Smaken var rent ut sagt vidrig! Kväljande söt och vaniljstinn med en eftersmak som kletade sig fast med en syntetisk ihärdighet. Som en blandning av avslagen mörk lager och Vanilla Coke. Vad tusan ska man ha en sån här…dryck…till? Varken uppfriskande eller törstsläckande. Fungerar inte till något ätligt…jo möjligtvis Pocket Coffe om man gillar kaka på kaka. Om man åtminstone kunde bli full på eländet så vore det förlåtligt. Just nu är jag bara glad att varianten med hallonsmak var tillfälligt slut på hyllan.

Riktigt bra lågalkoholöl hittar du här samt en grymt bitter öl från ett kultbryggeri här.

Av någon anledning fortsätter jag att prova mig igenom Systembolagets alkoholfria sortiment. Fråga mig inte varför.

Turen kom idag till BEO Blood Orange Hibiscus som är en ”brewed refreshment” från Carlsberg. Man har utgått ifrån en maltbrygd (öl alltså) och kompletterat med en eklektisk juiceblandning från druva, apelsin (dock ej blodapelsin), äpple, citron, persika, svart (!) morot samt hibiskusextrakt. På den positiva sidan ska sägas att här finns inga övriga tillsatser, färgämnen, konserveringsmedel eller ens kolsyra utöver den naturliga. Det negativa är att det är en högst ointressant produkt som smakar som ett mellanting mellan utspädd Fanta och något märkligt smaksatt vatten. Varken festligt, gott, uppfriskande eller matvänligt. Ganska mycket socker (55 g/l) så det är inte ens ett hälsoalternativ.

Här finns fler alkoholfria alternativ .

Jag skriver så mycket om vin och alkohol att det inte är mer än rätt att jag jobbar på mitt sociala ansvar lite grand. Till min lista av alkoholfria alternativ lägger jag nu ett vitt ”vin”.

Natureo Free Muscat är tillverkat av pålitliga Torres och framställs av den aromatiska druvan muscat. Man jäser druvmusten till ett vin från vilket man sedan avlägsnar alkoholen. Muscat bör lämpa sig väl för den här processen då den är så aromatisk att mycket av karaktären bör bli kvar även efter tuffa processer.

”Vinet” har en mycket druvig, frisk och lätt aromatisk ton. Smaken är ganska frisk, något lite spritsig och fruktig med en väl balanserad sötma (hela 35 g!). Uppfriskande, fräscht och med mer karaktär av druvjuice än vin. Smaken är så kort att man genast tar en klunk till. Fungerar kanon som sällskapsvin med en isbit och en limeklyfta men är säkert strålande till het, lite söt asiatisk mat.

Brewdog är det skotska uppstickarbryggeriet som infört punken i bryggerinäringen och blivit omåttligt uppskrivna. Man brygger udda öl som sticker ut och skapar rubriker och ovärderlig marknadsföring. En del är väl mer intressanta än bra och de flesta förtvivlat överhumlade som så många andra öl från nya mikrobryggerier. Det är en stil som jag har lite svårt för. Den påminner alltför mycket om när vinvärlden var överentusiastiska över ny ek och man glömde bort frukten. Lika lite som vintillverkning handlar om timmerlogistik lika lite brygger man öl på humle. Det är frukt och malt som är huvudsaken. Anser jag.

Nåväl. Även om Brewdog inte gör öl som jag köar för så kunde jag inte motstå de flaskor som stod i det alkoholfria sortimentet på Systembolaget. Nanny State ”insanel hopped imperial mild” kom till som svar på anklagelser om alltför alkoholstarka öl. Ursprungligen var ölen på 1,1% men för den svenska marknaden har man fått ner den till 0,5%.

Ölet har en fin, men inte helt klar, bärnstensfärg och det täta krämgärgade skummet har en lite udda grön nyans som gissningsvis kommer av den kraftiga humlingen. Intensiv, parfymerad humlearom som nästan känns lite syntetisk och ligger tung över en litesn ton av torkade aprikoser och säd. Kroppen är vattnigt tunn och smaken kantrar genast av en fullständigt barock humlebeska som för tankarna till stopp-o-väx. Eftersmaken är lätt metallisk, tydligt parfymerad och med en svår beska som inte ger med sig.

Fullständigt onjutbart. Men är det punk? Tja, om vi föreställer oss ett punkband av fullständigt tondöva UNF:are som sköter sin hygien med ohemula mängder av AXE.

Här är några som lyckats med lågalkoholöl däremot.

Några läsare av denna blogg börjar kanske misströsta. Jag har på kort tid skrivit om lättöl, alkoholfri ”pastis” och rosévin och äppelmust. Beror det på att jag är inne i vit period? Nej, bara tillfälligheter. Jag kan utlova massor med vin framöver. Först måste jag dock bara få skriva om en gammal favorit som jag bunkrade upp av igår när jag besökte Kiviks Musteri och som jag nu sitter och läppjar på i solen.

Den mousserande måltidsdrycken Da Vinci fanns för länge sedan som alkoholfritt alternativ på Systembolaget men hittas idag endast på enstaka livsmedelsbutiker samt på musteriet. Det är synd, för det är ett riktigt bra alternativ till maten när man inte vill eller kan dricka vin. Drycken är framställd av en liten del vitt vin, citronsyra, socker och kolsyrat vatten. Det smakar som ett mellanting av vitt vin, mineralvatten och Sprite. Typ. Mycket ren, frisk, lätt och läskande smak som känns lite vuxen med smakbrytningen av vin. Bra som alternativ till läsk också och jättegott med en isbit och en limeskiva. Den här vill jag se på Ica i framtiden.

Det senaste året har en ”snackis” i mat- och vinkretsar varit äpplemust. Det har dykt upp sortrena muster från olika delar av landet och skillnaderna mellan gravensteiner och signe tillisch från olika växplatser har diskuterats som vore de druvsorter. Systembolagets alkoholfria sortiment har berikats med en hel del av dessa närproducerade alternativ.

Eftersom jag befinner mig mitt i äppelriket på Österlen så tyckte jag det var läge att prova olika sorter. I snart sagt varje vägkrök står det en skylt om must från egna odlingar men jag valde två av de mer kända producenterna som skiljer sig åt på många sätt samt en referens.

Kivikås är ett litet musteri med egna odlingar som specialiserat sig på att göra sortren och ofiltrerad must. Deras produkter hittar man på bättre krogar och i välsorterade delikatessbutiker runt om i landet. Genuin gårdskänsla och ett mysigt kafé som varmt rekommenderas.

Kiviks Musteri som ligger lite längre fram på den svindlande vackra kustvägen kantad med äppelodlingar är giganten i sammanhanget. Deras produkter hittas i varenda livsmedelsbutik, antingen under eget namn eller legotillverkat. Äpplets Hus och butiken sägs vara ett av Skånes mest välbesökta turistmål.

Jag började med att jämföra must av gravensteiner från både Kiviks Musteri och Kivikås. Den klara, filtrerade musten doftade mer än den ofiltrerade. Båda var åt det halvtorra hållet och hade en tydlig kryddig, nästan aromatisk karaktär. Kiviks kändes friskare och lite stramare medan Kivikås nästan gav en känsla av äpplekräm eller äppelmos. Mer fruktkänsla i den sistnämnda som kändes hälsosamt nyttig men den filtrerade var definitivt mer att betrakta som en måltidsdryck.

Provade två andra ofiltrerade från Kivikås. Kim är en lite ovanligare sort som både doftade och smakade lite av honung och bivax och var lite torrare i stilen. Cox orange var sötare, fylligare och hade karaktär av tropisk frukt, persika och mango. Nästan svårt att tro att det bara var äpple inblandat. Kivikås muster är pastöriserad, utan tillsatser och kostar 35 kr för 75 cl på musteriet, men enligt uppgift upp till 85 kr i stockholmsbutiker.

Den andra sorten från Kiviks Musteri var aroma som var något sötare men samtidigt med mer stramhet och syra. Smaken var också djupare med toner av röda äpplen och bär samt ett inslag av nypon. Båda musterna från Kiviks Musteri kan jag tänka mig till lite rustikare husmanskost samt till het mat som curry. Kiviks muster innehåller askorbinsyra som konserveringsmedel och kostade 50 kr för två 75 cl buteljer i musteributiken vilket är ungefär samma pris som ute i handeln.

Referensmusten köpte jag på PA Frukt som ligger precis i utkanten av Kivik och har en mycket anspråkslös fabriksförsäljning. Den enda musten de har till försäljning är gjord på en blandning av olika sorter är ofiltrerad och innehåller inga konserveringsmedel. Av de provade sorterna skiljde sig denna i färg genom att vara ljust gulgrön och lätt opaliserande. Doften var mycket frisk och gav intryck av nyplockade gröna äpplen. Smaken var lite torrare och hade struktur som kom av en lite äppelkärv munkänsla och frisk syra. Lättare, friskare och fräschare än de övriga. 22 kronor för 50 cl men fanns även på 5 liters bag-in-box för 100 kr.

Det börjar se ut som en trend. I går skrev jag om lättöl och idag blir det helt alkoholfritt. Men lugn. Det är bara tillfälligt.

Eftersom Gustibus skulle ha terminsavslutning med bouleturnering passade jag på att testa och servera alkoholfria alternativ till pastis och rosévin. Jo, du läste rätt! Det finns alkoholfri ”pastis”. Jag skojar inte.

Girard Anisé Sans Alcool kommer i en flaska om en liter, ser ut som färdigblandad pastis och kostar 59 kronor. Trots stor skepsis både doftade och smakade den som den skulle. Med en isbit var den inte helt olik en rejält vattnad pastis och hade mer komplexitet och balans än många alkoholstinna lågprisvarianter man kan hitta på franska supermarkets. Måste säga att jag är helt chockad och kan tänka mig att i sommar sitta och sippa på en Girard när jag behöver köra bil lite senare.Fast när jag kört färdig för dagen så blir det förstås Henri Bardouin.

Med denna oväntat positiva upplevelse i ryggen gav jag mig i kast med 2010 Arc-En-Ciel Grenache som är ett avalkoholiserat vin från södra Frankrike. Helt kort kan jag säga att det hade en diskret doft av fis och en spritsig, spretig smak med en eftersmak som inte på långa vägar var tillräckligt kort. AVSTÅ! Köp smaksatt vatten eller vad som helst annat. Hurv!