När jag skrev om croque monsieur häromdagen var jag så övermäkta stolt över att lyckas peta in ett citat av Marcel Proust på originalspråk och att göra en litterär referens. Inte likt mig alls.

Som av en händelse hittade jag idag en form för madeleinekakor på Lidl (av alla ställen) vilket jag tog som ett tecken på att receptet med litterär anknytning inte var en engångsföreteelse.

Smaken av madeleinekakan som smulas sönder när den doppas i lindblomsteet väcker ett smak och doftminne hos Marcel Proust och förflyttar honom i tid och rum. Den torra kakan uppblött i örtte blir på så sätt skyldig till ett av de mest kända, och minst lästa, mastodontverken i litteraturhistorien; På spaning efter den tid som flytt.

Il y avait déjà bien des années que, de Combray, tout ce qui n’était pas le théâtre et la drame de mon coucher, n’existait plus pour moi, quand un jour d’hiver, comme je rentrais à la maison, ma mère, voyant que j’avais froid, me proposa de me faire prendre, contre mon habitude, un peu de thé. Je refusai d’abord et, je ne sais pourquoi, me ravisai. Elle envoya chercher un de ces gâteaux courts et dodus appelés Petites Madeleines qui semblaent avoir été moulés dans la valve rainurée d’une coquille de Saint-Jacques. Et bientôt, machinalement, accablé par la morne journée et la perspective d’un triste lendemain, je portai à mes lèvres une cuillerée du thé où j’avais laissé s’amollir un morceau de madeleine. Mais à l’instant même où la gorgée mêlée des miettes du gâteau toucha mon palais, je tressaillis, attentif à ce qui se passait d’extraordinaire en moi. Un plaisir délicieux m’avait envahi, isolé, sans la notion de sa cause. Il m’avait aussitôt rendu les vicissitudes de la vie indifférentes, ses désastres inoffensifs, sa brièveté illusoire, de la même façon qu’opère l’amour, en me remplissant d’une essence précieuse: ou plutôt cette essence n’était pas en moi, elle était moi. J’avais cessé de me sentire médiocre, contingent, mortel. D’où avait pu me venir cette puissante joie? Je sentais q’elle était liée au goût du thé et du gâteau, mais qu’elle le dépassait infiniment, ne devait pas être de même nature. D’où venait-elle? Que signifiait-elle? Où l’appréhender?

Läs gärna denna intressanta artikel där det utreds huruvida Marcel Proust verkligen visste vad en madeleinaka var när han satt på sin kammare och fabulerade.

Att vispa ihop madeleinekakor visade sig vara en baggis även för en bakningsanalfabet som mig. Det blev små trevliga portionssockerkakor. Enkelt och ett givet diskussionsämne över tekopparna.

Sätt ugnen på 175˚C. Vispa 75 g smör med 3/4 dl socker, 1/2 tsk vaniljsocker eller malen vaniljstång med elvisp tills det blir vitt och poröst. Tillsätt två ägg, ett i taget, under vispning. Sikta ner 1 dl mjöl och tillsätt finrivet skal från en halv citron. Rör ned försiktigt tills allt är blandat. Pensla formarna med lite smält smör och klicka lite av smeten i varje form och grädda mitt i ugnen cirka 15 minuter eller tills kakorna fått fin färg. Ta ut kakorna ur formarna och låt dem svalna på galler.

Så särskilt andalusiskt är det väl inte med cheesecake, men jag komponerade denna variant med den traditionella kombinationen apelsin/nötter/px-sherry som man gärna har i desserter nere i södra Spanien.

Om du vill ha tag på den extremt söta och sirapslikande px-sherryn i Systembolagets ordinarie sortiment så kammar du noll. Däremot finns en (1) utmärkt variant från Montilla-Moriles listad, men i endast 22 butiker, samt några artiklar i beställningssortimentet. Gå in i närmaste butik och beställ men glöm inte att högljutt protestera mot det anskrämligt dåliga utbudet.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter, blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform. Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 apelsin, 0,5 dl apelsinsaft och 1 dl muscovadosocker (alternativt farinsocker) och 2 msk px-sherry (kan ersättas med en söt oloroso) samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen och dekorera med bitar av tunt skivad apelsin som du trycker ner något i smeten och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering och skvätt lite px-sherry över härligheten.

Denna frysta cheesecake fick fin smak av russin, en släng av lakrits och tydlig apelsinarom kombinerad med den söta och syrliga smaken från grädd- och färskostsmeten och den lilla sältan och nötigheten från bottnen. En riktig hit!

Ett snarlikt och mer traditionellt cheesecakerecept hittar du här.

”Provençalsk musselsallad” låter väl helt perfekt en riktigt varm sommardag? Det var det också.

Carl Butler gör i detta recept stor affär av att blötlägga och koka de vita bönorna själv. Just i det här enkla receptet tycker jag att man med fördel kan använda konserverade, små vita bönor. Sedan är det något fel på receptet; om det ska räcka til 6-7 personer så blir det ett bara ett par matskedar per person. Måste vara ett tryckfel.

Sedan är det detta genomgående problem med Butlers recept; hur ska maten serveras och till vad? Jag valde i detta fall att servera på en riklig bädd av grönsallad och med vitlöksbröd. Lite påvert blir det annars.

(6-7 personer ???)
100 g vita bönor
1 tsk timjan
1 lagerblad
1 tsk salt
2 vilöksklyftor
hackad persilja
1 gul lök
1 burk musslor i vatten
1/2 dl vinägrettsås
1/2 dl grädde

Lägg bönorna i vatten över natten. Skölj av dem, häll dem i en gryta och slå på vatten så det står cirka 2 cm högt över bönorna. Lägg i vitlöksklyftorna hela samt salt, timjan och ett lagerblad. Koka 1-1,5 timme. Slå av vattnet och låt svalna. Vänd ner de avrunna musslorna (en liten burk räcker), persiljan och finhackad gul lök. Blanda ihop vinägretten, rör samman med grädden och blanda ner i salladen.

Det här blev överraskande gott och ”provençalskt”. Men rätten behövde definitivt kombineras med grönsallad, riktigt gott bröd och en sval rosé. Perfekt sommarlunch!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

När jag skrev om Oreo häromdagen blev jag tipsad av Amina som har bloggen A piece of  cupcake om att göra tryfflar av de små kexen. Först lät det helt bisarrt men min nyfikenhet tog överhanden. Tur var det för de här barnsligt enkla tryfflarna är beroendeframkallande. Och ja. Det är bara tre ingredienser (om man inte räknar den långa listan på kakpaketet).

Krossa/mosa/mixa/mortla ett paket Oreo (176 g) och blanda med 100 g cream cheese till en smidig smet. Forma till cirka 16-20 tryfflar med hjälp av två kaffeskedar. Ställ i kylen så de stelnar något. Rulla dem jämna och fina mellan handflatorna. Doppa dem i 150 g vit eller mörk choklad som du smält i vattenbad. Lägg på smörpapper och kyl dem. Klart.

Har förresten galet många sökordsträffar på ”vrid, slicka, doppa” i olika kombinationer. Hur nu det kan komma sig?

Här hemma är det jag som lagar maten och Kära hustrun som bakar. Det brukar bli bäst så.

Idag svängde hon ihop en fantastiskt god rabarberkaka med många bidragsgivare; rabarber fick vi av en god vän, receptet från Leila och namnet från bröllopsdesserten signerad Daniel Roos. Inte för att jag vet vad en ”rabarberinteriör” är men det låter stiligt.

Vispa 3 ägg pösigt och vitt med 2,5 dl strösocker. Blanda ner 50 g smält  smör, 1 dl mjölk och 1 tsk stötta kardemummakärnor.
Blanda 2 tsk bakpulver, 1 nypa salt och 1 tsk vaniljsocker med 3,5 dl vetemjöl och vänd försiktigt ned i smeten. Blanda slutligen ned 100 g riven mandelmassa och häll sedan smeten i en smörad och bröad springform.
Skala och skiva grovt 1 st stor eller 2 späda rabarberstjälkar och stek i 25 g smör, 2 msk strösocker och 1 tsk malen kanel tills de mjuknar något. Sprid ut över smeten och grädda i 175° i cirka 30 minuter eller tills kakan inte längre är kladdig.Servera med vaniljsås eller en kula vaniljglass.

Jag ska börja med att erkänna att jag inte är någon kännare av baklava. De få gånger jag ätit denna lilla kaka har jag tyck den varit för mäktig och ettersöt. Tydligen har jag ätit fel sort.

Baklava är ett bakverk med ursprung i turkiet och bakas av filodeg, honung och mandlar, nötter och ibland pistage och rosenvatten. Som alltid när det gäller populära bakverk så varierar recepten. I Malmö finns det gott om ställen och bagerier att hitta dessa och andra bröd och kakor med ursprung i mellanöstern. Det var bara en tidsfråga innan tidningen Metros skåneupplaga skulle göra ett test.

Orientkakor i sin anspråkslösa (läs ”ruffiga”) lokal på Norra Grängesbergsgatan fullständigt sopade mattan med konkurenterna och jag var naturligtvis tvungen att prova och se om jag kunde omskolas. Det var inte svårt. Baklavan (pistagevarianten) var fint frasig, söt och lätt ovanpå den nästan obscent kraftiga och nötrika bottnen. Riktigt, riktigt smarrigt. Det här är en liten kaka som funkar som en avslutning till kaffet på vilken fin middag som helst. ”Toppklass” säger jag med min bristande erfarenhet, men jag har svårt att tro att det blir det bättre än så här.

I testet står att kakorna kostar 2:50. Om det är riktigt så har bagaren nu höjt priset till det dubbla. Det gjorde han i så fall rätt i. Kvalitet ska kosta.

Det är tydligen inte bara jag som har översnuskig fantasi och misstolkar reklamen för Oreo; ”Vrid, slicka, doppa”. Det fanns en facebook-grupp för alla som fnissade sig fördärvade över dubbeltydigheten, men den är borta nu. Att sedan ”oreo” i olika kombinationer ingår i amerikanskt sexslang gör det hela bara roligare. Det finns en hel del man inte vill veta som dyker upp när man googlar ”oreo sexual”. Om man säger så.

Hur som helst. Det lilla brunsvarta dubbelkexet är äntligen här på bred front efter att varit förpassade till specialbutikerna. Man vill ju helst inte läsa innehållsförteckningen, men de små rackarna är ruggigt goda. Själva kakan har en djup, lite bränd kakaoton med en viss sälta som balanserar upp sötman som framförallt dominerar fyllningen som påminner om frosting. Yummy!

Från och med nu har Oreos en säker plats på mitt onyttighetskonto tillsammans med ostbågar, dillchips och salta fiskar.

Här är ett busenkelt recept på hur du gör tryfflar av Oreo. Testa!

För många år sedan, i början av min vinkarriär, så hade jag en föreläsare som orerade om spanska viners överdrivna vaniljton. Han raljerade över detta och nämnde sådär i förbifarten att Spanien var en av världens största importörer av vanilj. Den inte helt diskreta antydningen var att spanjorerna skulle smaksätta sina viner. Ett resonemang fel på så många sätt och plan.

Vaniljtonen i viner kommer från bindemedlet lignin i ek som bryts ned till vanillin. Skulle man vilja smaksätta vinet vore det otroligt mycket billigare och effektivare att använda vanillin som dessutom är identiskt med eken. Eller helt enkelt göra såsom många gör idag; använda ekchips.

Men det finns faktiskt en koppling mellan vinindustrin och den stora vaniljimporten. Traditionellt klarnas rött vin med uppvispade äggvitor. Det går åt massor med vitor. Kvar har vi mängder av gulor. Vad gör vi med dem? Crema catalana förstås, som vi smaksätter med vaniljstång!

Crema catalana är den spanska versionen av créme brûlee. Mycket, mycket enklare att lyckas med, lite krämigare och dessutom smaksatt med citron och kanel. Receptet nedan räcker till 3-4 personer.

Sjud 3,5 dl mjölk i 5 minuter med en liten kanelstång, en bit citronskal stor som en tumme och en halv vaniljstång + det urskrapade innanmätet. Under tiden vispar du samman 3 äggulor med 3/4 dl socker och 1 msk maizena. Sila mjölken och vispa sedan ned äggblandningen. Koka upp under omrörning och häll därefter upp i portionsformar som du kyler ned.

Servering: Crema catalana serveras ofta uppklickat tillsammans med någon frukt, men lika ofta som en crème brûlee med ett knäcktäcke. Då strör du ett jämnt lager socker över krämen och bränner den med en gasolbrännare eller precis under de heta grillelementen i ugnen. Jag provade att servera i små skålar med ett par matskedar px-sherry. Det blev faktiskt godare än med knäcktäcket.

I ett anfall av akut sötsug slängde jag ihop en dessert av vad som fanns tillhands. Det blev gott!

I en portionsform smular du ner 3 digestivekex och blandar lite slarvigt ner 1 msk rumsvarmt smör. Skiva en banan och lägg ovanpå smulet och tryck ner lite lätt. Droppa lite citron över bananen. Grovhacka några rutor mörk choklad på 70% kakaohalt och strö några flingor havssalt över. In i ugnen på 200° tills chokladen smält. Klicka på lättvispad grädde.

En klassisk övertäckt paj som kan varieras i det oändliga. Kul att grädda direkt på tallriken..

Äppelpaj

(6 personer)

6 syrliga äpplen
2 msk russin
1 msk socker
1/2 tsk kanel
3 msk vitt vin eller vatten
1 sats pajdeg

Gör en pajdeg efter Carl Butlers recept. Skala och kärna ur äpplena (Butlers äpplen måste ha varit små för det räckte gott och väl med två jättestora) och dela i mindre bitar. Koka upp socker, kanel och det vita vinet/vattnet och lägg i äpplena som får koka sakta i 7-8 minuter utan att bli mosiga (jag läste receptet fel och slängde i russinen också vilket jag tror blir bättre). Låt fyllningen svalna.

Kavla ut deg till en rundel något större än den smörade tallrik pajen ska gräddas på. Degen ska bara vara ett par millimeter tjock. Täck tallriken med degen och skeda upp fyllningen som inte behöver spridas ut. Gör en motsvarande rundel som ska fungera som lock. Pensla kanterna på den undre delen väl med uppvispat ägg. Lägg locket på och kläm ihop kanterna med fingrarna. Skär bort överflödig deg med en kniv utmed tallrikskanten. Skär några små hål i locket, pensla med ägget, strö lite flisad mandel över och sist lite strösocker. Grädda på 225° i cirka 45 minuter.

Blåbärspaj: Gör på samma sätt som ovan men fyll pajen med ett paket fryst, tinade blåbär som du skivar en banan över. Hjortronpaj: Samma som ovan men med ett paket upptinade frysta hjortron. Tvärtemot vad Carl rekommenderar så skulle jag strö lite socker över bären här. Lökpaj: 5-6 medelstora lökar skivas och fräses  smör utan att de tar färg. Salta och peppra. Gör pajen som ovan men hoppa över mandel och socker.

Det här blev en riktig farmor-anka-paj till utseendet. Lätt och frasigt skal och en fyllning som var frisk och måttligt söt. Kanske inte riktigt värt besväret eftersom pajdegen är ganska svårarbetad och spricker när den kavlas. Blåbär-, hjortron- och lökpajen har jag inte lagat utan återger bara kortfattat som variationer på temat precis som Carl gjort i boken.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.