Inför jul brukar jag få förfrågningar om att hålla glöggprovningar. Även om jag gör det mesta för pengar så drar jag gränsen där. Istället brukar jag föreslå en provning där jag pratar om mat och dryckestraditioner kring julen och presenterar lite grejer jag själv tycker är trevliga till helgen.

Jag höll en sådan provning ikväll inför sjuttio personer och du kan själv kopiera den när du bjuder hem folk till en liten julfest. Mycket roligare än glögg och pepparkaka.

Börja med att prova den fylliga, rostade Carnegie Porter med choklad och kaffetoner till en chokladtryffel. Till en kryddsill på kavring passar en fatlagrad, avrundad och kryddig Lysholm Linie Aquavit. Den halvtorra sherryn Cristina Oloroso Abocado är perfekt till en dadel lindad med parmaskinka. Till en bit lagrad cheddarost fungerar den fylliga, söta och körsbärsdoftande Graham’s Six Grapes Reserve Port fantastiskt. Avslutningsvis pepparkaka med Saint Agur eller annan blåskimmelost till Varm & Kall Äppelvin serverad varm (du kan också pröva glögg).

För att prova något annat i den tjeckiska ölkulturen än ljus och mörk pilsner så sökte vi oss till bryggeripuben Pivovarský Dúm. Här är man inte buskablyg med sin produktion. De öppna jäskaren kan ses genom fönster både från gatan och inifrån lokalen. Smakmässigt sticker man också ut med sina åtta olika brygder. Jag beställde ölprovningen där man fick samtliga sorter i miniatyrglas av klassisk pintmodell. Hysteriskt roliga att sitta och hålla i. Även med glaset i sin egen hand var det svårt att inte uppleva det som en synvilla. Glaset var kanske också det roligaste.

• Pilsner. Helt ok men inte mycket mer. Konkurrensen på plats är svår. Mycket svår.
• Dark lager. Ganska smakrik men samtidigt lite platt och kort i smaken. Mer Falcon Bayersk än Primator Dark om man säger så.
• Sour cherry. Något parfymerad och artificiell doft, platt kropp och efterhängsen körsbärssmak.
• Coffee. Kraftig kaffekaraktär av hårt rostade bönor i italiensk stil. Som en riktigt bra espresso i doften men faktiskt lite för mycket av det goda i smaken. En deciliter var mer än tillräckligt.
• Veteöl. Leave it to the Germans.
• Bananöl. Ungefär lika kul som det låter. Skumbanan och blaskig lager. Rysningar i kroppen bara jag tänker på det.
• Nässelöl. Intressant. Intensiv grön färg som känns lite avskräckande. Mycket karaktär av nyklippt gräs, eukalyptus och klara toner av sauvignon blanc. Fräscht och inte helt oävet.
• Månadens smak. Ett öl av hälften vete och hälften rökt malt. Att det var det bästa ölet i provningen säger inte så mycket, men här fanns en bra pilsnerstomme och en fin rökighet som förde tankarna till islaywhisky.

Ett mikrobryggeri som brukar rekommenderas, men förmodligen mer beroende på de udda öltyperna än av deras kvalitet. Visst är ett besök intressant, lokalen är trevlig, maten verkade vara bra och de futtiga slantar provningen kostade är sannerligen ett billigt nöje..

Jag hade måttligt höga förväntningar när vi lämnade Prag för den nio mil långa resan till Klassiska Plzen och bryggerijätten Pilsner Urquell. Här har vi en industrigigant vars turistvärde ligger i paritet med Gonzalez-Byass och Freixenet. Den imponerande entrén och turistcentret bekräftade förväntningarna.

Nu blev vår lilla grupp mottagen snarast som kungligheter av bryggmästaren Václav Berka, hans assistent och den marknadsansvarige för norra Europa. Givetvis blev det inte den vanliga turistvisningen. Vi kördes runt i egen buss på det 53 hektar stora området och förevisades alla delar av produktionen inklusive den imponerande mältningsanläggningen där maltaromen låg tät och de spirande och gurkdoftande kornen förbereddes för större uppgifter.

Visst imponerade historien, de glänsande kopparpannorna, siffrorna, den interaktiva utställningen, de nio kilometer långa lagringsgångarna och alla tekniska lösningar. Att få stryka med handen över de grova och ärgade lagningarna på ”artefakten”, det allra första jäskaret för den ursprungliga brygden, var givetvis häftigt. Men det var först när vi i lagringskällaren förevisades öppna träfat där pilsner på traditionellt vis jästes i liten skala som vi riktigt häpnade. Detta var en parallell produktion som bevarats för att garantera att den ursprungliga smaken bibehålls. En historisk smakkontroll. Ölet som tillverkas här lagras sedan på stora ekfat täckta invändigt med kåda, precis så som man gjorde de första hundra åren.

Vi fick från fat prova den opastöriserade och ofiltrerade pilsnern. Källarsval, fyllig, rik, maltig och strukturerad med tydlig beska och en naturlig kolsyra tillräcklig för att ge den fräschör och bett som är så typisk för en klassisk pilsner. En stor ölupplevelse. När jag frågade vad som skiljde denna öl från en ”vanlig” Pilsner Urquell så svarade bryggmästaren nästan förvånat att det är samma öl men endast utan den slutliga stabiliseringen. Det är alltså sant att öl är bäst vid källan!

Vi fick också träffa det lilla lag av tunnbindare som återstår för att underhålla den minimala sidoproduktionen. I ett hus i utkanten av området bevarar de en alldeles speciell teknik att bygga dessa enorma och kraftiga fat. De behärskar också tekniken att med smält kåda göra faten helt täta invändigt för att inte ge ölen någon ekkaraktär. Hantverkarna var nästan rörande entusiastiska och beredvilliga över att få visa sitt hantverk och metoder. Sann yrkesstolthet!

Besöket avslutades med lunch i bryggeriets restaurang, en klassisk tjeckisk ölhall som inrymts i de gamla mältningshallarna. Riktigt traditionellt och samtliga av bryggeriets öl på kran. Den nya smalare linjen av öl med namnet ”Master” var en trevlig bekantskap och att prova en sval Urquell på plats till den rustika maten är faktiskt en alldeles speciell upplevelse. Är man här på besök så ska man definitivt äta här. Det är ingen turistfälla. Den ekonomiskt sinnade kan frossa i en ”all-you-can-eat-buffet”; ett dignande urval av lokal mat och fri tillgång till pilsner för i runda slängar 150 kronor. Men du har bara tre timmar på dig.

Kontrasten mellan en av ölvärldens giganter och tjeckiens minsta bryggeri dagen innan var slående. Båda mycket fina upplevelser men förvånande nog var inte skillnaden i kvalitet och karaktär så stor. Storleken har faktiskt inte så stor betydelse.

Idag kämpade vi oss upp för de lika svindlande branta som vackra höjderna upp till klostret Strahov för att besöka Tjeckiens minsta bryggeri. På vägen behövdes en och annan paus för att smälta intrycken, hämta andan och undvika mjölksyra i benen. En vätskekontroll blev det också. Som traditionen bjuder i Prag så gäller varmt vin på hösten och vintern. Inget annat än en variant på glüwein men mycket friskt, aningen mindre sött och med en tydlig kanelton. Mycket gott och uppfriskande och väldigt långt borta från glögg.

Snudd på att vi gav upp innan vi nådde fram till det lilla, lilla bryggeriet Klášterní Pivovar Strahov inne på klostergården. Tur att vi höll ut för här möttes vi av bryggarvärme, glänsande pannor, gemyt, rustik mat och makalös öl. Vi fick omgående tre glas med de sorter som för tillfället fanns i kranarna; india pale ale (IPA) i ett elegant spetsglas samt amber lager och dark lager i små knubbiga sejdlar.

IPA:n var osedvanligt välbalanserad med en behärskad arom av humle och en riktigt bra och maltig kropp och en avslutande bitterhet helt i proportion till frukten. Jag njöt bara av att titta på de små, små bubblorna som lojt tog sig till ytan och bildade ett tätt skum. Den mörka lagern var nästan kompakt svart men hade en lätthet och friskhet som tydligt visade pilsnerns kvaliteter. Trots den hårt rostade malten fanns här inga överdrivna kaffe- eller chokladtoner som ibland kan bli lite tröttande. Favoriten blev dock den djupt gyllene amber pilsner som ständigt finns i kranarna. Mycket fruktig, fyllig och med en bra friskhet och humletoner som spelade understödjande andrafiol. Snyggt! Alla öl opastöriserade såklart.

Vi tog in varsin rätt från menyn och beställde in mer öl. Jag tog en gulaschsoppa serverad på traditionellt sätt i bröd. Fantastiskt fin, mustig och pepprig smak och otroligt mört kött. Skolexempel på bra långkok. För tre små öl, en varmrätt och en kopp espresso fick jag punga ut med dryga hundralappen. Livet är rättvist ibland.

Mycket trevligt besök som avslutades med en rundtur och guidning (inte många steg) av bryggmästaren. Tur att vi tog oss upp för branterna. ”Worth waiting for” som det sägs i reklamen för en mindre karaktärsfull öl.

Igår firades stora systerns födelsedag på hotellbåten Admiral i Prag. Ett ställe som faktiskt överträffade förväntningarna. Hysteriskt konsekvent marin stil med betoning på mörkt, högblankt trä, polerad mässing och servisen i sjöuniformer. Matsedeln var av det internationella stuket med maträtter som var heta i början av 1990-talet.

Låter kanske inte som de ideala förutsättningarna men maten var mycket kompetent tillagad, snyggt presenterad, välsmakande och servisen var på absolut topp. Provade de första tjeckiska vinerna och inledde med Bohemia Regia Prestige Brut, ett mousserande vin gjort enligt traditionell metod och av druvorna rhine riesling och welschriesling.

Ganska djupt gul färg och små fina bubblor. Stor, generös och fruktig näsa dominerad av gul frukt. Frisk, fyllig och nästan fet, fruktig smak med tätt, mjukt skum. Ett matvänligt vin med tyngdpunkt på fyllighet snarare än syra. Passade fantastiskt till den krämiga svampsoppan.

Många minns kanske den enklare varianten som för många år sedan såldes på Systembolaget. Det här var någonting annat. Väl värt att prova när ni besöker Tjeckien.

Destilleriet Bruichladdich på Islay i Skottland har mer eller mindre nischat in sig på specialbuteljeringar av sin whisky. Här en sjuttonårig whisky som efter sedvanlig lagring på bourbonfat fått spendera en tid innan buteljering på fat som innehållit den lätta, ljusa finosherryn. Den har också ett ”syskon” baserat på samma whisky men som fått en avslutande cask finnish på fat som härbärgerat den intensivt sirapsaktiga PX-sherryn. Två motsatser med andra ord.

Tack vare min gode kollega som nyligen spenderade en vecka som praktikant på destilleriet har jag nu fino-varianten i min ägo.

Ganska ljus bärnstensfärg. Nyanserad, rökig doft med inslag av jod, hav, honung och apelsinskal. Rökigheten är något mer framträdande i smaken men det är en elegant, fruktig, nyanserad och ganska lätt whisky som inte avslöjar sin sanna ålder. Honungs- och apelsintonerna kommer tillbaka och ligger kvar ganska länge tillsammans med en liten förnimmelse av jod. Inte mycket skvallrar om att här är finofat inblandade, möjligtvis den stramt, kritiga och torra eftersmaken. Men det är förmodligen inbillning.

I dagens Nyhetsmorgon på TV4 sändes ett riktigt fint reportage från den skånska vinskörden med Bengt Frithiofsson.

För den som fortfarande inte tror att det odlas vin i Sverige är det bara att kolla klippet. Vi är fortfarande en bra bit ifrån att producera stora viner men utvecklingen går i rasande takt och resultaten är i många fall överraskande.

När jag först såg denna video med den inflytelserika vinkritikern James Suckling så trodde jag det var en drift med hans sätt att poängbedöma viner. Sedan förstod jag att det är en trailer för hans kommande videobaserade hemsida.

Jag satt med ögonen uppspärrade och hakan på bröstet inför denna kavalkad av ogenerad, arrogant poängsättning av viner rakt framför vinproducenterna. Fullständigt häpnadsväckande.

Antingen har karl’n ett stort mått självdistans och humor (vilket jag betvivlar) eller så…ja…är han helt omdömeslös. Ett tredje alternativ är att det är ett medvetet, smart sätt att marknadsföra hemsidan. Jag har ju redan med denna post hjälpt till att sprida informationen och kommer definitivt att besöka den för fler skämmiga guldkorn så helt osannolikt är det inte.

Edit: Efter att ha sett nedanstående klipp med kommentaren 01:23 så har jag bestämt mig. Poängtrailern är INTE humor. Den är på blodigt allvar. Är det bara jag som osökt kommer att tänka på Philip Seymour Hoffmans slemma rollkaraktär i The Talented Mr Ripley?

Kära Hustrun vet nästan ingenting om vin. Med lite tur kan hon identifiera riesling och kanske chardonnay. Men hon vet vad hon gillar och inte gillar. Billigare viner och många utomeuropeiska och distinkt fruktiga avvisas som ”bag-in-box” eller ”smakar enkelt barvin”. Rhôneviner ogillas för sin ibland parfymerade ton (där kan jag hålla med), sherry funkar inte alls (”jag känner från andra sidan lägenheten när du häller upp ett glas”). Men hon känner igen kvalitet på långt håll även om hon inte sätter ord på det.

Igår var hon sugen på ett glas rött medan jag sippade på en sherry. Innan jag gjorde en raid mot vinskåpet tvingade jag henne att prova sherryn. Efter viss motvilja doftade hon och smakade på det bärnstensfärgade vinet och utbrast förvånat ”det där var riktigt gott!”. Det var 1979 Añada Palo Cortado. Inte konstigt den föll på läppen!.

Glad över att äntligen lyckats få henne att gilla sherry så drog jag en röd bordeaux ur samlingen. Efter en snabb sniff och en rejäl klunk konstaterade hon enkelt ”det här var riktigt bra”. Jo jag tackar! 2004 Château Malescot St Exupery, en troisieme cru från Margaux bara sådär till ostbågarna i tv-soffan en torsdagskväll.

Hon är dyr i drift Kära Hustrun.

Inspirerad Tockasvansen/Johan Karlfeldt var jag helt enkelt tvungen att mot min vana plocka upp en vermouth senast jag var på Systembolaget.

Även om italienarna inte är helt ensamma om denna dryck (spanjorerna hävdar att de var först) så är bitterhet något de excellererar i. Att söta upp och tillsätta bittra och aromatiska örter i odrickbart vin var något som romarna utvecklade till en nationalsport. Idag är det en storindustri där det mesta är enkla, simpla produkter avsedda att smakdödas med ohemula mängder is, soda och juice. Men det finns undantag.

Antica Formula Carpano tillverkas under strikt hantverksmässiga former efter ett recept från 1786 och tappas på handblåsta numrerade literbueljer. På den klassiskt musiksatta hemsidan är informationen sparsam och man kan bara gissa sig till vilka smaksättare som använts.

Briljant, mörkt bärnstensfärgad med något grön kant. Stor, komplex, parfymerad doft med vanilj, kola, distinkt ton av igloo med colasmak(!), kryddig, ingefära, ek, kanel, russin, lavendel. Söt, frisk, medelfyllig med distinkt bitterhet, apelsinskal, tydlig kola- och vaniljarom, russin, stram, lång, intensiv och eldig. Lååång smak med balanserad bitterhet. En upplevelse!

En ny dimension av vermouth som ska avnjutas i stillhet framför brasan (om man har en sådan) med en skål  osttärningar och valnötter.