Valpolicella är ett fantastiskt trevligt vin. Okomplicerat, lättdrucket och matvänligt med snälla tanniner, frisk syra och toner av körsbär, röda bär och örter. Produceras i enorma kvantiteter i Veneto och kan därför vara ganska enkelt och trist, men är det välgjort är det ett mycket tillfredsställande vin. Få saker är så njutbara som enkel måltid i Verona med en kyld valpolicella på karaff. Goffa in maten och svälja vinet i stora klunkar. Härligt.

Visst vore det underbart att njuta ett sådant vin till fredagspizzan? Spring iväg till Systembolaget och botanisera! Du kommer att hitta ett (1) vin i denna stil. Kollar du Systembolagets hemsida efter Valpolicella så får du närmare 40 träffar. Alla utom tre (3) är nämligen amarone eller ripasso. De två övriga är i en icke traditionell, fatlagrad stil.

Amarone var fram till mitten av 80-talet en ganska udda vinstil som producerades i begränsade volymer av ett fåtal producenter. Särskilt mogna druvor från utvalda vingårdar sparades åt sidan och torkades. Den koncentrerade musten jästes, lagrades på ekfat och gav komplexa, alkoholstarka viner som avnjöts i små mängder vid brasan under den råkalla venetovintern.

Sedan hände något. Vinälskare i Skandinavien, norra Tyskland och Kanada (vi snackar brännvinsbältet) upptäckte vinet och både konsumtion och produktion sköt i höjden. Från att ha varit ett exklusivt vin utvidgades produktionen till att inkräkta på den vanliga valpolicellans domäner. Vi överskjöljdes av koncentrerade, alkoholstinna, obalanserade och russindoftande viner hopplösa att kombinera med mat. Inte nog med det. När amaronen är färdigjäst står vinmakaren med en drav av alkohol- och smakindränkta, blöta russin. Någon kom då på att återuppliva en avsomnad metod kallad ripasso. Man tager sin lätta, charmiga, körsbärsdoftande valpolicella och stöper den över russingeggan och låter allt få en andra jäsning. Sålunda besmittar man det lätta vinet med amaronekaraktär.

Systembolagets popularitestörstande och sifferstyrda inköpsavdelning har verkligen hjälpt att styra över konsumtionen till dessa russinosande viner. Visst. Gillar man symfonirock, James Cameron-epos, Dan Brown-klossar och SUV:ar så faller säkert dessa viner på läppen. Men söker man något med lite mindre bulleråbång och lättsammare profil så är man dessvärre hänvisad till russinträsket.

Aaaaah! Inget piggar upp som lite amarone-bashing.

Jag älskar bordeauxviner (hakor tappas i förvåning) och är såld på mogna viner (ögon spärras upp i överraskning och mistro). Därför var det med stor förväntan jag gick till gårdagens provning av röda bordeauxer av årgång 1988. När man provar olika viner från samma årgång kallas det horisontalprovning och kan vara väldigt lärorikt. Man får en uppfattning om gemensamma nämnare men brukar också upptäck hur olika vinerna kan bli.

Det finns ganska motsägelsefulla åsikter om årgång 1988 i Bordeaux. En del räknar den till en av de riktigt stora årgångarna medan andra ser den som en svår årgång med ojämn mognad som gett viner med mycket syra, röd frukt och lite kartighet. Clive Coates, som visserligen är en auktoritet på Bourgogne, har sagt att 1988 är ”en årgång för engelsmän men inte för amerikaner”. Med det menar han att vinerna blivit strama och återhållsamma och inte fruktiga och eldiga i stilen som tilltalar coca-cola-publiken.

Provningen visade sig bli en besvikelse. Vinerna var överlag strama och helt klart dominerade av den höga syran och av röda bär i karaktären. Med två undantag var de helt ointressanta. Det rörde sig inte heller om flaskvariationer eftersom tre flaskor av varje sort öppnades och jag kontrollerade själv av dem alla.

Räddningen blev vinet till maten. 2004 Château La Mondotte från Saint-Emilion var ett nästan blåsvart vin med otroligt koncentrerad mogen, mörk frukt, fyllig och rund med toner av cassis, piptobak och kaffe. Den generösa kroppen balanserades av en mycket fin men kraftfull tanninstruktur, eldighet och bra syra. Balanserat, kraftfullt men elegant och en njutning i varje klunk!

Alla provningsanteckningar här nedanför, men om den intressanta matodryckdiskussionen kan du läsa på min bloggfiial på Taffel.

1988 Château Ducru Beaucaillou / Deuxième Cru, Saint Julien. Sluten, lätt bärig, något instängd doft med grön ton. Stram, mycket frisk, snipig frukt, lite eldig, röda bär och lite örtig. Viss längd och ganska mjuka tanniner. Snålt och trist och en riktig besvikelse.

1988 Château Lanessan / Cru Bourgeois Superieur, Médoc. Ganska stor, välutvecklad doft med toner av stall, läder, vissnande blommor, röda bär och russin. Medelfylligt vin med mycket mognad, frisk syra, röda bär, hallon, litet grönt inslag, lätt parfymerad. Bra längd med inslag av svamp och läder. Ganska charmigt och oväntat bra för sin kvalitetsklass.

1988 Château Gruaud Larose / Deuxième Cru, Saint Julien. Något stum, lite dyig doft, torkad frukt, soggiga jordgubbar, mandelmassa och en liten eldighet. Medelfyllig till fyllig, eldig och mycket frisk med tydliga toner av röda bär och röda äpplen, liten ton av svarta vinbär. Avrundad strävhet och ganska bra längd som avslöjar viss mognad. Ointressant och något obalanserat.

1988 Château Bahans Haut-Brion / Pessac-Léognan. Medelstor, varm doft av solmogna bär, fruktig, fin kryddighet med ton av rostat kaffe. Medelfyllig, elegant och fruktig smak där den mogna frukten och kaffet går igen. Balanserat med bra längd och fina men ungdomliga tanniner. Snyggt, typiskt och balanserat vin som väntat av ett andravin från Haut-Brion.

1988 Château Durfort / Deuxième Cru, Margaux. Stor, utvecklad, komplex och aromatisk och kryddig doft med inslag av russin samt stall, häst och läder. Fyllig men ganska stram och väldigt frisk med påtagliga fat, tuffa tanniner och toner av svarta vinbär, röda bär och mörk frukt. Ung smak men mogen doft. Ett vin med en ursprungstypisk och förförande doft som nästan får en att bortse från att smaken är obalanserad och lite tvär.

1988 Château Le Bon Pasteur / Pomerol. Stor, mycket fruktig men dov doft med tydlig karaktär av läder och nyputsade ridstövlar, skog och mossa. Fylligt, koncentrerat och fortfarande ungdomligt med mörk, varm fruktighet, svarta vinbär, tobak, lakrits och tydlig fatkaraktär. Lång eftersmak. Detta merlotdominerade vin var det bästa av vinerna i provningen. Kommer säkert att utvecklas positivt i ytterligare fem år.

En elev kom till mig och berättade att hon hade ett gammalt vin hemma och frågade om jag kunde ta en titt på det för att ”se om det är någonting att ha”. Sådant kan man ju inte motstå.

Det visade sig vara en Pichon Longueville Comtesse de Lalande från 1955. Ett av de stora bordeauxvinerna men från en något medioker årgång. Inga problem. Rätt lagrade och hanterade kan dessa viner bjuda på fina upplevelser.

Nu är decennier högst upp på ett köksskåp i fullt dagsljus långt ifrån goda lagringsförhållanden. Det är i själva verket rena döden. Etiketten var dock i gott skick tack vare ett skyddande lager av fossilerat stekos. Däremot var vinet långt nere på axlarna. Korken kunde skönjas i flaskhalsen som ett knotigt, svart finger som förmodligen endast hölls kvar tack vare lite intorkat vin under blykapseln. Troligtvis var det endast blyförslutningen som hindrat vinet från att helt avdunsta.

Jag grät nästan en lite skvätt där jag ömt höll flaskan som en liten sarkofag där man vet att det vilar en sorgesamt avliden mumie.

Igår besökte jag California Wine Festival i Helsingborg. Ett jättetrevligt arrangemang där man hade möjligheten att prova runt 400 olika viner från 100 producenter. Ett utmärkt tillfälle att få en ögonblicksbild av var den kaliforniska vinindustrin befinner sig idag.

Jag återkommer med lite detaljerad info om några viner jag gillade. Nu tänkte jag bara servera några intryck från mässan. Svepande, grova generaliseringar med ungefär lika mycket sanningshalt som påståendet att endast fransmän kan göra vin.

• Kaliforniska viner är dyra. Mycket dyra. Särskilt med tanke på vad man får, eller inte får för pengarna.
• Chardonnay från Kalifornien tenderar att dofta grön, konserverad sparris och tuttifrutti.
• Pinot noir från Kalifornien är ofta överekad, osar av blyertspenna, saknar frukt (jo då) och har ett bittert avslut.
• Zinfandel orkade jag prova en handfull av innan jag gav upp.
• Kaliforniska viner är överlag mycket välgjorda…men opersonliga.
• Fortfarande lider många av vinerna av doughnut-syndromet: mycket gott och fluffigt runtom men ett hål mitt i.

Kanske var jag lite handikappad av att jag kvällen innan druckit en alldeles lysande Puligny-Montrachet. Kanske.

När jag dricker ett glas meursault går tankarna nästan ofelbart till Winston Churchill och hans berömda ”Sällan har så många haft så få att tack för så mycket”. Kopplingen haltar något, men nog är det remarkabelt att de vita vinerna från en liten oansenlig by i Bourgogne har kunnat stå som modell för den populäraste vinstilen i världen.

Platsen är oansenlig och vattendraget som rinner där är så ynkligt att romarna gav den namnet muris saltus – ”ett mushopp”. Men ändå. Var helst i världen det buteljeras en rik, fyllig och smörig chardonnay så kan man vara säker på att i vinmakarens bakhuvud så ligger minnet av en ljuvlig, nötig och elegant meursault.

1999 Meursault från négocianten Leroy är djupt gyllene och briljant i glaset. Doften är stor, utvecklad och rik och dryper av smör, nötter, mandelmassa, tropisk frukt, citrus och mimosa. Smaken är torr, fyllig, nästan oljig, med en avrundad, läskande syra och rik frukt. Karaktären av smör, mandel och gula, mogna frukter kommer tillbaka. Under all frukt vilar stadigt en rik ekstruktur som ger vinet en kraft parad med elegans som många röda viner skulle avundas. Eftersmaken är ren, lång och välklingande. Trots ett decennium känns vinet spänstigt och en bra bit från sin topp.

Jag älskar palt. Det är den snällaste, tryggaste mat jag kan tänka mig. Men vad ska man dricka till?

De flesta skulle svara ”mjölk”, men jag är inte mycket för att dricka mjölk överhuvudtaget. Olika typer av öl har jag provat men inte fått det att funka heller.

På ren trots och i ett infall av tillfällig galenskap testade jag champagne till den nykokta palten. Mina systrar, som inte tackar nej till vare sig palt eller champagne, var inte sena att nappa på förslaget. Det fungerade fantastiskt bra! Kontrasten mellan den enkla, rustika norrländska rätten och det lyxiga, eleganta vinet var en oväntad succé! Systerskapen, som fått verklig smak för bubblorna, hjälper numera till att sprida den nya kombinationen!

Vill du själv prova ska du välja en lite enklare, fruktigare champagne med ett uns sötma. Som ett budgetalternativ kan du välja en crémant de bourgogne.

Här kommer tips på två riktigt bra viner att ha på lut därhemma. Båda är kanon som bufféviner.

Den vita är en riktigt bra, frisk och fruktig bourgogne som kan ackompanjera färska skaldjur, torsdagens fiskgratäng, eller fredagsmysets grillade kyckling. Det är inte varje dag man kan rekommendera en passabel vit bourgogne för bara 73 kronor!

Det röda är ett rhônevin med bra frukt, mycket karaktär och med mjuka tanniner. Lättmatchat med en bouef bourgignon, stekta kotletter och en potatisgratäng eller en liten trevlig osttallrik. Hundra spänn för ett karaktärsfullt vin som inte bråkar med någon eller något.

2008 Mâcon-Villages. Medeldjup gyllengul färg. Generös, frisk doft med fina citrustoner och tydliga inslag av tropisk frukt som ananas och en liten mineralton. Smaken är medelfyllig, lite fet och nästan oljig med en frisk syra och toner av citrus och ananas som kommer tillbaka med stora lass av gula päron. Bra balans och lång fin eftersmak med en liten matvänlig beska i avslutet.

2007 Lirac ”Les Chesnais”. Medeldjup röd fär med litet blått inslag. Medelstor, lätt eldig doft dominerad av röda, syltiga bär, färska örter och en liten knäckig vaniljton. Medelfyllig, frisk och bärig smak där björnbär dominerar och en fruktig plommonkaraktär kommer in. Eldig, lite bränd och syradominerad smak med snälla garvsyror och ganska lång eftersmak.

Idag är jag verkligen vintörstig! Efter nästan en vecka av förkylning och diverse krämpor ser jag ljuset i tunneln. Nu kan jag kanske få njuta ett (förmodligen flera) glas vin i kväll. Alkoholintaget har under veckan inskränkt sig till en och annan whiskypinne och en varm toddy. Det hjälper inte mot förkylning men gör den lite mer uthärdlig.

Dags att väcka doft- och smaksinne igen. Imorgon är det nämligen dags för en riktig holmgång med vinprovning. Hoppas kunna återkomma med en fet bloggpost om det.

Öhman is back!

När man tänker på ärtsoppa och dryck så är det väl varm punsch som först kommer upp. I andra hand är det väl en sval, ljus lager som kommer för en. Men vin då?

När jag för många år sedan arbetade bakom disken på Systembolaget hade jag en kund som varje torsdag kom och köpte en butelj Val de Loire till ärtorna. I deras familj hade de för vana att skvätta lite vitt vin i soppan och sedan dricka resten till. Lät inte så dumt, men jag har faktiskt aldrig testat. Syran kan nog göra underverk.

Däremot testade jag idag att röra ned några matskedar finosherry i den färdigköpta ärtsoppan (Jag tycker att ärtsoppa på ”plastkorv” är en av de färdigrätter som ofta är lika bra som hemkokt). Med sherryn lyfte rätten flera snäpp och den skånska senapen kompletterade bra. Ett litet glas fino vid sidan av var en ren njutning.

Det finns egentligen inget som säger att vitt vin inte skulle passa till denna klassiska torsdagsrätt. En rustik cava eller en halvtorr riesling borde vara utmärkta. Kan man dricka varm punsch till bör även en sval sauternes fungera. Läge för nya smakexperiment.

När det är extra synd om en behöver man något extra gott. Det finns visst en tvingande lag på det.

För två stora muggar värmde jag 0,5 dl vispgrädde och smälte 200 g (en kaka) 70%-choklad och 0,5 dl råsocker. Fyllde upp med mjölk och lät det hela få ett uppkok. Vispade grädde och blandade ner minimarshmallows. Hällde 3 cl brandy i vardera muggen, fyllde upp med varm choklad, toppade med grädden och toppade med mer marmallows.

Ojoj! Nästan som meducin! Fast bättre.