Det har varit och är mycket denna vecka. Inte mycket tid att blogga. Tyvärr.

Då flera dagar ägnas åt spanska viner tänkte jag ändå få iväg några tips på bra viner som provats.

Först ett riktigt ekonomitips; 2002 Viña Albali Gran Reserva från Valdepeñas. En traditionell spanjor med mjuk, mogen karaktär med toner av vanilj, ek och kryddor parad med körsbär och solvarma jordgubbar. Minst två år på ekfat och därefter lång fatmognad. Inget stort vin förstås men obegripligt billigt för 79 kronor.

2006 Raimat Cabernet Sauvignon från Costers del Segre är helt annorlunda. Ett modernare vin med tydlig karaktär av svarta vinbär, diskret fatkaraktär och bra fruktighet. Överraskande välgjort och rent med en bra struktur inlindad i den mogna frukten.

Betydligt mer karaktär och komplexitet hittar man i 2005 La Garriga Samsó från Empordà-Costa Brava. Kryddighet och mineralitet, stor frukt, stramt och med en härlig syra. Mycket balanserat och elegant men ändå kraftfullt. Mycket vin för 200 kronor.

De mousserande viner (cava) vi hittar i Sverige kostar ofta under hundralappen och är i de flesta fall välgjorda, enkla och lättdruckna viner. Tyvärr får vi sällan eller aldrig möjlighet att prova cavas av högre kvalitet. 2004 Gran Juvé y Camps från Penedés är en gran reserva och har lagrats på sin jästfällning i flaskan minst tre år. Därmed har den utvecklat en stor fyllighet och smakrikedom med toner av bageri och spansk brandy. Mycket fin mousse. Inte elegant som en champagne men mycket karaktärsfull och välstrukturerad. Tyvärr finns inte denna i Sverige.

Spanska viner i en helt annan liga skriver jag om här.

…kan man ha djupa diskussioner om vin.

Klimatförändringar eller nya metoder i vitikulturen? Tidigare skörd men samma blomningsperiod? Delvis tidig skörd med utökad malolaktisk jäsning? Är brettanomyces en defekt eller karaktär? Vad är då flor på sherryn? Finns ”reduktion” eller är det bara ”wine bullshit”? Varför chaptaliserar man i Chablis men inte i Klagshamn? Varför är ”grön paprika” mer sällsynt i Bordeaux idag? Hade Jancis rätt om ”sack”?

Gud vad skönt att öl finns.

Detta har vi väntat på utan att veta om det. Lars Torstenson bloggar: http://www.vinifierat.se/

Journalist. Författare. Vinmakare. Gudabenådad föreläsare. Gamäng. Västgöte. Bloggare. En sann renässansman. 🙂

Jaha. Så var man ”Certified Sake Sommelier”. Vad nu det är värt och betyder. Utbildningen var mycket intressant på många plan. Och då menar jag ”intressant”. Jag lärde mig kanske inte så mycket mer än jag redan kunde. Däremot fick jag uppleva en föreläsning om sensorik och umami som var absolut omvälvande. Ställde alla begrepp på huvudet. Lite som att få höra att jorden är platt…igen…fast nu enligt en hemmasnickrad teori och praktiska experiment som ”bevisning”. Håhåjaja.

Nåväl. Vad gäller sake kan man förenklat säga att det är framförallt två parametrar som avgör sakens karaktär. Den första är risets poleringsgrad (seimaibuai) det vill säga hur stor del av riskornet som återstår efter polering. Denna anges i procent och ju lägre siffra desto mer aromatisk sake i teorin. Den andra parametern är huruvida alkohol tillsatts i den färdiga saken. Tillsatsen sker inte för att höja alkoholhalten utan för att göra saken lättare hur konstigt det än kan låta. En sake utan tillsatt alkohol betecknas som junmai.

Vi provade fyra mycket bra sorter vars urvalskriterier var de ovantående.

Hiokizakura Junmai / Junmai 65%.
Mycket ljust gul.
Medelstor doft av ringblomma och prästkrage, gul banan, gult äpple och marsipan.
Lätt, torr, mjuk smak med fin fruktighet av bland annat banan. Mycket lätt, fin struktur och en fin, ren och delikat eftersmak. Mycket lik en fino sherry i stil.

Kinkankuromatsu / Junmai Daiginjo, 45%
Nästan vattenklar.
Medelstor doft av litchi, gula frukter, mogen banan och honungsmelon. Doften påminnande om en chardonnay.
Medelfyllig, återigen gula fruklter och med en liten syrlighet, något oljig och viss bitterhet. Mycket lång eftersmak med en åtstramande torrhet/kärvhet som nästan påminde om fatkaraktär. Mycket angenäm.

Shinriki / Ginjo, 55%
Nästan vattenklar.
Ganska liten doft, något blommig och vagt aromatisk med ton av grapefrukt.
Mycket lätt, någon bitterhet, svag karaktär av umami och en liten metallisk ton. Elegant, lång och förvånansvärt kraftfull och eldig eftersmak.

Ichiyashizuku / Daiginjo, 35%
Helt vattenklar.
Stor, ren doft av mandel, litchi, persika, apelsin (Loranga!) och en blommig ton.
Medelfyllig, ren och mintig smak med drag av salmiak. Mjuk, len, mycket elegant med en nästan ”eterisk” karaktär. En av de bästa sake jag provat! Prislapp: 150 pund för 720 ml!!!

Ska man då dricka sin sake varm eller kall? Som med allt annat så är det en smaksak. Men en grundregel är; enkel sake serveras varm, bättre sake serveras sval eller kall. Värmer man enkel sake kommer den att framstå som mjukare medan mer elegant sake kommer att förlora sin fina aromer.

Kanpai!

Mer om sake här.

Ännu ett långt inlägg från London. För att vara en storstad av denna dignitet så finns det skrämmande få öppna nätverk. Skamligt tycker undertecknad som måste vänta tills han utmattad kommer hem till hotellrummet.

Dagen igår skulle vikas åt sakeutbildning. Hade ganska höga förväntningar då jag ägnat mig lite åt denna spännande dryck och här skulle det handla om en fördjupning i två dagar. Dagens övningar lämnade väl ett och annat i övrigt att önska. Om man uttrycker sig milt. På bilden ovan ser du uppställningen inför en ”ground breaking spoon tasting”. Visst ser det intressant och spännande ut? Det var det inte.

Sake är varken en spritdryck eller ett vin. Det är en brygd. Ingredienserna är enkla. Ris, vatten och jäst. Det som gör sake till en så mångfacetterad dryck är framförallt den komplicerade processen. Sake kategoriseras efter till vilken grad riset är polerat (i snitt poleras 50% av riskornet bort) och om alkohol är tillsatt för att göra saken lättare.

En provning av specialsake hann vi med. Dessa typer är mycket ovanliga och utgör bara några procent av den totala mängden som produceras.

Shaboritate Namazake / Nama: opastöriserad sake
Nästan vattenklar.
Ganska stor, ren doft av gult äpple, jäst och liten eldighet. Inslag av blommor (jasmin) och mandel. Efter en stund en tydlig ton av granny smith.
Medelfyllig, liten eldighet, intryck av sötma, fruktig, ton av brioche.
Trevlig och typisk sake.

Janpan / Sparkling Junmai; Mousserande sake utan tillsats av sprit
Nästan vattenklar med ganska stora bubblor.
Medelstor doft av tuttifrutti, gurka och gröna päron.
Lätt, lite platt, avsaknad av frukt. Känsla av att kolsyran förstärker avsaknaden av syra i saken. Mettalisk, lite bitter och något kväljande eftersmak. Inte kul om man säger så.

Asamurasaki / Red sake: röd sake av rött ris.
Ljust laxrosa åt det bruna hållet.
Ren, stor doft av soja, rök, dålig medwurst och surnat äppelmos. Aromatisk ed ton av tjära.
Lätt smak av lingon, jäst, tjära, kryddor. Lite högre syra än övriga. Plågsamt lång eftermak av sur uppstötning. Ni förstår vad jag tyckte? Förstår varför denna typ av sake är ovanlig. Jag brukar inte säga så här men; Fy fan vad vedervärdigt! En mer kunnig person påstod att den fungerade perfekt till bläckfisk. Jag tänker då inte neka bläckfisken denna sake.

Tarusake / Taru: Fatlagrad på cederträ i 3 månader.
Klar, mycket ljus.
Ganska liten doft, vitpeppar, lichie, hav, ostron.
Medelfyllig, mycket lite struktur av fattannin, viss fruktighet. Viss elegans och bra längd.

Vintage 1985 / Koshu: buteljlagrad sake.
Klar, gyllengul.
Stor, utvecklad, mogen med inslag av honung, mandel, nötter och vita russin. Flyktiga toner, mogen banan och torkade blommor.
Fyllig, mjuk smak av torkad frukt, kola och mandel. Lite kort och torr eftersmak med någon strävhet. Mycket smak men ingen struktur. Som en mild maltwhisky utan ryggrad. Intressant om man ska vara snäll. Kostar uppenbarligen 300 pund för 72 cl! Hällde säkert ut 250 spänn i spottkoppen.

Tsukiakari / Nigori: ofiltrerad sake.
Helt grumsig, som riskoksvatten.
Medelstor doft av päron, grön banan, risvatten och ananas.
Medelfyllig, viss sötma, någon liten kolsyra, ”matig” och ett ganska kort eftersmak med någon bitterhet.

Eshigo Kijyoshu / Kijyoshu: sötare sake vars jäsning stoppats med alkohol.
Ljus, klar och lätt gul ton.
Liten, instängd och något ”muggig” doft av ris och färsk fisk.
Medelfyllig, viss sötma, konserverad aprikos. Torr, lite bittert avslut. Enkel smak.

Meijun / Iced sake: fryskoncentrerad sake.
Ljus gyllengul.
Liten doft av hasselnötter, honung, malt och säd.
Mycket fyllig, oljig, upplevelse av viss sötma, maltig, bra längd, eldig och frisk med sakemått mätt.

Mer om sake här.

Hemma i lugnet ett par timmar har jag tid att sammanställa anteckningarna efter en mycket intressant provning i Jerez.

Sherry är nästan undtantagslöst en årgångslös produkt genom den stegvisa blandning som sker i det traditionella solerasystemet. Dock kan numera sherry få en åldersangivelse.  Beteckningarna är VOS (20 år) och VORS (30 år). För att få en åldersangivelse måste prover av vinet som ska buteljeras kontrolleras. Prov hämtas från det angivna fatet som sedan sigilleras. Vinet genomgår sedan kemiska analys, C14-metoden samt en noggrann sensorisk bedömning innan det godkänns. Åldersangivelsen är den minsta genomsnittsåldern på vinet. Delar av det är mycket äldre än så. Priset för vinerna ligger runt 400 till 1000 kr per flaska. Betänker man åldern och den omständliga tillverkningen så får man säga att det är billigt.

Sandeman ”Royal Esmeralda Solera 1894” VOS
Klar, ljus bärnsten, grön kant.
Ren, stor utvecklad doft av nötter, salmiak, kola, vanilj och stallbacke. Efter en stund kommer toner av läder, knäck, rökighet och tjära.
Smaken snustorr, medelfyllig, smakrik och skarpt intensiv. Nötiga toner, honung, salmiak. Viss eldighet och en lång elegant eftersmak. När jag återkommer till vinet efter en halvtimme slår en distinkt doft av sockerkaka emot mig.

Barbadillo Amontillado VORS
Klar, bärnstensfärgad med ett anslag av grönt i kanten.
Ren, stor, flyktig finokaraktär av jäst, gröna oliver och mandlar. Inslag av salmiak, russin, gammal valvados och lite bokna äpplen och lite honung och vaxkaka. Stor, fyllig, mycket fräsch, eldig, smakrik och mycket intensiv. Ren, lång och mycket intensiv eftersmak.

Williams & Humbert Palo Cortado VOS
Klar och djupt gyllene färg.
Ren, stor doft som genast slår emot mig som ostronskal, hav och mineral. Därefter kommer aromer av valnötter, mandel, eucalyptus och créme brûlee. Utvecklas hela tiden i glaset.
Mycket torr, intensiv och smakrik. Medelfyllig, eldig med tydlig mineralton, russin och rågbröd(?). Lång och elegant eftersmak.

Harveys Palo Cortado VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Ren, medelstor doft, nötig, rostade hasselnötter och choklad samt tång och jod som påminner om maltwhisky.
Fyllig, smakrik, mjuk och avrundad karaktär, toner av bränt socker och nötter. Torr men med en förnimmelse av sötma. Rik eftersmak.

Vinicola Hidalgo y Cia Oloroso Viejo VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Stor och tydlig doft av muscovadosocker, nötter och russin. Generös doft med lite bränd karaktär.
Fyllig, torr, koncentrerad och oljig med bränd ton, russin och en tydligt metallisk eftersmak. Inte så komplex och lång som de tidigare vinerna.

Gonzales-Byass ”Matusalem” Oloroso Dulce Viejo VORS
Klar, djupt mörkbrun färg med gyllene kant.
Ren, stor doft av russin, torkad frukt, dadlar, sirap eucalyptus, honung och hav.
Fyllig, halvsöt (130 g socker), eldig, mycket frisk. Toner av russin, torkad frukt och mineral med en liten bitterhet. Balanserad eldighet. Lång och ren eftersmak med en bränd sirapskaraktär. En sherry som kan betraktas som en ”old cream”.

Bodegas Tradicion Pedro Ximenez VOS
Mörkt läderbrun nästan ogenomskinlig.
Ren, stor, aromatsik doft med eucalyptus, russin, fikon, dadlar, kaffe, sirap och hav.
Mycket söt, simmig och fyllig med mycket tydlig salt mineralton som balanserar sötman. Smak av kaffe, russin, sötlakrits. Lång eftersmak.

Bodegas M. Gil Luque Pedro Ximenez ”de Bandera” VORS
Helt opak, mörkt brun och mycket simmig.
Ren, medelstor doft av knäck, russin, dadlar och med en bränd ton. Inslag av ananas och eucalyptus.
Fyllig, tjockflytande, oljig och söt. Torkade frukter, bränd ton och förvånansvärt nog en påtaglig ton av cassis/svarta vinbär. Mycket lång smak. Smakupplevelsen inte så söt som antyds av sommigheten. Detta beror på polymeriseringen av sockret (bildandet av längre molekylkedjor) under mognaden.

Sammantaget mycket imponerande viner. Alla var rena, pigga och vitala utan tecken på att tappa spänsten. Återkommande i smakbeskrivningarna var ”salmiak”, ”eucalyptus” samt lite överraskande ”mineral” och ”hav”. Flera av vinerna var arommässigt förvillande lika whisky eller armagnac. Det som var gemensamt för vinerna var den stora koncentrationen och den intensiva smaken. Genom den mycket långa fatlagringen och avdunstning av vatten har det skett en koncentration av vinernas smakämnen.

Så blev det dags för den sista sherryn i Jerez.
En manzanilla Solear, inlagda sardiner och manchego i solen.
Nu bär det hemåt till kylan, piffiga falukorvsrecept och höstdassiga bilder.
Men vänta! Först blir det ett par dagar med sakeseminarium i London.

Oj vilken dag! Suttit i en 30° varm lektionssal i långa teoripass om sherry, vinlagar och solerasystem. Därefter en magnifik provning av 20- till 30-årig sherry under ledning av en nestor i Jerez; Neltràn Domecq. Helt fantastiska viner. Jag återkommer med utförliga provningsanteckningar.

Sedan direkt till Bodegas Tradicion som specialicerat sig på att endast buteljera och sälja viner som är mellan tjugo och trettio år i snitt! Vi förevisades gamla metoder, fortfarande i bruk på bodegan, hur man blandar och flyttar vinerna i soleran. Där blev det också en underbar lunch med tapas (suprise!), däribland favoriten räkplätt och en ris- och skaldjursgryta med saffran. Påminde om en paella med mycket vätska. En 30-årig oloroso passade förvånansvärt bra till. Helt otippat. Ännu bättre när vi blandade lite av vinet i maten. Förköpte mig lite på vinerna där. Oooops!

Sedan blev det ilfärd till examen i denna utbildning för ”sherryambassadörer”. Lite lagom beskänkt av urgammal sherry (och litte brandy) skulle det blindprovas och identifieras sju olika sherrytyper och göras ett skriftligt prov. Gick galant! Tror jag. Diplomen ska delas ut om en knapp timme.

I pausen hann jag springa och proviantera lite i närmaste snabbköp som hade lite NETTO-varning. Trots det var inte charkavdelningen så himla pjåkig. Skinkorna på bilden var veckans erbjudande. Övriga fanns på annan plats.

Sådärja. Nu ska det duschas och sedan på med skjorta och kavaj i 32°  värme. Examensmiddag hos Consejo Regulador väntar.

Igår kväll blev det ett avslappnat besök hos Bodegas Barbadillo i Sanlucar de Barrameda. Här blev det massor av manzanilla såklart. Den typ av fino som lagras i Sanlucar de Barrameda får en lite annan karaktär och betecknas därför som manzanilla.

Förutom deras storsäljande, lätta och typiska Solear (reas på systemet) fick vi prova en specialitet; Manzanilla en Rama. Detta är ett vin som lagrats under jästtäcket flor och i solerasystemet i nio år. Därefter har man klarnat vinet med uppvispade äggvitor och tappat på butelj direkt från fatet. Mörkare i färgen än vanlig manzanilla och betydligt fylligare och kraftfullare med lite nötiga toner. Så har smakade tydligen manzanilla i början av 1900-talet. Vinet är väldigt lagringskänsligt och ska helst drickas inom tre månader. ”2009” på flaskan anger tappning och inte årgång. Lite halvskumt.

Idag ska det testas riktigt gammal sherry. Sedan är det dags för examen. Hoppas något har fastnat.

…var det kanske inte. Men väl en historisk genomgång av Jerez’ historia och en mingelprovning av sherries från Lustau. Platsen var Castillo de San Marco, en fästning som genomlevt många förändringar. Startade som romersk befästning för att sedan bli en moské som vidare byggdes om till en befäst kyrka. Idag är det en kombination av historiskt monument och sherrybodega. Fantastiskt vackert. Nåväl. Vad provades?

Startade med Pavon Puerto Fino som hade en ganska stor doft med inslag av halm och stall. Smaken var lätt, mycket elegant och med en markant metallisk eftersmak. Mer av en manzanilla i stilen.

Lustau Rare Amontillado Esquadrilla hade en stor komplex doft av apelsin, hasselnötter och choklad. Smaken knastertorr, medelfyllig och smakrik med toner som speglade doften. Fantastisk till jamon iberico.

Lustau Emperatriz Eugenia var en oloroso som uppvisade en stor, komplex doft av fikon, dadlar, kanel, lakrits och valnötter. Smaken var torr, fyllig och rik där torkad frukt och nötter kom tillbaka.

Lustau East India Solera Sherry doftade som en julkaka! Fyllig, smakrik med en viss sötma och med julsmakerna av kanderad frukt, lite pepparkaka, nötter och fikon kom tillbaka. Mycket balanserad och komplex. Provade den även som drink med massor av is och en skiva blodapelsin. Överraskande uppfriskande.

Lustau Moscatel Emilín bjöd på en stor, aromatisk doft av pomerans och apelsinmarmelad. Tydliga toner av kanel och vitpeppar. Söt, smakrik och mycket aromatisk med citrus- och apelsintonerna som slog igenom allt tydligare. Kan tänka mig detta vin till en créme brulee med syltade mandarinklyftor eller en smakrik, vällagrad hårdost som Wästerbotten.

Lustau PX San Emilio doftade inte helt överraskande som koncentrerade fikon, dadlar och russin upphöjt till två. Söt, simmig, sirapslik med de markanta tonerna av torkad frukt, melass och en aning sötlakrits. Häftig.

Fantastiskt trevliga, välbalanserade viner som bjöd på fina smakupplvelser. Lite okoncentrerade provningsanteckningar ur minnet då det var en mingelprovning där vinerna även provades mot små trevliga tapas.