Idag blev det ett ovanligt lyckat experiment till middag. Jag gillar rustik mat och en av mina favoriter har varit patatas riojanas, det vill säga potatisgryta från Rioja. Eftersom jag försöker undvika snabba kalorier som i potatis (jag har gått ner en jeansstorlek!!!) fick jag anpassa receptet. Mycket lättlagat.

Grovhacka 2 gula lökar, 3 vitlöksklyftor och en grön spansk peppar (mild sort). Den viktigaste ingrediensen här är chorizo. Det ska vara den ”torra” sorten som du hittar bland ölkorvar och andra torra korvar som hänger i rumstemperatur. Den jag använde var av de vanliga märke ”Casademont” och med beteckningen ”sabor riojanos forte” och vägde in på 250 g. Dra av skinnet och dela i lagom stora grytbitar. Fräs allt på medelhög värme i olivolja tills löken är mjuk och det hela börjar vätska sig. Slå över 3 dl matvete och fräs med någon minut och fyll upp med 2,5 dl torrt vitt vin och 2,5 dl vatten. Låt det hela puttra på låg värme under lock i 20-25 minuter eller till vätskan kokat in. Smaksätt med 1,5 tsk salt och strimla ned 2 inlagda, grillade paprikor (kan uteslutas) och låt de bli varma. Servera med en sallad. Smaken blir mustig och rik med alldeles lagom hetta och bra struktur och tuggmotstånd. I min mening bättre än originalversionen. Snudd på stående ovationer.

Till maten drack vi ett enkelt vitt vin jag plockade upp på Systembolaget idag; 2008 Mesta Macabeo Moscatel. Flaskan fick följa med då den kom från ett område som var helt nytt för mig, nämligen DO Uclès. Området har bara varit godkänt ett fåtal år och ligger i centrala Spanien i närheten av Madrid. Inga höga förväntningar då vinet bara kostade 63 kronor och druvorna var macabeo och moscatel, inga högpresterare precis. När vinet hälldes upp slogs jag av det extremt ljusa, nästan vattenklara utseendet.  Doften var ganska stor och hade tydliga drag av tuttifrutti och aromatiska citrusfrukter, enkel men samtidigt väldigt tilltalande. Smaken var torr med bra frukt som dominerades av de aromatiska citrusfrukterna och hade en liten trevlig syra. Enkelt, men välgjort och trevligt. Absolut värt pengarna och lite till. Fungerade mycket bra med sin aromatiska ton och fina frukt till den kryddiga maten.

Pusha gärna denna bloggpost.

Dagens lunch på den soliga altanen blev Lammhults isterband med smör- och pepparotssvängda svängda gul- och rödbetor.

Jag gillar när isterbanden är riktigt syrliga. Vanligtvis brukar jag ha dilltuvad potatis till som står så fint med sin krämiga sötma mot isterbandens syra,sälta och rökighet. Men färska, mjälla och söta rödbetor med smör, flingsalt och ett sting av riven pepparrot var faktiskt snäppet bättre.

Isterband och dess söta tillbehör hör faktiskt till några av de riktigt balanserade maträtterna om man tittar till grundsmakerna. Därför var det inte förvånande att upptäcka att en fruktig cabernet sauvignon från Chile faktiskt var ett bättre, mycket bättre, alternativ än den traditionella pilsnern. En upptäckt tillkommen i brist på öl och överblivet vin.

Det är lika bra att få det ur mig. När jag nu sagt vad jag tycker om benämningen ”dessertvin” kan jag lika gärna avverka ”matvin” och ”sällskapsvin” med en gång.

Om vi börjar med det sistnämnda så brukar man med ”sällskapsvin” mena ett mjukt och ganska lätt vin utan nämnvärda tanniner eller framträdande syra. Inte sällan har de en viss sötma, framförallt de vita. Just mjuka och lätta viner tycker jag blir lätt vän med många maträtter. Bland synonymerna hittar vi ”snackevin”, ”bersåvin” och ”balkongvin”. Dessa etiketter är ett sätt att säga att vinerna inte är seriösa. Men alla viner är till för att njutas i sällskap med mat och/eller vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

”Matvin” är ett favoritord bland vinjournalister. En snabb sökning bland Bengt-Göran Kronstams artiklar i DN ger riklig skörd.  Vad betyder matvin? Ja helt enkelt ett vin som passar till mat. Och vad är mat? Och varför passar ett visst vin till ospecificerad ”mat”? Tittar man på vilka viner som etiketteras ”matvin” så är det ofta viner med större karaktär, fylligare kropp, mer strävhet och/eller syra. Med andra ord viner som kan ställa till en hel del problem i kombination med mycket ”mat”. Att benämna ett vin som ”matvin” är att göra en värdering om att vinet är mer seriöst men samtidigt inte bemöda sig om att tala om varför. Men karaktärsfulla viner njuter man väl gärna i sällskap med en väl vald maträtt och likasinnade vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

Att beteckna viner som ”matviner” och/eller ”sällskapsviner” är onödiga och slarviga generaliseringar. Om ni frågar mig.

Det kanske kommer som en överraskning för många att dessertviner inte finns. Däremot finns det väldigt många fantastiska söta viner. Nu är det säkert någon(inte du förstås) som fnyser ”Hårklyverier! Dessertvin och sött vin är ju samma sak”. Det menar jag att det inte är.

Söta viner har så många andra användningsområden än att ackompanjera mer eller mindre söta desserter. Allt fler har upptäckt hur väl viner med sötma passar till ostar. En klassisk kombination är ju söta viner med gåslever. I Monbazillac där det görs viner i sauternesstil rekommenderades vinerna till het curry eller färska ostron. En riktigt bra kombination är ett glas sauternes till en ansjovisstinn janssons frestelse! Överhuvudtaget matchar rik sötma i vin ofta rätter med hetta, fetma, hög sälta eller koncentrerad umami.

Idealet med torra viner(röda och vita) till maten är en ganska ny företeelse. För hundra till hundrafemtio år sedan skulle champagnen vara söt till den svarta kaviaren och tokajer, sauternes och sent skördade tyska viner serverades gärna genomgående till stora middagar. Idag när socker är billigt och allestädes närvarande ses sötma nästan som en defekt i vin, åtminstone som mindre önskvärt.

Vid mitt senaste besök i Bordeaux blev vi serverade elva olika söta bordeauxviner till lika många smårätter. Det var allt från inbakad grön sparris, parmesankakor, kryddigt ankbröst, heta korvar, gratinerad pilgrimsmussla(bilden) och asiatisk wok. Allt var mycket läckert tillsammans. På slutet fick vi faktiskt en enkel dessert med jordgubbar som jag presenterade i min första bloggpost.

Att förpassa söta viner till längst bak i vinlistan under beteckningen ”Dessertviner” och schasa dem till slutet av måltiden är lika begränsande som ”vitt till fisk, rött till kött”. I min bok. Därför stormar jag likt en Don Quijote mot användandet av den oriktiga benämningen ”dessertvin” varthelst den fläktar med sina kvarnvingar(jisses vilken haltande liknelse). Förmodligen en fruktlös kamp, men en ädel och osjälvisk sådan.

Om du inte brukar dricka söta viner men vill prova så rekommenderar jag Moulin Touchais (jag tror att aktuell årgång är 1995)från Loire. Det är ett sent skördat vin med hög, ren sötma som balanseras av en ännu högre syra. Det gör att vinet, förutom att vara extremt långlivat, fungerar till många olika matkombinationer där syra och sötma förekommer(nämn en rätt där det inte gör det). Då sötman tack vare syran inte är så framträdande tilltalar vinet även dem som inte brukar tycka om söta viner. Priset är 199 kr för en helflaska. Kan tyckas vara dyrt men räcker till 10 glas.

Tack till Gitto för inspirationen till denna bloggpost.

I nästa avsnitt ”sällskapsviner” och ”matviner”. 😉

Om du gillade denna post så uppskattar du nog denna om en champagnemyt.

När jag besökte Bordeaux häromsistens blev jag bjuden på små parmesankakor till ett sött vin. Vinet har jag glömt men kakan var speciell. Kocken delade glatt med sig av receptet som var löjligt lätt att komma ihåg; 150 parmesan, 150 vetemjöl och 150 smör (eller de löjligt enkla propoprtionerna 1-1-1 enligt ratio-tesen).

Idag kom jag mig för att pröva receptet. Eftersom jag aldrig vill/kan följa ett recept till punkt och pricka ville jag pröva på en annan smaksättning. Parmesan kan ju få en lätt kräkton som inte uppskattas av alla även om en liten touch av spya inte stör mig. Beslöt mig för citron och basilika/tomat.

150 gram parmesan revs fint och blandades med 150 gram(cirka 3 dl) vetemjöl och 150 gram mjukt smör. Arbetades ihop med händerna till en smidig deg. Klumpen delades i tre lika delar. En klump smaksattes med fint rivet skal från en liten citron. I den andra blandades mycket fint hackad basilika och en liten bit soltorkad tomat. Den tredje och sista fick vara naturell. Degklumparna formades till rullar med en diameter som en femkrona, packades in i gladpack och fick vila i kylen för att bli fasta i konsistensen. Ugnen värmdes till 200°, rullarna skivades ett par millimeter tjocka och bakades i cirka 20 minuter tills kakorna fick fin färg.

Kakorna får en rik parmesansmak och en mjäll, fet konsistens som blir knaprigare ju tunnare de skivats. Citruskakan blev en personlig favorit med fin arombrytning och en liten syra. Tomat- och basilikavarianten blev smakrik och fint balanserad. Den naturella tilltalade kära hustrun som tydligen gillade den lite fräna smaken. Tilläggas ska att hon är en hängiven ostbågekonnässör.

Kakorna är perfekta små tilltugg till många olika typer av viner. Den naturella fungerade jättefint till en söt bordeaux, citruskakan lyfte det vita vin vi drack ikväll och det är nog ingen djärv gissning att de går till många röda viner. Rullarna kan förvaras i kylen i flera dagar och du kan skära upp och grädda efter behov.

Detta är säkert ett känt recept men det var nytt för mig. Kul är det i alla fall och lätt att variera.

Igår blev det pasta. Hämtade helt sonika receptet från ”Jamies Matrevolution”, den förra pastarätten jag prövade ur boken blev ju så bra. Jag gillar verkligen Jamie Olivers enkla och okomplicerade mat. Detta recept ska vara en förenklad variant av ”tagliatelle alla genovese”.

Skala en medelstor potatis och skiva tunt med potatisskalaren. Skär av stjälken på en broccoli, dela upp buketterna och dela och skiva stjälken tunt. Koka upp en stor gryta med saltat vatten och släng i 400 g tagliatelle(jag tog pappardelle från Garofalo, mycket bra och smakrik pasta med otroligt bra tuggmotstånd) tillsammans med broccolistjälken. När det är två minuter kvar av koktiden lägger du ner buketterna och potatisen. Slå av vattnet(spara lite för spädning). Lägg i ett halvt stånd grovhackad basilika, minst 4 msk pesto(jag körde med Lidls eget märke som var riktigt bra och smakade friskt) och en näve riven parmesan och/eller pecorino i grytan. Rör om och späd med kokvattnet. I originalreceptet står inget om att salta men jag rekommenderar ett par rejäla nypor flingsalt. Servera med rikligt med hackad basilika och ost på toppen.

En enkel, rejäl och smakrik rätt. Den kraftiga pastan jag hade till dominerade lite väl mycket i rätten så originalets tagliatelle är nog att föredra.

Vinet vi drack till var 2008 Menetou-Salon ”Les Thureaux”. För de allra flesta säger Menetou-Salon ingenting. Det är en av alla dessa mindre kända franska appellationer som skapar förvirring. I detta fall befinner vi oss i Loire och vinet är snarlikt de mer kända vinerna från Sancerre och Pouilly-Fumé. Samma druva (sauvignon blanc), samma gröna aromatiska ton, friska syra och en antydan till mineralton. Detta vin är förtjänstfullt bra mycket billigare(99 kr) än sina mer kända grannar och har mer fyllighet och kropp än dessa brukar ha. Ett riktigt bra och karaktärsfull vin i sin stil och prisklass. Fungerade mycket bra ihop med pastarätten som framhävde frukten i vinet.

Till efterätt svängde jag ihop en hallonmousse. Vispade separat 2 äggvitor och 2 dl vispgrädde. Mosade en ask färska hallon med några matskedar socker. Vände samman alltihop försiktigt, la upp i portionsskålar och lät stå i kylen ett par timmar.

Tänk vad man inte visste vad man saknade? Kolsyrad mjölk med fruktsmak. Jo det är sant! Det är Coca-Cola Company som lanserar denna bastardprodukt enligt en artikel i Sydsvenskan.

Den fördärvade mjölken heter ”Vio” och ska enligt företagets nytänkande marknadsavdelning smaka som ”födelsedagsfest hos en isbjörn”. Vad isbjörnen har med mjölk och bubblor förtäljer inte artikeln. Vågar man föreslå det alternativa ”efterfest hos en gasig kossa”?

Idag blev det isterband till middag. Inte småländska men ekologiska och från mitt besök på Ängavallen. Lite lösare, något rökigare och inte så syrliga som jag förväntat mig. Inga typiska isterband, men goda.

Som tillbehör blev det en blomkåls- och broccoligratäng med munsterost. Munster är en rödkittsost från Alsace gjord på komjölk. Buketterna av broccoli och blomkål kokades i fem minuter i saltat vatten och placerades i en smord form och över dem hällde jag en tjock bechamelssås. Såsen gjordes på en stor klick smör som smältes och vetemjöl vispades ner och frästes utan att ta färg. Detta fick koka ihop med 2 dl grädde, smaksattes med salt och peppar och avslutningsvis pressad citron för att få en frisk smakbrytning mot det feta. Munsterosten(stor som en snusdosa) skivades över alltihop. Gratängen åkte in i ugnen på 175° i cirka 20 minuter. Bra kombination med den krämiga och smakrika gratängen mot det rökiga, gryniga och lite syrliga isterbandet.

Till denna rätt drack vi ett utsökt tråkigt vin – 2005 Periquita Reserva. Detta är ett vin som finns i samtliga systembolagsbutiker, kostar 79 kronor och blir konstant uppskrivet av en nästan enig kritikerkår(Kronstam är ett exempel). Jag hade förväntat mig mycket mer. När jag började med vin för cirka 18 år sedan fanns endast den ”vanliga” Periquitan som då var ett mycket karaktärsfullt vin som lämpade sig för lång lagring. Med en ”reserva” till ett högre pris förväntade jag mig en hel del. Till exempel lite struktur, koncentration, längd och smakrikedom. Vad jag fick var en enkel syltig doft och ett ganska lätt, mjukt vin med en lite otämjd syra, inga frukttanniner men lite enkla fattanniner. Den endimensionella lite godisaktiga frukten kom tillbaka i smaken som var befriande kort. ”Lättdrucket” är kanske en säljande journalistbeskrivning, ”trist” en mer passande. ”Det känns lite konstgjort” sa kära hustrun som varken är någon vinprovare eller kännare men väl en kräsen konsument.

Edit: Fler omdömen från Göteborgs Posten, Sydsvenskan och Dagens Industri.

pyttpanna stekt ägg rödbetor

Det var dags för lite kylskåpsrensning. Vad passar då bättre än pyttipanna? Undrar hur många ungar idag som vet att pytten egentligen är ett hoprafs av rester. Tror att de flesta sätter likhetstecken mellan pyttipanna och en djupfryst färdigrätt.

Pytt är ju en fantastisk rätt att utöva sin kreativitet på. Att jobba med köttrester och grönsakslådeskrap är totalt befriat från prestationskrav. Det är bara att hacka, fräsa, plocka fram kryddburkar och gå lös på mystiska behållare som gömt sig längst bak i kylen. Tillfredsställelsen är stor när kylen är rensad och magen nöjd.

Grunden till dagens pytt blev kokta, kalla potatisar och morötter som tärnades och kokades halvmjuka. De tärnade rotfrukterna frästes först till de fick en fin färg och togs sedan åt sidan. Därefter åkte sovlet tillsammans med skivad färsk vitlök ner i pannan; de sista skivorna riktigt bacon, två korvar från Ängavallen, resterna av flæskestegen och tärnad, grillad spädgris som legat och skramlat i frysen. Enbart fläsk denna gång med andra ord. När fläsket var brynt vändes hackade piementooliver, kapris, purjolök, persilja och gräslök ned tillsammans med rotfrukterna och allt värmdes upp tillsammans. Genom att köra de olika råvarorna i omgångar får du bättre koll på att allt får fin yta och bra konsistens. Allt frästes med massor av det överblivna ankfettet från confiteringen som aldrig verkar ta slut.

Serverades på klassiskt vis med rödbetor, stekta ägg(i runda formar på låg värme i stekpannan, blir krämiga och härliga) och sallad. Fantastiskt gott som bjudrätt på lördagkvällen. Ett rosévin till det? Ja tack, varför inte?

Vissa maträtter antingen älskas eller hatas. Blodpudding är definitivt en i den skaran. Ohjälpligt klassad som fattigmanskost. Tydligt bevis på det är att när krisen drog igång som värst i media i höstas visades ett reportage från Geas Chark som är Sveriges ledande tillverkare av blodpudding; de hade fått införa treskift! Deras pudding är helt OK och kostar väl fortfarande under tian.

Många backar inför det faktum att puddingen är gjord på blod, men jag är av den åsikten att kan man äta fläskfilén så bör man inte förakta resten av grisen. Dessutom är innehållet i en blodkorv eller blodpudding mycket ärligare än i många av de korvar vi glatt stoppar i oss lyckligt ovetande om kompostitonen. Själv älskar jag den spanska blodkorven morcilla som kommer i många smakvarianter; söt, salt, het och så vidare.

Dagens underbara lunch bestod av ekologisk blodpudding inköpt på Ängavallen (särskild bloggpost här), riktigt bacon och lingonsylt. Puddingen stektes knaprig i fettet från fläsket såklart. Smaken var mycket mild och fin, inte så söt som brukligt, med en avstämd kryddighet inte helt olik pepparkaka, mjuk och nästan krämig konsistens under den frasiga stekytan. Kombinationen med det salta och rökta fläsket och kontrasten från de sötsyrliga lingonen med sin beska är faktiskt sensationell i sin enkelhet.  Det här riktigt bra husmanskost!

Jag drack bara ett glas vatten men mjölk eller en lite mörkare öl hade varit toppen. Servera rätten elegant presenterad på krogen tillsammans med en mjuk, bärig och frisk beaujolais villages eller en valpolicella classico av den där körsbärsfräscha typen som knappast finns längre (Dö amarone. Dö!).