Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har provat en hel del gamla viner. Älskar komplexiteten som kommer med mognad. Ett gäng från slutet av 1800-talet har slunkit ned. Öl med ett par decennier på nacken har det också blivit. Bland annat Carnegie Porter som är dokumenterat väl ägnad för flasklagring. När jag var sommelier på Grand Hotel i Lund så fanns det ett antal gamla årgångar på listan. Härligt portvinslika i stilen.

När jag av en slump fick syn på en back med några flaskor Carnegie på en auktion kunde jag därför inte stå emot. Jag la ett bud och igår fick jag hem fyndet. Sju små flaskor på uppskattningsvis 25 cl i en liten träback med bryggeriets varumärke inbränt och ett bärhandtag i fint tyg med namnet broderat.  Flaskorna har naturkorkar som en gång varit säkrade med ståltråd som med tiden rostat bort. Etiketterna har likaledes vittrat bort och ersatts med lappar där en darrhänt människa med sirlig stil skrivit ”Carnegie Porter. Gammal”. Den mörka vätskan (som jag hoppas är öl) står högt uppe på flaskans axlar. Ingen stor avdunstning med andra ord.

Eftersom jag bara sett flaskor och back på bild tidigare så trodde jag att de kanske var från 1930-talet eller liknande. Men efter googling på flaskorna som är märkta ”Årnäs” så visade det sig att modellen inte tillverkades efter år 1900! Vi pratar om svensk, mörk öl med med runt 120 års flasklagring! Flytande historia.

Tycker ni att jag ska korka upp en flaska? Vill ni ha en rapport om innehållet är drickbart och vad det smakar?

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.

För över tjugo år sedan var jag på min första vinresa. Det var inte vilken vinresa som helst utan en fördjupningsresa i norra Spanien för anställda på Systembolaget. Fantastisk välplanerad tur där vi fick se det mesta av det bästa och lite till. Rioja, Navarra, Rueda och Ribera del Duero betades av. Fortfarande är detta den resa som gjort störst intryck på mig. Det är väl som man säger att man aldrig glömmer sin första.

I Ribera del Duero besökte vi bland annat legendariske Alejandro Fernandez under ett sensationellt dåligt besök, men det var Bodegas Pérez Pascuas och deras viner som gjorde störst intryck på mig. De kombinerade elegans, kraft, generositet, kryddighet, frukt och ekfat på ett sätt jag dittills inte upplevt. Sedan dess har bodegan varit en personlig favorit.

I Systembolagets sortiment finns nu 2013 Viña Pedrosa Crianza. Jag hade en flaska av årgång 2012 i källaren som jag öppnade idag. Här fanns allt det jag beskrev ovan samt det som jag tycker är så typiskt för vinerna från Ribera; blodapelsin, en blandning av syrliga röda bär och mörka mogna, frisk syra, fina men närvarande tanniner, julkryddor och en stram mineralitet i avslutet. En god gammal bekant som verkligen levererar.

Det är egentligen obegripligt varför druvan merlot fått ett sådant dåligt rykte. Visst tog den några rejäla rallarsvingar i filmen ”Sideways” men det kan inte vara enda anledningen. Det är nog snarare att den ger viner som kan vara så insmickrande, mjuka och charmiga att somliga ”konnässörer” med obetydligt innehåll i sina liv inte tror att vinerna kan vara seriösa. Sanningen är att merlot ingår i några av världens allra största viner och rundar av kantigheter, ger komplexitet och en doft av jordgubb som gör vinerna lite mer tillgängliga.

På egen hand är de ofta jordgubbssaftiga, mjuka, runda ibland nästan harmlösa. Men det är just därför som druvan ändå är så omåttligt populär bland de stora flertalet konsumenter som dricker ett vin för ögonblicklig njutning snarare än för analys och djupsinnigheter. Det är väl föresten för den egna njutningen vi dricker vin?

I ”världen bästa sortiment” finns vid en snabb räkning endast 17 viner på enbart merlot. Nästan alla skvalpar omkring i lågprissegmentet. Tydligen tror inte vårt monopol heller på merlot.

Fyndvinet denna gång kommer från Darling Cellars från distriktet Darling i Sydafrika. 2013 DC Six Tonner Reserve Merlot kommer från vingårdar som inte konstbevattnas och där vinstockarna är tuktade som fristående buskar, så kallade ”bush vines”. Uttaget är därför mycket lågt vilket antyds i namnet. Resultatet är ett vin med bra koncentration, mycket smak och ett bra uttryck av druvan merlot. Massor av bär som jordgubbar, röda och svarta vinbär, piptobak, espressokaffe, sötlakrits och lite vanilj. Smaken är saftig och mjuk med rik bärighet och en uppfriskande läskande syra. Rent, snyggt, charmigt och saftigt med överraskande längd och viss komplexitet.

Riktigt trevligt! Dessutom prissänkt från 91 kronor till 49 kronor! Kan beställas från den 1/8 i kollin om sex. Det finns tyvärr bara drygt 600 flaskor i lager. Det är bara att hoppas på vinstlott. Jag ska försöka lägga vantarna på tre lådor.

Jag har alltid sagt att italienarna inte kan göra rosé. Det är förstås en grov generalisering, men den ligger inte långt från sanningen. På senare år har dock en uppryckning gjorts och framförallt i Bardolino händer det spännande grejer.

Med det sagt måste jag säga att 2015 Fontanafredda Langhe Rosato är ett attans läckert vin. För en spottstyver får du ett knastertorrt, friskt och rödbärssprittande rosé med mineralitet, citruszest och någon nyans av seriositet. Utan att rodna (?) trippar vinet obekymrat omkring i gränslandet mellan mingelrosé och anständigt matvin. Skulle utan problem klara mig med detta som sommarens enda rosé. Nämnde jag att jag älskar den klassiska etiketten?

Blev för ett tag sedan inbjuden till Stockholm att prova den nya vinserien Crudo. Eftersom jag bor nästgårds med Nordic Sea Winery i Simrishamn där vinerna tappas så verkade det vara en onödig resa. Idag hade jag lite tid över och slank in på vineriets showroom och restaurang och provade av två av dem.

Serien Crudo, som även innefattar en prosecco, är viner i enkel budgetstil från Italien utan anspråk på komplexitet eller djup. Viner till vardagsbruk, större fester eller till sommarens snabbt ihopslängda middagar med rökt fisk, nypotatis, kallskuret och matiga sallader.

2015 Crudo Cataratto Zibibbio är ett blekvitt vin i tydligt aromatisk stil (zibibbio är det lokala sicilianska namnet för muscat) med fräsch doft av lime, citrus, fläder, gröna äpplen och en släng av vita blommor. Smaken är ren, frisk och knappt torr (väger in på 15g socker per liter!) med kryddighet, citrus och liten aptitretande skalbitterhet. Något tvärt och tunnt avslut. Enkelt och charmigt. Hade dock hellre valt Vida Organica som går i samma stil, är helt torr och faktiskt billigare. Crudo kan dock stoltsera med en snyggare etikett.

Definitivt roligare blir det med 2015 Crudo Rosato Negroamaro! Snyggt blekrosa färg och en doft som även den är lite nedtonad men avslöjar röda äpplen, hallon, lakrits och någon kryddighet. Desto mer ”knuff” är det i smaken. Torr, mycket frisk och smakrik där röda bär som hallon samsas med lakrits, svarta vinbär, hallon och tydlig kryddighet. Bra längd med viss kraft. Riktigt trevligt vin som lätt klarar av massor med smaker på tallriken. Till skillnad från det vita som finns i samtliga butiker så måste rosén beställas.

När jag för dryga tre år sedan besökte Argentina och Chile så avslutades hela resan med ett besök hos för mig okända Maquis i Colchagua. Jag imponerades av deras viner och blev besviken över att ingen svensk importör uppmärksammat dem. Nu har Intermondi tagit hem hela deras sortiment för beställning och även lyckats få in den utmärkta 2015 Maquis Rosé av 100% malbec i Systembolagets tillfälliga sortiment. Köprekommendation för den som vill ha en rosé med vuxen smak. Rekommenderas till lättare rätter med med frisk syra, exempelvis fiskrätter med vitvinssås, fisksoppa eller en matig sallad med vinägrett.

Läckert blekrosa färg och en stor pepprigt, örtig doft av röda svala bär, lime, aromatisk citrus och salmiak.  Knappt medelfyllig och mycket frisk, smakrik, citrus, blodapelsin lime, röda friska bär, salmiak, mineralitet och en lång, mycket frisk och lite stram eftersmak med röda bär och citrus. Elegant, personlig i sydfransk stil och lååångt från hallongodis och saft.

På måndag den 2/5 släpps 2013 Les Amis de la Bouïssiere på Systembolaget till ett rejält sänkt pris: 89 kronor mot tidigare 129. Man måste beställa ett kolli om sex flaskor och det finns drygt 400 flaskor i lager. Det gäller att knappa in sin order direkt klockan 10 då buteljerna lär försvinna snabbt.

Vinet kommer från bröderna Gilles och Thierry Faravel på Domaine de la Bouïssiere i södra Rhône. På sin vingårdar i Beaumes de Venise och Gigondas arbetar de helt ekologiskt och i vinkällaren försöker de hålla händerna borta så mycket som möjligt. Vinmakningen är väldigt nära vad man skulle kunna kalla ”naturlig” med minsta möjliga mänsklig inblandning inblandning, ingen tillsatt jäst,  minimalt med svavel och ingen filtrering.

Les Amis de la Bouïssiere är en blandning av de typiska sydfranska syrah och grenache samt merlot och druvan caladoc. Med den blandningen skulle vinet kunnat klassas som exempelvis ”Vin du Pays de Gard”, men av någon anledning har bröderna valt att klassa det som ”vin de france”, det vill säga att det geografiska ursprunget inte får anges. Caladoc är en druva som jag aldrig tidigare stött på. Den är en korsning från slutet av 1950-talet av druvorna grenache och malbec och sägs ge mycket färg och tanniner samt mörk fruktighet.

Vinet är sannerligen mörkt och har massor av mörk fruktighet i doften som dock nästan överskuggas av typisk sydfransk örtighet och tydlig ton av sötlakrits. I smaken hittar jag både röda och mörka blå bär, frukten är fokuserad och lindar fint in strävheten. Friska syror och en tydlig mineralitet gör att vinet trots sina 14% känns fräscht och lättdrucket med bra längd. Perfekt till grillat i sommar och blir säkert mer komplext med något år i källaren. Ursprungliga 129 kr var ok prissatt men 89 kr är ett fynd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under studieresan i Rioja fick vi se de flesta aspekter av regionen; stort, smått, modernt samt det traditionella. Det sistnämnda representerades på ett bra sätt av Martínez Laquesta.

Man flyttade för några år sedan till en helt ny toppmodern anläggning som inte på något sätt skvallrar om att man är dedikerad till traditionen. Men bakom den polerade betongen och stora glaspartierna vinifierar och lagrar man som förr. Man använder bland annat en stor andel garnacha (upp till 50%) vilket är ovanligt idag när odlingsarealen för druvan i regionen är 7% och sjunkande. Under den långa lagringen görs all omdragning (överföring av vinet mellan faten) helt manuellt utan pumpar och utan blandning mellan faten.

Bodegans viner är verkligen långlivade såsom traditionella riojor ska vara. Detta visades i de två intressanta årgångsvertikaler som redovisas nedan.

En synnerligen sympatisk bodega med riktigt bra viner i både traditionell och mer modern stil. Att de dessutom gör en grym vermouth fick mig såld. Tyvärr dras de med ett STORT problem; alla deras etiketter inklusive logotypen baseras på det förfärliga teckensnitttet Zapf Chancery. Etiketterna får mig att instinktivt vända bort blicken. Kan inte vara bra för försäljningen. De skulle definitivt fundera på att uppdatera de gamla etiketterna.

Vermouth Special Edition. Bärnstensfärgad. Stor komplex kryddig, karamellig doft, mint, ingefära, apelsinmarmelad, vanilj, peppar, någon eldighet, kakao, knäck. Söt, simmig och kryddig med en mycket fint avvägd kryddbeska, peppar, ingefära. Lång finstämd eftersmak.

Campeador Reserva

Bodegan representeras av Vinupplevelser och 2005 Campeador Reserva kan beställas här.

1968 Campeador. Mycket ljust tegelröd. Stor mogen, utvecklad och komplex doft av russin, läder, svamp, hallonkräm, nyponsoppa, kakaopulver och cocacola. Ganska fyllig, mycket frisk, sammetslena och låga tanniner, syrliga bär, tranbär, anis och en liten beska i den långa och förvånansvärt balanserade eftersmaken.

1981 Campeador. Ljust tegelröd. Stor utvecklad doft, svamp, rök, krut, torkad frukt och lite dammig. Fyllig, smakrik, frisk med tanniner med litet fast grepp, röda bär, syltiga jordgubbar, kryddighet, lite torr eftersmak men med bra längd men lite spretigt avslut.

2001 Campeador. Mörkt brunröd. Medelstor, mintig, rökig, mörka bär, jordgubbar. Fyllig, smakrik, ganska kraftfull med stadiga tanniner, frisk syra, bra frukt, mörk choklad, lite torr ekstruktur, mycket bra längd med bra balans.

2005 Campeador. Dessvärre korkad.

Félix Martinez Lacuesta

1995 Félix Martinez Laquesta (magnum). Medeldjup brunröd med grusig fällning. Stor, utvecklad rödfruktigt syltig och karamellig ton, jordgubbsmarmelad och liten rökighet. Fyllig, mycket frisk och välstrukturerad, lite eldig och intensiv. Lång  eftersmak.

2000 Félix Martinez Laquesta (magnum). Medldjupt tegelfärgad. Ganska liten och tillknäppt doft av kryddor, läder och torkad frukt. Fyllig, frisk, mycket smakrik men polerad och elegant med mycket bra längd rik på röda och mörka bär och ett kryddigt avslut.

2005 Félix Martinez Laquesta (magnum). Djupt rubinröd. Dämpad ännu outvecklad doft av mörka bär och ekkrydda. Fyllig, fruktig, smakrik med massor av mörka mogna bär, välbalanserade syror och tanniner, lång eftersmak med intensitet.

 2010 Félix Martinez Laquesta. Djupt rubinröd med blå kant. Medelstor doft av mörka mogna bär, björnbär, blåbär, grädde. Mycket fyllig, fruktig, välbalanserad och fint strukturerad med både kraft och elegans. Mycket lång eftersmak.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter att ha genomlevt en 4-dagars sake-utbildning i London på WSET så tyckte jag att det var på sin plats att uppdatera en gammal bloggpost i ämnet och korrigera faktafel.

Under senare år har många upptäckt sakens spännande värld och har stött på ett helt nytt aromspektrum av subtila dofter från vita frukter och blommor och spännande toner från havet. Även munkänslan är annorlunda, långt borta från ölens beska, vinets syra och strävhet eller den brännande känslan av sprit. Till skillnad från de allra flesta andra alkoholdrycker så innehåller sake ganska höga nivåer av den femte grundsmaken umami. Många restauranger har också noterat att dessa egenskaper lämpar sig väl till en mängd olika rätter förutom den obligatoriska sushin och sashimin.

Ändå känns sake fortfarande som något konstigt och främmande för de flesta. Den har en annorlunda historia, kulturell bakgrund, etiketterna är snudd på omöjliga att tolka och även framställningen är ett mysterium. Så frågan ”vad är sake” är fortfarande mycket relevant.

Till att börja med finns det många missuppfattningar om sake. Det vanligaste är att sake är risbrännvin eller risvin. Låt oss göra det klart från början; sake är inte destillerat och därför inte sprit. Sake är inte gjort av druvor eller frukt och därför inte ett vin. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dryck; sake är sake. Punkt slut. Den officiella och korrekta definitionen är ”en dryck som tillverkas av ris, koji och vatten genom en jäsnings- och filtreringsprocess.”

Ordet ”sake” på japanska betyder ”alkoholhaltig dryck” och omfattar faktiskt alla typer av alkoholhaltiga drycker. Det vi kallar ”sake” beskriver japanerna själva som ”nihonshu”. För enkelhetens skull kommer jag att använda ”sake” i den här texten.

Sake är ett resultat av en bryggningsprocess där man använder ris och vatten och kan vid första anblicken tyckas vara en enkel produkt tills vi tittar närmare. Vattnet är ett bra exempel för att visa hur en enkel ingrediens kan ha stort inflytande på slutresultatet. De flesta av oss kan upptäcka skillnader i kranvatten när vi reser mellan olika länder och städer. Sake i sin slutliga form består av över 80% vatten, men detta är fortfarande bara en bråkdel av allt vatten som passerar genom processen. Riset tvättas, blötläggs, ångas och vatten tillsätts även under jäsningen och som utspädning i slutet. Innan den färdiga produkten är i flaskan har vatten motsvarande 30 gånger vikten av riset använts. Liksom de flesta kända bryggerier i Europa har därför de viktigaste sakebryggerierna anlagts vid källor och vattendrag med bra vatten.

Till sake används ris av typen japonica, både den sort som är avsedd till matris samt den sakespcifika sort som kallas sakamai. Det finns cirka 75 sorter, alla med sina olika egenskaper precis som druvor. Sakamai skiljer sig bland annat från matris genom att ha större och mjukare korn samt ha stärkelsen koncentrerad till mitten av kornet. Det senare är viktigt eftersom det gör det möjligt att effektivt polera riset och ta bort alla proteiner, vitaminer, aminosyror och fett. Dessa ämnen förekommer naturligt i ris liksom i druvor och korn, men under produktionen av vin och öl är de närvarande under hela processen. Dessa ämnen ger bismaker och bildar nya föreningar såsom finkeloljor under jäsningen. Eftersom de helt kan avlägsnas från riset är sake den renaste alkoholhaltiga dryck du kan hitta.

En komplex och viktig process som påverkar den slutliga kvaliteten är poleringen av riset. Hur mycket av riset som poleras bort har stor inverkan på smaken. Ju högre grad av polering desto finare och renare slutprodukt. Att polera riset ner till 50% med moderna maskiner tar cirka 48 timmar, när det förr gjordes för hand, kunde det ta upp till en vecka. Poleringsgraden (seimaibuai) skrivs alltid ut i procent och anger hur mycket av kornet som återstår. Ris till sake har i allmänhet en seimaibuai på 50-70% medan polerat matris endast 90%.

Efter poleringen tvättas, blötläggs och ångas riset. Dessa tre processer kan ytligt sett verka väldigt enkla, men som alla steg i skapandet av sake kräver de den högsta nivå av omsorg, kunskap och expertis.

De flesta av oss vet att jästen omvandlar sockret till alkohol. När man gör vin finns sockret enkelt tillgängligt i druvan. När vi ska brygga öl måste vi först låta kornet gro för att bilda de enzymer som kan bryta ner stärkelsen till jäsbart socker. När vi gör sake har vi också stärkelse, men i form av ett polerat gryn och detta inte kan gro. Enzymet måste komma från annat håll. Detta är här som koji kommer in i bilden.

Koji framställs genom att mögelsporer sprids över det ångade riset som sedan placeras i ett varmt rum med hög luftfuktighet. Under de närmaste två dagarna växer möglet till och riset vänds och blandas då och då. När mögelsvampen äter sig in i riskornen bildas det enzym som bryter ner stärkelsen. Den färdiga produkten ser ut som frostiga korn och luktar lite som kastanj. Koji tillsätts minst fyra gånger under bryggningen och används alltid helt färsk.

Vilken typ av jäst som används i tillverkningen av sake är kanske den enskilt viktigaste parametern då den inte bara påverkar smaken utan även munkänslan och kanske framför allt arombilden. Eftersom vår upplevelse av smak i stor utsträckning påverkas av luktsinnet är jästen särskilt viktig eftersom den bidrar till alla de subtila nyanserna. Liksom för vin och öl används även för sake i sällsynta fall den naturligt förekommande jästen, men idag används mest odlad och officiellt listade  jäststammar.

För att få igång jäsningen behöver vi en ”förmäsk” som kallas moto eller shubo. Denna får man genom att blanda koji, ångat ris, vatten och jäst. Ofta tillsätts även mjölksyra om man inte tillämpar en arbetskrävande traditionell metod där mjölksyran uppstår naturligt. Efter två till fyra veckor har en förmäsk med hög jästkoncentration skapas. Denna blandas sedan i en öppen tank med mer ris, koji och vatten. Detta görs i tre steg under loppet av fyra dagar. Varje gång dubblas den tillsatta mängden ingredienser. Efter dessa steg har vi nått fram till den slutliga mäsken – moromi. Denna mäsk jäser sedan under två till fyra veckor under rigorös kontroll och vid låg temperatur. Det unika med denna jäsning är att enzymerna samtidigt frigör jäsbart socker i en parallell process.

Efter avslutad jäsning kan man välja att tillsätta neutral alkohol. Dettta gör man för att saken ska bli lättare samt för att förstärka aromerna. Därefter måste saken avskiljas från fasta ämnen, osmälta riskorn och bottensats. Detta sker traditionellt i säckar av kraftig bomull som kan pressas eller bara lämnas för att låta saken separeras av tyngdkraften. Vanligtvis pastöriseras saken, men det finns opastöriserad sake (namazake) som ständigt måste hållas kyld. Sake lagras oftast i minst 6 månader för att runda av smakerna varefter den brukar spädas ner till en alkoholhalt på cirka 16% från den naturliga 20%.

Så hur kan vi avnjuta sake när vi har en flaska framför oss? Sake av hög kvalitet kan drickas både varm och kall. Enklare sake serveras vanligtvis varm, men de mer komplexa och nyanserade smakerna i högre kvaliteter kommer bäst till sin rätt när den serveras runt 10-12 grader. Traditionellt dricks sake i små porslinsskålar men jag föredrar vitvinsglas som bättre lyfter fram de komplexa dofterna.

Sake passar många olika typer av rätter. Man brukar säga att sake aldrig bråkar med maten. Naturligtvis är det japanska köket ett självklart val, men sake har många andra användningsområden. Till färska skaldjur, råa ostron och gravad lax smakar det fantastiskt, ofta bättre än den traditionella torra vita vinet där syran ibland kan vara ett problem. Sakens naturliga umamiinnehåll gör att den lämpar sig väl till umamirik mat. Prova också som aperitif med salta tilltugg och tapas.

Vanliga typbeteckningar.

Futsushu – enkel sake, ofta halvtorr, som inte faller in under några av de övriga kvalitets beteckningarna, i vinvärlden ”ett bordsvin”. Kan vara både bra och dålig, men alltid enklare. Oftast den mer industriellt framställda volymsaken.

Junmai – hög till mycket hög kvalitet, ofta torr, riset måste poleras till 70% eller mer, Junmai betyder ”rent risvin” och får alltså bara innehålla ris, kojiris, vatten och jäst. Ej alkohol. Jäsningen varar cirka 18 – 21 dagar. Junmai kan användas tillsammans med andra beteckningar och anger då endast att ingen alkohol är tillsatt, ex Junmai Daiginjo.

Ginjo och Daiginjo – mycket hög kvalitet, ofta torr, riset måste poleras till 60%  respektive 50 eller mer, alkohol får tillsättas till mäsken. Ofta används en annan typ av jäst och jäsningen sker vid lägre temperatur och under längre tid cirka 30 – 36 dagar. 

Tokubetsu – Tokubetsu betyder ”special” och indikerar exempelvis att man använt sig av ett särskilt ris eller speciella, arbetskrävande eller väldigt traditionella metoder.

Nigori – Ofiltrerad och grumlig sake, oftast lite sötare

Taruzake – Lagrad kortare tid på små fat av japanskt cederträ.