Snappade upp ett recept i tågtidningen på öresundståget häromdagen. Hur enkelt det än var så minns jag det inte exakt. Så här blev min version.

Dela äpplen utmed ”ekvatorn” och skär ut kärnhuset. Om du förbereder rätten för att tillaga den senare så gnider du snittyran med citron för att den inte ska bli brun. Fyll håligheten med mandelmassa eller marsipan. Jag köpte Odense Grand Cru med mycket mandel och hela bitar. Mycket bra, lite dyrare men väldigt drygt. Jag blandade marsipanen med lite calvados men det kan säkert vara gott med konjak, whisky eller bara kanel. Toppa med mandelflarn och stek i ugnen på 150° tills allt fått en fin färg och äpplena är klara (vaierar efter sort). Jag använde golden delicious. Gör inte det! Vänta tills du kan få tag i svenska, smakrika äpplen, gärna med bra syra. Med menlösa importäpplen dominerar den söta mandelmassan.

Ingen äppeldessert utan vaniljsås. Jag gjorde en klassisk sauce anglaise som är grunden till många desserter, glass bland annat. Receptet har en enkel proportionsformel som är 4-1-1 i vikt; 4 delar mjölk/grädde, 1 del äggula, 1 del socker. Vispa äggulorna och sockret kraftigt. Sjud en 50/50-blandning med grädde och mjölk. Använder du vaniljstång snittar du den, låter den sjuda med och ligga och dra i en kvart innan du skrapar ur fröna. Du kan också blanda i vaniljarom eller mald vaniljstång som jag använder. Häll den varma mjölkblandningen i en fin stråle ner i äggröran under kraftigt vispande. Häll tillbaka såsen i grytan och värm på medelhög värme under ständigt vispande. Såsen får inte bli för varm då koagulerar gulan och den skär sig. När såsen fått en lite krämig konsistens silar du den och kyler den i vattenbad. Denna sås blir lättflytande. Vill du ha en krämigare, fluffigare sås (som på bilden) så vänder du ner vispad grädde.

Det är festival i Malmö. För 25:e gången invaderas stadens centrum av konsertscener, marknadsknallar, upptåg och framförallt matbodar. Hela Malmö är invärvt i en aromatisk dimma av fet rök, kryddor, vanilj och nattstånden öl. Antingen älskar eller hatar man detta evenemang. I majoritet är älskarna och känner jag skåningen rätt är det på grund av maten. Här finns allt från glaserade donuts till afrikanska grytor. Maten diskuteras och betygsätts av krogrecensenter.

Själv inskränker jag numera mitt festivaldeltagande till någon enstaka tur under dagtid. Maten lockar inte heller särskilt mycket, alldeles för mycket langos och odefinierbara grytor/wokar. Ett obligatoriskt besök har jag i alla fall; Texasburgaren! Jag tror faktiskt den har serverats alla år. Den ser likadan ut som alltid och kön är oförändrat oändlig. Jag har ingen aning om vad den har för anknytning till Texas. Jag vill inte veta vad det är i den grovmalda, pressade och rödkryddade (men goda) burgaren som serveras i ett frasigt, luftigt bröd av pitatyp. Tillbehören är skivad rå lök, pfefferoni, fetaost och ajvar relish. Balkanburgare vore ett mer passande namn.

Hursomhelst. En rejäl, smakrik och saftig burgare är det och tillbehören bjuder på kontraster mot köttet. Man blir mätt, nöjd och den heta eftersmaken stannar kvar länge. Mycket mat och smak för festivalpengen. Umgänget i kön är gratis.

Edit: Om man betänker att texasburgaren började serveras i mitten av åttiotalet klarnar en del. Skulle man servera något nytt och spännade då var ju feta, ajvar och pfefferoni givna. Idag är kombinationen verkligen att betrakta som ”svenne banan”, men lika god för det. Namnet kan såklart kopplas till tv-serien Dallas.

”Festivalmat 2” om bedrägliga småkakor hittar du här.

Att det inte är nyttigt med läsk, sockermättad eller artificiellt sötad, är väl ingen nyhet. Däremot att stora mängder fruktos ger leverskador var nytt för mig. Enligt en artikel i Expressen (då måste det ju vara sant) ger en liter läsk eller juice om dagen lika svåra leverskador som långvarigt alkoholmissbruk. Ännu en anledning att hålla sig ifrån socker och alkoholfria drycker.

Denna rapport får mig att minnas en liknande undersökning för många år sedan som visade att nykterister som drack mycket kolsyrade drycker fick skrumplever. Då kopplade man detta till kolsyran. Om det nu är sockret som är boven kan man ju lugnt dricka sin champagne. I mängder.

Skål!

http://intressant.se/intressant

Jag har syndat. Köttet gav efter. Min karaktär är lika svag som på en Heineken. En ynkedom till människa är jag. Det var omöjligt att inte lyssna till lockropen när jag körde förbi. Tradition och suget efter snabba kolhydrater tog överhanden. Pusher, ditt namn är Fritidsbaren.

När jag idag skulle åka förbi Fritidsbaren i Ystad Sandskog så gick det inte längre. Min kolhydratsnåla diet som jag så noga följt och som gjort mig lite slankare var över. Jag behövde Wienerbrödet. Ingen sommar är komplett utan att ha besökt den nästintill kultförklarade Fritidsbaren och ätit deras gudomliga och mytomspunna Wienerbröd (jag envisas med stort ”W”, något annat vore en skymf). Bara miljön, omgivningarna och atmosfären är värt en omväg. Men jag var här för sockret och fettet!

Med darrande händer bar jag min bricka med Wienerbrödet och en kopp kaffe. Det var mest för syns skull jag köpte kaffe, egentligen hade jag kunnat mula in Wienerbrödet direkt där vid disken. Att äta ett Wienerbröd kräver två händer. De är tunga, fullmatade med smör. Inte frasiga, flagiga, tunna och luftiga som andra bröd som försöker paradera under samma namn. Ett Wienerbröd är lite sprött på ytan, lite skivigt och drypande av smör från det söta vetebrödet. Sötman verkar komma snarare från vetet än sockret. Jag hittar också en antydan till sälta. Ut mot kanterna är sprödheten tydlig, lite som en smördeg, men sedan blir den skönt degig mot mitten. Den milda smaken möter sedan den distinkta sötman och hårdare ytan i glasyren. Perfekt brytning. Man sluter ögonen och känner lyckan sprida sig i kroppen med hastigheten av sockret i blodomloppet. Barn på nytt.

Om du så bor i Haparanda rekommenderas en omväg till Ystad. En varning bara. Försök aldrig, säger aldrig, köpa med dig ett Wienerbröd att äta hemma. Så fort de reser förvandlas de till endast wienerbröd.

…och den här gången blir jag inte utan ekologisk julskinka! Det är precis 5 månader till julafton idag och skinkan förbokad.

Gjorde mig en utflykt till Ängavallen idag. Första gången jag kommit mig för att åka ut till denna ekologiska farm för grisar. Nåja. Farm och farm. Här är parkanläggningar, restaurang, hotell och konferensanläggning också. Bland annat. Två år i rad har jag några veckor innan jul försökt komma över ekologisk skinka från en glad gris. Två år i rad har jag ringt Ängavallen och fått medlidsamma kommentarer som ”tyvärr, försent” och ”du skulle bokat i höstas”. Har till och med försökt utnyttja personliga vänskapsband. Förgäves. Men i år var jag tidigt ute, åkte personligen ut och skrev upp mig för en sockersaltad, 3 kg+ utan ben för avhämtning den 22/12. Julen är fixad!

När jag ändå var i den lilla butiken kunde jag ju inte låta bli att handla på mig lite ekologiska och tillsatsfria charkprodukter. Det är verkligen inte billigt, men när man ser de glada lantrasgrisarna med intakta knorrar skutta omkring och böka fritt precis utanför så känns det värt det. Billigt fläsk har ett pris jag inte är beredd att betala. Man får göra som våra farföräldrar och spara in på sovlet; lite mindre av fläsket och mer av grönsakerna. Det blev härlig blodkorv, isterband och några av gårdens specialkryddade korvar.

Mysig butik, trevlig personal och fina varor. Ett besök rekommenderas. Dessutom tipsades jag om en granngård som kunde ha fina grönsaker. Mer därom i nästa blogginlägg…

Note: Grisar gör sig inte bra på bild. Antingen bökar de med huvudet djupt i marken eller så springer de som förgiftade illrar. Av 70(!) bilder blev ovanstående av lösspringande presumtiva julskinkor och syltor den bästa.

Jag är ingen stor älskare av lax, särskilt inte den odlade transmakande varianten. Len, välgravad eller rimmad lax funkar alltid liksom då och då varmrökt lax från hoddorna.

Det skulle bli traditonell sommarmat även om vädret utanför fönstret mer var inne på tidig höst. Laxbiten, lite sallad, kokt nypotatis och en kall sås med örter. Fast som vanlig blir det aldrig som jag tänkt mig.

Började med att vispa ihop såsen. En deciliter vardera av turkisk mezeyoughurt 10% och Kavlis ekologiska majonäs. Ja jag vet. Man ska göra sin egen majonäs. Men jag tycker faktiskt att a) den ekologiska färdigvarianten med bara ett litet förskrämt e-nummer är godare än den jag lyckas vispa ihop, jo det är sant, och b) jag är ibland lite bekväm. Rörde ihop med 5 mosade sardeller, två matskedar dijonsenap, en matsked tomatpure och massor av hackad persilja, gräslök och dill. Såsen klar.

Satte på potatisen och bestämde mig plötsligt för att kokt ägg skulle vara gott till. Sagt och gjort slängde jag ner tre ägg i potatiskoket. Nu slog reläerna till i mitt GI-samvete. Potatis äts bättre kall säger tabellerna över glykemiskt index. Har jag hört. Därmed kyldes potatisen ned och skivades. Äggen rönte samma öde. Hmm. Lika bra att blanda allt med såsen. Det blev nu en ägg- och potatissallad med örter. Smakade riktigt bra. Sardellerna gav en fyllig och rik smak som funkade fint mot det gröna.

Till maten dracks en halvtorr 2002 Wwe Dr H Thanisch Riesling Spätlese Braunberger Juffer (dom är bra på catchy namn tyskarna). Fantastiskt fin och välbalanserad med antydan till petroleumkaraktär och en otroligt frisk syra som omvandlade sötman till en upplevelse av fruktighet.