En julklapp av det lite exklusivare slaget till den vinintresserade (eller till dig själv) är ett presentkort på en liten vinkurs.

Lördagen den 14/1 kan man gå en heldag hos Gustibus och lära sig att prova och beskriva vin, grunderna i att kombinera mat och vin och slutligen få en orientering kring champagne och mousserande vin. Mer info här.

Lite kortare och billigare, men inte mindre intressant är kvällen om Bordeaux, om man nu inte föredrar Bourgogne såklart. Vill man bara lära sig om bubblor så kan man fördjupa sig i en hel kväll enbart i champagne, mousserande vin och konsten att sabrera.

Risken är dessutom överhängande att man träffar på mat- och vinbloggaren själv som föreläsare.

Julbordet

• Griljera skinkan utan söl
• Köttbullar
• Senapssill med vuxen smak
• Brantevikssill
• Kryddsill och senapssill med calvados
• Janssons frestelse
• Rödbetssallad med sting
• Potkäs eller krukost
• Ernsts julgryta till mellandagarna
• Ris à la Mandelmassa

Sedan många år finns Gray’s American Store i Malmö till glädje för alla som vill ha tag på amerikanska specialiteter och läckerheter. Nu finns på andra sidan kvarteret, precis vid Gustav Adolfs Torg, även The English Shop.

Här kan man få tag på så oumbärliga saker som marmite, maltvinäger (tillfälligt slut när jag var där), clotted cream samt både ank- och gåsfett. Här finns också den brittiska fläskkonserven Spam som Monty Python odödliggjort. Vid tillfälle ska jag samla mod till mig och prova. Intressant verkar också konserven från Heinz även om namnet inte helt osökt leder tankarna till lågbudgetporr. Säker väl kanske mer om mig än korvkonserven. 😉

Varje år gör vi på Gustibus en glögg på överblivna slattar från sommelierutbildningen. Vi smaksätter dem, butlejerar och ger bort dem som julklappar till vänner och samarbetspartners som gjort året lättare, gladare och bättre.

Det är nu fjärde årets sats som är på gång. År 2009 (recension av Lars Torstenson) hade glöggen en tydlig smak av mörkrostat kaffe vilket kopierades av Blossa till deras årgångsglögg i år. Därför räknar vi med att Blossa 2012 kommer att smaka skumtomte då detta var smaksättningen förra året (recension). Vi vet därför redan nu vad Blossa 2013 får smak av. Det är en revolutionerande men samtidigt mycket trendig smak som kommer att blandas med de mer traditionella glöggkryddorna som nu ligger och macererar i vodka.

Vilken den hemliga smaken är? Det får ni reda på när den är avsmakad, buteljerad och levererad.

Kunde inte motstå grytköttet av älg som var på kampanj idag. Med lite inspiration från Jamie Oliver blev det en riktigt mustig och smakintensiv älggryta som lika väl kan lagas på nöt. Visst kan man servera den med kokt potatis eller stomp, men det blev väldigt bra med potatisen tillagad ovanpå grytan.

Skär ned 2-3 selleristälkar, 2 morötter och 2 gula lökar ganska grovt. Klyfta 400 g champinjoner och lägg en näve torkade kantareller i blött. Skär 500-600 g grytkött av älg (eller nöt) i grytbitar och torka torrt med hushållspapper. Sätt ugnen på 150°.

I en gjutjärnsgryta steker du champinjonerna utan fett på ganska hög värme tills de tappat de mesta av vätskan och fått en gyllene färg. I med en stor klick smör och bryn lite till innan du vänder ner alla grönsaker samt kantarellerna. Fräs till de börjar mjukna och det mesta av vätskan kokat in. Ta upp allt ur grytan och lägg åt sidan. I med mer smör och släng i köttet i omgångar och stek tills det blivit fint brynt. Vänd ner grönsakerna och pudra över 1,5 msk vetemjöl, blanda ordentligt och låt fräsa någon minut. Slå i en burk krossade tomater, 5 dl porter (jag använde denna men vilken annan kraftig porter går bra), 1 tärning/pod oxbuljong, 2 msk worcestershiresås, 2 lagerblad och rejält med nymalen svartpeppar.  Låt få ett uppkok, på med locket och in i ugnen i 3-4 timmar. Ta ut grytan och sjud på spisen utan lock så att grytan tjocknar och smaka eventuellt av med lite salt.

Skala 6-8 fasta potatisar och koka hela i 10 minuter. Låt svalna så du kan hantera dem och skär i tjocka skivor på längden. Täck älggrytan med potatisskivorna (antingen i gjutjärnsgrytan eller i en annan form), pensla med smör, smula över lite timjan och flingsalt och sätt in i ugnen på 200° tills potatisen är klar efter cirka 40 minuter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista dagen i Rioja blev en riktig höjdaravslutning på en mycket bra resa.

Det började lite soft med en promenad till saluhallen i Logroño för lite gastronomisk shopping. Gick helt loss bland konserverad sparris, rökt paprika, chorizo, getostar och andra läckerheter.  Saluhallsspotting ska bli min nya hobby.

Resans näst sista besök blev hos den lilla och nystartade Bodegas San Prudensio med vingårdar i både Alta och Alavesa. Genomgående var de röda vinerna präglade av klockarkärlek till ek samt en hög och otyglad syra. Vinerna var obalanserade och spretiga och kändes verkligen som nybörjarverk. Men det var verkligen värt mödan att prova igenom dem alla för belöningen kom i slutet. Bodegan producerar nämligen ett ice wine! Precis som i Tyskland, Österrike och Canada låter man druvorna hänga kvar tills temperaturen en vinternatt kryper ned till minst -8°. Då plockas de frusna druvorna snabbt och pressas direkt i vingården. Det mesta av vattnet i druvan stannar kvar som is medan socker och allt annat rinner ut som en simmig must. Det behöver kanske inte poängteras att detta är ett unikum i Rioja. Hur smakade då vinet?

2009 Malizia Ice Wine. Blekt rostbrun färg. Stor, komplex doft av russin, läder och kryddor. Fyllig och simmigt söt med mycket frisk syra och aromer av julkaka, apelsinmarmelad, russin och knäck. Komplex och balanserad med lång eftersmak. Storartat och läckert!

Med den söta, fina smaken kvar hastade vi vidare till det allra sista besöket hos Bodegas Baigorri. Många bodegor i Rioja och Spanien bjuder på slående modern arkitektur men denna hör nog till de allra vackraste och mest imponerande jag har besökt. Man kliver in i en enorm, stram glaskub med en fantasisk utsikt över vingårdarna. Därefter vandrar man nedåt i vineriet som är byggt utmed den naturliha sluttningen. Fallhöjden är 32 meter och anläggningen utnyttjar gravitationen fullt ut och använder inga pumpar. Bygget är på samma gång högteknologiskt, luftigt, stramt, omtumlande och oerhört vackert. Det har en definitiv jamesbondesque känsla över sig i den skönt storslagna och genomförda hightech-designen.

Längst ned leds man över en bro över fatlagringshallen in i en svalt skandinaviskt inredd (skön mix av laminofåtöljer, ph-lampor och ikea) restaurang med ett underbart ljus och utsikt över dalen. Här fick vi prova sex av vinerna (se nedan) samtidigt som vi serverades lunch. För ”vanliga” besökare serveras samma meny med tre viner på helgerna efter en guidad tur för 40€.

3 x förrätt
Säsongssallad med tonfisk, sparris och granatäpple
Talo (en typ av tortillabröd) med fisk och skaldjur
”Krispig” lättrökt och gravad lax

1:a varmrätt
Böngryta Riojana

2:a varmrätt
Långkokt griskind av Iberico i rödvin

Dessert
Krispig glass och flan serverad med marinerade bär

Snudd på att det är värt hela resan ned för detta. Vinerna var genomgående helt i särklass i alkoholrik, fruktig men balanserad stil och crianzan ska ni beställa lådvis av så den kommer i ordinarie sortiment. Maten var himmelsk. Laxen var så bra att flera av oss fick tårar i ögonen. Helt otippat att stöta på den bästa laxen i Rioja. Efter detta blir det svårt att äta lax igen.

2010 Baigorri Rosado. Blekt rosa färg. Stor, örtig, fruktig och något eldig doft. Fyllig, torr och nästan oljigt fet karaktär med fint balanserande syra och en förnimmelse av sötma från den rikt, koncetrerade frukten och alkoholen (14,5%). Lång eftersmak. Mycket rik, ovanligt kraftfull men ändå balanserad rosé framställd av avrunnen must från reservan och garnachan (se nedan).

2008 Baigorri Blanco Fermentado en Barrica. Djup gröngul färg. Stor doft av nytt läder, honungsmelon, citruszest, röda äpplen och nötter. Fyllig, torr, rik smak med mycket fat men som ligger väl inbäddad i koncentrerad frukt. Komplexa aromer av nötter, bröd, rostat kaffe och gul, mogen frukt. Lång och välbalanserad.

2007 Baigorri Crianza. Djup något blåröd färg. Stor och lite eldig doft av mogna, söta röd bär som jordgubbar och mörka körsbär samt kryddiga toner och kanel. Fyllig, rik och koncentrerad med mörk frukt, röda friska bär och eukalyptus. Lång och intensiv smak med fint integrerad ek. Modern crianza med friskhet och elegans.

2006 Baigorri Riserva. Djupt blåröd färg. Stor, intensiv, eldig och kryddig doft med rostade toner, kanel och eukalyptus. Fyllig, nästa tjock och mörk i sin fruktkoncentration som gör fatlagringen knappt märkbar. Lite ”tung i gumpen” av all frukt och det vin som tilltalade mig minst.

2009 Baigorri Garnacha. Purpurfärgad. Stor, intensiv och eldig doft med viol, lakrits, piptobak och nästan övermogen, marmeladig frukt. Fyllig, intensiv, ”tuggig” koncentrerad frukt, eldig och mjuka tanniner. Lite bränd karakktär med knäck och sötlakrits.

2007 Baigorri de Garage. Djupt purpurfärgad. Stor doft med rik mogen fruktighet, eldig och toner av eukalyptus, anis och nytt läder. Mycket fyllig, stor koncentration och en stålblank hög syra och en känsla Vicks Blå i all marmeladfrukten. Fräsch, lång, intensiv och välstrukturerad men samtidigt mjuk. Läckert och med rätta ett ”ikonvin”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens sista besök var på den lilla bodegan Miguel Merino som ligger i Briones. Charmige Miguel tog emot oss med öppna armar och stor generositet och berättade hela historien om hur han sent i livet startade sina nya karriär som vinmakare. Han valde att slå sig ner i Briones då han anser att vinerna får en särskilt tilltalande och långlivad stil genom ett svalare klimat och mer kuperat landskap och magra jordar.

Gemensamt för alla vinerna är att de har en sval, elegant och ganska slank stil och genomgående är mycket välgjorda och personliga.

2008 Viñas Jovenes Crianza. Briljant, röd färg och en medelstor doft med liten kryddighet, lätt vaniljton och någon eldighet. Medelfyllig, mycket frisk och saftig fruktig med tydlig fatstruktur. Bra längd och balans.

Mazuelo de la Quinta Cruz är vinet som Merino gör i samarbete med svenske vinmakaren Lars Torstenson. Lite ovanligt då det är en ren mazuelo (cariñena).

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz (cuvée gjord samma dag och ännu osvavlad). Ganska djup purpurfärgad. Stor, intensiv doft av kaffe, choklad, hallonkaramell cassis, körsbär och Dr Pepper (ingefära och cola). Medelfylligt, ungt, mycket fruktigt, mjuka fattanniner och redan välbalanserat.

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz. Medlhög lätt blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, gräddighet, mörka bär, blåbär och liten rostad ton. Medelfyllig, saftig, frisk och fräsch, mjuk och elegant med liten fetma i eftersmaken. Ganska lång smak med fina mjuka fattanniner.

Miguels egna viner är som han säger själv ”uppdterat klassiska”. Bara att hålla med.

2005 Miguel Merino Reserva. Medeldjup röd färg med liten orange anstrykning i kanten. Utvecklad, stor doft med tydlig kaffeton, lite läder, mogna körsbär  och en animalisk ton som pata negra-skinka. Medelfyllig, mycket fruktig, mjuk och slank med tydlig körsbärston, röda söta bär, umamikänsla och en lång silkig och elegant eftersmak. Mycket bra och läckert. Hela gruppens favorit! 

2004 Miguel Merino Gran Reserva. Fin röd färg med liten orange ton. Medelstor och mogen doft med lite flyktiga toner, vanilj, kryddor, kanel och röda bär. Fyllig och mycket strukturerad och stram karaktär som håller ihop den mogna rika frukten. Tydlig mineralkaraktär, lite läder, charkuterier och choklad i den långa eftersmaken.

Unum är Miguels sons (som också heter Miguel) projekt i en modernare stil. Tre årgångar som visar mer kraft men som med ålder får en mer klassisk karaktär till slut.

2008 Unum. Djup, röd färg med lite blå ton. Stor, mörk doft av nymalet kaffe och svarta vinbär och en karaktär som tydligt påminner om vinerna från Pessac-Léognan i Bordeaux. Medelfyllig, stram och mycket fruktig med tydlig mineralkaraktär. Lång och fräsch eftersmak.

2009 Unum. Medeldjup purpurfärg. Lite stängd doft med mycket mineral, grålera, stendamm och dämpad frukt. Stram, sträv struktur och koncentrerad mogen frukt. Ungt, kraftfullt vin med massor av potential.

2005 Unum. Medeldjup rubinfärgad med lite orange kant. Mogen, klassisk riojanäsa med dill, mogna varma bär, choklad och läder. Medelfyllig, nyanserad, elegant smak med mogna röda bär, stram avslutning och tydlig mineralitet i den långa eftersmaken.

Dagen avslutades med en sen middag på grillrestaurangen Tahiti. Här serveras en tortilla som flera gånger utsetts till spaniens bästa. Vi trodde knappt att man kunde toppa den fantastiska tortilla vi fick på första kvällens tapasrundan. Det gick. Fantastiskt krämig och smakrik med grillade paprikor i olja och ohemula mängder vitlök. Även om det var en grillrestaurang så var man specialiserad på fisk och vi tvekade inte på att beställa den kolgrillade piggvaren. En hel fisk serverades till fyra personer. Tillagad till munsmältande perfektion och piggvaren måste ha simmat i ett hav av smör och potatisen likaledes odlats på smörfält. Mycket, mycket bra.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under några dagar reser jag i Rioja med en liten grupp som blivit inbjudna av Consejo Regulador de Rioja. Vi anlände Logroño igår kväll och begav oss genast ut på den obligatoriska tapasrundan på Calle Laurel.

Tack vare utmärkt och träffsäker guidning av Thomas Perry fick vi prova de bästa specialiteterna bland de över 100 barerna. Vaktelägg, vitlöksdrypande champinjoner, stekta gettarmar, skinkor och små friterade fiskar passerade revy och sköljdes ned med oräkneliga glas rioja och cidra.

Mot slutet av kvällen lämnade vi Calle Laurel som av vår guide lite förvånande beskrevs som lite turistiskt och han tog oss till Travesia de San Juan dit lokalbefolkningen brukar gå.  På en fullständigt ocharmig servering som hade en stark ”body odour” serverades vi en tortilla som var helt överjordiskt smarrig, lätt, luftig och krämig och toppad med en riktigt het liten chilisås.

En helt magisk kulinarisk rundtur avslutades oklokt nog med lokal cava och lite för mycket brandy. Det känns idag.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Skriver detta sittandes i en minibuss på väg från Bilbao till Logrono i Ripja. Halva dagen har gått till att resa och ännu återstår minst en timme på vägarna.
Framför oss hägrar en helkväll på Calle Laurel (mer känd som ”tapasgatan”) och tre dagar av besök på bodegor.

Jag utlovar många spännande uppdateringar.