Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Är du matlagningsintresserad SKA du gå på loppisar!

Mina Le Creuset-grytor och Peugot-kvarnar är fynd för några tior. Oanvända fritöser och ouppackade lergrytor är vanliga kap liksom fabriksnya presskannor. Kokböcker, nya och gamla, finns kilovis och är hur kul att bläddra i och inspireras av när man bara betalat några futtiga kronor. Allt går att hitta och du sparar 1000-lappar!

Helgens fynd var dock ganska svårslaget. Jag stod plötsligt framför ett praktverk med titeln ”Food – The world of food” av Christian Teubner. Stor som en gammal atlas och på 350 sidor låg den i en skyddande kassett och med plastomslaget fortfarande obrutet. Jag tänkte först inte fråga om priset då den såg för dyr ut. När jag till slut gjorde det fick jag svaret ”tjugi spänn”. Fort fram med den skrynkliga sedeln och ner med den tunga boken i kassen.

Boken är helt magnifik då den i text och med ett totalt överflöd av bilder går igenom alla typer av råvaror. Fullständigt sagolikt! Har försökt hitta boken på nätet men den verkar vara ganska ovanlig. En tysk version fanns och den rockade loss på 99€!!!

Som sagt; GÅ PÅ LOPPIS!

Plötsligt lämnade jag GB- och Nestlé-land och befann mig vid en kiosk där det erbjöds ett alternativ. Stor sak!

I västra götaland finns en av få uppstickare i det nästan massiva glassmonopolet; Klings Glace. Som sann matnörd vill jag prova och uppmuntra de lokala och udda produkterna. I frysboxen låg en uppsjö av roliga alternativ, alla i förpackningar som genast tog mig tillbaka till barndomen och ön vid kiosken vid badplatsen. Jag valde, efter att valt bort bleka kopior av magnum och liknanade produkter, den klassiskt klingande (no pun intended) smaken kaffe/konjak.

Glassen smakade som jag minns lite vuxna smaker från min barndom och konsistens och karaktär var likaledes helt i linje med hur jag mindes glass från förr. Tyvärr kan jag säga att det var inte enbart positivt.

Allt var faktiskt inte bättre förr och det finns en anledning till att vissa små producenter försvinner.

Inhandlade idag på loppis en bok till det facila priset av fem kronor; Erik Lallerstedt lagar fiskbullar. Boken är utgiven 1990 av Abba och presenterar en uppsjö av olika recept på konserverade fiskbullar signerade Erik Lallerstedt.

Jag har absolut ingenting emot konserverade fiskbullar, det kan vara jättetrevlig vardagsmat som både är billig och lättvarierad. Däremot ramlade jag nästan baklänges över vissa av recepten som försöker kamouflera den lilla bullen till gourmetmat. Värsta exemplet är ”Fattigmans pilgrimsmussla” som är panngrillade fiskbullar med rotfruktspuré och friterad purjolök. Jag kan inte undanhålla er receptingressen:

”Har du ätit pilgrimsmusslor? Förmodligen inte. De flesta av oss vanliga dödliga har aldrig sett skymten av dylika delikatesser, än mindre smakat. För Erik däremot är det ett av livets glädjeämnen, och det var han som upptäckte att den kära musslan faktiskt har vissa likheter med en fiskbulle.”

Undertonen av ”har du köpt denna bok är du förmodligen en loser som inte vet hur god mat smakar” kunde inte vara tydligare. Likheterna med musslan framgår väl för övrigt bara på håll och om man kisar med ögonen.

Erik Lallerstedt är ju verkligen en framgångsrik krögare. Om du undrar vad hans nästa steg i karriären var efter denna bok så var det två reklamkampanjer för McDonalds varav han i den ena yttrade den klassiska repliken ”Jag har tagit en McFeast och gjort den större.”

Vi är vana vid att ha mycket spindlar där vi bor. Tydligen är det något med närheten till havet och vi har fått vänja oss.

Men idag rann tålamodet! Jag kom knappt ut på altanen på grund av en veritabel vägg av spindelnät. Slog mig fram och rev ned det mesta så att jag kunde ta mit morgonkaffe i solen. Sedan började jag se mig omkring och upptäckte för första gången hur mycket spindlar det handlade om. De satt överallt; i taken, inträngda i skrymslen på tegelvägen, gömda i springor och hukande i hörnorna. Vi pratar hundratals, ja tusentals! Vanligtvis tittar jag inte så noga efter dem, ser mest det jämnt svartprickiga mönstret av spindelbajs på utemöblerna. Men nu var det nog!

Jag hämtade damsugaren, fortfarande i morgonrocken, och ägnade minst en halvtimme att jaga spindlar av alla storlekar. Vissa av dem mycket små (men de växer) medan andra var så groteskt stora att man kunde höra dem väsa åt mig över dammsugarens oväsen. Oavsett hur många som drogs in i dammsugarröret så dök det upp nya spindlar där jag just varit. Stora feta spindelbon sprängfyllda med ägg åkte också med. Inomhus var det inte fullt lika illa, men ett femtiotal rackare strök med även här.

Tro mig. Jag överdriver inte.

Å andra sidan har vi inte särskilt mycket flugor och andra insekter. Man får ta det goda med det onda.

Missa inte Jamie Oliver på Kanal 5 klockan 19.55 ikväll.

I detta avsnitt av ”Jamie upptäcker…” besöker han Sverige och gräver i vår kulinariska skattkista. Enligt uppgift blev han eld och lågor över det svenska köket och våra råvaror. Kolla bara in klippet ovan där han går igång på ”puttipanna”.

Missa inte!

Edit: Här hittar du receptet på Jamies härligt kladdiga blåbärsbullar.

Dagen har spenderats som nasare på Degeberga antikmarknad men jag har ändå haft tillfälle till ett kulinariskt äventyr.

Sommarens starka trend med pop-up-restaurants var representerad även här. I detta fall var det en aktör som satsat på konceptet ”från nos till svans”. Under enkla förhållanden serverade Degeberga Slakteriprodukter en komprimerad meny som rymde allt från helstekt gris, hamburgare, grillkorv till isterband. Tillbehören var rakt på och rustika; pumpasallad, potatissallad eller bröd och den berömda Tollarpssenapen. Servicen var snabb och levererade maten utan krusiduller och meddelade med en axelryckning att potatissalladen var slut och alternativet till mitt beställda isterband var bröd. Väljer man den här typen av populära och välfrekventerade ställen är det smällar man få räkna med. Serveringen var helt fullsatt av gäster som insett att det gällde att passa på för att få uppleva den här formen av tillfällighetsgastronomi. Det blev take-away helt enkelt.

Isterbandet var tillagat med omsorg och av den mildare, mindre syrliga och rökiga typen. Brödet gav inte mycket motstånd men den lokala senapen hade ett sting och en sötma som snyggt balanserade den välkomponerade korven. Enkelt, rustikt men välsmakande.

Prova en pop-up-restaurant i sommar. De dyker upp där du minst anar det och du kan bli positivt överraskad.

En uppdaterad post med fler recept hittar du här.

Jag har noterat att många hittar till min blogg då de googlar efter sallader och sommarmat. Jag samlar därför några bra recept här nedan. Oavsett vilket recept du väljer funkar det med ett svalt rosévin. Inte så kinkigt vilket. Det är ju ändå sommar, varmt, semester och vem orkar bry sig?

• Salade Niçoise är en riktig sommarklassiker

• Provençalsk musselsallad kan du prova när du ändå ”är i trakterna”

• Salade lyonnaise är en annan fransk salladsklassiker du inte får missa

• Jordgubbs- och fetaostsallad är en kul variant som du måste prova

• Gazpacho brukar kallas ”flytande sallad” och är perfekt som kall lunch på termos på stranden

• Risonisallad med chipotlefalu är en bra variant när du tröttnat på vanlig pastasallad

• Falukorv mediterranée ska du testa om du får en bit korv över efter salladen ovan.

Finns det något mer irriterande än bananflugor? Envisa små rackare, omöjliga att fånga som invaderar köket när det blir lite varmare.

Jag brukar använda mig av det gamla husmorsknepet med små koppar utplacerade i vilka jag häller en blandning av vinäger, vatten och någon droppe diskmedel. Den enda droppen gör att ytspänningen försvinner och flygfäna praktiskt taget sugs ner i vätskan och dör på ett par sekunder. Utan diskmedel blir det bara en trevlig vinägerbuffé. Denna metod brukar fungera bra.

Jag har nu kommit på en ännu bättre blandning. Varje gång jag häller upp ett glas sherry så tar det ungefär 2 sekunder för bananflugor att till synes från ingenstans materialisera sig över glaset. De verkar vara verkliga sherryaficionados. Igår när en liten fluga propsade på att dela ett glas med mig gjorde jag ovanstående blandning men bytte ut vinägern mot sherry. Inom tio minuter låg sexton (16) bananflugor på botten av glasskålen. Hade ingen aning om att det fanns så många i köket.

Häromdagen fick jag ett varuprov från Ridderheims på en ny korv med 90% köttinnehåll, avsaknad av e-nummer och anpassad som grillkorv till barnen. Som farfar med visst matansvar för en liten grabb tänkte jag att det kunde var värt att prova. Vad som helst av kvalitet som kan ersätta Scan Hot Dogs och partajgrillare måste vara en välsignelse.

Vi grillade Möllegrillkorven (vilket hopplöst namn. Inte särskilt barnanpassat heller) och åt som sig bör med korvbröd och en mild senap. Mild och snäll smak, men hu vilken torr och stabbig konsistens. Riktigt trist. Det här är korven som bevisar att hög kötthalt inte med automatik borgar för en god korv. Det hjälper inte att köttet kommer från skinkinnanlår. Jag tror faktiskt att ungarna utan att blinka föredrar korven med den roliga dennis-figuren, låga kötthalten (34%) och den långa innehållsförteckningen (Gris- och nötkött, vatten, potatismjöl, bindväv från gris, fett från gris, salt, antioxidationsmedel E325:E300, druvsocker, blodprotein från nöt och gris, potatisfiber, lök, köttbuljongextrakt, jästextrakt, kryddor, konserveringsmedel E262:E250, rökarom). Det är inte utan att jag skulle göra det också.

Snälla Ridderheims; Gör om. Gör rätt. Ge ungarna en riktig grillkorv…som är god!

Häromdagen öppnade jag en butelj 2005 Château du Glana från Saint-Julien i Bordeaux. Det var den första provadeav sex flaskor jag köpte på plats för cirka ett år sedan. Betalade mycket rimliga 16€.

Årgång 2005 räknas till en av de stora och redan på den djupa, täta blåröda färgen anade jag att det var något särskilt på gång. Doften var ung, stor, djup och mörkfruktig med rökiga toner och en botten av mörka, mogna bär som svarta vinbär och en förnimmelse av solvarma jordgubbar. Här fanns också den ”sotiga”, nästan jordiga ton med inslag av blod, järn och ceder som är så typisk för viss bordeaux. Smaken var fyllig, fruktig och koncentrerad med hög, frisk syra mot den mörka, mogna frukten. Massor med mogna, tätt knutna tanniner, diskret fatstruktur och en mycket lång eftersmak. Ett ungt vin som var absolut njutbart i sitt nuvarande stadium men med en lång och spännande utveckling framför sig.

Vinet fick mig att börja fundera över alla skriverier och kommentarer om de galopperande priserna på bordeauxviner. Handeln med den senaste årgången (2009) visar på en förväntad prishöjning på i snitt närmare 100% på de mer efterfrågade slotten! Även måttligt intresserade vinkonsumenter har nåtts av notiser på tidningarnas affärssidor om extrema toppnoteringar och kollegor i vinbranschen har uttalat att ”nu är det definitivt slut med att dricka bordeaux”.

Det är sant att upphaussningen av årgången medfört att vi sett startpriser från de stora slotten på 500-600€ per flaska och prishöjningar på 300% och mer. Helt makalöst! Vad vi dock ska hålla i minnet är att detta framförallt gäller de högst klassade slotten som bara utgör någon enstaka procent av den enorma flod av vin som produceras i området.

Är då priserna för vinerna från dessa slott för höga? Det finns inget enkelt svar på det. Ett svar är; Nej. Priserna ligger där de ska. Så länge marknaden är beredd att betala dessa priser så kan man inte säga att priset är för högt. Men med den rådande prisbilden har de topp-klassificerade vinerna slutat att vara viner i egentlig mening och istället blivit lyx- och statusprodukter för de med obegränsade ekonomiska medel. Priset eller vinets kvalitet är är sekundärt. Det viktiga är etiketten eller varumärket.

Ett annat svar är; Ja. Priserna är orimligt höga. Det finns ingenting i kvalitet eller tillverkning som motiverar dessa prisökningar. Enligt Ulf Sjödin MW så överstiger endast i undantagsfall produktionskostnaden för ett vin 300 kronor vilket ger ett pris till konsument på runt 500 kr. Allt därutöver kan förenklat tillskrivas berikande av producent eller andra led i kedjan. Handeln med bordeauxviner har också, mer än i andra områden, traditionellt fungerat som en råvaruhandel där tillgång, kvalitet och efterfrågan styr. Skillnaden mot exempelvis kaffe eller olja är att vi på viner har en stor andrahandsmarknad där en stor del av prisstegringen sker. Vad man som hänt i Bordeaux de senaste åren är att producenten passar på att ta en stor del av den kakan själva.

För den vanlige konsumenten och vinälskaren med begränsad ekonomi kommer det även fortsättningsvis att finnas massor med bra bordeauxer till överkomliga priser. Visst kommer vi att få se en liten uppgång här men jag kommer även fortsättningsvis att gladeligen betala en bit under två hundralappar för exempelvis Château du Glana, Chateau Tour de By eller Les Hauts de Granget för att inte tala om alla fina, vita bordeauxer.

Som jag ser det är Bordeaux ett område där man fortfarande utan svårighet kan göra kvalitetsfynd och hitta karaktärsfulla viner till en peng som är liten eller rimlig även jämfört med andra områden i världen. De enda överprisade vinerna är enligt mitt förmenande de snipiga, enkla röda bordeauxerna en bit under hundralappen. Stay away!

Nu hoppas jag bara att Systembolaget går mot strömmen och ser till att vi får en rejäl tilldelning av alla de små familjeägda slotten som gjort anmärkningsvärda kvalitetslyft de senaste åren.