Vi är vana vid att ha mycket spindlar där vi bor. Tydligen är det något med närheten till havet och vi har fått vänja oss.

Men idag rann tålamodet! Jag kom knappt ut på altanen på grund av en veritabel vägg av spindelnät. Slog mig fram och rev ned det mesta så att jag kunde ta mit morgonkaffe i solen. Sedan började jag se mig omkring och upptäckte för första gången hur mycket spindlar det handlade om. De satt överallt; i taken, inträngda i skrymslen på tegelvägen, gömda i springor och hukande i hörnorna. Vi pratar hundratals, ja tusentals! Vanligtvis tittar jag inte så noga efter dem, ser mest det jämnt svartprickiga mönstret av spindelbajs på utemöblerna. Men nu var det nog!

Jag hämtade damsugaren, fortfarande i morgonrocken, och ägnade minst en halvtimme att jaga spindlar av alla storlekar. Vissa av dem mycket små (men de växer) medan andra var så groteskt stora att man kunde höra dem väsa åt mig över dammsugarens oväsen. Oavsett hur många som drogs in i dammsugarröret så dök det upp nya spindlar där jag just varit. Stora feta spindelbon sprängfyllda med ägg åkte också med. Inomhus var det inte fullt lika illa, men ett femtiotal rackare strök med även här.

Tro mig. Jag överdriver inte.

Å andra sidan har vi inte särskilt mycket flugor och andra insekter. Man får ta det goda med det onda.

Missa inte Jamie Oliver på Kanal 5 klockan 19.55 ikväll.

I detta avsnitt av ”Jamie upptäcker…” besöker han Sverige och gräver i vår kulinariska skattkista. Enligt uppgift blev han eld och lågor över det svenska köket och våra råvaror. Kolla bara in klippet ovan där han går igång på ”puttipanna”.

Missa inte!

Edit: Här hittar du receptet på Jamies härligt kladdiga blåbärsbullar.

Dagen har spenderats som nasare på Degeberga antikmarknad men jag har ändå haft tillfälle till ett kulinariskt äventyr.

Sommarens starka trend med pop-up-restaurants var representerad även här. I detta fall var det en aktör som satsat på konceptet ”från nos till svans”. Under enkla förhållanden serverade Degeberga Slakteriprodukter en komprimerad meny som rymde allt från helstekt gris, hamburgare, grillkorv till isterband. Tillbehören var rakt på och rustika; pumpasallad, potatissallad eller bröd och den berömda Tollarpssenapen. Servicen var snabb och levererade maten utan krusiduller och meddelade med en axelryckning att potatissalladen var slut och alternativet till mitt beställda isterband var bröd. Väljer man den här typen av populära och välfrekventerade ställen är det smällar man få räkna med. Serveringen var helt fullsatt av gäster som insett att det gällde att passa på för att få uppleva den här formen av tillfällighetsgastronomi. Det blev take-away helt enkelt.

Isterbandet var tillagat med omsorg och av den mildare, mindre syrliga och rökiga typen. Brödet gav inte mycket motstånd men den lokala senapen hade ett sting och en sötma som snyggt balanserade den välkomponerade korven. Enkelt, rustikt men välsmakande.

Prova en pop-up-restaurant i sommar. De dyker upp där du minst anar det och du kan bli positivt överraskad.

En uppdaterad post med fler recept hittar du här.

Jag har noterat att många hittar till min blogg då de googlar efter sallader och sommarmat. Jag samlar därför några bra recept här nedan. Oavsett vilket recept du väljer funkar det med ett svalt rosévin. Inte så kinkigt vilket. Det är ju ändå sommar, varmt, semester och vem orkar bry sig?

• Salade Niçoise är en riktig sommarklassiker

• Provençalsk musselsallad kan du prova när du ändå ”är i trakterna”

• Salade lyonnaise är en annan fransk salladsklassiker du inte får missa

• Jordgubbs- och fetaostsallad är en kul variant som du måste prova

• Gazpacho brukar kallas ”flytande sallad” och är perfekt som kall lunch på termos på stranden

• Risonisallad med chipotlefalu är en bra variant när du tröttnat på vanlig pastasallad

• Falukorv mediterranée ska du testa om du får en bit korv över efter salladen ovan.

Finns det något mer irriterande än bananflugor? Envisa små rackare, omöjliga att fånga som invaderar köket när det blir lite varmare.

Jag brukar använda mig av det gamla husmorsknepet med små koppar utplacerade i vilka jag häller en blandning av vinäger, vatten och någon droppe diskmedel. Den enda droppen gör att ytspänningen försvinner och flygfäna praktiskt taget sugs ner i vätskan och dör på ett par sekunder. Utan diskmedel blir det bara en trevlig vinägerbuffé. Denna metod brukar fungera bra.

Jag har nu kommit på en ännu bättre blandning. Varje gång jag häller upp ett glas sherry så tar det ungefär 2 sekunder för bananflugor att till synes från ingenstans materialisera sig över glaset. De verkar vara verkliga sherryaficionados. Igår när en liten fluga propsade på att dela ett glas med mig gjorde jag ovanstående blandning men bytte ut vinägern mot sherry. Inom tio minuter låg sexton (16) bananflugor på botten av glasskålen. Hade ingen aning om att det fanns så många i köket.

Häromdagen fick jag ett varuprov från Ridderheims på en ny korv med 90% köttinnehåll, avsaknad av e-nummer och anpassad som grillkorv till barnen. Som farfar med visst matansvar för en liten grabb tänkte jag att det kunde var värt att prova. Vad som helst av kvalitet som kan ersätta Scan Hot Dogs och partajgrillare måste vara en välsignelse.

Vi grillade Möllegrillkorven (vilket hopplöst namn. Inte särskilt barnanpassat heller) och åt som sig bör med korvbröd och en mild senap. Mild och snäll smak, men hu vilken torr och stabbig konsistens. Riktigt trist. Det här är korven som bevisar att hög kötthalt inte med automatik borgar för en god korv. Det hjälper inte att köttet kommer från skinkinnanlår. Jag tror faktiskt att ungarna utan att blinka föredrar korven med den roliga dennis-figuren, låga kötthalten (34%) och den långa innehållsförteckningen (Gris- och nötkött, vatten, potatismjöl, bindväv från gris, fett från gris, salt, antioxidationsmedel E325:E300, druvsocker, blodprotein från nöt och gris, potatisfiber, lök, köttbuljongextrakt, jästextrakt, kryddor, konserveringsmedel E262:E250, rökarom). Det är inte utan att jag skulle göra det också.

Snälla Ridderheims; Gör om. Gör rätt. Ge ungarna en riktig grillkorv…som är god!

Häromdagen öppnade jag en butelj 2005 Château du Glana från Saint-Julien i Bordeaux. Det var den första provadeav sex flaskor jag köpte på plats för cirka ett år sedan. Betalade mycket rimliga 16€.

Årgång 2005 räknas till en av de stora och redan på den djupa, täta blåröda färgen anade jag att det var något särskilt på gång. Doften var ung, stor, djup och mörkfruktig med rökiga toner och en botten av mörka, mogna bär som svarta vinbär och en förnimmelse av solvarma jordgubbar. Här fanns också den ”sotiga”, nästan jordiga ton med inslag av blod, järn och ceder som är så typisk för viss bordeaux. Smaken var fyllig, fruktig och koncentrerad med hög, frisk syra mot den mörka, mogna frukten. Massor med mogna, tätt knutna tanniner, diskret fatstruktur och en mycket lång eftersmak. Ett ungt vin som var absolut njutbart i sitt nuvarande stadium men med en lång och spännande utveckling framför sig.

Vinet fick mig att börja fundera över alla skriverier och kommentarer om de galopperande priserna på bordeauxviner. Handeln med den senaste årgången (2009) visar på en förväntad prishöjning på i snitt närmare 100% på de mer efterfrågade slotten! Även måttligt intresserade vinkonsumenter har nåtts av notiser på tidningarnas affärssidor om extrema toppnoteringar och kollegor i vinbranschen har uttalat att ”nu är det definitivt slut med att dricka bordeaux”.

Det är sant att upphaussningen av årgången medfört att vi sett startpriser från de stora slotten på 500-600€ per flaska och prishöjningar på 300% och mer. Helt makalöst! Vad vi dock ska hålla i minnet är att detta framförallt gäller de högst klassade slotten som bara utgör någon enstaka procent av den enorma flod av vin som produceras i området.

Är då priserna för vinerna från dessa slott för höga? Det finns inget enkelt svar på det. Ett svar är; Nej. Priserna ligger där de ska. Så länge marknaden är beredd att betala dessa priser så kan man inte säga att priset är för högt. Men med den rådande prisbilden har de topp-klassificerade vinerna slutat att vara viner i egentlig mening och istället blivit lyx- och statusprodukter för de med obegränsade ekonomiska medel. Priset eller vinets kvalitet är är sekundärt. Det viktiga är etiketten eller varumärket.

Ett annat svar är; Ja. Priserna är orimligt höga. Det finns ingenting i kvalitet eller tillverkning som motiverar dessa prisökningar. Enligt Ulf Sjödin MW så överstiger endast i undantagsfall produktionskostnaden för ett vin 300 kronor vilket ger ett pris till konsument på runt 500 kr. Allt därutöver kan förenklat tillskrivas berikande av producent eller andra led i kedjan. Handeln med bordeauxviner har också, mer än i andra områden, traditionellt fungerat som en råvaruhandel där tillgång, kvalitet och efterfrågan styr. Skillnaden mot exempelvis kaffe eller olja är att vi på viner har en stor andrahandsmarknad där en stor del av prisstegringen sker. Vad man som hänt i Bordeaux de senaste åren är att producenten passar på att ta en stor del av den kakan själva.

För den vanlige konsumenten och vinälskaren med begränsad ekonomi kommer det även fortsättningsvis att finnas massor med bra bordeauxer till överkomliga priser. Visst kommer vi att få se en liten uppgång här men jag kommer även fortsättningsvis att gladeligen betala en bit under två hundralappar för exempelvis Château du Glana, Chateau Tour de By eller Les Hauts de Granget för att inte tala om alla fina, vita bordeauxer.

Som jag ser det är Bordeaux ett område där man fortfarande utan svårighet kan göra kvalitetsfynd och hitta karaktärsfulla viner till en peng som är liten eller rimlig även jämfört med andra områden i världen. De enda överprisade vinerna är enligt mitt förmenande de snipiga, enkla röda bordeauxerna en bit under hundralappen. Stay away!

Nu hoppas jag bara att Systembolaget går mot strömmen och ser till att vi får en rejäl tilldelning av alla de små familjeägda slotten som gjort anmärkningsvärda kvalitetslyft de senaste åren.

…startade jag min blogg som den ser ut idag. Visserligen startade bloggen på en annan adress redan 12 dagar tidigare men de inläggen fick följa med hit. Första inlägget var om jordgubbar och är faktiskt fortfarande ett av de bästa recepten på bloggen. Testa det nu när jordgubbarna är billiga.

Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle lägga så mycket tid på skrivande. Helt galna 1,63 poster per dag (totalt 598 stycken) har jag producerat, vissa bra men andra ganska pajiga. Men att så många faktiskt skulle komma att läsa mina utvikningar om mat och dryck, någonstans mellan 300-400 unika besökare hittar hit varje dag, är både förvånande och fantastiskt!

Bloggen har hjälpt mig att bli mer strukturerad i min matlagning och fått mig att testa nya grejer. Jag har också börjat göra utförliga provningsanteckningar igen och fått en resedagbok att gå tillbaka till. Men det allra roligaste är alla snälla kommentarer på bloggen och IRL samt alla nya människor jag fått kontakt med.

Nu börjar År 2!

Även om jag är hemma från Bourgogne har jag några bloggposter kvar som jag inte hann med. Denna blir ett bildreportage från besöket hos tunnbindaren François Freres i Saint Romain. Här gör man fat som används av de främsta vinproducenterna världen över.

[slideshow]

Hundraåriga ekar klyvs, sågas och lagras för att få rätt karaktär.

Under två år utsätts ekstavarna för väder och vind samt utsätts för mikroorganismer.

Den ”gröna” karaktären försvinner och träet torka sakta.

Man tillverkar cirka 40 000 fat om året och lagerhåller ek för två år. Det blir lite pengar.

En del ek reserveras från början för särskilda kunder. Här ett parti avsett för Hospices de Beaune.

Den lagrade svatgrå eken tornar upp sig.

Vidjor förberedda att sättas på fatens ändar som skydd och dekoration.

Kraftiga stålband som håller de hyvlade stavarna på plats när faten sätts samman.

Faten har fogats samman i ena änden...

...men står ut som en kjol nedtill.

För att kunna böja ekstavarna begjuts de med vatten på utsidan...

...och hettas upp på insidan med eld.

Efter att fatet fått sin form fortsätter eldandet...

...tills insidan blir rostad och de karaktäristiska smakerna av vanilj, kaffe, toast, kanel och annat kan utvinnas av vinet.

Hod François Freres utförs arbetet fortfarande hantverksmässigt...

...vilket kräver gammaldags verktyg...

...och skapar en miljö som som är tungarbetad och bullrig.

De blanka tunnbanden ersätter de kraftiga stålbanden som hållit ekstavarna på plats.

Den fasade kanten där ändsidan ska sitta tätas med en deg av vetenjöl och vatten.

Ändsidan fogas samman som ett pussel eller ett ”klickgolv”...

...och brännmärks med tillverkarens namn.

Någonstans måste vinet in...

...och här kan man borra ett hål för en tappkran. Ni vet lite som en bag-in-box.

Faten färdiga att skeppas ut över världen...

...men får först en oestetisk plastinslagning för att inte torka ut.

Efter en lång och svettig (här är duktigt varmt!) dag i Côte de Beaune är kursen i princip slut. Imorgon bitti är det dags för examen med provning och alla är lite till mycket uppjagade. Sedan blir det det utvärdering, genomgång av pedagogiskt material och lunch. Eftermiddagen är fri och på kvällen är det dags middag med temat ”grand cru” samt eventuell diplomutdelning. Söndag morgon hemfärd i ottan.

Ikväll ska jag och några kursare gå och äta middag på min favoritrestaurang Ma Cuisine, dricka lite gott vin. Sedan ska jag försöka samla tankarna, somna i rimlig tid. Troligtvis blir det råpluggning av hårdfakta till frukost (även om jag avråder mina elever att göra sådant) innan det smäller.

Önska mig lycka till. Det kan jag behöva, för just nu känns det som jag inte kan någonting.