Inget går upp mot enkla, smakrika tapas och ett litet glas riktigt kall fino i skuggan på ett torg.

Jag beställde bara fem ”tapas variadas” och ett glas fino. Servitrisen lyckades pricka in den typ av tilltugg som passade vinet bäst. Trots att stället låg farligt nära turisttråket styrde hon bort från den obligatoriska jamon serranon och manchegoosten. Jag gissar att jag fått dem om jag beställt en amontillado. Nästan frestad att gå dit och testa.

Fantastiskt mjäll och syrlig ansjovis (boqueron en vinaigre) trots storleken. Torskrom i lök och olivolja. Inlagd paprika och stora räkor. Potatissallad med majonäs och tonfisk. Mycket fin chorizo. Riktigt lyckat. Mätt och glad för 13€.

Ensam en halvdag på flygresa får man roa sig bäst man kan. iPhonen laddad med podradio i form av ”På minuten” och ”Spanarna” räckte ganska långt. När radioprogrammen inte räckte beställde jag in en piccoloflaska cava ur Spanairs sortiment. De hade en (1) sort. Trodde jag.

Jaume Serra Sec var en torr , medelfyllig, ren, frisk och helt OK cava för en stund i flygstolen. Faktiskt hade den lite fyllighet och ton av autolysen från jästkontakten. 20 cl tar snabbt slut på 10 000 meters höjd så jag beställde ytterligare en liten flaska. Nu sprang stewarden hela vägen upp till businessclass och tillbaka. Med sig hade han en flaska Freixenet Cordon Negro och ett lite ”fancy” plastglas med fot (ojoj så lyxigt de har det i den fina avdelningen bakom skynket). ”This is another kind” sa han ”The fisrt one was finnished but this is better”. Jag replikerade ”I don’t think so. It’s sweeter”. Stewarden såg lite dum ut och svarade följaktligen ”I don’t know”. Jag accepterade dock i brist på alternativ.

Freixenet Cordon Negro har jag inte provat på flera år. Skamligt egentligen då det är en storsäljande studentsfestklassiker och ett nyårsobligatorium. Nu smakade den å andra sidan precis som väntat. Cideraktig med tydliga, lite bokna, äppletoner och tydliga sötma som direkt hängde sig kvar i eftersmaken. Jag fick omedelbart beställa en påse salta nötter för att överhuvudtaget kunna dricka den. Med sältan blev den acceptabel.

I jämförelse var Jaume Serra riktigt elegant. Det mest intressanta med ”provningen” var dock kapsylerna. En äkta cava (gjord enligt traditionell metod i ett godkänt område) ska ha en fyruddig stjärna inbränd i korken. Ligger du på stranden i Marbella och beställer en cava från strandbaren kan du kolla äktheten på korken så du inte får en fulcava. Nu hade ju piccoloflaskorna skruvkapsyler men det var ändå märkta. Cordon Negron var helt korrekt märkt med den traditionella stjärnan. Jaume Serra däremot hade en davidsstjärna! Mycket märkligt. Någon som kan presentera en förklaring?

Bilden lånad från http://www.matbloggspriset.se/index.php/nominera/

Nu har nomineringarna för Matbloggspriset 2009 dragit igång.

Den 6:e november koras Sveriges vassaste matbloggare på mässan Det Goda Köket. Själv har jag flera favoriter som jag tänkt nominera. Gå in och nominera din egen favorit här. Inte mycket idé att nominera denna blogg (om någon fick den tanken) eftersom den måste varit aktiv i minst sex månader. Jag har bara varit igång sedan den 26:e juni. Faktiskt. Tänk vad tre månader går snabbt.

Väntrummet hos akuttandläkaren.

Så mycket enklare det är att vara matbloggare när man är ledig. När livet och vardagen dundrar på i 180 igen är det svårt att hitta tiden, orken och inspirationen till kul recept, råvarusafari, matlagning och bloggande. Men jag försöker.

I fredags var barn, barnbarn, syster och svägerska på besök. Då blev det lättlagad bulkmat i form av Leif Mannerströms falukorvslåda som Gitto uppmärksammat mig på. Gick efter originalreceptet men dängde på med riven pepparrot som jag tyckte kunde passa. Hade också i lite dijonsenap förutom ”svensk senap” som receptet anger. Nästa gång blir det ännu mer pepparrot och enbart dijon. Lagade barocka mängder med potatismos.  Mycket gott blev det men bilderna blev så sunkiga i höstdunklet att jag hänvisar till Gitto och Mannerströms ”Husmanskonst”.

Igår blev det återbesök på underbara Restaurang Asien där jag senast åt tillsammans med ett gäng matbloggare. Systern och hennes sambo blev så inspirerade av rapporten därifrån att jag lovade att ta med dem dit. Vi valde varsin förrätt och fick fina rekommendationer på huvudrätter med tillägget ”det här tycker Lisa om”. Jag fick in två vackra, färska vårrullar vars halvgenomskinliga risomslag avslöjade stora fina räkor, böngroddar och koriander. Smakade nästan lika bra som majsplättarna förra gången. Men bara två tyggor in på den första rullen hände något. Jag kände något stort och hårt i munnen och fick strax ut något benliknande. Hmm. Inte bra. Jag la den åt sidan och tänkte påpeka för personalen vad som hänt. Jag menar, man kan ju bita av en tand. Ett par tuggor senare upptäckte jag att det var just det jag gjort. Det hårda i maten var en grotest stor bit av en molare. Jag hade inte ont, men resten av måltiden överskuggades av en oro för min tand. God, mycket god var maten i alla fall.

Resten av kvällen och natten handlade om Malmö Gallerinatt. Kära hustrun har sin butik i ett av det galleritätaste kvarteren i stan och traditionen bjuder att alla butiker har öppet. Man bjuder på lite vin och något snacks och horder av människor väller in under hela kvällen. I ett ögonblick av dåligt omdöme och missriktad ambition hade jag bestämt mig för att baka parmesankakor att bjuda på. 2,5 kilo små spröda kakor blev det. Efter ett par timmar var de uppätna. De blev extremt uppskattade och besökarna åt dem som chips. All uppskattning gjorde att jag redan bestämt mig för att göra fem kilo till nästa år. Rekordmånga besökare och dörren kunde stängas en halvtimme efter midnatt. Vid två kunde jag krypa ner under täcket med aningen lite för mycket vernissagevin innanför västen.

Vaknade sent. Steg upp och kände mig helt mörbultad. Det kändes som om alla 700+ besökare i butiken gått på mig. Började också oroa mig för min tand. Inte för att jag hade ont iden, men jag ska ut på en veckas dyckes- och matresa på tisdag och en värkande tand vill man inte ha då.  En klagan på Facebook resulterade i ett nummer till en tandläkare med jour. Ett samtal och jag hade tid en timma senare. Att gå till tandläkaren en söndag är väl inte ett drömscenario precis, men ibland måste man bita ihop (så gått det går med en trasig gadd). Döm om min förvåning när jag kommer till ett väntrum som för tankarna till Nip/Tuck. Loungemöblemang i vitt skinn, receptionsdisk i glas och en flatscreen-tv. Långt ifrån den klaustrofobiska känslan hos min ordinarie tandläkare. Två minuters väntan och jag visades in till stolen. 15 minuter senare tumlade jag ut. Ingen bedövning. Ingen smärta. Inget borrande. Jisses! Jag behövde inte ens skölja och spotta efteråt. Tanden var som ny och jag var euforisk. Ett mirakel! Får man gå till tandläkaren varje dag?

Tanden lagad. Resan räddad. Lång OT-post. Men i veckan lär det komma poster om sherry, tapas och spansk matlagning.

Dagens recept:

• 18 liter vin
• 14 kilo äpplen
• 4 kilo päron
• 7,5 liter cider
• 3 kilo jordnötter
• 2,5 kilo parmesankakor

Detta blir ”Malmö Gallerinatt”. I kära hustruns butik ”precis en sån” är det extraöppet ikväll och ovanstående är vad som beräknas gå åt när kulturkonsumenterna tittar in. Tufft jobb ikväll. Sovmorgon imorgon.

När jag idag googlade på ”potpurri” för min föregående post om Ducru-Beaucaillou insåg jag för första gången ordets betydelse.

Idag tänker de flest på en skål med väldoftande, torkade blomblad när man nämner ”potpurri”. En del kanske associerar till ett musikaliskt collage av populära låtar. Ursprungligen är det en fransk matterm som kommer av pot (gryta) och pourri (rutten). Helt enkelt en blandning av gamla rester som piffats till i en salig blandning med lite smaksättare. Den direkta svenska översättningen är ”pyttipanna”. En etymologisk koppling som tydligen förbigått självaste Jan-Öjvind Swahn.

Som av en händelse blev det en särdeles välsmakande pytt ikväll. Jag skär min pytt i sockerbitsstora bitar. Jag gillar inte när det är för smått tärnat. Då tappar man smaken och konsistens från de olika beståndsdelarna. Sen gäller det att ha en bra blandning på kylskåpsrensningen. Olika typer av kött som korv, rökt fläsk, stumpen av en slottsstek, en bit chorizo och så vidare. Små champinjoner som steks i torr panna så de börjar ”kvittra” innan fettet tillsätts. Grovt hackad lök. Potatis och någon annan rotfrukt som morot eller palsternacka. Alla beståndsdelar till pytten steks i omgångar så de får fin färg och blandas samman efter hand. Håll varmt i ugn.

Servera med lite färska örter, stekt ägg, saltgurka och/eller rödbetor och HP-sås.

Förmodligen har alla matintresserade denna bok redan. Men för mig var den helt ny när jag hittade den häromdagen.

”Kokonsten” är väl så nära man kan komma ett komplett verk om klassisk matlagning om man ska hålla sig inom ett hanterbart format och överkomligt pris. Här finns hittar man redovisning av råvaror och hantering, praktiska tips, instruktioner om hur och varför. Allt genomsyras av (vad jag kan bedöma) ett genuint kunnande och erfarenhet av det klassiska köket. Författare är Anne Willan som verkar vara en dam som har vispat ihop mer än en bearnaisesås. Det finns vissa grundrecept, exempelvis suffléomeletten, som är lätta att variera, men det är mer en handbok än en kokbok.

Alla bilder och spännande tillagningsmetoder får det verkligen att klia i fingrarna. Trots det sakliga innehållet och instruktionsboksupplägget är det en fantastiskt inspirerande. Jag gillade särskilt alla styckscheman som finns med både fransk och engelsk styckning. Mycket intressant.

För 160 spänn är det en investering man inte kan tveka över.

Så har jag blivit med iPhone! Fullständig matrealistisk lycka!
Det första jag gjorde var att ladda hem WordPress för iPhone så att jag nu kan blogga på språng. Detta är första testet.
Provade även att fotografera den ”sexiga” lådan med telefonen. Ganska OK.

Jag har fått en underlig frukostvana; misopasta och tomatjuice. Ett par matskedar miso blandas ut i hett vatten och sedan fyller jag på med några deciliter tomatjuice.

Jag började med detta under min low-carb-high-fat-period under sommaren, men har fortsatt av bara farten även efter att jag gett upp LCHF-dieten. Jag gillar den fylliga, umamirika smaken, sältan och syran och den lilla sötman från tomaten. Sedan mättar det ganska bra också. Största fördelen är att drickbar frukost är praktiskt när man ska läsa morgontidningen, kolla facebook, bloggen och mejlen på morgonen.

Frysen rensades och vad fann jag? Palt! Härliga, frysta paltar från senaste paltkoket.

Allt för länge sedan var det vi kokade palt. Saknar det härliga stöket med köttkvarn, potatis, kornmjöl, fläsk, träslevar och stora, sjudande grytor. Och till sist resultatet. Att få sleva upp nykokt, ångande palt och njuta med smältande smör. Så milt och tryggt och mättande. Nykokt palt är KÄRLEK!

Upptinad, skivad och smörstekt palt med extra rimmat fläsk, smör och lingonsylt är inte kärlek. Det är GLÄDJE! Och det är inte varje dag men gräver fram glädje ur frysen.