Dagens recept:

• 18 liter vin
• 14 kilo äpplen
• 4 kilo päron
• 7,5 liter cider
• 3 kilo jordnötter
• 2,5 kilo parmesankakor

Detta blir ”Malmö Gallerinatt”. I kära hustruns butik ”precis en sån” är det extraöppet ikväll och ovanstående är vad som beräknas gå åt när kulturkonsumenterna tittar in. Tufft jobb ikväll. Sovmorgon imorgon.

När jag idag googlade på ”potpurri” för min föregående post om Ducru-Beaucaillou insåg jag för första gången ordets betydelse.

Idag tänker de flest på en skål med väldoftande, torkade blomblad när man nämner ”potpurri”. En del kanske associerar till ett musikaliskt collage av populära låtar. Ursprungligen är det en fransk matterm som kommer av pot (gryta) och pourri (rutten). Helt enkelt en blandning av gamla rester som piffats till i en salig blandning med lite smaksättare. Den direkta svenska översättningen är ”pyttipanna”. En etymologisk koppling som tydligen förbigått självaste Jan-Öjvind Swahn.

Som av en händelse blev det en särdeles välsmakande pytt ikväll. Jag skär min pytt i sockerbitsstora bitar. Jag gillar inte när det är för smått tärnat. Då tappar man smaken och konsistens från de olika beståndsdelarna. Sen gäller det att ha en bra blandning på kylskåpsrensningen. Olika typer av kött som korv, rökt fläsk, stumpen av en slottsstek, en bit chorizo och så vidare. Små champinjoner som steks i torr panna så de börjar ”kvittra” innan fettet tillsätts. Grovt hackad lök. Potatis och någon annan rotfrukt som morot eller palsternacka. Alla beståndsdelar till pytten steks i omgångar så de får fin färg och blandas samman efter hand. Håll varmt i ugn.

Servera med lite färska örter, stekt ägg, saltgurka och/eller rödbetor och HP-sås.

Förmodligen har alla matintresserade denna bok redan. Men för mig var den helt ny när jag hittade den häromdagen.

”Kokonsten” är väl så nära man kan komma ett komplett verk om klassisk matlagning om man ska hålla sig inom ett hanterbart format och överkomligt pris. Här finns hittar man redovisning av råvaror och hantering, praktiska tips, instruktioner om hur och varför. Allt genomsyras av (vad jag kan bedöma) ett genuint kunnande och erfarenhet av det klassiska köket. Författare är Anne Willan som verkar vara en dam som har vispat ihop mer än en bearnaisesås. Det finns vissa grundrecept, exempelvis suffléomeletten, som är lätta att variera, men det är mer en handbok än en kokbok.

Alla bilder och spännande tillagningsmetoder får det verkligen att klia i fingrarna. Trots det sakliga innehållet och instruktionsboksupplägget är det en fantastiskt inspirerande. Jag gillade särskilt alla styckscheman som finns med både fransk och engelsk styckning. Mycket intressant.

För 160 spänn är det en investering man inte kan tveka över.

Så har jag blivit med iPhone! Fullständig matrealistisk lycka!
Det första jag gjorde var att ladda hem WordPress för iPhone så att jag nu kan blogga på språng. Detta är första testet.
Provade även att fotografera den ”sexiga” lådan med telefonen. Ganska OK.

Jag har fått en underlig frukostvana; misopasta och tomatjuice. Ett par matskedar miso blandas ut i hett vatten och sedan fyller jag på med några deciliter tomatjuice.

Jag började med detta under min low-carb-high-fat-period under sommaren, men har fortsatt av bara farten även efter att jag gett upp LCHF-dieten. Jag gillar den fylliga, umamirika smaken, sältan och syran och den lilla sötman från tomaten. Sedan mättar det ganska bra också. Största fördelen är att drickbar frukost är praktiskt när man ska läsa morgontidningen, kolla facebook, bloggen och mejlen på morgonen.

Frysen rensades och vad fann jag? Palt! Härliga, frysta paltar från senaste paltkoket.

Allt för länge sedan var det vi kokade palt. Saknar det härliga stöket med köttkvarn, potatis, kornmjöl, fläsk, träslevar och stora, sjudande grytor. Och till sist resultatet. Att få sleva upp nykokt, ångande palt och njuta med smältande smör. Så milt och tryggt och mättande. Nykokt palt är KÄRLEK!

Upptinad, skivad och smörstekt palt med extra rimmat fläsk, smör och lingonsylt är inte kärlek. Det är GLÄDJE! Och det är inte varje dag men gräver fram glädje ur frysen.

Igår hade jag stränga order om att inte planera någon middag. Detta var mycket ovanligt och lite ångestskapande. I vårt hushåll är det bara jag som planerar och lagar mat. Kära hustrun äter gärna men har i övrigt inget intresse av matlagning. Enklare typer av tillagning för sin rena överlevnad fixar hon förstås samt kåldolmar ungefär en gång om året. Men nu hade hon något i kikaren och anledningen var förstås att vi firade 23-årig bröllopsdag igår.

När inga okända matvaror dykt upp i kylen under förmiddagen och inga förberedelser i övrigt var igång insåg jag att maten förmodligen skulle levereras. Mycket riktigt. Fat, skålar och formar bars över från Pims Krog vid sexsnåret och jag fick stränga order om att sitta still i soffan och smutta på ett glas vin. Jo just det. Champagnen fick jag den stora äran att fixa fram.

Förrätten utgjordes av vars två svenska signalkräftor, distinkt salta och mjälla i köttet. Mycket goda och en utmärkt aptitretare inför huvudnumret: sjötunga walewska! Oj! Nu snackar vi extravaganser. Var sin filé av sjötunga, hummerklo och halv hummerstjärt, svart hyvlad tryffel, ciselerad champinjon och hummersås. Allt omgivet av frasig duchesspotatis. En riktig klassiker, mäktig och smakrik. Pim hade verkligen lyckats med anrättningen som var gjord enligt alla konstens regler. Champagnen var absolut perfekt till.

Förklaringen till denna lyx och överflöd? Jo den kan man söka i vår fattiga ungdom. När vi gifte oss 1986 var vi totalt barskrapade och levde ur hand i mun. Tomflaskor, hemkokt vegetarisk ärtsoppa och rabattkuponger var räddningen i vårt hushåll. Vi gifte oss under enkla förhållanden; borgerligt, enklaste ringarna, brudbukett från Möllevångstorget, kostym från Kapp-Ahls sista sommarrea-utrensning och så vidare. Men vi ville fira storslaget tillsammans med våra vittnen. Vi tog en taxi från rådhuset till färjeläget i Limhamn (ni förstår, barn, att detta var på den tiden man åkte båt till Danmark och svenska kronan var hårdvaluta). Vi hade nämligen förbeställt brölloppsmiddag på M/S Ofelia*.

Restaurangen var i princip tom förutom på personalen som stod i givakt i sina vita uniformsjackor när vi kom. Servicen och uppmärksamheten vi fick av denna ärrade servis var faktiskt rörande. Vi hade besällt en 3-rätters middag med vin. Tre rätter! Kan ni tänka er! Först vill jag minnas att vi fick någon slags räkcocktail. Men hudnumret var sjötunga walewska. Vilket överdåd! Serverad från fat och alldeles fantastiskt god. Jag tror förstås att sjötungan var ersatt av spätta och någon hummer kan jag inte minnas.  Till det en muscat från Alsace. Vi måste ha varit euforiska och utan hämningar för enligt notan beställde vi ytterligare en flaska för den svindlande summan av 60 kronor! Glasskaka, kaffe och varsin konjak till avslutning. Notan för fyra personer sved. 776 kronor!

Hemma igen delade vi en flaska champagne med våra vittnen. Det var faktiskt den första champagnen jag någonsin drack. En gåva från en vän som köpt flaskan på en resa i Champagne tillsammans med sina föräldrar.

Ärligt talat tror jag att vinet och maten smakade oss bättre den där dagen för 23 år sedan. Hur gott det än var igår så har vi blivit bortskämda och lite av naiviteten har av naturliga skäl gått förlorad. Men inte kärleken.

*Edit: Gamla strävsamma Ofelia går fortfarande i trafik i Estland.

Det är kul att matblogga. Nästan det bästa är att få kontakt med andra matbloggare. Extra spännande är att mötas i verkliga livet på torget, vid ostdisken eller över en bit mat. Av varandras bloggande lär vi och utvecklas men det är i det mänskliga mötet stora saker händer.

Nyligen träffades vi ett gäng i på Asien i Malmö och hade kul tillsammans samt en stor matupplevelse och till i morgon har Martin bjudit in till Afternoon Tea. Och nu vill jag prova om det finns intresse för en annorlunda träff.

Skolan och utbildningsföretaget jag och min kollega driver har blivit utnämnda till officiella utbildare och partnersskola för l’Ecole du Vin de Bordeaux. Vi kan nu genomföra officiella kurser, utbildningar och provningar i deras namn. Jag tänkte att en liten ”initieringskurs” om Bordeaux och dess viner kunde intressera matbloggare.

Den 25:e oktober bjuder jag därför in till föredrag och provning av sju viner för de matbloggare som vill och kan komma. Alla som deltar får ett fint informationsmaterial, kartor och ett personligt certifikat. Föreslår ”knytis” så att vi kan testa slattarna som blir över med lite mat och snacka skit, om mat och livet. Platsen är Nordenskiöldsgatan 19A i Malmö och tiden 16.00. Du anmäler dig genom att skriva en kommentar under ett alias som har mejl och bloggadress.

Hoppas vi ses den 25/10!

Edit: Jag har fått frågor om hur mycket provningen kostar. Svaret är: Ingenting! Vi bjuder.

Jag gillar falukorv. Jag tycker om falukorv. Jag älskar falukorv. Tyvärr finns det så mycket dålig, trist och slarvig korv och jag har försökt leta mig fram till de bra sorterna. En favorit har varit Melkers falukorv. Tyvärr sjönk den i anseende när jag upptäckte att de använde danskt kött och kom med lama förklaringar när jag mejlväxlade med dem.

Därför blev jag klart intresserad när Lidl annonserade om att deras egen falukorv fått högsta betyg i ICA-Kuriren. Jag har lite motvilligt börjat upptäcka att Lidl faktiskt har en hel del kvaliteter som göms i gräsliga förpackningar och bakom hittepåvarumärken i identiska ultrafula köplådor som strötts ut över hela europeiska kontinenten. Falukorven heter ”Enebacken” vilket givetvis ska ge associationer till Småland, Sörgården, gamla lantgårdar och svenska traditioner. Korv, Lidls ketchup Kania samt Kungsörnens Gammaldags Idealmakaroner inköptes.

Innehållsförteckningen* anger 64% köttmängd vilket är mycket högt för falukorv men inget ursprung anges. I reklamen flaggas med svenska färger men frågetecknen kvarstår. För ett storpack på 1600 g blev kilopriset cirka 26 kronor! Korven hade en mycket bra konsistens när den skars upp och fick mycket fin stekyta utan att fastna i pannan.

Hur smakade den då? Jo, den var helt fantastiskt bra. Mycket bra konsistens, nästan frasig stekyta, fin kryddig smak med väl avmätt rökighet. Kära hustrun som inte visste att hon var utsatt för ett smaktest kommenterade spontant hur god smaken var. Instämmer i toppbetyget. Räknar man sedan in priset i det hela så är resultatet snudd på sensationellt. Givetvis åt vi korven till stuvade makaroner och riven morot. Klassiskt!

Men det var inte bara falukorven som var ett fynd. Ketchupen var en överraskning! Halvlitersflaskan med sitt intetsägande varumärke och sunkiga etikett kostade 9 kronor. Innehållet redovisades som 70% tomatpuré, socker, ättikssprit, salt och kryddor. Inget annat. En jämförelse med Heinz ketchup på samma hylla visade att den endast innehöll 55% tomat. Smaken var faktiskt det bästa. Ren, mycket frisk distinkt tomatkaraktär och inte alls söt.

2-0 till Lidl!

Fullständig innehållsförteckning: gris- och nötkött, vatten, potatismjöl, fett från gris, kryddor, lökpulver, koksalt, stabiliseringsmedel (E 450), antioxidationsmedel (E 300), konserveringsmedel (E 250)

Idag gav jag efter. Fyra månader av avhållsamhet är slut. Ikväll blev det middag enligt tallriksmodellen; HÄMTPIZZA!

Jag tror det finns en anledning till att hämtpizza är så omåttligt populärt – det är en balanserad måltid. Inte så att den är näringsmässigt balanserad. Däremot kan rätt sort vara smakmässigt i balans och därmed att betrakta som ”GOD”. En pizza är komponerad med alla grundsmakerna; sött, surt, salt, beskt och umami. Sötma i löken och brödet. Syra i tomatsåsen. Sälta i osten och skinkan. Beska i den torkade oreganon och den brända pizzabottnen. Umami i svampen, osten, skinkan och räkorna. Över alla smakerna en härlig hinna av sammanhållande fett. Den perfekt balanserade måltiden. Tack vare den balanserade smaksammansättningen är det sällan ett glas vin smakar så bra som just till en riktig ”slabbepizza” från kvarterssyltan.

Idag blev det favoriten ”vegetariana med bacon”. Det är något härligt busigt att beställa en vegetarisk pizza och besudla den med fläsk. Lite ”vardagsedge”. 😉