Ibland vill man bara ha välbekant och trygg mat; comfort food. Mat som man känner igen, smakar som förväntat och invaggar en i trygghet. Bara att säga ”köttsåsåpotatis” ger en känsla av vaxduk, plastmattor och mild, gräddig husmanskost.

Det är lördag och grabben flyr hem till mamma och pappa för att hämta andan. Upplagt för okomplicerad mat; stekt fläskfilé, kokt potatis, champinjonsås och sockerärtor. Filén är svensk (såklart), sockerärtorna frysta (bäst och billigast så här års) och såsen är pappas specialare.

Skiva massor av färska champinjoner och stek på medel till hög värme i torr panna. Svampen ska tappa massor med vätska, bli gyllenbrun och börja knäppa och kvida i pannan. Först då slängs en heffaklump till smör (inget substitutfett) ner i svampen. Färgen ska bli ännu grannare och härligheten ska nästan simma i smör. Nu pudrar man över ett par matskedar vetemjöl, vispar runt och låter mjölet fräsa och svälla i fettet. Häll i ett par deciliter vispgrädde (inget fusk här) och låt koka in. Späd med mer grädde efter hand tills konsistensen är krämig och fin. Såsen ska nästan stå för sig själv. Smaksätt med 1/2 matsked kinesisk soja, 2 msk amontillado- eller olorososherry (förstärker svampkaraktären och ger fylligare, smakrikare sås) och 1 msk dijonsenap. Dra många och rejäla tag med pepparkvarnen. Smaka av och korrigera sältan och addera eventuellt syra med vitvinsvinäger. Koka ihop.

Ät med sked och med kött och potatis som tillbehör och flyt in i en ”comfort zone”.

Det här måste vara den perfekta smårätten för fredagsmyset. Man kan fylla den med de smaker som passar och dessutom kan veckans rester blandas ner. Funkar som en liten förrätt också. Inget recept. Inga mått. Bara en enkel idé.

Förutsättningen för ”muffinspajen” är stora muffinsformar i metall, gärna teflonbelagda. Smöra formen rikligt. Skär kanterna av stora skivor formfranska. Tryck ner skivorna i formarna så de fastnar i smöret och täcker insidan. Skivornas hörn kommer att stå upp som små toppar på en krona. Gör en smet av ägg och riven ost av valfri sort (jag använde fulmozzarella och parmesan idag) och blanda i en massa hackade godsaker; oliver, soltorkade tomater, skinka, salami, tonfisk, lök osv. Krydda och smaksätt som du vill.  Avsluta med något garnityr, som en tomatskiva, och ost. Idag toppade jag med gyllenbruna smörstekta champinjoner och täckte med lagrad prästost. Grädda i ugn på 200° i 20-30 minuter eller tills fyllningen stannat och osten fått snygg solbränna. Servera med en god sallad.

Gillar du tacos kryddar du och smaksätter med det. Gör en spansk variant med serranoskinka, manchegoost och oliver. Räkor och dill. Låt var och en smaksätta som de vill. Låt ungarna gå loss. Bara fantasin sätter gränser.

Vilken given och trist rubrik. Undrar hur många matbloggar som skrivit om soppa som har haft den? Alla? Soppan som värmde oss denna bitterkalla första dag i november var i alla fall mycket god.

Grunden var buljongen efter fläskläggskoket till nybörjarsurkålen. Buljongen som var milt smaksatt med svartpeppar, kryddpeppar, timjan, lagerblad och morot fick reducera ihop tills jag hade en mild sälta och cirka 2 liter vätska. Hällde i 3 dl halva, torkade ärter som fick koka cirka 30 minuter. Fyllde därefter på med ett par skivade morötter, grovt tärnad fast potatis och bitar av den överblivna fläskläggen. Jag adderade också små klyftor av gul lök som jag brynt nästan svarta på snittytorna i torr stekpanna. Smaksatte med en matsked tamarindkoncentrat och några matskedar tomatpuré. Tomaten behövdes för att bättra på färgen som blev ganska dassigt brun av tamarinden. Sist lyfte jag smaken flera hack med en halv deciliter finosherry och några rejäla tag med pepparkvarnen.

Smakrik, och fyllig med den matiga och lite grönt jordiga smaken av ärtorna som balanserades av den syrligt fruktiga tamarinden. En knäckemacka med ost och lyckan var fullständig.

Ibland blir det så där gott så man bara utstöter små ljud och grymtanden och blir uppfylld av en varm lyckokänsla. Så blev det med denna äppelkaka. Inget märkvärdigt, men busgott.

Smöra och bröda en springform. Skala och skiva två stora, svenska äpplen (jag använde aroma) och lägg i formen. Pudra över lite kanel och kardemumma samt riv ett halvt hekto mandelmassa över. Vispa 3 ägg och 2,5 dl socker pösigt och smaksätt med mald vaniljstång eller vaniljsocker. Smält 50 g smör, blanda med 1 dl mjölk och rör ned i smeten. Blanda 3,5 dl vetemjöl med 1 tsk salt och 2 tsk bakpulver och vänd sedan försiktigt ned detta i smeten. Häll smeten över äpplena och toppa sedan med rikligt av mandelspån. Grädda cirka 30-40 minuter i 175°. Servera med lättvispad grädde.

Pösigt, saftigt, frasigt på ytan och härligt kladdigt i mitten.  Gott till frukost noterade jag även nu på morgonen.

Nyligen förklarade jag min kärlek till surkålen och dess tillbehör. Tyvärr delas inte min förtjusning av alla. Kära hustrun äter förvisso surkål men utan det sedvanliga tillropet ”det här kan vi äta fler gånger”. Gissningsvis är det den distinkta syran och den lite trassliga konsistensen som stör henne och andra som inte heller går i spinn över en choucroute. Därför hittade jag på en snällvariant på surkålen som fick tummen upp idag.

Koka 6 normalstora, mjöliga potatisar. Gör ett potatismos med mycket smör och rejält med nymald svartpeppar.  Riv en stor morot och en stor gul lök grovt och blanda ner i moset. Riv även 2 vitlöksklyftor fint och låt dem följa med.  Värm en burk surkål med lite fett (ister, ankfett eller smör) och blanda sedan ner potatismoset och värm försiktigt.

Surkålsmoset blir krämigt och syran balanseras fint av sötman i potatismoset, smöret och den lilla brytningen av löken. Snudd på att jag tycker denna variant är godare än den mer ortodoxa. Servera med ditt favoritfläsk och/eller smakrika och köttiga korvar. Dijonsenap är ett måste.

Traditionellt rekommenderas torr riesling till surkål. Vi drack en mycket stram, mineralrik och ung champagne till. Den smakade mycket bra till. Blev mer avrundad och fruktigare i karaktären i mötet med syran från kålen.  Börjar tro att champagne överlag är den ultimata drycken till husmanskost.

Kroppkakor har jag lärt mig att uppskatta ganska sent i livet, ärrad av två saker. För det första kommer jag från en norrländsk släkt där palt är religion. Kroppkakan är att betrakta som en sydländsk, lite fjantig efterapning. För det andra blev jag svårt magsjuk av sura kroppkakor när jag var runt tio år.
Palten är fortfarande kung men kroppkakan älskar jag på grund av kryddpepparn.

Idag var det dags att ge sig på att tillaga denna lilla delikatess. Jag har dragit mig för det då jag vet hur svårt, tungt och tidskrävande det är att koka palt. Det krävs också ett särskilt handlag för att få ihop paltarna av den nästan rinniga smeten. Kroppkakekok visade sig snudd på vara snabbmat i jämförelse. Jag använde mig av Leif Mannerströms recept i ”Husmanskonst”.

Skala och koka 700 g potatis, helst King Edward. Pressa med potatispress och låt ånga av. Blanda ner 3 äggulor, 50 g brynt smör och 1,5 dl potatismjöl och blanda ihop till en smidig deg, typ en kakdeg i konsistensen. Tärna 400 g rimmat fläsk och en stor gul lök mycket smått och bryn gyllenbrunt. Blanda det frästa med 2 tsk nystött kryddpeppar (snåla inte!). I alla recept står att man ska forma en limpa och skära skivor och åbäka sig. Jag nöp bara av en klump ur degskålen och formade till en lite boll i handen. Degen blir väldigt smidig, fast och lättformad. Tryck till en liten grop mitt i den lilla bollen, tryck ner fyllningen och nyp ihop så du får en slät och fin boll.  När du format alla kakorna sänker du ner dem i sjudande lättsaltat vatten. Sjud i 5-6 minuter eller till de flyter upp till ytan.

Servera med lingon, brynt smör och eventuellt stekt rimmat fläsk eller fyllning som blivit över.

Till kroppkakorna drack vi ett moget, fylligt, mycket friskt, smakrikt vitt vin med toner av tropisk frukt och som jästs och lagrats på ekfat. Passade fantastiskt bra till denna rätt. Man behöver inte dricka pilsner eller mjölk till husmanskost.

Jag har en potkäs som bor i mitt kylskåp. I ett enliters höganäskrus med lock ligger han och gonar sig och mognar. Nästan varje kväll lyfter jag på locket och brer mig några kex eller en brödbit med den ljuvligt smakrika mjukosten. Den blir bara bättre och bättre och förändrar ständigt karaktär. En inneboende man inte tröttnar på.

Potkäs (eller potkes) betyder helt enkelt ”krukost”. Jätteenkelt att göra och ett kul projekt även för dig med måttliga ambitioner i köket. Alla typer av ost kan användas. Hårda ostar och skalkar river du fint och mjuka ostar mosar du. Blanda samman flera typer. Blanda även i rumsvarmt smör och/eller färskost för att hålla samman smeten.

Sen det viktigaste för den rika karaktären men framförallt för hållbarheten; sprit! Om du blandar ner mycket mild ost kan du dra på med brandy, rökig whisky och annan smakrik sprit. Är ostarna i sig själva väldigt smakrika så räcker det med neutral sprit, typ vodka. Experimentera med gin, akvavit eller ditt egenkryddade.

Potkäsen fyller du på efterhand som du äter av den och när snuttarna av gorgonzola och skalkarna av frukostosten samlas i kylen. Fantastiskt roligt att uppleva hur smaken förändras över tiden. Minst en gång i veckan fyller jag på min kruka som nu är inne på sin femte månad. En potkäs är lite som en surdeg eller en solera för sherry; den kan bli hur gammal som helst. Tänk bara på att mata den, ge den sprit och sköta hygienen.

Krukosten har sin givna plats på ostbrickan och slukar alla sorgliga rester när den ska packas ihop. Undvik bara kummin och andra kryddor som det står i vissa recept. Om du vill ha kryddad potkäs till julbordet kan du ta en del åt sidan och krydda separat.

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams ”puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.

Edit: Noterade att detta blev inlägg nr 200!!!

Idag blev det ovanligt inspirerat, oplanerat och lyckat till middag.

Drygt ett kilo fläskkarré i bit skars ner i stora grytbitar och lades i en emaljgryta tillsammans med en halv liter rött vin, två krossade vitlöksklyftor, ett par gula lökar, två torkade shiitakesvampar* och en stor morot i bitar. En rejäl nypa salt tillsattes och allt fick koka upp och sedan sjuda under lock i knappt två timmar tills köttet var övernaturligt mört. Köttet togs upp med hålslev och morötter och lök slängdes. Den kvarvarande vätskan kokades ihop något tillsammans med några matskedar koncentrerad tomatpuré. Pudrade över lite maizenaredning för en simmig konsistens och smakade av med salt och svartpeppar. Något saknades. På kryddhyllan stod en burk med tamarindkoncentrat som jag köpte vid mitt besök i Banglatown nyligen. ”Du vågar inte prova mig” verkade den säga. Men det gjorde jag. En matsked av det sirapslika koncentratet åkte ned i såsen. Smaken blev med ens mustigare, syrligare och väldigt fruktig. Doftade över lite cayennepeppar och lät fläsket åka ner i grytan igen. Medan köttet puttrade vidare några minuter mosade jag mjölig, kokt potatis och rörde ned tinad bladspenat och massor med rumsvarmt smör.

Resultatet blev en klassisk vingryta med mycket mört kött och en frisk, fruktig citruslik brytning. Mycket, mycket smakligt och passade fantastiskt bra till en skvätt överbliven röd bourgogne.

*Svamparna tillsattes för att förstärka smaken i grytan. I brist på shiitake kan du använda lite flytande fond eller fisksås/ostronsås.

Idag blev det en riktig snabbmiddag (tidsåtgång; koktiden på pastapaketet) inspirerad av Lisas busenkla tonfisksås. Dessutom ett ypperligt tillfälle att använda en av burkarna med ”bonito del norte”. Nu saknade jag de flesta ingredienserna förutom tonfisk och muttitomater men det fick inte vara ett hinder.

Vräk ner pastan i kokande vatten. Fräste på medelhög värme 2 hackade lökar och 2 vitlöksklyftor i olivolja. När löken mjuknat häller du på burken med de små körbärstomaterna. Låt puttra, salta och peppra, pudra över lite paprikapulver samt blanda ner en bit hackad fetaost. Precis innan servering blandar du ned den finaste tonfisk på burk du kan hitta. Smakade fantastiskt för att vara ihopsvängt på en kvart. Säkert är Lisas variant mycket bättre.

Av en lycklig tillfällighet hade vi tre (3) flaskor champagne som var öppnade. Upplagt för en avspänd onsdagskvällsprovning i hemmamiljö till vardagsmat.

Först ut var Colin Blanche de Castille Premier Cru Brut (pdf) som hade en mycket fin fruktighet med en vagt drag av tuttifrutti. Smaken medelfyllig, frisk och välbalanserad med en väldigt fin, lite kritig, mineralton. Därefter provades Colin Brut Rosé Premier Cru (pdf) vars karaktär i mycket liknade den föregående men med något större fyllighet och med aromer av körsbär och hallon. Sist provades 2002 Chartogne-Taillet som absolut var det bästa vinet med lite svampton, tydlig mineral och en mycket elegant karaktär med fin syra. Intressant producent som bland annat gör en 100% pinot meunier från oympade stockar (vieilles vignes Francaises) samt börjat jäsa och lagra sina viner på samma typ av fat som Krug och Bollinger.

Bästa vinet till maten var den rosa champagnen som inte bara matchade i färgnyans utan också var en riktig fullträff mot den distinkta, rena tomatsmaken i såsen.