arkiv | Resan till Ungern RSS-flöde för detta arkiv

MW: Tokaj – från torrt till sött

En torr text som leder fram till det allra sötaste.

Tokaj är ett litet men komplext område i nordöstra Ungern på gränsen mot Tjeckien. Området är bara något större än Saint-Émilion i Bordeaux (knappt 6000 ha) spritt över 27 byar, 14000 odlare och närmare 600 vinerier. Området har ett mycket komplext terroir tack vare den topografi och jordmån som skapats av över 400 vulkaner, överliggande marina fossilkalken, lössjord och lera. Ett speciellt fuktigt och skyddat mikroklimat uppstår mellan vulkankullarna tack vare floderna Tisza och Bodrog.

Så speciellt ansågs området och dess viner att gränserna fastslogs redan 1737 och de enskilda vingårdarna klassificerades officiellt 1772. Under kommunistregimen bromsades utvecklingen och klassificeringen glömdes nästan bort. Under de senaste decennierna efter de politiska omvälvningarna har det skett en närmast explosiv utveckling i området och återskapandet av gamla vingårdar, återupprättandet av deras namn och förståelsen av deras karaktärer har gett området en ny renässans. Vingårdsnamnen förekommer på alla vintyper och bidrar till en enorm komplexitet bland vinerna.

Sedan jag pluggade och studerade området för drygt tio år sedan har det hänt en hel del med metoder och lagstiftning. Här följer därför en redogörelse för vinstilarna idag.

Den torra, fruktiga stilenär den mest innovativa och expansiva. Eftersom efterfrågan på söta viner är begränsad har de flesta producenter idag börjat göra ”vanliga” torra, vita viner av de tillåtna druvsorterna furmint, hárslevelû, sárga muskotály, zéta (tidigare kallad oremús), kövérszõlõ och kabar. Framförallt är det dominerande furmint som är intressant då den lämpar sig för fatjäsning och lagring. Stilarna är mycket varierande från lätt, frisk och aningen aromatisk till fyllig, smakrik och fruktig med alkoholhalt från 11,5% upp till 15%.

Szamoròdní betyder ungefär ”som det kommer” och innebär att man skördar alla druvor på en gång (till skillnad från aszú). Beroende på mängden ädelrötade druvor kan resultatet bli allt från torrt (szaràz) till sött (édes). Den torra stilen kan ibland lagras i fat som inte fylls helt och där det bildas ett tunt jästlager och får en stil mycket lik en lättare sherry amontillado. Vanligare är dock att fylla faten helt och lagra en längre tid för att få karaktären av nötter, ek, kaffe och torkad frukt som uppkommer både i den torra och söta stilen. Szamorodni måste lagra minst ett år på fat och ett år på flaska innan försäljning.

Late Harvest (sen skörd) är en nygammal stil som görs av samma typ av druvor som szamoròdni ovan men endast i söt stil. Dessa viner ska vara fruktiga, unga och eleganta i stilen med mer eller mindre karaktär av botrytis (honung, aprikos, saffran, exotisk frukt etc.). Då vinet ska vara fruktigt ges det oftast bara en kortare fatlagring men inga regler styr lagringen för denna vintyp. Får inte säljas i den traditionella tokajerbuteljen.

Aszù (ädelröta) är den klassiska stilen av tokajer som framställts ända sedan 1630. Framställs av ädelröteangripna druvor som i princip skördas druva för druva. En duktig skördearbetare kan max plocka 15 kilo druvor per dag! De angripna druvorna blandas med ren must, jäsande must eller färdigt, torrt vin från friska, mogna druvor. Sötman i vinerna anges i 3 till 6 puttonyos som var en gammal måttangivelse för hur många hinkar om 25 kilo (putton) som blandades med vin från 136-liters fat (gönci). Idag anger numreringen istället mer exakt hur hög sötman är (se nedan). 3 puttonyos anses vara av lägre kvalitet och det är inte alla producenter som tillverkar denna. 6 puttonyos saknar ett övre tak från och med årgång 2009 då beteckningen Aszu Essencia avskaffades. Vinerna har bland annat toner av honung, aprikos, exotisk frukt, saffran, eucalyptus, tobak, toffee och kaffe. Den gamla oxiderade ”öststatsstilen” med brända toner håller helt på att försvinna och ersätts av tydlig fruktighet och rena aromer. Stilen är inte helt olik sauternes men tokajer har högre, friskare syra och något lägre viskositet.

Eszencia som är intensivt sött, sällsynt och endast görs av den självruna musten av aszù-druvor har jag beskrivit närmare här.

Forditás är en typ som idag är ganska ovanlig. Ett torrt vin får en andra jäsning och urlakning på resterna efter jäsning och pressning av aszù-vin.  Forditás kan alltså jämföras med italiensk ripasso som görs på draven från amarone.

3 Puttonyos : 60 – 90 gram socker per liter
4 Puttonyos : 90 – 120
5 Puttonyos : 120 – 150
6 Puttonyos : 150 –
Aszu Essencia : 180 – 450 (ej efter årgång 2009)
Essencia : 450 – 850

MW: Eszencia från Tokaj

Lördagen har spenderats i Tokaj i den nordöstra delen av Ungern varifrån de legendariska ädelsöta vinerna kommer. Vingårdsbesök och omfattande provningar kommer förhoppningsvis att imorgon resultera i en längre bloggpost om detta fascinerande område och dess vinstilar. Idag får det räcka med en liten rapport om eszencia – en mytomspunnen nektar.

Eszencia* görs av den självavrunna, trögflytande musten från de skrumpna och rötangripna druvorna. Musten är så koncentrerad att jästen bara med svårighet kan jäsa en mindre del av sockret så att alkoholhalten, efter ett par år, kan krypa upp till blygsamma 2% i bästa fall. Eszencia är med andra ord inte ett vin i laglig mening då alkoholhalten är för låg. Sockerhalten ligger däremot på svindlande 500-800 gram per liter. Som jämförelse brukar den intensivt söta PX ligga på mellan 300-400 gram. Koncentrationen är så hög att eszencia inte kan lagras på ekfat, osmosen skulle nämligen dra all vätska ur eken och fatet falla samman!

Myterna om eszencians hälsobringande och livgivande egenskaper är många och i regionen används den faktiskt som medicin än idag. Man doserar dock mycket sparsamt då den, beroende på kvalitet, kan kosta upp till flera tusen kronor för en liten flaska på 10 centiliter! Inte många får tillfälle att prova detta elixir men jag hade tillfälle att smaka de dyrbara dropparna en gång för ungefär femton år sedan. Idag fick jag prova två (2) olika!

Först ut var 2008 Eszencia från Dobogò med 720 gram socker: Den bärnstensfärgade vätskan var lätt dimmig, trögflytande och ville knappt lämna glaset. Doften var ganska liten och dominerades av russin, fikon, katrinplommonjuice, knäck och vörtbröd. I munnen slogs jag av texturen som på en gång var fet, oljig och len och kändes som en intensiv, lättflytande sirap med mycket hög syra, illande sötma och med aromerna från doften som kom tillbaka ackompanjerade av honung och mörk sirap. Eftersmaken var förvånansvärt torr och stram. Intensiv men faktiskt ganska ointressant.

2006 Eszencia från Patricius vägde in på ”endast” 620 gram. Utseendet var briljant medeldjupt bärnstensfärgat. Doften mer distinkt men dominerad av samma aromer som ovan med katrinplommon, knäck men med mer distinkt honungskaraktär och lite eukalyptus. Smaken mer simmig än trögflytande, friskare syra och en ren fruktighet och honungstonen oerhört markant. Lång, ren koncentrerad smak. Mer av ett vin än den första. Denna eszencia producerades det 50 liter av och såldes på plats för 200€ för en butelj på 25 centiliter. Jag avstod.

*Inte att förväxla med Aszú Eszencia/Aszúeszencia

Hur många puttonyos som helst!

En lång dag till ända! Den började inte bra efter en nästan sömnlös natt med en oförklarlig smällande huvudvärk och efterföljande uschlighet under det vilken skulle hårdpresteras med en 12-viner provning, efterföljande utvärdering samt teoriföreläsningar. Lyckades mot alla odds prestera hyfsat bra och praktiskt taget spikade en tredjedel av vinerna och överlevde teorin. När det var dags för avfärd för tre timmar på buss mot Tokaj var jag nästan tillbaka i gamla former. Att jag fick ett mystiskt indiskt piller av en studiekamrat kan ha haft något med saken att göra.

När vi till slut anlände i Tokaj var det hos Royal Tokaji Company där vi fick en snabb rundvisning i imponerande svartmögliga källare som avslutades med en buffémiddag med ungerska specialiteter (ankleversoppan var en ny bekantskap) och en handfull producenter som serverade sina viner. Fantastiskt trevligt, avspänt och gott. Vi fick prova viner i alla stilar från torra till de simmigt söta. Den torra stilen var företrädesvis av lokala druvan furmint som uppvisade en stor variation från feta, fatlagrade chardonnaylika till friskt aromatiska i ung rieslingstil. De söta gick från sent skördade till rika ädelröteangripna. Det var en veritabel orgie i exotisk frukt, honung, sirap, saffran, tobak och alla nyanser av citrus.

Det remarkabla vid denna provning var att alla vinerna höll en mycket hög kvalitet och att ingen av dem föll ur ramen. Man brukar alltid hitta något vin man inte gillar. Så inte här. En skön upplevelse för en cynisk vinprovare som undertecknad. Tyvärr blev det inte tillfälle för provningsanteckningar men det råder jag nog bot på imorgon.

Nu ska jag lägga mitt trötta huvud mot en mjuk kudde i slottsgemaket på eleganta Gróf Degenfeld för att utvilad kunna upptäcka det spännande Tokaj.

Nedslag i Ungern

Landade idag i Budapest och hann uppleva en eftermiddag med gulasch, god öl, tung cigarettrök (tack för rökförbudet i Sverige!) och intressanta destillat innan schemat för MW-seminariet tog vid. Inte så tungt till att börja med då det var en provning upplagd som en avslappnad vandring mellan producenter från olika regioner i Ungern. Det generella intrycket av vinerna som presenterades var att de var välgjorda, moderna och…ganska ointressanta. Ett par undantag fanns förstås.

Vinerna som stod ut mest var från Gróf Buttler i Eger. Det var längesedan vi hade något ”tjurblodsvin” på Systembolaget, men med tanke på kvalitetetn här så kanske det är dags för en relansering. Det vita vinet var av den aromatiska druvan viognier och hade en mycket stor, något eldig (15%), fruktig doft av apelsinmarmelad, hallon, lemoncurd och cointreau. Smaken var fyllig, mycket fruktig och frisk med en balanserad fatkaraktär och rika toner av citrus, apelsin och kryddiga aromatiska toner. Storartat och kraftfullt i oblyg stil. Det mer klassiska röda vinet hade en stor doft av mörka, mogna bär, blåbär och vaniljgrädde samt en viss eldighet. Smaken var fyllig, fruktig och något syltig med blåbärston, frisk syra och en lång balanserad eftersmak med fatstruktur och koncentration. Tankarna for osökt till Kalifornien. Jag känner en (1) person i Ungern och hon bara råkade vara representant för denna producent. It’s a small world.

Imorgon dags för en hård provningsomgång, workshops, föreläsningar och avfärd mot Tokaj. Kanske hinner jag med en uppdatering imorgon kväll.