Nu lär det bli ännu svårare att få bord på fantastiska vietnamesiska Restaurang Asien i Malmö.

Sydsvenskan har skrivit upp stället och den genuina maten till ”4 ryttare” (det står 3 i nätupplagan av någon anledning). Betyget är absolut inte i överkant. Matmässigt ligger de på samma nivå som asiatiska stjärnkrogen Yauatcha i London om ni frågar mig. Maten är definitivt ljusår förre svindyra, men fullsatta, Lemongrass som tydligen bara känner till sött och chili som smaksättare.

Har du inte varit på Asien? Vänta några veckor till rusningen lagt sig och boka sedan bord. Du ångrar dig inte.

Så kommer jag till sammanfattningen och omdömet om det andra besöket på hos Frantzén/Lindeberg.

Som tidigare redovisat var detta besök en inbjudan efter att jag uttryckt mitt missnöje på ett diskussionsforum En mycket tjusig och generös gest. Lite förvånande dock att lägga sådan vikt vid detta obetydliga inlägg med tanke på michelinstjärnan och alla fina omdömen och recensioner som dominerar på nätet.

Först som sist ska sägas att detta är min personliga åsikt om F/L och ”opinions are like assholes, everybody has one”. Jag har förstått att killarna bakom F/L inte vill att man ska lämna deras restaurang likgiltiga. Det har de lyckats med.

Frantzén/Lindeberg är en restaurang med hög svansföring, genomtänkt koncept och som levererar kvalitet. Servicen och kunskapen är på topp. Inget snack om saken. Men det finns invändningar.

Det finns stora ambitioner, roliga idéer och experimentlusta hos F/L. Det har märkts tydligt i de två menyer jag ätit mig igenom. Men för mig räcker inte det. Jag tycker man måste kunna leverera en helhet också. Visst är det toppar och fina upplevelser men också likgiltigheter och frågetecken bland rätterna. Den aktuella höstmenyn är också alldeles för jämn i smak, textur och arombild. Det blir lite enehanda, särskilt i en så omfattande smakparad. Puréer och krämer tröttar ut i längden och tuggiga nötter och krispiga tillbehör kan inte dölja det. Jag får känslan av att kockarna är så fascinerade av sina egna kulinariska kompositioner att de glömmer att lyfta blicken och se helheten ur gästens perspektiv. Men jag kan ha fel.

Det finns så mycket bra uppslag bland rätterna och man känner direkt kunnandet i hanteringen och tillagningen av råvarorna. Men vissa idéer känns lite ansträngda och tillkämpade. Särskilt tycker jag det gäller ”tour de France”, cheeseburgaren och den avslutande refreshern. Kul för en ovetande gäst säkert, men inte för en återkommande gäst. Överhuvud taget känns det som man inte tagit till sig begreppet ”kill your darlings”.

En radanmärkning är de mångordiga beskrivningarna av rätterna. I en servering av storlek dessertsked är det för mig ointressant om rapsoljan från Flen. Information om hemadressen kan vara relevant när råvaran dominerar rätten. Tycker jag. Detta ursprungsbetecknande in absurdum är dock inte F/L ensamma om.

Servicen var som sagt oklanderlig och följsam vid det sista besöket. Jag har dock fortfarande svårt att förstå varför man serverar aptitretarna med snyggt upplagda små skedar och specialverktyg, men under resten av kvällen får gästerna själv förse sig med bestick ur ett ställ på bordet. Känns knepigt.

Är det då värt pengarna att besöka F/L? Ja, det är en fråga som egentligen är omöjlig att svara på. Har du nästintill obegränsat med pengar och besöker restauranger i denna klass regelbundet så är svaret tveklöst ”ja”. Om du måste gneta och snåla hela året för ett enda besök och har hårt uppskruvade förväntningar så skulle jag ”nej”. Själv hamnar jag mitt emellan dessa ytterligheter och säger därför ”nja”.

Jag tackar alla inblandade på Frantzén/Linberg för en spännande och lärorik upplevelse och önskar Er lycka till! Ni kommer att gå långt.

Mitt middagssällskap ger en lite mer positiv bild än min.

Så var det dags. Ett återbesök på F/L. Lite spänt med tanke på de speciella förutsättningarna.

Vi fick ett glatt, trevligt bemötande och informationen att allt var förbestämt. Det enda vi fick välja var om vattnet skulle ha bubblor eller ej. Superb service med skön attityd från början till slut.

Här nedan  följer min kommentarer på varje enskild del av middagen. Min sammanfattning och totalomdöme kommer i nästa bloggpost. här.

Selektion av aptitretare

• Dillstrut med syrlig blomkålscreme, löjrom från Kalix och gräslök

En pytteliten glasstrut med fina söta och syrliga smaker som försvann snabbt och ersattes med en distinkt smak av glassvåffla.

• Rillette på lammbog från Pyrenéerna, mynta och örter

Mycket fin konsistens och smak på den lilla rilletteklutten.

• Potatislök från Linnés Råshult i två texturer, rålakrits, 25-årig vinäger och atsinakrasse

Sött och krämigt men utan behövliga kontraster.

• Muscatpumpa med krispig parmesan, tryffelpuré, saltrostade pumpakärnor och pumpakärnsolja.

Tryffel och pumpa var en oväntad kombination för mig. Funkade mycket bra, särskilt med kontrasten mellan purén och krispigheten och den skarpa smaken från parmesanen.

• Pärlpotatis med kaviar, ostronblad och purjolök.

En variant på denna aptitretare fick jag vid mitt förra besök. Jordig, blek potatis smakar inte bättre av att ha blivit mindre. Bara mindre.

• Kyld majssoppa med apelsinyoghurt, dragon och morot

Absolut obegriplig liten rätt. Snyggt skiktad i ett glas men med en krämig konsistens (igen!) och smaker som inte funkade. Mitt sällskap liknande smaken vid pannkakssmet. Jag håller med och lägger till ”besk”.

• Majonäs smaksatt med rostad vitlök, timjan, brynt smör och krispigt kycklingskinn

Majonäs är ännu en kräm (nåja, emulsion då) men fint smaksatt med ett läckert knaprigt kycklingskinn.

En hel uppsättning av små aptitretare. Nästan alla i storlek av en knapp dessertsked. I mitt tycke alldeles för lite. Man hinner inte ta del av alla smaker och texturer. Att kunna smaka två gånger är nästan en förutsättning.
Dra ner antalet, öka storleken och renodla. Det blir för många och inte helt genomförda rätter helt enkelt.

Till aptitretarna serverades José Michel – Moussy, en torr, välgjord och mycket fruktig champagne dominerad av pinot meunier. Fungerade fantastiskt väl med de flesta smakbitarna tack vare sin generösa stil.

Nu fick vi också små, fina, surdegsbaguetter från Riddarbageriet och två olika sorters sagolikt smör. Det ena ett franskt mycket salt och handkärnat från kor som betat vid strandängar. Overkligt gott. Det andra kom i en liten rökfylld glaskupa och var mycket riktigt rökt. Härlig smakbrytning.
Vi fullständigt mulade in bröd och smör. Yummy!

Amuse-Bouche

• Lätt kokta betor ”Aigre-doux” från vår trädgård, rostade valnötter, äppelkärnsolja, blasten från den vita betan och morot.

Fina, lätt sötsyrliga smaker på de små, små betorna. Även här en puré/kräm.

Menyn ”Elegant Höst Bohème”

• Kammussla från Fröja med kallpressad rapsolja från Flen, torkat bröd, rötter från Katrineholm syrade i vassle samt velouté, lättvispad grädde med smak av rökt späck.

Fantastisk fin mussla, perfekt tillagad och med sköna smaker. Svartroten från det exotiska Katrineholm kunde man hoppat över. Men kombinationen av vispad grädde och baconsmak var genialisk! Varför har ingen kommit på det förut. Jo, förresten…Flygande Jakob.

Till musslan serverades 2007 Forstmeister Geltz Ziliken, Saarburger Rausch, Riesling Kabinett. Elegant, halvtorr, frisk och mycket typisk mosel som fungerade väl till de söta smakerna i rätten.

EDIT blandade ihop vinerna och kombinationerna: Vinet till detta var 1998 Chateau d’Arlay Côte du Jura Blanc. Fylligt, egensinnigt, lätt oxiderat vin med mycket struktur. Gillar detta vin till en smakrik ost, exempelvis en abondance. Till musslan och de söta tillbehören gick det inte alls. Platt fall. Vinet blev kärvt, beskt och ogint.

• Anklever ”Pôche-grillé” med Medjooldadel, citron, kanel från Sri Lanka, saffran och karamell.

En alldeles strålande liten bit anklever (väldigt PK, ingen tvångsmatad anka), helt ljuvlig. Tillbehören var en dadel som var mycket god för sig själv med totalt slog ihjäl smakerna av levern. ”Karamellsåsen” av bland annat ankfettet var fin, men tyvärr hade köket lagt merparten på det skrovliga tallriksbrämet  där den fastnade. Riktigt trist visuell presentation för övrigt.

Vinet till detta var 1998 Chateau d’Arlay Côte du Jura Blanc. Fylligt, egensinnigt, lätt oxiderat vin med mycket struktur. Gillar detta vin till en smakrik ost, exempelvis en abondance. Till den feta anklevern och de söta tillbehören gick det inte alls. Platt fall. Vinet blev kärvt, beskt och ogint.

EDIT blandade ihop vinerna och kombinationerna: Till anklevern serverades 2007 Forstmeister Geltz Ziliken, Saarburger Rausch, Riesling Kabinett. Elegant, halvtorr, frisk och mycket typisk mosel som fungerade väl till de söta, feta smakerna i rätten.

• Hel marulk tillagad i 3 timmar under grisfett, röd paprikacréme, persilja, chorizofett, Sorranabönor ”hummus”, torkade oliver och rostade mandlar.

Kanske kvällens bästa rätt. Marulken (tillagad hel, portionsbiten stor som en tändsticksask) hade en fantastisk konsistens, helt perfekt. Puréerna/crémerna var härligt smakrika och tack och lov beströdda med de torkade oliverna och mandlar som gav lite textur.

I glasen till detta 2007 Vincent Paris Cornas ”Granit 60”. Ett biodynamiskt odlat, tätt, blårött vin med en helt magisk doft av körbärslikör, mörka solmogna bär, färska örter och fin kryddighet. Fylligt, koncentrerat fruktigt med mörka körsbär, bra syra och fin struktur. Låg otroligt fint i munnen med bra längd och eftersmak. Fungerade väl till marulken.

• ”Fattiga riddare”, 100-årig vinäger, parmeggiano reggiano (gick under artistnamnet ”parmesan” i början av menyn. Min anm), silverlök och gotländsk tryffel.

En ”klassiker” hos F/L. Fick en något annorlunda, något snyggare, variant i våras även om denna också var bra. Denna var nästan täckt av torr, hyvlad, lite smaklös tryffel. Som förra gången serverades denna extremt vinvänliga rätt med en kraftig buljong. Ingen lyckad kombination i min smak då det blev lite kaka på kaka och nästan lite kväljande känsla. Märkligt.

• Lantkyckling från Janzé i två serveringar

1. Rillette på låret, brynt smör, svampcrème, jordärtskockchips kryddade med torkad Karl-johansvamp samt syrlig grädde berikad med gult vin och vit miso.
2. Bröstet bakat i gryta med halm och färska lagerblad, trattkantareller, puré på ugnsrostad jordärtskocka, vit miso samt brynt smör och gult vin.

Mycket fint tillagad, delikat kyckling serverad på två sätt som var mycket lika i smaker, aromer och presentation. Den andra serveringens bröstbit var otroligt saftig och fint tillagad. Däremot upplevde jag tillbehören till detta som smakandes ”kinakrog”, mycket dominant, ren umami och maizenakänsla i skyn. Och créme.

Jag är verkligen svag för de vita vinerna från Pouilly-Fuissé och uppskattade därför 2006 Chateau de Beauregard ”Vers Pouilly”. Det, fylliga, smöriga, feta, lätt ekiga vinet med sin fina syra var nästintill perfekt till kycklingen.

• ”Tour de France 2008”, Ulf Elfwing eller Stellan Skarsgård.

En slags osttallrik som också varit med länge hos F/L. Denna missade jag senast. Väldigt genomarbetad presentation med en exklusiv glasplatå med en karta av Frankrike komplett med Tour de France-sträckningen inetsad/tryckt. Sex pyttesmå ostar placerade etappvis. Presentationen gjordes av Elfwing alternativt Skarsgård via en iPod. Vi valde, lyckligtvis, Uffe. Stellan kvärpte fram sin presentation på engelska vid grannbordet lite senare. Outhärdligt. Under sport-/ostreferatet avsmakades de små godbitarna. En liten överraskning var ”roqueforten”. En liten mörkbrun gelekub beströdd med pulver. Någon som smakat Estrellas ”Bue Cheese Dressing” utan gräddfilen? Jo, just precis så. Påkostat och gimmickartat.

Gillar att man använder cider, öl och annat än vin i dryckesmenyer. Uppskattade därför den fatlagrade 2007/08 Famille Dupont, Cidre fût de Calvados även om den inte gick till alla ostarna.

• Höstäpple från vår trädgård med lagerbladsglass, smörstekt brioche, pekannöt och stekjuice.

Det här smakade Skåne! Kalops, gåsagille och ”äblakaga”. Jag skojar inte. Men jag gillade de oväntade kombinationerna som verkligen balanserade på gränsen.

Chateau d’Arlay Macvin är en halvsöt lillebror till juravinet tidigare. Kul, annorlunda och karaktärsfullt starkvin som inte matchade desserten. Tyvärr. Även här kärvade den motsträviga jurakaraktären ihop sig i mötet med sötman.

Mignardises

• Vitchokladtryffel smaksatt med rosenvatten och vanilj
• Mjölkchokladtryffel smaksatt med Myers’ Rum
• ”Mariekex”
• Karamell ”du Jour”
• Sura band smaksatt med cola
• Yuzumarmelad
• Marshmallow smaksatt med viol
• Nougat Montlimar med Marconamandlar, pistachnötter från Sicilien och hasselnötter från Piemonte.

Fin liten godisskål med massa små smakexplosioner. Mycket trevlig. När ser vi denna blandning från Godiskungen? 😉

• Cheeseburgare version 2.0 serveras med ketchup och senap.

Den mycket omtalade lilla hamburgaren. En liten makron med söt ost – och burgarimitation samt en skiva hallon i rollen som tomat. Bärcoliser i senaps- och ketchupkostym. Smakmässigt väldigt mycket väsen för ingenting. Visst. En kul idé. Men jag är uppvuxen med att stadens konditor gjorde illusoriska äggmackor med ansjovis som julmarsipan. Ungefär lika roligt.
Recept för den som gillar att laga mat med pincett och förstoringsglas finns här.

• Gott kaffe, en tvåa Tariquet Armagnac VSOP.

Som en avslutning en en refresher med något segt, geleaktigt äppligt med pop-rocks på en sked och en hysterisk, aromatiserad dimma från kolsyreis eller liknande. Totalt meningslös, avtändande, billig effekt. Sorry.

Nu kom köksmästaren/delägaren Björn Frantzén ut för en liten pratstund. Intressant. Björn placerade mig oavsiktligt (men möjligtvis korrekt) som tillhörande ”den äldre generationen” då jag associerade lagerblad till kalops.

Vi tackade så mycket för oss och smet över gatan till F/Ls lilla ”lönnkrog” på Boulangeriet. En god, svalkande öl och härligt snack med sköna bartenders avslutade en trevlig och intressant kväll.

Min sammanfattning, synpunkter och totalomdöme kommer inom kort. Stay tuned!

Kolla också in här för en mer nyanserad bild av F/L:

• Mitt middagssällskap har också bloggat om upplevelsen. Han var mer positiv än jag. Men så är han också en mild, god humanist. Som en créme…typ.  😉
  
• Här är en bloggare som var på F/L samma kväll!

EDIT: Min sammanfattning och omdöme i denna bloggpost.

I våras krävdes min och kollegans närvaro plötsligt i Stockholm. Efter att ha kollat flygpriser insåg vi att vi skulle spara en förmögenhet på att åka upp dagen innan. Vi skulle kunna ta in på ett billigt hotell och äta på en stjärnkrog och ändå spara en liten slant.

Sagt och gjort. Jag bokade billiga biljetter och ett bord på Frantzén/Lindeberg. Hade läst och hört mycket om krogen. Alldeles nyöppnat hade de nästan omgående fått en stjärna i Guide Rouge. De skulle också vara nyskapande, avslappnade och presentera maten med humor. Fulla av förväntningar anlände vi. Besvikna och förvånade gick vi där ifrån.

Jag luftade mina åsikter detaljerat på ett diskussionsforum på nätet. Jag berättade på ett personligt sätt allt positivt och negativt jag upplevt. Några veckor senare fick jag ett samtal. Från Frantzén/Lindeberg. De hade läst vad jag skrivit och listat ut vem jag var. De tyckte inte att jag fått en rättvis bild av dem den där kvällen och ville därför bjuda på en re-match!

Fantastiskt snyggt och generöst av dem. Jag accepterade och i onsdags hade jag gjort mig ett ärende till huvudstaden och var där igen.

Sedan dess har jag funderat hur jag skulle hantera situationen. Vad förväntas av mig? Kan jag vara lika kritisk och ärlig när jag blir bjuden som när jag betalar? Är det oartigt att recensera när man är gratisätare?

Jag har kommit fram till att killarna på F/L vill ha fair play. Jag var inte nöjd senast. De vill kompensera och få revansch. Jag satsar min tid och ställer upp. Det blev på samma premisser. Jag kommer att skriva precis som jag upplevde kvällen.

Fortsättning följer. Snart.

Efter min korta strömmingspost igår blev jag tipsad om att testa det lilla sushihaket i Hötorgshallen. Det slog mig då hur länge sedan det var jag åt sushi. Slentrianmässig, blek sushi på språng är inte kul. Jag gav det därför en chans. ”Kanon” är ordet! Mycket fina råvaror, välgjort och välsmakande. Miljön kändes genuint japansk och trång (vad vet jag förresten. Har aldrig varit i närheten av Japan) och priset för 8 rejäla bitar och misosoppa var blygsamma 78 kronor.

Jag gick ännu en tur genom den härliga Hötorgshallen. Vilket utbud! Verkligen frustrerande att inte kunna storhandla. Ute på torget är det däremot trist. Det verkar som om en franchiserörelse tagit över. De flesta stånden är identiska med samma varor, identiska priser och formstyrd exponering.

Under mitt besök i London ville jag gärna äta på en riktigt bra asiatisk krog med tanke på att jag var på plats för att lära mig om sake- Hade blivit rekommenderad Hakkasan från flera håll. Tydligen stället ditt ”alla” går. Efter lite koll på nätet hade jag insett att den var lite för hipp och livlig för en ensam matnörd. Istället blev jag rekommenderad Yauatcha som är en annan kinesisk/asiatisk restaurang med samma ägare som Hakkasan. Liksom Hakkasan har även denna restaurang fått en stjärna i Guide Rouge.

Restaurangen ligger mitt i Soho och är fördelad på två plan. I markplan en modern thésalong/lounge med fantastiskt fina bakverk och i källarplanet själva restaurangen. Inredningen enkelt sober och öppen. Viss insyn till det livliga köket. Lokalen dominerades av den stora baren vars disk utgjordes av ett akvarium. Jag kunde dock inte skaka av mig intrycket av grillrestaurang från 1970-talet eller gillestuga med högt i tak.

Mycket personal i den ganska tomma restaurangen. Under middagen hade jag sex olika servitörer/servitriser vid mitt bord. Lite förvirrat. Men de var trevlig, professionella och kunniga och hjälpte mig att navigera genom menyn. Två förrätter och lika många varmrätter blev det. Jag ville prova så mycket som möjligt och priserna var humana. Att dricka beställde jag Yebisu, en ljus och maltig japansk öl, samt Lustau ”El Puerto” Fino för att knyta ihop med resan till Jerez dagarna innan.

Första rätten ut Vietnamese Wrap Dumpling var tre vackra, ångade dumplings i ett halvgenomskinligt risomslag. Lent mjukt hölje med ett krispigt inre som dolde kyckling och shitake bland annat. Serverades med cloud ear, en svamp som påminde om tång. Mycket fin balans mellan alla fem grundsmaker samt en fin chilihetta. Mycket smakligt med smakbalansen och en stor upplevelse med de fina konsistenserna.

Crispy Duck Roll var två rejäla vårrullar serverade med plommonsås. Fint, sprött hölje och en matig, smakrik men ändå mild fyllning som kantrade lite åt sojahållet. Smakligt, särskilt med plommonsåsen som hade en viss hetta, men inte lika raffinerat som den första rätten.

När jag just hade tagit ovanstående bild kom The Restaurant Manager och bad mig vänligt men mycket bestämt att inte fotografera maten. Att fotografera varandra och sitt sällskap gick bra men de hade en policy mot att fotografera maten och bakverken! Inte så lite dum och frågande kände jag mig när jag stoppade undan kameran. Jag glömde till och med att fråga om det var ok att skriva om rätterna.

I ord beskriver jag därför hur Braised Veal Momo Style serverades i en lockgryta som innehöll en stor skiva kalvlägg med märgpipa samt perfekt tillagade klyftor av någon kinakål. Köttet fullständigt ramlade sönder och såsen var mycket mustig, smakrik och lite kryddig med toner av kanel. Gillar man boeuf bourgignon (som jag) är detta en höjdare. Lite som asiatisk ”comfort food”. Finon var fantastiskt bra till denna rätt. Kompletterade smakerna utan att förändra var sig rätten eller vinet.

Stir Fry Double Cooked Belly Pork in Chili var ett givet val för en fläskälskare som jag. Serverades i en stor skål och såg ut som en wok, riset kom i en burk som såg ut som en bambustubbe. Fläsket var skuret som tjockt bacon och var mycket knaprigt och bra i konsistensen. Löken, purjolöken, paprikan och de blomformade morötterna var perfekt tillagade. Var förvarnad om at rätten skulle vara het men jag tyckte att chilin var perfekt balanserad. Hettan kom doch en stund efteråt och pirrade i tunga och läppar. Ingen fantastisk rätt men mycket vällagad och god.

Inte så lite irriterade över att ha blivit tillrättavisad tog jag upp min iPhone, låtsades slå ett nummer men tog istället en bild på den sista rätten. Oj så busig och obstinat jag kände mig.

Jag lyckades faktiskt nästan få i mig all mat. Allt smakade mycket bra men attityden angående fotograferingen gav en liten bitter eftersmak. Tycker nog inte att restaurangen var så bra att den är värd en michelinstjärna. Ur rent mathänseende ligger Restaurang Asien i Malmö nästan lika bra till. Men i ett omdöme räknas ju miljö, vinlista, service också in. Dock ska sägas att Yauatcha är en stjärnkrog man har råd att äta på. Jag åt för två (jag rodnar nästan) och betalade cirka 700 kronor. Försök äta och dricka i Sverige för den summan om krogen har fått en stjärna.

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den ”Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.

Möllevångstorget kan bjuda så mycket. Torghandel, atmosfär, spännande butiker, färgstarkt folkliv och personliga hak. Alltid ruffigt oborstat men med hjärta. Jag älskar att besöka denna varma plats i Malmö men är samtidigt ganska nöjd med att mitt boende inte längre är där.

Någonting som länge saknades för en komplett bild av torget var en enkel kaffebar där man skulle kunna smita in för en snabb kopp och spana ut över folklivet. Den finns nu med det anspråkslösa men mycket passande namnet ”Kaffebaren”. Perfekt läge på en hörna med utsikt över allt som händer. Inte bara känslan av Sydeuropa infinner sig. Kaffet har också det där syrliga, bittra och föga insmickrande bettet som hör till. Det mest otroliga är att priset är som på en spansk bar; 12 kronor för en enkel espresso!

Syftet med dagens besök var en middag på restaurang Asien som lite hastigt utlysts på sajten Taffel. På kort varsel samlades sju matnördar/bloggare för att njuta den omtalade vietnamesiska maten på Asien. Som varande en matnörd som just blivit av med oskulden när det gäller vietnamesisk mat vill jag inte gå djupare in på beskrivningarna. Jag hänvisar till konnässören Lisa istället. Jag står för bilderna så får hon stå för texten.

Skaldjursplättar. Ljuvliga. Det bästa jag ätit i asiatiska köket.

Fylld tofu och zucchini.

Fylld bittergurka. Jag har hittat ett nytt favoritord. 😉

Fylld röd och grön pepparfrukt. Inte så stark som man skulle kunna tro.

Ananassallad. Visste ni att pizzasalladen uppfanns i Vietnam?

Kyckling i ingefära. Mmmmmm.

Färsk frukt till dessert. Perfekt mogen mangostan sa de av oss som ätit dem på plats.

En fantastisk måltid i trevligt sällskap. Kan starkt rekommendera ett besök på Asien. Sen kan du ta kaffet på Kaffebaren.

Idag var det efter många turer premiär för den nya gastropuben ”The Green Lion Inn” på Skeppsbron 11 i Malmö. En storsatsning med bland annat Åbro i ryggen. Kollegan och jag hängde på låset för en exklusiv ”after work”. Lokalen är verkligen imponerande med en otroligt ambitiös inredning som inte lämnat en fläck orörd men samtidigt inte känns överarbetad. Sånär som på den naturliga avsaknaden av sekelgamla nikotinavlagringar känns det som en genuin, elegant pub.

Den trevliga, kunniga och engagerade personalen känns igen från andra väletablerade ställen i stan och det är ett rent nöje att få diskutera dryckesval. 40 öl på fat, 250 olika whiskysorter och ett bra urval av vin för att vara en pub. Av Åbros inblandning märks inte mycket mer än ett urval av bryggeriets öl och den diskreta lejonloggan som endast de invigda noterar. Ett antal öl avprovades varav smakvinnaren, faktiskt, blev Åbros Färsköl. En ljus lager med stor kropp och fylligt, balanserad beska och en finstämd humlearom.

Efter ölen och en makalös 30-årig blended whisky (Springbanks Campbeltown Loch) blev vi hungriga. Lockade av personalens intygande om kökets förträfflighet beställde vi in fish n’ chips. Diskussionen med bartendern om vilken öl som skulle njutas till maten fisken var intressant. Jag bestämde mig till slut för en liten Belhaven Twisted Thistle IPA, en mjuk, balanserad och välhumlad ale.

Maten som kom in var en uppenbarelse! I ett paket av smörpapper som hölls ihop av ett gem låg fisken och pommes fritsen. Den friterade potatisen hade skalet kvar och hade fint tuggmotstånd och smakade fantastiskt. Sejen var perfekt tillagad med en panering (special japansk nånting-nånting) som var lätt, spröd och alldeles ljuvlig. Fräsch grönsallad med aromatiskt inslag av dill kompletterade perfekt och en handslagen majonäs med frisk syrlighet gav den rätta kontrasten. Maltvinägern saknades på grund av försenad leverans, men köket kompenserade med en skål hallonvinäger med schallottenlök som blev pricken över i.

Ett blivande stamhak ett stenkast från jobbet. Om köket kan hålla denna nivå lär det dock bli trångt. Jag utropar nämligen Green Lion Inns fish n’ chips till den bästa jag någonsin ätit! Hädanefter kommer all friterad fisk med frittes att jämföras med den jag åt idag.

Om du gillade denna bloggpost och är intresserad av öl & whisky så tror jag att du vill läsa även detta inlägg.

Edit: Har nu ätit lunch i två tre fem dagar på Green Lion Inn. Maten är väldigt bra, mycket vällagad, fint komponerad smakmässigt och en riktig njutning. Salladen kommer i en skål som en liten förrätt (det gillar jag då jag inte är något fan av salladsbufféer) och det bjuds fem olika sorters bröd. Mineralvatten eller lättöl och kaffe (gott!) ingår. För 85 kr är det ett lunchklipp! Fish n’ chipsen var inte bara ett lyckokast.

…vad detta är för fisk?” En högst berättigad fråga vid dagens lunch på en av de lite bättre ställena i min del av staden.

På menyn stod ”Sufflé stekt flundra filé med sommar primörer och kall potatis sallad” med konsekvent särskrivning. Lite svårbegripligt var det allt så servitören fick förklara att fisken var vänd i smet av vispad äggvita och stekt därefter. Det lät ju gott. I förvirringen frågade jag varken mig själv eller servitören vad flundran var. Tänkte mig kanske en sillflundra. Nu var jag hungrig och slök den lilla salladen som ställdes fram.

Nu kom fisken. Vackert gyllenbrun pannering och aptitligt presenterad med primörerna. Men hej där!? Vad var det för fisk? Lång och slank filé som sträckte sig från tallrikens ena kant till den andra. Det här var definitvt ingen utfläkt sillfilé. Flundra, flundra? Vad är en flundra? Det är ju ett annat namn för skrubba, men det var det inte heller. Jag började inse vad det handlade om. Utan att ha smakat på fisken gick jag fram till servitören och frågade vad det var för någon slags flundra. ”Ingen aning. Ska fråga köket”. Han var snabbt tillbaka med det väntade beskedet ”Det är pangasiusfilé”. Denna odlade asiatiska hajmal står på min svarta lista och jag replikerade snabbt ”Då kan du ta ut den”.

Jag gillar inte när man försöker lura mig, särskilt inte när mitt blodsocker är nere i knäppkängorna. Till restaurangens försvar ska sägas att de verkligen försökte erbjuda mig något annat, men jag var både irriterad och sur och hade tappat matlusten. För mig får krogarna servera åsnekött, kråka och till och med råtta i pizzan bara de talar om det (det är till och med troligt att ag kommer och provar).  Men när man mörkar vad som serveras då tappar jag allt förtroende och går.