Så särskilt andalusiskt är det väl inte med cheesecake, men jag komponerade denna variant med den traditionella kombinationen apelsin/nötter/px-sherry som man gärna har i desserter nere i södra Spanien.

Om du vill ha tag på den extremt söta och sirapslikande px-sherryn i Systembolagets ordinarie sortiment så kammar du noll. Däremot finns en (1) utmärkt variant från Montilla-Moriles listad, men i endast 22 butiker, samt några artiklar i beställningssortimentet. Gå in i närmaste butik och beställ men glöm inte att högljutt protestera mot det anskrämligt dåliga utbudet.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter, blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform. Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 apelsin, 0,5 dl apelsinsaft och 1 dl muscovadosocker (alternativt farinsocker) och 2 msk px-sherry (kan ersättas med en söt oloroso) samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen och dekorera med bitar av tunt skivad apelsin som du trycker ner något i smeten och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering och skvätt lite px-sherry över härligheten.

Denna frysta cheesecake fick fin smak av russin, en släng av lakrits och tydlig apelsinarom kombinerad med den söta och syrliga smaken från grädd- och färskostsmeten och den lilla sältan och nötigheten från bottnen. En riktig hit!

Ett snarlikt och mer traditionellt cheesecakerecept hittar du här.

Så var då den tredje (men inte sista) twitterprovningen avverkad. Som vanligt vet vi inte hur många som var med från åskådarplats men vi som twittrade hade roligt.

Nytt denna gång var att jag provade via live-sändning på Bambuser så man kunde följa mig sölandes med viner via bild och ljud.

Första filmen är lite pinsam så den kan du hoppa över. Där provar jag ett vitt vin och strular med det tekniska i 13 lååååånga minuter. Dessutom visar det sig, när jag slutat sända, att jag plockat med mig fel vin från Systembolaget och provat något annat än alla de andra. Pinsamtpinsamt. Men lite komiskt också.

Andra filmen avhandlar det röda rhônevinet och där drar jag fram en påse ostbågar och gör en djupanalys av hur vinet fungerar ihop med dessa ostiga krokar.

Sist ut är favoritsegmentet där jag provar sherryn. Jag tror det märks att jag går igång lite grand även när ostbågepåsen åker fram igen. Det var nog inte sista gången jag sänder live. Det var kul!!!

Nu drar det ihop sig till den tredje twitterprovningen med mig, Alf och glada vinälskare uppkopplade på det virtuella, sociala nätverket.

Onsdag den 16:e juni kl 20.00 kör vi igång med 2008 Chateau Haut Mayne. Det värmer mitt hjärta att vi inför sommaren slår ett slag för vit bordeaux som blivit så sorgligt bortglömt. Den här är av den fatpräglade, kraftigare typen och kräver kanske en lite smakrikare fiskrätt. Torskrygg med smörsvängda primörer och rökt, knaperstekt fläsk eller kanske bara en liten tapastallrik med charkuterier och marinerade champinjoner.

Klockan 20.30 öppnar vi 2008 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage som är ett kraftigt, rött och kryddigt vin från Rhône. Vill du äta något till detta vin så kommer det nog till sin rätt om du slänger ett fint stycke kött på grillen och serverar med exempelvis en ratatouille.

När klockan slår nio slag ska vi njuta Lustau Palo Cortado Península Solera Reserva som är en knastertorr men smakrik sherry. Har du följt min blogg vet du att jag är en sann sherryentusiast och med detta vin hoppas jag att fler ska bli frälsta. Skär upp några fina, vällagrade ostar till detta vin; cheddar, manchego, abondance eller appenzeller.

Instruktioner: Kolla med din systembutik så att vinerna finns, annars beställer du dem. Gå in på Twitter och registrera dig om du inte redan har ett konto. Du hittar både mig och Alf på Twitter. Testa att skriva lite uppdateringar om hur det går med dina vininköp exempelvis. I varje uppdatering skriver/klistrar du in #twittertn. Om du sedan klickar på denna så kallade hashtag så kommer du in i ett twitterflöde där du kan läsa alla uppdateringar om denna provning. När det är dags på osddag kväll så korkar du upp vinerna, häller upp dem och sätter dig vid datorn och följer flödet samt bidrar med dina egna kommentarer och observationer. Glöm inte att lägga till #twittertn.

Vi ses på onsdag!

Del av gamla Jerez som byggts in i Bodegas Gonzalez-byass

När jag nu har det färskt i sinne tänkte jag sammanställa tips för dig som funderar på att besöka Jerez och Andalusien. Och det tycker jag verkligen du ska göra!

Att komma dit: Iberia flyger till Jerez från Stockholm och Köpenhamn via Madrid. Man kan också flyga direkt till Sevilla som ligger cirka en timme norr om Jerez. Sevilla är ju inte heller de sämsta staden att besöka några dagar. Om man säger så.

El Gallo Azul

Att bo: Hotellpriserna är ganska resonabla men påverkas av säsong så kolla noga. Riktigt höga blir de under festivalen Feria del Caballo i maj, men då ska man nog undvika staden.  Sherry Park Hotel är ett av de lite mer ståndsmässiga hotellen som ligger inom lagom promenadavstånd från city. Stort och med en pool med bar. Priserna är helt ok med tanke på standarden men det och storleken drar till sig stora grupper vilket kan vara lite påfrestande om man äter frukost på hotellet. Mitt nya fynd är Hotel El Ancla som ligger mycket centralt, nyligen renoverat, fritt wifi, rent, prydligt och familjärt. Betalade 30€ per natt! Då får man stå ut med att det är lyhört och att frukosten intas på baren på hörnan. Detta är dock generellt en bra idé då hotellfrukostarna ofta är rejält tilltagna i pris, ganska mediokra och serverar dåligt kaffe. Slink istället in på en bar och beställ tostado (frasigt rostat bröd) och komplettera med tamate y aceite (tomatröra och olivolja), serranoskinka eller ost, färskpressad apelsinjuice och gott kaffe. Har till dags dato inte fått dåligt kaffe på någon bar i Jerez.

Fiskmarknade i saluhallen

Att äta: Visst finns det fine dining i Jerez men då missar man grejen med att uppleva staden och den lokala maten. Beställ en liten iskall öl (caña) eller en fino och prova blint en eller två tapas från listan. De kostar oftast runt 1.50-2.50€ på de flesta ställen och du blir sällan besviken. Var noga med att du får en tapa och inte en racione som är en jätteportion oftast. Gå sedan vidare till nästa ställe. Och nästa. La Moderna är ett kul ställe precis innan du kommer in på den stora gågatan Calle Large. Bar Barbiana ligger några hundra meter längre ned på Plaza General Primo de Rivera på höger sida och är en enkel men pålitlig tapasbar som serverar bra paella vissa dagar och har en stor uteservering på det lilla torget. Undvik dock de två andra ställena som ligger tvärs över torget. Dödskallevarning för dessa riktigt usla turistfällor. Längre ner på gågatan öppnar den upp sig till en öppen plats och då har du El Gallo Azul precis bredvid dig på vänster sida. Med det makalösa spanläget mitt i smeten kan man lätt tro att detta är ytterligare en turistfälla, men inte så. Gillar du grillat kött, livlig miljö, rapp servering och stora portioner ska du leta dig till Meson del Asador medan Bar Juanito är en klassiker som nästan är ett måste.  En bit från de upptrampade stråken ligger La Abaceria som jag tycker är en väl gömd pärla för barhäng och fina tapas.

Pata Negra och manchego ett måste

Att se och göra: Du ska givetvis besöka sherrybodegor.  Turistbyrån har förutom en massa annan bra information en förteckning över vilka som tar emot besök. Ska du bara besöka en bodega så är det Gonzalez-Byass/Tio Pepe som gäller. Lång, intressant och informativ guidning som avslutas med provning. Bodegan kan sina saker då det med rätta är en av Spaniens största turistattraktioner. Ska du besöka ytterligare en så är kontrasten enorm till Maestro Sierra som ligger nästan vägg i vägg. Precis intill ligger också den gamla moriska fästningen Alcazar de Jerez som man absolut ska besöka. Flera klubbar och barer finns för att uppleva äkta flamenco och har man ett equestriskt intresse så finns den andalusiska ridskolan med klassiska uppvisningar. Ta en dagstur med bussen (kostar runt tian) till den lilla hamnstaden Puerto Santa Maria, käka sprattlande färska skaldjur på Romerijo och ta en härlig båttur över till fantastiska Cadiz och vandra i gränderna i den uråldriga staden.

Att shoppa: Saluhallen precis intill El Gallo Azul är ett måste förstås. Köp fina kryddor, skinka, korvar, de fantastiska mandlarna och lufttorkad tonfisk (mojama). Lite svårt att ta med färska skaldjur och fisk. Köp hem en riktigt fin sherry betecknad VOS (minst 20 år) eller VORS (minst 30 år), soleralagrad brandy (köp på flygplatsen där den är billig och du slipper väga in den) och en PX-vinäger. Kläder är ganska billigt och det finns en hel del bra butiker. Är man på riktigt shoppinghumör finns El Corte Inglés strax utanför centrum (taxi är billigt).

Att känna till: Ingen pratar engelska, och då menar jag INGEN. Alla är dock glada och hjälpsamma så språkförbistringen är ett mindre problem, men en liten parlör i pocketform eller som app är oumbärlig. Framförallt under den varma delen av året tar man siesta på eftermiddagen. Det mesta stänger men öppnar igen och butiker håller öppet till nio eller tio på kvällen. Man äter sällan middag före klockan nio på kvällen och detta påverkar givetvis många matställens öppettider.

Tapas på El Gallo Azul

Min sista programpunkt på Vinoble var den prestigefyllda ”The Masters of Wine Grand Tasting”. En panel av Masters of Wines hade fått välja ut var sitt vin från mässan att presentera. Urvalet visade på vilken enorm bredd det finns bland dessa fantastiskt karakärsfulla, personliga och ofta sorgligt negligerade ädla viner.

Först ut var Sarah Jane Ewans MW som mycket mångordigt och brittiskt presenterade Garvey Oloroso Añada 1989 Ett ganska exceptionellt vin då årångsherry är något mycket, mycket ovanligt. Vinet upptäcktes av Garvey då de nyligen köpte upp Harveys och inventerade sina nya källare. Detta var dessutom första gången presenterades då det inte kommer ut på marknaden förrän till senhösten och endast i 900 buteljer (896 närmare bestämt då 4 gick åt på provningen). Briljant, medelhög bärnstenstensfärgad med liten grön ton i kanten. Stor, eldig, uttrycksfull och lätt flyktig doft som påminde om en vieille prune och bjöd på aromer av russin, nötter, salmiak, fikon, honung och eucalyptus. Smaken var medelfyllig till fyllig, mycket koncentrerad, helt bentorr, eldig, stram och intensiv med toner av fikon, dadlar och lakrits i den mycket långa eftersmaken. (21,4% alkohol, 0 g/socker och 7,3 g/syra).

Vin nummer två var madeiran Henriques & Henriques Malvasia 20 YO som svenske Ulf Sjödin MW (läs hans korta minibiografi om hans vedermödor som vinodlare) presenterade med ett faktarikt kåseri. Klar och mörkt bärnstensfärgat. Stor, eldig och mycket komplex doft av svamp, läder, melass, muscovadosocker, rök, anis och salmiak. Fyllig och intensiv med relativ hög sötma (100 g/l) men ändå stram tack varen intensiv syra. Lång och intensiv eftersmak med kryddighet och toner av knäck och salmiak.

Ett kanadensiskt isvin presenterades av Peter Koff MW. Enligt en producent på mässan så ”uppfanns isvinet av tyskarna men utvecklades till perfektion av kanadensarna”. När jag provade 2006 Inniskillin Vidal Oak Aged Icewine var jag benägen att hålla med. Briljant gyllengul färg av medelhög intensitet. Myck, mycket stor, fruktig doft av aprikoskräm, persikor, hallon, honung, eucalyptus och toast med smör. Smaken intensivt söt och lätt simmig med toner av honung, ljus sirap och ”nektar” och en känla av ren fruktkräm. Den rika koncentrationen lyftes upp av en mycket intensiv sötma och en diskret fatstruktur i den långa eftersmaken. (9,5% alkohol, 240 g/socker, 10,7 g/syra).

Med distinkt, korta och snudd på militäriska kommentarer presenterade Colin Gent MW det österrikiska 2002 Anita Nittnaus TBA Neusiedlersee. Hans hissande av vinet var dock lite obegripligt för mig. Inget fel på vinet alls men det finns långt mycket bättre exempel i mitt tycke. Ljus gyllene färg. Medelstor doft med drag av honung, aprikos, citron färskt hö och örtighet. Smaken var koncentrerad och mycket söt med en balanserande hög syra. Ren fruktighet med ton av honung, torrt gräs och en lätt mineralig eftersmak som gav ett nästan torrt intryck. (157 g/socker, 7,4 g/syra)

Norska Mai Tjemsland MW gjorde en mycket opersonlig presentation av tokajern 1993 Disznókö Aszú 6 Puttonyos. Det kunde ha varit en uppläsning ur en produktinformation. Vinet var bra men årgång 2002 av samma vin som vi använder på sommelierutbildningen presterar mycket bättre. Briljant, medelintensiv bärnstensfärg. Stor utvecklad doft av mörk honung, eucalyptus, vax, torkad ananas och mörk sirap. Medelfyllig och mycket friskt, nästan syrligt som tydligt dämpade sötman. Ganska lång smak med något bränd karaktär och ton av russin. Kändes något uttorkad.

Mässans huvudman Pancho Campo MW hade valt ut ett det exceptionella vinet Jorge Ordonez No 4 Esencia från DO Malaga. Detta är ett område som historiskt sett varit mycket viktigt men som under se senaste hundra åren varit marginaliserat. Nu händer det mycket spännande saker här vilket detta vin av druvan moscatel alejandria är ett lysande exempel på. Med en fullständigt otrolig sockerhalt på 553 gram socker per liter och så låg alkoholhalt som 4% så liknar det inget annat jag provat. För kalenderbitaren så gav Robert Parker detta vin 99 poäng! Medelhög gyllengul, briljant färg. Stor, aromatisk doft av avendel, apelsin, pomerans, mogna citroner, vingummi, ljus sirap och honung. Makalöst fyllig, koncentrerad och sammetslen med en nästan krämig, simmig konsistens med med den intensiva sötman lyft av en underliggande syra. Aromer av aprikos, honung och aromatisk citrus. Förvånansvärt balanserat trots den ofattbara sockermängden. Namnet ”Esencia” är mer än välförtjänt.

Som extranummer presenterades 1910 Ginés Liébana PX som jag faktiskt provade tidigare i veckan hos producenten Toro Albala. Det var bara att luta sig tillbaka, njuta av det sekelgamla vinet och konsultera mina tidigare anteckningar: Opakt utseende, som soja och oljigt. Stor, intensiv doft sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

En spännande provning och ett bra avslut min vecka i Andalusien. I mitt block finns minst 150 provningsanteckningar och jag har provat säkert 70 viner som jag i inte orkat göra noteringar om. Nu ska jag smälta alla intryck och så småningom plita ihop en artikel om Montilla-Moriles.

Så skönt att vara hemma igen där solen värmer i ansiktet och svala vindar fläktar. Nu ska de sista reflektionerna från resan redovisas på bloggen och sedan blir det kanske ordning igen med normala bloggposter och fortsättning på Carl Butler-projekt.

Sista kvällen i Jerez skulle avsluta med en riktig paella men råkade på en riktig turistblåsning. Oätlig mat och hutlöst pris. Riktigt pissesur styrde jag stegen mot ett ställe jag kände till från tidigare besök; La Moderna. Att jag inte gått dit tidigare under mina dagar här berodde helt enkelt på att det nästan alltid är helt fullt.

La Moderna missar man inte då det ligger precis vid ”infarten” till det stora promenad- och shoppingstråket. Perfekt att bara ramla in och ta en kaffe eller en öl. Här samlas alla typer av människor från de gamla stammisarna till tjejgäng men med en viss övervikt åt ett intellektuellt klientel på 30+. Lokalen är väldigt speciell där barinredningen är väldigt traditionell med enorma kylar i trä från tidigt 1900-tal. Gissningsvis var inredning väldigt high-tech när det begav sig varav barens numera lite udda namn. På vägarna hänger modern konst blandad med antikvariska tjurfäktningsannonser och foton samt en helt magnifik reklamskylt för Osbornes fino. Den är målad på glas och föreställer en kvinna i folkloristisk dräkt hållandes en korg med skaldjur. Det sköna är att det är en fullständigt skrumpen och väderbiten fiskarkärring och inte den typiskt bildsköna kvinnan (se bilden överst. Och nej, det är inte Birgitta Stenberg i bildens nederkant). Den bakre delen av baren utgörs av Jerez urgamla stadsmur! Det är med andra ord ett ganska speciellt ställe.

Här det bara tapas som gäller. Jag åt bland annat carne de toro (oxkött) som var en liten långkokt gryta där köttet bara föll samman. Mycket gott. Tortilla de bacalao var en variant på den traditionella paotatisomeletten där knölarna bytts ut mot salttorkad vitfisk. Två små fluffiga plättar med fin sälta och bra stuns tack vare fisken. Mycket bra. Note to self: Gör en egen variant på detta vid tillfälle.

Efter den goda maten och det glada bemötandet på La Moderna var jag återigen vänligt sinnad till Jerez och kunde även denna gång lämna staden med en stark önskan om att återvända.

Flera av provningarna under Vinoble har benämnts ”master class” och jag börjar undra vad tusan som menas egentligen. Grundläggande information på enkel nivå som framförs stolpigt av en överkvalificerad föreläsare? Den här begreppsförflackningen är inget som är begränsat till denna mässa. På Restaurangakademin i Stockholm ska det hållas en ”master class” om Bourgogne på tre timmar. Hur djupt kan man gå på 180 minuter? För mig är en ”master class” ett tillfälle till fördjupning i ett mer eller mindre begränsat område där det förutsätts att deltagarna åtminstone har grundläggande kunskaper i ämnet.

Tisdagens första seminarium benämndes just på ovanstående sätt och hade vår svenske Master of Wine Ulf Sjödin som föreläsare. Trots att vi satt ett femtiotal personer ihopträngda i ett partytält i gassande sol och 42° värme så lyckades Ulf parera dessa hinder (samt simultantolkning) och göra den dryga timmen riktigt intressant. Hade han fått spela fritt i två timmar hade detta sannerligen kunnat bli en äkta mästarklass. Under dessa tre dagar och genomlidna föreläsningar har jag inte upplevt en så inspirerande provning och så engagerade åhörare.

Humor, prestigelöshet, engagemang, pedagogisk förmåga och djup kunskap är tydligen svenska paradgrenar i vinsammanhang. Heja Ulf!

Jag är en saluhalls-spotter. Är jag ute och reser försöker jag alltid leta upp den lokala saluhallen eller marknaden. Jag älskar att vandra runt och insupa dofter och synintryck och att kanske smaka och köpa med en liten kulinarisk souvenir. Saluhallen i Jerez hör till mina absoluta favoriter. Lagom stor, fräsch, välordnad och välsorterad ligger den mitt i centrum med stimmigt fokliv, krimskrams runt om och ett hak på baksidan för frukost, kaffe, nyfriterad fisk eller en iskall fino på stående fot.

Detta var mitt tredje besök och jag bunkrade upp med härliga kryddor som bland annat blir pris till min lilla läsartävling. Salta mandlar blev det också men mojama (lufttorkad tonfisk) fick jag köpa på snabbköpet mitt emot. Det är inte bara säsong för sniglar utan också god tillgång på tjur från arenorna. Enorma köttstycken för 5€ kilot. Det låga priset kanske förklaras av att det bör vara ganska adrenalinrikt och det gör det väl lite beskt. Eller?

Provade faktiskt för första gången churros som väldigt flinka killar friterar i stora spiraler i kioskerna på gatan utanför marknaden. De arbetar också med den tunga smeten i stora tråg. För tio kronor får man en fettfläckig jättestrut med dessa friterade bakverk som liknar mindre söta munkar med aning sälta och har konsistensen hos perfekt friterade, spröda pommesfrites. Dödligt goda i ordets rätta bemärkelse.

Se litet bildreportage nedan.

Efter min ”middag” i speceributiken i går kväll gjorde jag ett stopp för en liten drink. Det var Andrew och Laurel Quady som bjudit in till sitt hotell för att jag skulle få prova deras vermouth som tydligen inte platsade på mässan.

Under dagen hade jag provat alla  deras söta, kaliforniska viner som var trevliga återseenden för mig. Både deras Orange Muscat och Black Muscat fanns på vinlistan när jag häll i kurser på Systembolagets kursgård Skarpö i början av min karriär. Deras fina portvins-hommage Starboard har jag också ett tidigt förhållande till. Efter några år försvann vinerna från marknaden och jag har inte provat dem på över tio år. Nu har jag dessutom fått prova deras moscato d’asti varianter samt deras skruvade amontillado.

Fantastiskt kul att få träffa dessa härliga människor och att prata strunt över en drink baserad på deras VYA. Nu hoppas jag att någon ansvarsfull svensk importör läser denna blogg och ser till att vi får se vinerna i Sverige igen. Det är de värda!

Det fick bli en tidig kväll igår. Värmen suger musten ur mig minst sagt.

Jag sökte mig till en lugn del av staden utanför de vanliga stråken där det skulle finnas en trevlig bar. La Abaceria (ingen hemsida) ligger lite avsides i korsningen mellan gatorna Ramon de Cala och Zarza och ser väldigt anspråkslöst ut från gatan. Väl därinne befinner man sig i en urgammal specerihandel som gjorts om till bar. Väldigt rustikt med den gamla inredningen kvar men samtidigt uppdaterat med kalkstensväggarna frilagda. Väldigt inbjudande och avspänt. Mannen bakom disken var hemskt hjälpsamma och tragglade sig fram på engelska för att förklara de olika rätterna. Jag gick helt på hans rekommendationer.

Första rätten var helt enkelt kokt potatis och rå lök som skurits grovt och dränkts i olivolja och smaksatts med någon ört jag inte kunde identifiera. Toppades med en stor bit av vad jag tror vad makrill. Fantastiskt gott i det enkla. Det här ska jag göra någon variant av till sommaren med nypotatis.

Därefter blev det en bläckfisksallad medtomater lök, grön paprika och gruvliga mängder olivolja och ett stänk vinäger. Bläckfisken (polpo) var mycket fin och smakade nästan som fast och fin hummer. Nästa rätt serverades varm och visade sig vara kycklinglever i en mustig sås som fick mig att tänka på indisk mat. Avslutade förstås det hela med tunna skivor av jamon iberico, den lufttorkade skinkan.

Baren fungerar delvis fortfarande som speceributik och jag köpte med mig en burk med paté av morcilla (blodkorv). Allt som allt med en liten öl, en fino och en mycket bra amontillado (Tio Diego) så slutade kalaset på 16€.

På den lilla bilden kan du förresten se en fint flätad dörrmatta av den typ som är väldigt vanlig i Andalusien. Vad många inte vet är att det är en pressmatta som lades i botten på de traditionella vinpressarna för att underlätta avrinning av musten samt för att lätt lyfta bort druvresterna.