Detta bildspel kräver JavaScript.

Runt om byn Saint-Maurice-de-Cazevieille, där vi spenderat de senast tre veckorna, ligger vingårdarna utspridda mellan skogspartier, landsvägar, sädesfält och fruktodlingar. Ett ovanligt varierat och vackert vinområde vid foten av Cevennerna, men ganska anonymt och dominerat av kooperativ och små vinodlare. På ena sidan av byn ligger följdaktligen det stora och innovativa kooperativet och på motsatta sidan den lilla egendomen Domaine Les Peyrières som sedan fem generationer drivs av familjen Jaussaud.

Skyltar visade att de höll till knappt ett stenkast från vårt hus och efter att ha skickat ett mejl var jag välkommen på ett besök. Annie Jaussaud och hennes dotter Anaïs välkomnade mig och tog mig genast ut i de ekologiska vinodlingarna. Familjen har odlat de 24 hektaren ekologiskt i över tjugo år men har inte varit certifierade förrän 2004. Det lilla cavén på gården var det mest kompakta jag sett. I tre våningar fanns stora betongtankar från 1950-talet tätade med harts samt glasfibertankar från Italien. Den minimala arbetsytan mellan tankarna var maximalt utnyttjad med slangar, pumpar, filter och en gammal vinpress som hängde hotfullt gapande över våra huvuden där vi stod och provade vinerna. Jag vågar nästan inte föreställa mig kaoset och logistikproblemen när alla druvor ska in, must jäsas och vin flyttas under skördesäsongen.

När vi provade vinerna förvånades jag över att alla viner utom det vita och rosén var från 2009. På frågan om inget annat var buteljerat så fick jag veta att man inte tappat något på butelj de senaste åren av de röda vinerna. Anledningen var att man fått löften från en vinhandlare att han skulle ”sälja stora volymer i norra Europa” och att man på hans inrådan buteljerat mer än vanligt. Det blev inget av affären och man står fortfarande med lager kvar. Som tur är visade sig vinerna, särskilt de av merlot, ha en mycket bra lagringspotential även i de enklare kvaliteterna. Förutom detta affärsmässiga svek var familjen hårt prövad av en familjetragedi och nyutbildade sonen Nicolas hade plötsligt och oförberett ta över ansvaret för vinttilverkningen. Man har därför förlorat ett par år och har delvis fått gå tillbaka till att sälja en del av produktionen till kooperativet.

Som av en händelse visade det sig att man lite drygt två veckor efter mitt besök skulle ta upp buteljeringen igen. Ny energi, nya etiketter och lite av en omstart. Jag blev inbjuden att delta när man på den mobila buteljeringsanläggningen idag på morgonen skulle tappa upp vitt, rosé och rött. Vid vingårdsbesök är vanligtvis buteljeringsavdelningen något man i görligaste mån försöker undvika, men en mobil anläggning hade jag aldrig sett i aktion så det kunde jag inte tacka nej till. En buteljeringslinje är dyr och tekniskt avancerad och om man inte är liten nog att kunna buteljera manuellt eller så stor att man kan investera i en egen så är en kontrakterad buteljerare enda alternativet. Det stora flertalet oberoende vinodlare anlitar därför en firma som kommer med en lastbil, ställer upp linjen, kopplar in slangar från vingårdens tankar och buteljerar enligt anvisningar.

Klockan åtta i morse backade lastbilen in och tog upp större delen av gårdsplanen. Lite av ett evenemang var det när familj, anställda, vänner och grannar samlades för att på olika sätt vara behjälpliga. Mycket justeringar, anpassningar krävdes samt oväntade tekniska problem dök upp. Mycket tid för småprat (på knagglig engelska och min obefintliga franska), lek med hunden och grand-père fick tillfälle att berätta om hur det gick till förr. Men när väl maskineriet gick igång flöt det på snabbt. Imponerande att se hur buteljererna snodde fram och tillbaka i de minimala utrymmena (titta på filmen nedan för en översikt av processen). Efter två timmar gick jag hem en stund men kunde fortfarande från solterassen höra klirrandet från bandet. Jag återvände för att köpa mig en låda av den nybutljerade rosén med den nya etiketten som Annie var mäkta stolt över.

Väldigt spännande att på nära håll få möta en sällan uppmärksammad vinverklighet och en familjefirma i ordets sanna bemärkelse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästan i samma stund som jag insåg att vi skulle spendera tre veckor i Saint-Maurice-de-Cazevieille i Languedoc så började jag kolla om det fanns några vinproducenter i byn eller runt om kring. Jag hittade i princip ingenting. Väl på plats insåg jag att fransmännen är urusla på att sökmotoroptimera för det finns hur många som helst. Precis i utkanten av byn ligger bland annat det stora kooperativet Cave Saint-Maurice.

Efter en snabb okulärbesiktning utifrån insåg jag att det här var ett stort och expansivt ställe och Kära Hustrun hade dessutom hunnit bli förtjust i det, enkla torra muscatvinet som serverades på bykrogen.  Jag skickade iväg ett mejl och frågade om det gick bra att besöka dem. Det gjorde det.

För många klingar ”kooperativ” trist och tråkigt. Jag har alltid varit lite fascinerad av dem. Det är oftast, men inte alltid, väldigt stora och samlar ofta hundratals medlemmar och delägare. Många kooperativ är förstås ointressanta medan andra tar till vara potentialen i det stora urvalet av druvmaterial i olika kvaliteter och från olika terroir. De allra bästa engagerar också medlemmarna i alla delar av arbetet.

Jag hade trots detta inte några större förväntningar när jag promenerade iväg till mötet. Att stället var välputsat och att de många nyinstallerade jästankarna i rostfritt blänkte och fick stället att se ut som ett litet raffinaderi gav heller inga indikationer på vad som dolde sig där. Jag hälsades välkommen av unge, entusiastiske Benjamin Bonnafoux som visade mig runt på den, som det skulle visa sig, imponerande anläggningen.

Kooperativet samlar 140 medlemmar som förfogar över hela 1500 hektar vinodlingar varav 10% är ekologiska. På den nästan helt automatiserade anläggningen där man endast har 10 helårsanställda producerar man motsvarande 17 miljoner buteljer vin! Kooperativet har växt de senaste åren genom att ha gått samman med flera mindre. Tack vare att man har många yngre och framåtsträvande medlemmar har man gjort omfattande investeringar för att höja kvaliteten. Den största förändringen är att man nu buteljerar och säljer några av sina bättre viner själva. Fram till för två år sedan såldes allt, utom det som gick till odlarnas husbehov, på bulk och blandades och buteljerades av andra. Nu vill man profilera sig och säljer nu hela fjorton olika viner under egen etikett. Redan första året fick man hela sex medaljer varav tre guld i Concours Général Agricole. Ganska imponerande.

Anläggningens kapacitet var också imponerande liksom mycket av den toppmoderna utrustningen man förfogade över. Bland annat fick jag för första gången se en termovinifikator för första gången. Det är en enorm apparat där druvorna i en kontinuerlig process  under 20 minuter snabbt hettas upp för att man ska utvinna arom, färg och fruktighet men få ett mjukt och enkelt vin som ska konsumeras ungt. Vi stötte också på ställets leende vinmakare som gick omkring i gummistövlar och sydväst och såg ut som han hade däcktjänst på ett större fartyg.

Man deltar också i ett intressant program tillsammans med många andra franska vinproducenter där man satsar på hållbarhet miljömässigt, socialt och ekonomiskt.

Hur var då vinerna? Ja som Benjamin själv uttryckte det: ”Här i Gard gör vi enkla viner”. Jag kan skriva under på att man har ett avspänt förhållande till  vinerna här. Men kooperativets viner var, liksom det mesta jag hittills provat och druckit, mycket välgjorda, rena, okomplicerade och ärliga. Med tanke på att konsumentpriset ligger mellan 3,50 och 5 € så var de också riktigt välbalanserade och med bra längd. Nämnde jag att de inte exporterar en droppe vin? Här finns chansen för en svensk importör som vill ha en framåt partner.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter att ha besökt Châteuneuf-du-Pape och La Nerthe körde jag den korta biten till Tavel för att besöka kooperativet Les Vignerons de Tavel. Både producent och vinerna kände jag till sedan tidigare sedan de besökt sommelierutbildningen och hållit en intressant provning där.

Kooperativen ligger tätt i södra Frankrike och de flesta startade på 1930-talet och Les Vignerons de Tavel likaså när appellationen (ursprungsområdet) Tavel blev officiell 1936. Närheten till Châteaunef-du-Pape märks bland annat på att man här hittar de stora, släta flodstenarna (galetes) i vingårdararna men Tavel med sina 900 ha är bara en tredjedel så stort som sin mer kända granne. Tavel är unikt på så sätt att det är den enda appellationen som är helt dedicerad åt roséviner. De blekröda vinerna härifrån skiljer sig från de flesta andra roséviner genom att de är lite mörkare, har en lite fet fyllighet, mer struktur och ibland tjänar på ett par års flasklagring. Tavel är också en av de få områdena i Frankrike där odlingen enligt lag måste ske enligt hållbara och miljövänliga principer.

Kooperativet står för hälften av Tavels totala produktion och man lägger stor vikt vid att lyfta fram de tre specifika terroir man har; sand, kalksten och galetes. De nio olika druvsorterna från de olika jordmånerna vinifieras och buteljeras därför separat. Provade även både rött och vitt  från Côtes du Rhône samt några trevliga viner från grannbyn Lirac. Välgjord och snygga viner allihop.

2012 Different Tavel Bio (Ekologiskt. Blandning av alla tre terroir). Ljust hallonröd. Ganska liten doft av röda moogna bär, vispgrädde, örter, gräs och apelsinskal. Torr, medelfyllig, frisk, röda bär, citrus, örter, lite stram med frisk syra och viss mineralitet. Bra längd.

2012 Tavel Cuvée Tableau (Sandjord). Ljust hallonröd. Medelstor doft av mogna röda bär,mineral, vitpeppar, färska vita champinjoner, körsbär och mandel. Medelfyllig, torr, frisk, mogna röda bär, lite fet munkänsla, någon bitterhet och stramt avslut. Bra längd.

2012 Tavel Les Lauzeraies (Kalkjordar). Medeldjupt hallonröd. Stor, fruktig doft av hallon, körsbär, jordgubbar, blodapelsin, vispgrädde och örter. Medelfyllig, torr, mycket frisk, fet munkänsla, röda bär, blodapelsin, välstrukturerad och med tydlig mineralitet. Bra längd.

2010 Tavel Cuvée Royal (Släta, stora flodstenar). Den varmare jordmånen och en högre andel av druvan syrah slog igenom i en ton av björnbärsmarmelad, mynta och charkuterier samt i en betydligt mörkare färg. Slutligen provades tre årgångar av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Är man i södra Frankrike så är förstås vingårdsbesök oundvikliga. Några är inplanerade och säkert blir det spontanbesök också. Tisdagen ägnades åt en dagsutflykt till Châteuneuf-du-Pape och Tavel.

Först ut var Château la Nerthe som är en egendom med anor tillbaka till 1500-talet och dokumenterad vinproduktion sedan århundradet efteråt. Nuvarande ägarna tog över 1985 och har vinnlagt sig om en traditionell och terroirdriven stil långt borta från de obegripligt populära frukttunga vinerna. Den 90 hektar stora egendomen har varit ekologiskt certifierad sedan 1998 men det är först nu som man börjar kommunicera detta.

Man odlar samtliga tretton tillåtna druvsorter* och efter två manuella sorteringar jäses i allmänhet de olika sorterna tillsammans med undantag för carignan. Lagringen av Château la Nerthe sker på ståltankar, stora ekfoder och barriquer (en tredjedel nya) och blandas slutligen. Toppvinet Cuvée des Cadettes lagras enbart på barriquer men även här är bara en tredjedel nya. Man vill inte dölja vinets egen karaktär med för mycket ek.

Gemensamt för vinerna var att de hade hög smakintensitet men samtidigt nyanserade och eleganta. Särskilt spännande var den vita 2007 Cos de Beauvenir samt egendomens fine. Tyvärr finns endast 2007 Château la Nerthe samt utmärkta côtes-du-rhônen Domaine de la Renjarde tillgängligt via Systembolaget.

2011 Château la Nerthe Blanc (31€). Ljust citrongul med dragning åt halm. Stor, gulfruktig doft med inslag av apelsin, kryddighet och vanilj. Torr, fyllig, lite fet och med fin ekstruktur, citrus, apelsinblom, apelsin, kryddig och med snyggt polerad och läskande syra. Lång, balanserad eftersmak med stramhet och kryddighet.

2007 Clos de Beauvenir (63€). Ljust gyllengul. Mycket stor, komplex, kryddig och intensiv doft med nytt läder, valnötter, mogen honungsmelon, citronpastiller och tydlig ekkrydda. Fyllig, smakintensiv och aromatisk med tydlig men silkig ekstruktur, nötter, mogen gul frukt. Mycket lång, komplex och intensiv eftersmak med ”sandig” mineralitet. Mmm…

2007 Domaine de la Renjarde – Côtes du Rhône Villages. Medeldjup röd färg, fortfarande med blå nyans. Stor, nyanserat örtig och kryddig doft av lakrits, charkuterier, kryddpeppar, kryddnejlika, ”garrigue”, lavendel, mörka syltiga bär och en liten rökighet. Medelfyllig, mycket frisk och fruktig, aromatisk, mogna bär, nyanserad med bra intensitet, lakrits och lite läder. Lång och elegant eftersmak med åtstramande ek.

2009  Domaine de Renjarde ”Reserve de Cassagne” – Côtes du Rhône Villages. GAnska djupt röd färg med blå nyans. Stor doft av mogna röda och mörka bär, örtig, kryddig, ”garrigue”, vispgrädde, peppar och aromatisk ny ek. Fyllig, fruktig och välstrukturerad, eldig och intensivt aromatisk med kryddighet och lakrits. Lång, nyanserad och rik eftersmak med tydlig ekkaraktär.

2010 Château la Nerthe (31€). Medeldjupt blåröd. Medelstor, nyanserad, aromatisk och kryddig doft med röda och syltiga bär, vitpeppar, blodapelsin och lite pepparkaka (grenache). Fyllig, smakrik och intensiv med karaktär av blod, sot, mogna mörka bär, massor med mjuka och mogna tanniner med bra stadga. Nyanserad eftersmak med bra längd.

2009 Château la Nerthe (31€). Medeldjupt blåröd. MEdelstor, nyanserad fruktig och bärig doft med fin ekkrydda, läder, örter, lufttorkad skinka och tomat (!). Medelfyllig, mycket frisk, mjuka tanniner, röda bär och lakrits. Ett vin med lätt och elegant anslag, nyanserat med bra längd och stramt avslut.

2006 Château la Nerthe (33€). Medeldjupt rubinröd. Stor kryddigt nyanserad doft med mognad, syltiga röda bär, pepparkaka och aska. Fyllig, intensiv och smakrik, mycket kryddig med toner av peppar, tobak och läder. Lång, intensiv och balanserad eftersmak.

2009 Cuvée des Cadettes (67€). Djupt blåröd. Stor, ung, rik doft av mogna jordgubbar, mörka bär, peppar, örter läder, lavendel och diskret ekkrydda. Fyllig, fruktig, smakrik, kraftfull men elegant med rikliga och välstrukturerade tanniner fint balanserad av saftig bärighet. Lång och balanserad eftersmak. Stor potential.

1995 Fine de Châteuneuf-du-Pape (52€ – 50 cl). Ljust bärnstensfärgad. Stor, eldig men nyanserad, komplex och fatkryddig doft med russin, apelsinmarmelad, läder, tobak och lite flyktiga toner. Smakrik, fyllig, fruktig och rund smak, torkad frukt, russin, kanel, kryddor och kola. Mycket intensiv men balanserad och lång eftersmak med kryddigt avslut där eken tittar fram.

*Olika siffror surrar runt och beroende på hur man räknar så har siffror på upp till sjutton hörts.

Här kommer det inledande kapitlet om vin och mat från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

Syftet med att kombinera vin och mat är att skapa en känsla av harmoni: varken mat eller vin bör dominera upplevelsen. Särskilt bör länkarna mellan aromatiskt spektrum, struktur och munkänslan i maten och vinet undersökas och utnyttjas. Det är också värt att överväga hur de olika smakkomponenterna i vin och mat reagerar med varandra. Syran i ett vin upplevs till exempel lägre när den kombineras med syrliga livsmedel. När maten har mycket syra bör man välja ett vin med hög, frisk syra. Kryddhetta kan balanseras och dämpas genom sötma. Ett vin med viss sötma gör att en kryddig maträtt framstår som mindre het. En liknade dämpande effekt har även syra. Mat med bittra och beska komponenter, som kronärtskockor eller sparris, bör inte kombineras med viner som har hög syra, eftersom detta kan ge en metallisk eftersmak. För desserter är det värt att komma ihåg att vinet bör vara något sötare än rätten för att inte upplevas som surt. Ju kallare en dessert är desto högre alkohol ska vinet ha.

Stekning och grillning skapar smaker som fungerar väl med viner som fått jäsa eller mogna i nya ekfat då de har många aromatiska föreningar gemensamt. Till rätter utan aromer från stekytor bör tungt ekade viner undvikas eftersom deras arom kommer att dominera. Proteiner som inte blivit tillagade, som i en tartar av rått kött eller fisk, reagerar med tanniner genom att lämna en obehaglig, metallisk känsla i munnen.

Om dessa grundläggande regler följs så finns inga hinder. Den gamla maximen ”vitt vin med fisk och rött vin till kött” är verkligen föråldrad.

Den som fortfarande lever i villfarelsen att den ena champagnen är den andra lik bör prova dessa två som jag fick från den lilla vinimportören Cavisten.

Från firman H Billiot Fils kom en grand cru-champagne i den fatlagrade, breda och mogna stilen. Lite för kraftfull i ekhanteringen för min smak och definitivt ett vin som kräver lite mat att brottas med, kanske kalvkotletter med en krämig svampsås.

NV H Billiot Fils Cuvée Julie Grand Cru Brut. Ganska djup gul färg och små, slöa bubblor. Stor stoft av mogen citrus, rostade hasselnötter, kaffe, nybakat vetebröd och lite vailj. Torr, fyllig, smakrik med fin mousse och fet munkänsla, frisk syra och rik fruktighet, mogen citrus och aprikos, nötter och nougat. Tydlig och lite stram fatkaraktär och lång eftersmak med en liten ekbeska.

Jag brukar vanligtvis bli besviken på rosa champagner. Antingen är de för strama, kärva och bittra eller alldeles för dyra. För det mesta både och. Denna variant från Bernard Hatté var varken eller. Riktigt läcker, fruktig, frisk och ren men ändå med en fint åtstramande mineralitet. Riktigt bra!

NV Bernard Hatté Brut Rosé. Ljust hallonröd färg som drar mot orange. Medelstor, frisk och citrusdominerad doft med jästighet, bröd och röda bär som smultron och viss mineralitet. Medelfyllig, torr, mycket frisk lite krämig och samtidigt lite stram smak med tydlig mineralitet och karaktär av smultron, lingon och lime. Fint avslut med bra längd och helt i avsaknad av beska som ofta återfinns i rosa champagne.

Båda champagnern finns i Systembolaget beställningssortiment.

Här kommer ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

Här kommer ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

Debatten kring vinförslutningar har förts med nästan religiös glöd: vinproducenterna i Nya världen var frustrerade över dels den låga kvaliteten på naturkorken som levererades, och dels korkproducenternas kollektiva vägran att diskutera frågan om korkdefekter. Hela regioner som till exempel Clare Valley i Australien valde skruvkorkar i protest, vilket ökade trycket på korkproducenterna att erkänna problemet och ta itu med det. Detta var år 2000. Idag vet vi mycket mer om egenskaperna hos de olika typerna av förslutningar och hur de påverkar vinets smak. Den mängd syre som passerar tillslutningen är avgörande. Genom valet av förslutning påverkar vinmakaren vinets utveckling i flaskan. Skruvkorkar är det vanligaste alternativet till naturkork. De kan förses med olika tätningar, exempelvis metallfolie som är ogenomtränglig för syre. Fruktiga, aromatiska viner behåller sin ungdomliga fräschör bäst på detta sätt. Den eleganta glasproppen som kallas ”Vino-Lok” är också lufttät men är ett betydligt dyrare alternativ. Skruvkorkarna kan förses med olika typer av tätningar som kan reglera mängden syre som tillåts passera.

Viner avsedda att konsumeras unga kan förslutas med billiga syntetiska korkar som snabbt blir syregenomsläppliga.

För viner som vinner på flasklagring lämpar sig naturkork av hög kvalitet bäst, då de ger en långsam och jämn syretillförsel. Kork är dock en naturlig produkt och kan aldrig ge en helt förutsägbar genomsläpplighet, vilket delvis förklarar variationer från flaska till flaska. Det finns också risk för korkdefekt. Svampangrepp i korkens vävnadsstruktur bildar en TCA-förening (trikloranisol) som ger en instängd doft av mögel. Så lite som 5 ppb (delar per miljard) av TCA är tillräckligt för att förorena och fördärva ett vin – som en liknelse motsvarar det 1 sekund av 6400 år. Billiga så kallade ”tekniska korkar” görs av korkgranulat och kan också innehålla TCA. Även om kork är den främsta källan till TCA så kan även trälådor, byggnadsmaterial och pallar utveckla föreningen som också kan tränga igenom plastförpackningar och orsaka smakdefekter.

Korkindustrin har de senaste åren spenderat mycket pengar på forskning för att komma till rätta med problemet. Introduktionen av skruvkorken är kanske det bästa som hänt korken.

Härom dagen fick jag en halvflaska olorososherry från vin- och delikatessleverantören Gastro-Import. En liten läcker butelj med en retroinspirerad etikett med tydliga art deco-inslag.

Som tur var levde innehållet upp till det yttre. Med råge! Vinet Mira la Mar Oloroso från det drifitga kooperativet Aecovi Jerez har alla kännetecknen på oxidativ mognad; torkad frukt, valnötter, mjuk kropp och fyllighet. Intensiteten är också oväntat hög och den torra smaken är fantastiskt väl balanserad med rik karaktär med tydliga toppnoter av salmiak. Den stora intensiteten närmar sig nästan vad man kan förvänta sig av en 20-årig oloroso och klarade till och med en parmesanost med 75 månaders lagring. Då ska man veta att vinet endast kostar 59 kronor ex moms för halvbuteljen! Tyvärr finns vinet ännu bara till restauranger.

Ser verkligen fram emot att få prova alla de andra vinerna i serien Mira la Mar. Det första smakprovet lämnade mig faktiskt smått förälskad.

I väntan på att min influensa ska ge med sig och matinspirationen komma tillbaka publicerar jag ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Håll tillgodo.

För att förstå vinstockens anatomi, är det bäst att studera den i sin naturliga miljö. Vinstocken och dess rankor är inte av särskilt robust virke och söker därför alltid stöd genom att växa uppför ett träd. Vinet konkurrerar med trädet om vatten och näringsämnen i jorden. Detta förklarar dess tendens att utveckla djupa och intrikata rotsystem. Ovan jord växer vinstocken mot ljuset och utvecklar rikliga och långa skott i konkurrens med trädet, vilket förklarar dess enastående växtkraft. När skotten når direkt solljus växlar vinstocken sitt fokus till att producera frukt. Druvorna lockar fåglar som kommer att sprida fröna och därmed säkra artens överlevnad och spridning. Vinstockar som trivs ger lite frukt. Under dåliga förhållanden, däremot, tar överlevnadsinstinkten över och sötare och rikligare druvor produceras.

Inom vinodling uppmuntras produktionen av frukt genom beskärning som också underlättar skörden. Alla ädla druvsorter som exempelvis riesling eller merlot kommer från den europeiska arten vitis vinifera. Under 1800-talet förde sjömän med sig vilda amerikanska vinstockar till trädgårdsentusiaster i Europa. Man var dock omedveten om att man samtidigt förde med sig en fripassagerare: phylloxera vastatrix, en insekt som livnär sig på vinstockens rötter. Det amerikanska vinet var resistent mot angreppen men de europeiska släktingarna förtvinade och dog när de blev ansatta av vinlusen. Det enda sättet att säkra överlevnaden av den europeiska vinstocken var att ympa den på amerikanska rotstockar. Detta gör man fortfarande i nästan alla världens vingårdar.

Beroende på jordart kan vinodlare idag välja mellan dussintals olika rotstockar. Det är rotstockens självläkande egenskaper som gör ympning möjligt, men lite ärrbildning kommer alltid att vara kvar. Detta kan minska flödet av sav mellan rot och ranka och och därmed försvåra transporten av socker från bladens fotosyntes till rötterna, vilket leder till sötare frukt. Ympning kan alltså få en positiv effekt på vinets kvalitet, men den förkortar också vinstockens liv till cirka 45 år. Oympade vinstockar kan leva och producera frukt upp till en ålder av 100 år.