Idag har jag föreläst om Kalifornien på diplomkursen och vi har provat oss igenom 26 viner av olika stil. Bland annat blev det en riktigt bra rad med zinfandel från Ravenswood som verkligen överraskade. Storsäljaren 2010 Ravenswood Vintner’s Blend Zinfandel levererar förvånansvärt bra för 99 kronor och gör säkert ingen besviken på sommaren grillfester.

När vi kom till provningen av cabernet sauvignon så lyfte kvaliteten och nivån. I Kalifornien excellererar verkligen denna druva som får en rik frukt och mjuka tanniner i värmen och solljuset men ändå har struktur nog att bära upp generositeten. Men det är först i bordeauxblandningarna – meritage – som de verkliga höjderna nås. Genom att använda sig av de klassiska bordeauxdruvorna kompletteras den rika fruktigheten med en komplexitet som lyfter helheten. Vi stoppade in 2005 Rollan de By i provningen och det var inte lätt att att plocka ut hermelinen bland katterna.

2008 Genuine Risk Red Blend  (40% cabernet sauvignon, 18% merlot, 16% cabernet franc, 26% petit verdot ) från Santa Ynez hittade jag hos Vinopia på Vinordic. Rik, fruktig doft av mogna mörka bär, liten rökighet och ett drag av lagerblad. Smaken generöst fruktig och saftig med tydlig cassis och rökighet, fint polerade tanniner, frisk syra och med grön, lite bitter örtighet och ett stramt avslut med fint integrerad fatkaraktär. Inte så bordeauxlik men charmig och karaktärsfull.

2005 Marcien  (cabernet franc,  cabernet sauvignon, merlot ) från Robert Sinskey Vineyards i Los Carneros var det vin som fick flest bordeauxröster. Lättförståeligt med tanke på den komplexa och diskret mogna doften doften av blod, rök, örter charkuterier, sot och senare också viol och mörk choklad. Smaken slank, läcker, fokuserad, frisk och med fina tanniner, diskreta fat. Mycket elegant och lång med ett lite sotigt avslut. Mycket, mycket snygg.

2007 Brandlin Cabernet Sauvignon (82% cabernet sauvignon, 14% malbec, 3% petit verdot, 1% cabernet franc) från Mount Veeder var dagens absoluta höjdpunkt! Stor, rik, generös doft med rostade fattoner, sot, mynta, sandelträ, ceder, peppar och svarta vinbär. Ett nästan perfekt vin utan sömmar mellan, frukt, fat, syror och tanniner. Fylligt, rikt och samtidigt välstrukturerat och med en lång, balanserad eftersmak med ett lite stramt mineralavslut. Fick nästan en liten tår i ögat. Vilket vin!

Vissa viner är obegripligt billiga. När vi provade grekiska viner med eleverna på skolan så föll de flesta i farstun för detta söta starkvin från ön Samos och trodde att det kostade 150 kronor och uppåt. När prislappen avslöjades att bara vara 75 kronor för en helflaska tappades en del hakor.

2010 Samos Vin Doux bjuder verkligen på massor med karaktär!  I den eldiga, aromatiska doften trängs vita russin, aprikoser honung, pomerans- och apelsinskal med en nypa eukalyptus och vitpeppar. Smaken är likaledes eldig, intensivt söt och packad med apelsin- och citrustoner, torkade aprikoser och honung. Lång, balanserad och pepprig eftersmak.

Perfekt att ha på lut till sommarens bär- och fruktdesserter. Förslag kom på att servera till skivade jordgubbar med chevre och ringlad honung eller en kokosglass.

Justin Knock MW sa en gång om australiensiska smöriga, överekade och fruktsvulstiga chardonnayer att ”det är som att betrakta en mycket fet kvinna som springer nedför en brant backe – fascinerande till en början men man vet att det kommer att sluta i en katastrof”.

En rolig och träffande liknelse som tack och lov inte stämmer med hur vinerna är idag, vilket jag skrivit om flera gånger tidigare. Med tidigare skörd, begränsad malolaktisk jäsning och försiktig fathantering är vinerna idag friska, eleganta och ofta mycket svåra att skilja från sina klassiska förebilder i Bourgogne. Har du inte provat en australiensisk chardonnay på länge så är det dags nu!

Prova exempelvis 2011 Penfolds Thomas Hyland Chardonnay som har en fint nyanserad doft av citrus, lime, apelsin och en diskret rostad och lite nötig ton. Smaken är torr, mycket frisk med en tillbakahållen slank fruktighet med lime, gröna äpplen, omogen persika och en nyanserad fatstruktur som omärkligt glider ihop med ett mineralstramt avslut. Lång och elegant eftersmak med fint polerade syror som dröjer sig kvar. Ett fynd för 109 kronor.

Nu var det längesedan jag tipsade om champagne. Illa, illa! Men nu blir det bättring.

Jacquesson Cuvée nº 735 är en sådan där härligt rik och välbyggd champagne som tjänar på att drickas lite fisljummen, lätt avslagen och ur stora vitvinskupor. Här är nämligen inte bubblorna huvudsaken utan bara en liten fin effekt och kyla bara döljer vinets komplexitet. Bakom den mogna fruktigheten i doften hukar en fin rökighet, toner av nötter och en tydlig mineralitet och smaken är mycket frisk, fyllig, fruktig och fint strukturerad från lagring på jästfällningen på fat. Lång, elegant och mineralstram eftersmak.

Firman Jacquessons numrerade cuvéer är baserade på en årgång och enbart viner från grand cru- och premier cru-byar. Denna cuvée har nummer 735 och består till 72% av årgång 2007.

Pesquera är en spansk klassiker av rang! Det var med detta vin som Alejandro Fernandez på 1970-talet kan sägas ha startat Ribera del Dueros moderna historia. Jag har haft förmånen att få besöka området ett flertal gånger och Alejandro Fernandez två gånger, senast för tre år sedan, och både mannen och området går från klarhet till klarhet. Det finns enligt min åsikt inget annat område som visar upp en sådan hög och jämn kvalitet och samtidigt en så tydlig ursprungstypicitet.

2007 Pesquera Tinto Reserva som släpptes i en liten volym på Systembolaget nu i maj är ett rent fynd! Med lite tur fylls det på med fler buteljer. Passa på då för här är ett vin som är ren och skär njutning. Snygg balans mellan mogen, mörk och rik frukt, frisk rödfräsch bärighet, mjukt polerade och täta frukttanniner och nyanserad fatkaraktär. Här finns även en antydan till mognad bakom kryddighet och apelsintoner och smaken är lång, komplex, len och fokuserad. Kära hustrun gick totalt i spinn och jag fick ransonera ut vinet i småportioner för att hon inte bara skulle suga i sig allt på en gång. ”Kostar det 249 kronor!? Det är ju billigt!” utbrast hon mellan klunkarna och det är väl en köprekommendation om något.

Dagen har ägnats åt mat & dryck-övningar på skolans diplomkurs*. Jättekul och spännande! Till övningarna hade jag lagat en en hel del olika smårätter, bland annat en ceviche som gjorde succé tillsammans med den torra, ljusa sherryn “La Guita” Manzanilla. Jag lovade att lägga upp receptet här på bloggen så här kommer det.

Pressa en apelsin och 5-6 limefrukter och blanda med det finrivna skalet från apelsinen samt från två av limen. Riv ned 1 vitlöksklyfta i saften samt blanda ned 1-2 finhackade röda chilifrukter av den milda sorten och 2 msk socker och 1,5 tsk salt. Tärna fint 150 g vardera av hälleflundra, torsk och lax (gärna salmalax) samt grovhacka ett 2 dl skalade räkor (jag använde färdigskalade i lag). Vänd ner fisken i lagen tillsammans med 1 kruka färsk koriander som du hackat grovt. Låt stå i kylskåp ett par timmar tills fisken vitnat. Servera i små portionsskålar. Räcker till cirka 8 personer.

*Läs vad Sanna Blomquist och Pernilla Elmquist tyckte om kursen.

Som jag skrev i den förra bloggposten så skulle jag försöka förkovra mig i bulgariska och moldaviska viner under min dag på Vinordic. Det var varken lätt eller roligt.

Bemötandet från tjejerna i de båda montrarna kan närmas beskrivas som trumpen ”öststatscharm”. Inget vidare med andra ord. Det verkade som de mest hade sin uppgift för sina språkkunskaper än för sitt intresse i vinerna. Nu gjorde det inte så mycket i och för sig. De bulgariska vinerna kan som bäst beskrivas som korrekta och karaktärslösa och de moldaviska som felfria men obalanserade. Eftersom jag inte ger mig så lätt tänkte jag mig att prova på destillaten som även fanns i montrarna. I mitt bakhuvud fanns ett gammalt semsterminne från en charterresa till Bulgarien på slutet av 1980-talet då jag drack en del riktigt bra, lokal brandy. Det blev dock ingen sprit då tre bulgariska flickorna efter dividerande sinsemellan inte kunde enas om det var kul att öppna en flaska.

Gjorde även ett försök med den moldaviska spriten som såg spännande ut och kom i många varianter. Bland annat förevisades en vodka i form av en brandsläckare med det inte så lite motsägelsefulla namnet ”Firestarter”. Här dök en entusiastisk liten man upp för att presentera sin brandy och hällde upp ett litet prov i mitt glas. Inte kul alls. Rå, tuff och lite oren men jag dolde min reaktion väl och hällde ut det som fanns kvar i glaset. Det skulle jag inte gjort. Jag fick med all önskvärd tydlighet veta att så gjorde man inte med denna fantastiska dryck som det låg så mycket arbete och svett bakom. ”Svett” kunde jag hålla med om och var riktigt lättad över att slippa prova mer.

Dessa motgångar till trots och med dåliga erfarenheter i bagaget av georgiska viner styrde jag stegen mot House of Wine of Georgia. Jag bad importören helt frankt om att försöka ändra min uppfattning om landets viner. Han lyckades. Jag fick bland annat prova det mousserande vinet 2007 Bagrationi Finest som är gjort enligt den traditionella metoden. Ren, torr, frisk och välgjord med tät mousse, inslag av citrus och lite nötighet och brödton. Det vita 2008 Tsinandali Special Reserve av druvorna rkatsiteli och kakhuri mtswane var riktigt bra och spännande med aromatiska toner, mogen gul frukt och en intressant struktur byggd på skalkärvhet, fin syra och mineralitet. Ett exempel på de ”orangea” vinerna jästa på qvevri (nedgrävda leramforor) fanns också. Till skillnad från de exempel jag tidigare provat var 2007 Alaverdi Tradition välbalanserat, komplext och mycket intressant. Stor, oxiderad doft av torkad frukt, aprikos, honung och lite läder och en torr, fyllig smak med massor av tanniner och syror och en mycket lång eftersmak. Spännande vin!

De röda vinerna jag provade var alla av druvan saperavi men uppvisade alla mycket olika karaktärer och var överraskande välgjorda i en stil som förde tankarna till Piemonte. Gemensamt för dem alla var en lite rökig och animalisk doft och en ganska tuff tanninstruktur som förstärktes av en fatlagring som i vissa fall var lite överentusiastisk. Kärleken till franska ekfat verkade inte vara helt besvarad, troligtvis hade vinerna tjänat mer på amerikansk ek. Mest imponerande var faktiskt 2007 Saperavi Rosé  med fin färg, massor av mogna, röda bär i doft och smak, fyllig, välstrukturerad och lite eldig. Ovanlig på det sätt att färgen på vinet inte kommer från skalet utan ifrån saperavidruvans färgade fruktkött samt att det är ett spänstigt rosévin med snart fem år på nacken. Mycket ovanligt.

Ser med spänning fram emot fler möten med Georgiens viner!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Spenderar dagen på vinmässan Vinordic i Stockholm. Sitter just och funderar på om det var värt resan hit. Från att ha varit en kraftsamling och uppvisning av den svenska vin- och spritbranschen och ett ställe att träffas och uppdateras så är det nu en mässa på dekis som kämpar för att ha någon relevans överhuvud taget. Här finns inga av de stora aktörerna och ett par av de halvstora. De små kämpande importörerna får förvisso mer fokus vilket är roligt för dem. De mer kända ansiktena från branschen var endast på plats idag för att närvara vid prisutdelningen av Vinordic Wince Challenge. Frågar man runt vad folk tycker om tillställningen så suckas det och himlas med ögonen.  Vinordic verkar definitivt ha spelat ut sin roll. Rollen som branschmässa har definitivt gått förlorad då den nu är öppen alla tre dagarna för allmänheten. Edit: Läs också Sanna Blomquists reflektioner över mässan.

Istället för det sedvanliga hej-tjena-hur-är-läget-pussa-på-kind-racet så fick jag tid att prova lite trevliga viner. En ny bekantskap för mig var importören Vinopia som specialicerat sig på kaliforniska viner från mindre producenter bland annat. Mycket kul och bra grejer som jag kommer att ha anledning att komma tillbaka till lite längre fram. Giertz hade en ganska liten monter på temat ”Bourgogne” där de presenterade bubbel från utmärkta Louis Boillot samt de stilla röda och vita vinerna från Jean-Claude Boisset, Ropiteau och Domaine Vougeraie. Härlig variation i stilar, uttryck och en riktig kul provning på femton viner. Ska försöka hinna med moldaviska och bulgariska viner i studiesyfte samt eventuellt ett sherryseminarium. Man får ju krama ut de mesta ur den här dagen.

Det blev förresten en liten tur in på grannmässan Gastronord också. Här var det en annan femma. Stort pådrag, puls och aktivitet. Massor av kaffe- och diskmaskiner, kassasystem, färdigmat och förpackningssystem. Det kändes lite som om matglädjen var gömd längst nere i ett hörn. Där hittade jag bland annat Gastroimport som bjöd på spansk skinka av ungerska pälsgrisar (?) och caviar av störrom från Bordeaux. Mycket gott.

Ibland kan man falla för ett vin bara för etiketten! Kolla in denna sherry från Valdespino! Kitsch, exotism, skillingtrycksromantik, guld- och relieftryck och namnet ”Contrabandista”. Ett vin som heter ”smugglaren” och som representeras av en andalusisk gentlemannaskurk till häst måste man bara älska. Såg mer sherry ut så här skulle försäljningssiffrorna vara mer positiva. Tro mig!

Hur var vinet då? En helt ordinär halvtorr amontillado utan fel och skavanker men heller ingenting att skriva hem om. Men etiketten! ETIKETTEN!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det en helkväll på min gamla arbetsplats Grand Hotel i Lund med gästspel av Årets Kock Klas Lindberg.

Grands bar och matsal har genomgått en fantastiskt fin renovering, köket är helt nytt och på både mat- och vinsidan är det en nysatsning. Grand är verkligen en mötesplats och igår var det ett härligt sorl och helt fullsatt men i matsalen var det ändå stillsamt, lugnt och luftigt.

Vi hade den stora lyckan att i vårt sällskap ha Sanna Blomquist som är Klas’ sambo och som kan hans vinnarmeny baserad på biff och hummer utan och innan. Hon kunde berätta om varje detalj vilket gjorde upplevelsen ännu större (hela menyn längst ned). Vi valde bort vinpaketet och plockade istället udda och äldre buteljer ur källaren som fanns kvar sedan min tid som sommelier. Riktigt spännande skulle det visa sig.

Vi inledde med halvtorra 1997 Renaissance Riesling från North Yuba i Kalifornien som jag var med och importerade till Grand. Mycket skum doft som pendlade mella diesel, läder, tobak och gammal kork och som vi inte kunde bestämma oss för om den var defekt eller ej. Dock smakade den bra och fungerade till amuse bouchens rika hummerbuljong och smakrikt fräscha tartar. Vinet åkte efter diskussioner slutligen ut.

Eftersom hummer kräva champagne tog vi in 2006 ”En Barmont” Rosé de Riecy från Olivier Horiot som ingick i vinpaketet. Underbart bärig doft av mogna hallon och jordgubbar och en liten intressant rökighet. Tyvärr var smaken inte lika inbjudande. Lite grovt ”bondsk” i stilen med lite bitterhet och avsaknad av elegans. Den smakade dock bra till grönsakerna och den konfiterade hummern. Detta var menyns svagaste rätt där hummern helt spelade andrafiol. Har dessutom svårt för mat serverad på skifferplatta. Kniv mot sten är ingen skön upplevelse. Den råstekta hummern däremot med sina härlig brynta, rostade, nötiga och smöriga smaker var en uppenbarelse! Ljuvlig rätt! Tyvärr totalkraschade champagnen. Här hade behövts en mogen champagne eller smörigt, rik chardonnay.

Så var det dags för rött och de verkliga källarfynden. En 1981 Barca Velha från Douro i Portugal fanns på listan. För de allra flest är det okänt vin men det är i själva verket Portugals första ikonvin. Första årgången var 1952 och man släpper bara vin från de allra främsta årgångarna. Till dags dato har det tydligen bara släppts tolv (12) årgångar varav 2000 är den senaste. Det är verkligen ett speciellt vin vi pratar om. Min erfarenhet av gamla årgångar av detta vin är bristfällig så lite tveksam var jag att välja det. Listpriset på 530 kronor (kvällens dyraste vin bortsett från champagnen för 900 kr) för den allra sista buteljen avgjorde dock saken. När vinet hälldes upp förvånades vi av den djupa röda färgen och att där bara fanns en antydan till brunorange mognadsskiftning i kanten. Doften var fantastiskt stor, ren och mörkfruktig med massor av kryddighet som kryddpeppar, lagerblad och rökighet. Smaken var medelfyllig, mycket frisk och elegant med mjuka tanniner och silkig röd fruktighet och lång nyanserad och balanserad eftersmak. Fantastiskt imponerande och läckert vin. Under kvällen utvecklades vinet allt mer och avslöjade kaffe, eucalyptus, tobak och läder. Hade vi inte rört flaska hade vinet säkert kunnat utvecklas positivt i decennier. När jag senare kollade upp marknadspriset på vinet så ligger det internationellt på mellan 2500 och 3500 kr. Snacka om ett källarfynd!

Det andra röda vinet blev 1998 CANA från den lilla producenten Domaine Ferrer Ribière i Côtes du Roussillon. Även detta en rest från vinmporten till Grand och en vild chansning då jag inte har något trackrecord på detta vin, men för lite drygt fyra hundra kronor kändes risken överkomlig. Djup blåröd färg utan tecken på ålder. Stor, köttigt, kryddig animalisk och mycket fruktig doft av mörka, syltiga bär, lagerblad och kryddpeppar. Mycket fyllig, fruktig smak av kött, mörka, mogna bär, blod och massor av fina och tätt knutna tanniner. Lång, elegant rik eftersmak med ton av kaffe. Mycket njutbart, fruktigt och imponerande vin. Bara vansinnigt…gott!

Bägge vinerna satt som hand i handske till den hällstekta och galet möra biffen med sin bearnaisevariant smaksatt med krasse, pepparrot och senapskorn. Inga problem heller att få dem att gå ihop med skomakarbiten som var en elegant variation på långkok.

Komna till desserten och upplivade av rödvinsfynden botaniserade vi även bland de söta vinerna på listan. Det blev en 1992 Vin Santo från Lungarotti, ett vin som inte verkar produceras längre, samt 1975 Fondillon Gran Reserva från Salvador de Poveda. Vin santon verkade nästan vara konserverad och levererade de förväntade mandel-, nöt- och knäcktonerna samt bra friskhet och balanserad sötma som perfekt gick ihop med mandelkakan i desserten. Det andra vinet valde vi för att det är en typ man sällan stöter på. Fondillon är ett vin från spanska Alicante som idag endast görs av tre producenter. Det framställs av sent skördade monastrelldruvor som får jäsa naturligt upp till 18% och därefter lagras i decennier i stora träfat där de med tiden koncentreras. Tyvärr hade dettta vin inte klarat sig så bra utan tappat fyllighet och frukt. Ändå intressant att prova.

En fantastiskt trevlig middag. Inget tvivel om att Klas Lindberg var en värdig vinnare med denna meny! Fin behandling av råvarorna, härliga, rika smaker och fullt av välbalanserade kontraster. Ren njutning! Välförtjänt måste man också säga att utmärkelsen ”Årets Vinupplevelse” till Grand Hotel är med en så fin lista, bra priser och toppservice!

Kvällen avslutades på Mat & Destillat med en liten provning av svensk kvalitetsvodka och en riktigt bra och maltig pilsner från Lundabryggeriet.

Meny

Hummerbuljong med citronkryddad hummer och brynt smör

Tartar Rydberg med vaktelägg och pepparrot

♣

Sallad på confiterad hummer med pressade vårgrönsaker, torkad tomat och saffranskrutong

♣

Råstekt hummer penslad med ingefära, blomkålspuré, äpple och brynt smör med soya och rostade hasselnötter

♣

Hällstekt biff med ”nordisk hetta”, rökt märgsmör, fylld och friterad pärllök

♣

Mör skomakarbit med pepparrot, glaserad majrova och friterade lökrötter

♣

Rostad mandelkaka med karamelliserad vaniljcrème, syrlig choklad, yoghurtsorbet och rabarber

♣