Var i Köpenhamn igår och bevistade en så kallad ”masterclass” om Madeira. En dryg timme med föredrag och provning av åtta viner är bara provning och föredrag. Det spelar ingen roll hur intressant det är. Jag tycker tet krävs mer än 60 minuter om ett ämne för att det ska kvala in i kategorin masterclass.

Hur som helst. Jag behövde verkligen en uppfräschning av mina kunskaper i ämnet. Mitt starkaste minne hittills knutet till madeira är från Systembolagets 40-årsjubileum 1995. Där serverades lämpligt nog en madeira (tror det var en malvasia) av årgång 1955 till en charlotte russe. Olämpligt nog var vi ett gäng som smög oss undan i ett hörn med ett par flaskor och drack alldeles för mycket. Vinglade därefter iväg till nattåget till Malmö och vaknade i ett gruvligt snöoväder som bara överträffades av min monumentala baksmälla. Så denna tillställning med Rui Falcão och Mads Jordansen kom som ett brev på posten.

Rui Falcão gick ut starkt och deklarerade ”Madeira är galna viner! Helt annorlunda från andra viner. De bygger på SYRA precis om champagne”. Visst stämmer det att vinerna alltid har en hög eller väldigt hög syra närvarande oavsett om vinerna är snustorra eller intensivt söta. Att vinerna får en så hög syra trots det subtropiska klimatet på den lilla ön i Atlanten förklaras med odlingar på hög höjd och järnrika jordar. Madeiravinerna är också starkviner vilket innebär en tillsatts av druvsprit och en alkoholhalt på runt 20%.

Dessa viner är ”galna” också på de sätt de framställs. Vanligtvis säger man att ett vins främsta fiender är syre och värme. För madeira är dessa två element istället en förutsättning för vinstilen. Vinet utsätts under lagring både för oxidation och höga temeprraturer vilket ger den speciella karaktären men också gör vinerna nästan odödliga. Det finns många exempel på madeiraviner med flera århundraden på nacken som fortfarande är livfulla och vitalaoch en öppnad butelj kan sparas i princip hur länge som helst.

De fyra viktigaste och ”ädla” druvsorterna är alla gröna och de representerar också var och en tydliga stilar: sercial (torr), verdelho (halvtorr), bual/boal (halvsöt) och malvasia (mycket söt). Ser man dessa druvnamn på buteljen så ska det också förstås vilken stil vinet har. Det finns också en femte druva som är viktig: den blå tinta negra. Druvan kan sägas vara något av en kameleont då den kan användas till samtliga stilar söthetsgrader. Om endast smaktypen (dry, sweet och så vidare) anges så är det vinet av tinta negra. hela Madeira 600 ha.

Det finns många olika typer av klassificeringar och stilar av madeira. Bland annat åldersdeklareras vinerna från 5 YO (year old) och därefter hittar vi 10, 15, 20, 30 upp till 40 YO. Åldersangivelsen anger hur gammalt det yngsta vinet i blandningen är. Vinerna kan också ha angiven årgång med beteckningarna frasqueira, colheita eller vintage.

På det hela taget är madeira ett fantastiskt komplext, intressant och användbart vin som fler borde ge sig tid att upptäcka. Det förtjänar verkligen att räddas från gottebordet och matlagningen. Provningen i Köpenhamn var faktiskt en av de mest intressanta jag deltagit i på länge och madeira har nu en mer framskjuten plats i mitt vinmedvetande.

Här är vinerna som provades.

Blandys Sercial 10 YO. Ljust bärnstensfärgad.Medelstor, frisk och eldig doft av apelsin, citron, honung och karaktär av irländsk whiskey. Torr, medelfyllig och mycket frisk smak av honung, torkad frukt, bokna äpplen och valnötter. Mycket lång, elegant, eldig, intensiv och stramt avslut med litet animaliskt inslag.

Justino’s Boal 10 YO. Medeldjupt kopparfärgad. Stor, eldig doft med flyktiga syror (etylacetat), fikon och dadlar. Fyllig, halvsöt med intensiv syra, eldig, mörk choklad, torkad frukt, mogen banan och knäck. Silkig struktur och lång, elegant eftersmak.

Henriques & Henriques Verdelho 10 YO. Kopparfärgad med lite grön ton i kanten. Medelstor doft av läder, knäck, lite rökigt inslag, torkad frukt, oxiderat äppelmos, lite animalisk och någon flyktighet. Halvtorr med mycket intensiv syra, bränt socker, påtaglig eldighet, knäck, peppar och en liten bitterhet. Bra längd men ett lite ”dammigt” avslut.

Henriques & Henriques Bual 15 YO. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, intensiv och tydligt flyktig (Karlssons klister), mandelmassa, dadlar, russin, läder, piptobak och anchoachili. Medelfyllig, halvsöt, mycket hög syra, lite stram med torkad frukt, fikon och mörk choklad. Lång, intensiv, balanserad eftersmak med tydlig eldighet.

Blandys Harvest Malmsey 2004. Djupt bärnstensfärgad. Stor komplex och rik doft av muscovadosocker, toffee, vanilj läder och tydlig karaktär av armagnac. Fyllig, söt, frisk med smak av fudge, tobak, lakrits, choklad, kaffe och armagnac. Sammetslen struktur och lång, intensiv och balanserad eftersmak.

Barbeito VB Reserva Lote 3, Cask 7 136 & 272. Mässingsfärgad. Medelstor, jästig och lite underlig rökig doft med inslag av honung, citrus och…hönsbuljong(!). Halvtorr, ganska frisk smak av torkade äpplen, lite obalanserad med kvardröjande eldighet och torrt avslut. Märkligt vin.

Justino’s Colheita 1996 (tinta negra). Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av torkad  ananas och aprikos, vita russin, knäck samt tydlig karaktär av friska röda äpplen och calvados.Halvsöt, fyllig, mycket frisk smak med viss bränd ton och choklad. Lång, komplex och elegant smak med tydliga drag av röda äpplen.

Barbeito Bual 1982. Djupt kopparfärgad. Stor, utvecklad och något flyktig doft, läder och oxidation. Halvtorr och mycket frisk, elegant och harmonisk med torkad frukt och russin. Ren smak, silkig frukt och mycket lång eftersmak.

Våren är här och det är dags för lite torra, friska och fräscha vita viner. Vad är då bättre än viner från Loire och av druvan sauvignon blanc?

De mest klassiska är vinerna från tvillingområdena Sancerre och Pouilly-Fumé längs österut av loireflodens sträckning. De är väldigt snarlika  men av de två är Sancerre den mest aromatiska och lättare medan Pouilly-Fumé har lite mer av mogen frukt och lite dämpad aromatik. Båda exemplen nedan är bra och typiska i respektive stil. Vill man ha ett budgetalternativ så letar man sig till Menetou-Salon som ligger nästgårds. Detta område är mindre känt och därför är priserna lägre. Vinet nedan är faktiskt ett riktigt fynd för 99 kr. Bra att ha ett helt batteri av hemma nu till våren och sommaren.

2010 Menetou-Salon Les Thureaux har en stor och distinkt aromatisk doft av svartavinbärsblad, lime, citrus och nässlor. Smaken är lätt, torr, mycket frisk och krispigt fräsh med en ganska kort eftersmak med fin mineralitet. 

2010 Sancerre Les Baronnes är distinkt aromatisk med nässlor, limezest, citrusolja, gröna äpplen och fläderblom. Torr, lätt till medelfyllig, mycket frisk, citrusfruktig och lång mineralstinn eftersmak.

 2009 Pouilly-Fumé de Ladoucette har en fin aromatiskt örtig ton inbäddad i friska citrustoner, vit persika och aprikosfrukt. Smaken är torr, mycket frisk men med en fint koncentrerad frukt som nästa upplevs lite fet men med örtigheten som fina övertoner och en stram mineralitet i avslutet.

En alldeles utmärkt liten film där John Cleese på 43 minuter reder ut det allra mest grundläggande kring vin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det dags för vårfest och 25-årsjubileum i malmöavdelningen av Commanderie de Bordeaux. Extra kul var det också att kollegan och en god vän skulle sväras in i sällskapet. Smoking (som märkligt nog krymt en storlek trots att den bara hängt i garderoben) och ordnar hängdes på och därpå en skön promenad genom ett vårligt Malmö till restaurang Årstiderna.

Det viktiga vid dessa sammankomster är maten och framförallt bordeauxvinerna som plockas ur sällskapets källare. Enda avsteget från temat var välkomstvinet, en härligt mogen, nötig men ännu spänstig och frisk 1997 Launois Blanc de Blancs Grand Cru. Till den första rätten med gös, pilgrimsmussla, gurka, lime, sjögräs och rom serverades två vita viner från Pessac-Léognan av årgång 2007. Château Carbonnieux hade en fantastiskt fin doft av lime- och citronzest, rostade toner och var härligt mogen med generös frukt och fina syror. Château Malartic-Lagravière var lite mer tillbakahållen i både arom och frukt och skulle säkert vunnit på ytterligare några år i flaskan för att visa upp mer komplexitet. Båda vinerna övertrumfade maten som var lite för blyg i smakerna.

Den smörstekta kalvbrässen med gräddkokt svamp var en perfekt ledsagare till de väl mogna vinerna som sedan följde. 1981 Château Saint-Ahon från Médoc hade som väntat sett sina bästa dagar och var inte särskilt njutbar med en märkligt parfymerad doft av hyacint och kort, gles frukt.  Då hade 1985 Château Ripeau, en grand cru classé från Saint-Émilion, klarat sig betydligt bättre. Stor, utvecklad, mogen, fruktig doft med typiska toner av stallbacke och en mjuk, elegant smak med bra fruktighet.

Till den fina fasanen med äpple, calvados och vårgrönt serverades två viner från vänstra stranden av årgång 1985. Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe förvånade genom att ha lite av den stjälkiga och parfymerade doften som 1981:an ovan. Smaken var också något kort och lite i obalans med torra tanniner och lite spretig syra. En besvikelse. Chateau Palmer presenterade däremot den mjukhet och elegans som både egendomen och appellationen Margaux brukar leverera. Nyanserad, komplex och läckert parfymerad doft och fint komponerad smak med fina tanniner, silkig fruktighet och lång elegant eftersmak. Kvällens bästa vin.

Kvällens höjdpunkt var nog 1987 Ducru-Beaucaillou från Saint Julien tänkt att vara då det skördades samma år som sällskapet bildades för ett kvartssekel sedan. Visst var vinet utvecklat, skönt moget och mycket njutbart på klassiskt bordeauxvis men saknade den komplexitet som Palmer ägde. Tyvärr fördärvades upplevelse av wästerbottensosten som försökte samsas med kummin i ett oljigt filodegstäcke. Synd på både osten och vinet.

Som avslutning serverades en härlig kokosglass på karameliserad ananas och pistagecreme till en 1997 Château de Myrat från Sauternes. Detta slott var en ny bekantskap för mig och vinet hade en fin, utvecklad och ganska komplex doft med typiska inslag som saffran, honung och aprikos. Smaken var frisk, elegant och med en ganska behärskad sötma som tyvärr var för låg för att kunna samsas med desserten. Vinet fick en ganska markant bränd och lite bitter karaktär.

Sammanfattningsvis en trevlig vårmiddag med spännande viner. Eftersläckning runt hörnet på stimmiga Bastard med några Nils-Oscar God Lager där våra insignier och smokingar väckte viss uppmärksamhet.

Edit: Samtliga smaknoteringar är gjorda idag ur minnet då jag försökte njuta av upplevelsen och därför inte antecknade.

Har ägnat dagen åt viner från Piemonte då detta varit temat på vår Diplomkurs.

Än en gång måste jag konstatera att Barolo inte är min grej. Doften kan vara så förföriskt lockande och komplex men så fort vinet når gommen träffas jag av en åsnespark i form av tanniner. De tuffa garvsyrorna i vinerna kan jag inte förlika mig med och i de flesta fall tämjs de heller inte med åren. Frukten torkar ihop, drar sig tillbaka och strävheten framstår som ännu tuffare än innan.  Jag kan dock bättre fördra systervinet Barbaresco. Här finns oftast lite mer av den balans som jag behöver för att charmas. Nu fick vi i och för sig mot slutet av dagen besök av Silvia Altare från producenten Elio Altare. Här fanns den charm, elegans och balans jag letade efter, framförallt i deras Langhe-viner. Men så kostade de också en rundlig summa. Typiskt!

Vi provade även lite mer udda viner under dagen. Bland annat ett kryddat och sött starkvin baserat på barolo. Barolo Chinato Cocchi doftade och smakade intesivt av julkryddor, peppar, läder, bränt socker och var inte helt olikt Jägermeister i karaktären. Verkligen udda men fungerade ganska bra till mörk choklad.

Mest intressant tyckte jag var att prova dolcetto och barbera av olika kvaliteter och ursprung. Testade bland annat dolcetton från ”naturvinssläppet” på Systembolaget igen. Tyvärr imponerande vinet inte alls lika mycket denna gång utan var tillknäppt och anonym. Kanske beroende på den flaskvariation som man kan vänta sig från denna typ av viner.

Bäst sett till kvalitet och pris var 2009 Barbera del Monferrato från producenten Cappelletta. Härligt mörkfruktig doft av sötlakrits, fin kryddighet, liten sotig rökighet och ett animaliskt drag. Smaken var fyllig, mycket frisk med tuggig, livlig fruktighet av björnbär och svartvinbär, fina tanniner och snygg fatstruktur, livlig fruktighet. Lång, balanserad eftersmak. Ett fynd för 139 kronor.

Absolut bäst var 2006 Bricco della Bigotta Barbera d’Asti. Den utvecklad, komplexa, kryddiga doften av mogna bär, tjära, mörk choklad och dadlar lovade verkligen gott. Den medelfylliga smaken och friska smaken levererade också med mogen, syltig och generös och nästan fet frukt, många men mycket fina och mogna tanniner och toner av läder, tjära, rök. Välstrukturerat med lång, komplex smak. Visar verkligen vad man kan åstadkomma med barberadruvan. Men så kostar det över 400 kronor också.

Det ska mycket till innan jag går igång på röda sydafrikanska viner. Men igår fick jag prova ett som var så läckert och rent ut sagt smaskigt att jag bara ville dricka det i stora djupa klunkar!

2008 Cederberg Cabernet Sauvignon kommer från några av Sydafrikas högst belägna vingårdar som dessutom ligger mitt inne i ett naturskyddsområde. Tack vare den höga höjden har man ett svalt klimat som tydligt återspeglar sig i elegansen och den rena och intensiva. fruktkaraktären. Att vinet legat 14 månader på franska ekfat märks nästan inte alls. Ett otroligt läckert vin som går att beställa via Jacobsson & Söderström för cirka 230 kr.

Djupt klarröd färg. Ganska liten, mineralpräglad doft med toner av ceder, blåbär och grädde. Medelfyllig, intensivt bärig och saftig som ren, nypressad  svartvinbärsjuice, mjuka tanniner och mycket friska och läskande syror. Elegant, saftigt, livfullt och med en liten rökighet i det mineralstrama avslutet. Ett glas till? Ja Tack!!!

Den här seriestrippen med Rocky hittade jag i lördagens Sydsvenskan. Ett litet oseriöst inlägg i debatten kring ”naturliga” viner.

Klicka på bilden så får du upp den i stort format..

Efter genomgången av ”naturvinslådan” från Noma kände jag att jag var tvungen att ge mig i kast med några av vinerna ur Systembolagets lansering av ”naturviner”.

Jag satsade på en beaujolais från Jean Foillard och en dolcetto som blivit uppskriven av flera vinskribenter. Trots att jag är en stor älskare av beaujolais har jag missat denna omskrivna, och av många hissade, producent. Tyvärr levde inte vinet upp till förväntningarna speciellt inte med hänsyn till priset på 250 kr. Jag saknade den charmernade och livliga bärigheten och frukten samt den omedelbara drickbarhet som jag förknippar med beaujolais. Men jag ska ge producenten en chans till och testa den enklare varianten som släpptes samtidigt.

Dolcetto brukar beskrivas som ”Italiens beaujolais” och här fanns just det jag saknade i det föregående vinet. Massor med generös frukt men också en imponerande struktur inbakad i generositeten. Ett riktigt bra och njutbart vin med lagringspotential. Dessutom mycket förmånligt prissatt.

2010 Morgon Côte du Py (Jean Foillard). Ljus, blåröd färg. Medelstor doft av syltiga skogsbär, gröna örter och ett stick av grisurin. Det låter inte trevligt men ger vinet en spännande komplex dimension till det bäriga. Lätt kropp, få men gröna och lite kärva tanniner, mycket frisk syra, en ekstruktur som ännu inte är integrerad , en snabbt avklingande bärig frukt, toner av anis och en påtaglig och lite oren beska i eftersmaken. Ung, lite kort och något outvecklad smak. Svårt att sia om utvecklingen på detta vin men gissningsvis kommer det att bli mer harmoniskt med ett par år i flaskan.

 2010 Dolcetto di Dogliani (Cascina Corte) . Djup, nästan purpurfärgad. Medelstor, lite outvecklad men mycket fruktig doft av björnbär, hallon, solmogna jordgubbar, lagerblad, örter, sötlakrits och ett tydligt inslag av vitpeppar. Fyllig, massor av ”tuggig” mörk frukt, tuffa tanniner som är inbäddade i bärigheten och en påtaglig rökig ton och karaktär av lakrits och salmiak. Välstrukturerat, lång eftersmak men ännu outvecklat. Händer nog en hel del inom det kommande året.

Det känns onödigt att påpeka men: Jag har inget emot viner som odlas utan gifter och konstgödsel (vem har det?) och älskar små traditionella och/eller egensinniga vinproducenter och tycker att idealet är att viner görs av förstklassig druvråvara så att man inte behöver justera musten. Däremot anser jag att den till intet förpliktigande termen ”naturvin” (vin naturel/vin nature/natural wine/artisinal wine/real wine etc) är vilseledande och skapar onödiga motsättningar i vinvärlden. Den tar fokus från den verkliga frågan som handlar om hållbar produktion av viner av god kvalitet och framför allt spridandet av bra vinkultur till fler människor.

Men debatten och vinerna är här så det är bara att delta i diskussionen och provningarna.

Släppet av ”naturviner” på Systembolaget den 2:e april är ju mer eller mindre redan sågat av de flesta vinskribenter (Kronstam, Grehn, Larsson,)  så jag känner mig inte så sugen att testa. Förmodligen kommer jag ändå att köpa på mig en och annan flaska för att kolla läget. Däremot blev jag väldigt intresserad när Winefinder, kända för att leverera viner av hög kvalitet, häromveckan erbjöd ”Naturvinsskola Noma” – en blandad låda om sex viner utvalda och presenterade av Nomas sommelier Pontus Elofsson.

Med paketet följer en ”Introduktion till naturviner” (PDF) som innehåller en del intressanta tankegångar men också förväntad rappakalja. Till att börja med får man kastat i ansiktet att

”Vin nature är om inte annat kompromisslös vinlycka ämnad för omedelbar njutning snarare än knastertorra analyser. Så var det sagt!”

Jaha. Så om man analyserar vinerna så är det fel och om man inte upplever ”vinlyckan” så förstår man inte dessa viner? Det är ju faktiskt en ganska smart brasklapp. Värre är dock nedanstående citat:

”…har vin nature den stora fördelen med sig att kroppens metabolism har lättare att omsätta dessa viner med anledning av att de är fria från nästan alla de tillsatsämnen som normalt finns i de flesta andra viner som inte tillhör vin nature – EU-reglerna tillåter talande nog 340 olika tillsatsämnen i vin. Kroppen behöver därför inte brottas med allt möjligt annat utan kan direkt koncentrera sig på att ta hand om vinets innehåll av alkohol. Inte minst upplevs detta positivt dagen efter genom att kroppen inte är lika tung och huvudet inte bankar lika mycket – eller inte alls.”

Jag trodde faktiskt att man släppt det uppenbart felaktiga och lögnaktiga påståendet att man inte blir bakfull av ”naturvin”. Om tillsatserna, som nästan alla är beredningsmedel och inte återfinns i vinet, har jag skrivit tidigare.

Hur var då vinerna i lådan? Som utlovades i presentationen av vinerna så var de inte oxiderade och saknade ättiksstick som så många ”naturviner” brukar ha. Med något undantag så saknade vinerna grumlighet. Att viner inte är defekta är ju annars ett outtalat grundkrav. Ett vin var bra (Macôn-Village) och två var charmigt enkla och skrek efter mat. De övriga var inte njutbara och något riktigt obehagligt. Viner utan längd med smaken längst fram i munnen, ofokuserade och nästan alla med tydliga orenheter och bitterhet. Med tanke på att snittpriset per butelj blev 260 kronor så är det inte bra, minst sagt.

Här är provningsanteckningarna. Tilläggas ska att efter att jag testat vinerna så kollade jag upp den biodynamiska kalendern. Vinerna provades under bästa tänkbara förhållanden under frukt- och blomdagar. 😉

NV Cuvee Rouge aux Levres / Vin de France (Toby Bainbridge). Ett vin från Loire av den lite ovanligare druvan grolleau noir. Vinet är kolsyrejäst, en metod som är vanlig i Beaujolais. Ganska ljus röd färg med blå ton. Ren, medelstor, enkel, saftig doft av röda bär. Lätt, bärigt saftig, mjuk smak, ganska låg syra och mycket röda skogsbär. Ligger långt fram i munnen, lite ofokuserad och saknar längd. Lite fadd eftersmak med en umamikänsla som ofta följer med kolsyrejäsning. Känslan av osötad sommarsaft. Serverad sval på en picknick förargar det ingen men på det hela taget ointressant.

2007 ”Les Paradetes” / Conca de Barbera, Spanien (Escoda-Sanahuja) . Ett vin av garnacha 70%, cariñena 20% och xumoll tinto 10%. I presentationen beskrivs vinet inte mindre än två  gånger som ”rent” torts sina uppenbara renheter. Det ska uppenbarligen nå sin fulla potential  om 20-25 år, bra gissning eftersom detta uppenbarligen bara är den fjärde årgången. Medeldjup blåröd ton. Doften är inledningsvis intressant med nästan ”funky” ton som påminner om den gamla skolan av spanska röda viner. Därefter karaktär av örtte och en tydligt rökig, nästan dammig mineralkaraktär. Medelfyllig smak med lite kärva tanniner som sätter sig bakom tänderna, liten bärig fruktighet av svarta vinbär och vildhallon samt lite vassa ofokuserade syror. Eftersmaken är kort, ofokuserad och med en tydlig besk orenhet. Ett vin som gjort för sura uppstötningar.

2009 Monferrato Dolcetto ”Bricco della Serra” / Piemonte, Italien (Bera Vittorio e Figli). Vinet kommer från en pytteliten egendom om 0,8 hektar. Jäst och lagrat på cementtankar. Lagringspotential på 20 år? Tillåt mig tvivla. Medeldjup röd färg. Stor, härlig, inbjudande doft av kryddpeppar, timjan, oregano, långkok, kött, rejäla nävar med mogna mörka bär och ett ”sotigt” inslag. WOW! Tyvärr är smaken en sorglig besvikelse där den förskräckt ligger och kurar längst fram i munnen och bara släpper iväg lite kärva tanniner, ogina syror och en oren beska längre bak i gommen. Åh vad jag önskade att smaken hade levt upp till doften.

2009 Macon-Village ”Quintaine” 2009 / Bourgogne, Frankrike (Guillemot-Michel). En vit bourgogne av druvan chardonnay och enbart lagrad på rostfria tankar. men på sin jästfällning.  Medeldjup gul färg. Medelstor, ren, gulfruktig och aningens smörig doft med tydlig mineralitet. Medelfyllig och torr smak med fina, friska syror, bra frukt med karaktär av omogen ananas, gula äpplen och nästan en liten gräddighet och fetma. Bra struktur (som känns som fat) och ursprungstypiskt men lite kort och med en viss orenhet i slutet.

NV Pétillant Naturel ”Phil’en Bulle” / Cheverny, Loire (Philippe Téssier ). Detta är ett mousserande vin som framställts genom att det ännu inte färdigjästa vinet buteljerats och jäsningen avslutats på flaskan. Druvorna är romorantin 95% och menu pineau 5%. Medeldjup, halmgul färg och stora slöa bubblor. Medelstor något rökig/rostad ton och karaktär av lätt bokna, gula äpplen. Torr, friska men oborstade syror, fyllig och nästan fet munkänsla med jästiga, rökiga toner och smak av torkade äpplen och citrus. Charmig, rustik smak som känns lite som en torr Pommac. Hade varit kanon att servera ur duralexglas till surdegsbröd, ostar och charkuterier.

NV  DueMillaNove ”Filagnotti” / Vino da Tavola, Italien (Cascina degli Ulivi). Detta vita vin är framställt  i Piemonte av druvan cortese. Det uppfyller kraven på Gavi di Gavi DOCG men man har valt att deklassificera vinet för att inte ”sammanblandas med den industriella och oftast likgiltiga produkt Gavi di Gavi DOCG är idag”. Det är vi tacksamma för. Medeldjup, gul färg och lite disig. Medelstor doft som jag direkt associerar med retsina; kåda, rosmarin, tallbar, såpa och övermogna gula äpplen. Smaken är torr, medelfyllig med friska syror. Smaken sitter fokuserad i främre delen av munnen och är ganska harmlös. Som en åsnespark kommer en tjärig rökighet med massor av beska. En riktigt obehaglig eftersmak som klänger sig fast som en skitig Laphroaig.

Det är kul när man hittar viner under 100-lappen som på samma gång är charmigt lättdruckna samtidigt som de erbjuder karaktär och lite komplexitet. 2010 Château Pech-Latt från Corbiéres i södra Frankrike är just ett sådant vin. En typisk mix av druvorna carignan, grenache, syrah och mourvèdre som dessutom odlats ekologiskt. Det kommer mycket ekologiska viner från denna del av Frankrike och har gjort så i många år. Dessutom är min erfarenhet att kvaliteten på vinerna genomgående är mycket bra.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor, fruktig, nästan syltig doft av mörka bär med rökigt, sotiga inslag och toner av lakrits av lakrits och viol. Det finns också ett inslag som är lite ”funky” och som ger doften en viss komplexitet. Medelfyllig, mycket fruktig smak med mycket frisk, fin syra, bra stadga i de mjukt mogna tanninerna, massor med mörk, tuggig frukt, lakrits och salmiak, liten fatstruktur. Bra längd och balans trots sin ungdom. Bra potential för de kommande åren.