På torsdag nästa vecka håller jag en introduktionsprovning om Bourgogne. Totalt kommer det att provas åtta viner som representerar olika stilar av områdets viner från mousserande vitt upp till en röd grand cru.

Det finns platser kvar för den som är intresserad att lära sig mer om vin i allmänhet och Bourgogne i synnerhet. Men jag har reserverat några fria platser för mat- och vinbloggare. Om du har möjlighet att komma till Malmö för denna provning så anmäler du ditt intresse i kommentarsfältet nedan. Först till kvarn…

Efter gårdagens besvikelse med det korkade vinet fick jag fixa fram något annat ur vinkylen. Det blev en röd bordeaux som jag köpte i en liten vinbutik i staden Bordeaux för snart två år sedan: 2005 Château Planquette.

Den lilla vinbutiken var lite udda med en innehavare med en stark passion för…Rhône. Vissa gör det inte lätt för sig. Hur som helst så bad jag honom rekommendera några mindre kända slott som han gillade. Det blev några totalt främmande viner som samtliga hade det gemensamt att de kostade under 20€ och var ekologiskt odlade.

Château Planquette, som jag öppnade igår, är en liten egendom som drivs av Didier Michaud som tydligen är en del av vin-nature-rörelsen. Vad jag kunnat luska ut  om vinet är att det är ungefär 50/50 merlot och cabernet sauvignon, ingen chaptalisering (tillsatt socker innan jäsning), minimalt med svavel och att det är lagrat mellan 18 till 24 månader på ekfat vara endast en mycket liten del var nya.

Mycket tät, mörk, blåröd färg. Stor, ganska intensivt fruktig doft med tydlig eldighet, animalisk ton och markant örtighet parad med toner av mörka bär, svart vinbär och nypon.. Fyllig, kompakt, mörk fruktighet med distinkt karaktär av svarta vinbär och björnbär. Mycket sträv med ganska grova och ”oborstade” tanniner och en lite jordig, bränd karaktär med mycket örtighet och kryddor. Bra koncentration, tydlig eldighet och längd men ännu outvecklad och något obalanserad.

Mycket karaktärsfullt och intressant vin som dagen efter utvecklat ganska mycket mer animaliska toner och lite skumma, flyktiga dofter av päls och vilda djur, gissningsvis på grund av den låga svavelnivån. Vinet var lite atypiskt och jag kan förstå varför någon med en kärlek till rhôneviner rekommenderar detta vin. .

Jag gillar verkligen vita bordeauxer. Både den friska, fruktiga och aromatiska stilen och den mer komplexa och fylliga med fattoner. Sorgligt underskattade viner. Utbudet i Sverige är minst sagt magert och därför plockade jag glatt med mig ett par buteljer av 2006 Grand Bateau när jag senast var i Köpenhamn. Verkade lovande då det tagits fram i ett samarbete mellan Barrière Freres och Château Beychevelle . Den ena flaska gav jag bort men den andra hade jag kylt och avfotograferat för att provas ikväll.

Korkat! Vinet hade den omisskännliga muggiga tonen av fuktig källare och gympapåse som kommer av ämnet 2-4-6-trikloranisol som kan avsöndras ur korken. Varförvarförvarför envisas vi i vår moderna tid att försluta buteljerna med bark när det finns skruvkork!? Ett av livets stora mysterier. Nu får vinet förpassas till matlagningen och jag får kika in i vinkylen igen.

I brist på tid att skriva något nytt och intressant passar jag på att puffa för några bloggposter om vin som jag är särskilt nöjd med.

Börja med att läsa om förutsättningarna för vinodling och hur vi plågar den stackars vinplantan för att få de ljuva dropparna. Sedan kan du fortsätta med en text om vad vindruvan innehåller.

Något som inte finns i vinet är mineraler som kan smakas eller doftas. Läs mer om det omdiskuterade begreppet mineralitet. En del påstår att vinerna blir bättre och bland annat får mer mineralitet om man tillämpar biodynamik. Jag hävdar att det är vidskepelse.

Något som diskuteras ganska livligt är ”tillsatser” i vin. Jag försöker bringa lite reda bland begreppen och har dessutom lagt ut texten om svavel i vin.

Champagne är livsnödvändigt (typ) och därför kan råd om servering och hantering vara på sin plats. Men glöm det där med teskeden i halsen.

För trogna läsare av bloggen är det ingen hemlighet att jag är en sherrykonnässör. Jag tar också varje tillfälle att sprida kunskap om denna underskattade gudadryck.

Återkommer inom kort med nyskrivna bloggposter.

När man pratar om klassiska viner så går tankarna nästan med automatik till Frankrike, Italien och Spanien. Det är lätt att glömma att det även utanför Europa finns traditionsrika och karaktärsfulla viner.

Hunter Valley i Australien är ett ganska omöjligt område egentligen. Det regnar tillräckligt men tyvärr mestadels under skörd och jordmånen skulle på andra ställen anses som olämplig för vinodling. Men som genom ett mirakel hittade man redan under 1830-talet rätt druva för omständigheterna; semillon. Denna druva är annars mest känd för att vara den viktigaste druvan i Sauternes, men i Hunter Valley har den funnit sitt andra hem och ett alldeles eget uttryck.

Tidigt skördad druvor jäses vid ganska låg temperatur och lagras eventuellt med kortare kontakt med jästfällning. Vinerna fatlagras i allmänhet inte. Resultatet blir torra, vita viner med mycket hög syra, låg alkoholhalt (10-11%). Som unga är det ganska svårbegripliga och hårda i karaktären. Det är med lång flasklagring som de avslöjar sin storhet och utvecklar en smörig, nötig karaktär och en struktur som inte är helt olik eleganta vita bourgogner. 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Semillon är ett typisk och bra exempel på denna sällan sedda vintyp och med tretton år på nacken börjar den så smått uppvisa lite mognad.

Stor, rostad, smörig  något rökig och nötig doft med en vaxig ton och inslag av ost. Medelfyllig, mycket hög, frisk men snyggt polerad syra och tydlig limefruktskaraktär, intensiv citrus, välstrukturerad och en lång, stram eftersmak med rökig och rostad nötighet. Elegant, komplex och med en läcker syra.

Ett av de mest svårfångade begreppen inom vinprovning är ”mineralitet”. Det tog mig själv många år innan jag för mig själv kunde förklara vad jag menade med begreppet. Dessutom verkar det finnas en stor oenighet bland vinprovare om vad det är och hur det ska beskrivas. Kan förklaringen vara så enkel som att ”mineralitet” i traditionell mening inte finns?

Först måste vi reda ut missuppfattningen om att mineraler letar sig upp genom vinstocken, ut i druvan och till slut manifesterar sig i vinet som en karaktär av jordmånen. Det som kommer ut i druvan är endast mineral i form av joner från exempelvis kalium, magnesium, kalcium, järn och fosfor. Mineraler i sig är i princip doft- och smaklösa och i form av joner är mängderna dessutom på en sådan nivå att de ligger långt, långt utanför det mänskliga doftsinnet. Dock påverkar de vinet genom att de spelar en viktig roll för jäsningsprocessen som i sin tur har en fullständigt avgörande effekt på de aromämnen som bildas. Vinets aromer skapas i druvan och av jäsning och andra efterföljande processer – inte av ämnen i jorden.

Begreppet är dåligt utforskat och det saknas en täckande definition om vad det egentligen betyder. Den i övrigt heltäckande The Oxford Companion to Wine levererar inte ens ett försök till förklaring då det helt saknas som uppslagsord och det vetenskapligt uppbyggda Aroma Wheel saknar helt ”mineraler” som kategori. Det enda som står klart är att det har mycket lite att göra med mineraler.

Men vad är det då som doftar och får oss att tänka på kalk, flinta, grus och skiffer? Den allra tydligaste doften är den som ofta kopplas till riesling och moselskiffer – petroleum – är också den som är enklast att förklara. Doften kommer från en nedbrytningsprodukt från karotenoider som finns i druvans skal. Bland annat riesling har särskilt mycket av detta ämne och nivåerna stiger ju mer solljus druvan utsätts för. Därför hittar man den typiska tonen av ”oljeskiffer” särskilt frekvent i australisk riesling som inte varit i närheten av den svarta skiffern. Senast häromdagen hittade jag exempelvis en distinkt ton av diesel i en pinot gris från Kalifornien.

Många provare försöker beskriva mineraldoft som nyfallet regn på sten eller en grusgång. Det låter poetiskt men är faktiskt en av de vetenskapligt belagda aromerna kopplade till ”mineralitet”. Denna doft benämns petrichor och kommer av aromatiska ämnen och oljor från vätxlighet som frigörs från marken vid regn. Doften av nyfallet sommarregn på solvarm stenhäll är med andra ord en doft från växter och inte mineral.

De mer subtila tonerna av kalk, flintrök och nykrattad grusgång och den lite dammiga, torra och åtstramande känslan av kritdamm mot svalget är svårare att förklara.

Man kan få vissa ledtrådar om man tittar på vilken typ av viner som i allmänhet tillskrivs tydlig mineralkaraktär. Det är företrädesvis viner från Europas gamla vingårdar som brukats i sekler och är magra och näringsfattiga och även från områden med svalare växtbetingelser som ger hög syra.

Hög, markerad syra och ”behärskad frukt” förstärker en stram, torr och uttorkande upplevelse som kan associeras med en mineralkänsla. Viner av denna typ låter också de i druvorna naturligt förekommande svavelföreningarna framträda tydligare. Druvor från magra jordar är också fattiga på näringsämnen nödvändiga för jästens överlevnad. I brist på lättillgänglig näring ger sig jästen på aminosyror som den bryter ner vilket resulterar i än mer svavelföreningar. En del av dessa går under beteckningen merkaptaner och kan i högre koncentrationer lukta som ruttna ägg och sulfit men i mindre mängder ge en diskret ”rökig” karaktär. Dessa föreningar förekommer också framförallt i vad som kallas reduktiv vinmakning, det vill säga med mycket lite kontakt med syre.

Ovanstående teori finner visst stöd i att några av de mest mineralpräglade vinerna kommer från Tyskland som är känt för sina viner med hög syra, reduktiva vinmakning och näringsfattiga druvmust. Att dessutom upplevelsen av mineralitet tenderar att minska med lång lagring skulle kunna kopplas till att svavelföreningars aktivitet är intimt förknippat med vinets mognad.

Även om mineralitetsbegreppet ännu inte är klart definierat eller utforskat så verkar det som det handlar mer om vad som händer vid vinmakningen än direkta effekter från jordarter och jordmån. Goda nyheter för alla oss som gillar strama, krispiga och mineralstinna viner. Mindre kul för alla obotliga vinromantiker.

Jag stötte på Seppeltsfield första gången i somras när jag var i Jerez. Jag fick då pröva deras exceptionella Para som endast släpps när det är 100 år. Seppeltsfield är en av Australiens äldsta vinproducenter och specialiserade på starkviner, bland annat av sherry- och portvinstyp.

Nu har Seppeltsfield Cellar No 9 Muscat släppts på Systembolaget. Det är ett sött starkvin (325g socker/liter och 17% alkohol) av druvan brown muscat som lagrats på små ekfat under obestämd tid. Det är ett häftigt och hänförande vin till absolut inga pengar alls. Njut som det är i små glas efter middagen eller till någon knäckig och nötig dessert av något slag.

Ganska ljus, briljant orangeröd färg och mycket hög viskositet (simmig). Stor, intensiv, komplex, eldig och kryddig doft med inslag av torkad frukt, apelsinmarmelad, eucalyptus, honung och piptobak. Intensivt söt och simmig smak av sirap, honung, bränt socker, kanel, ingefära, eucalyptus och en stor eldighet och hög, balanserande syra. Lång, komplex och intensiv smak. Stor upplevelse!

François Mikulski är en bourgogneproducent jag noterat att det surrats en del om men helt missat att prova. Den fylligaste informationen om denna lilla egendom i Meursault hittade jag i en amerikansk vinblogg.

Domänen startade så sent som 1992 och har ett antal små ägor i olika 1er cru-vingårdar i byn Meursault. Det handlar om omsorgsfullt framställda viner i små kvantiteter och med ett minimum av ny ek. 2008 François Mikulski Bourgogne Blanc som jag plockade upp på Systembolaget (och på vars hemsida jag snodde bilden) är en ”vanlig” bourgogne blanc men kommer från en vingård på ett halvt hektar i Meursault.

Ganska stor doft av mogen mogen citrus, apelsinblommor, akacia, litet smörigt inslag, kanel och en nästan rökig mineralton. Medelfyllig, torr smak med en tillbakahållen rik fruktighet och en hög, elegant och otroligt snyggt polerad syra och en mycket diskret fatstruktur. Mycket lång, intensiv, balanserad, eftersmak med en torr åtstramande mineralkaraktär. Klassisk, snygg och läcker vit bourgogne som kvalitetsmässigt närmar sig en 1er cru.

Det finns ännu några buteljer kvar i vinbutikerna. Skynda iväg, köp dig en butelj och njut.

Som trogna läsare har märkt så lyser finessen med sin frånvaro bland recepten sedan en tid tillbaka. Mycket långkok har det blivit och orsaken är att det är så bekvämt när man har fullt upp med annat. Det handlar i princip om att slänga alla ingredienser i en gryta och sen glömma bort den i ugnen på låg värme. Den här spanskinspirerade varianten på pulled pork är inget undantag. Räcker till minst sex hungriga personer och serveras med en sallad och ett lantbröd att suga upp det gottiga med.

I en tjockbottnad gryta slänger du ned 1,5 kg fläskkarré/grishals, 2 burkar krossade tomater, 100 g inlagda och urkärnade oliver som du delat, 2 gula lökar skalade och klyftade, 2 krossade vitlöksklyftor, 1 msk harissa (chilipasta), 1 msk rökt paprikapulver, 2 tsk salt, 2 lagerblad och 1,5 dl finosherry eller manzanilla. Koka upp på spisen, på med locket och in i ugnen på 125° i 4 timmar. Ta ut grytan och dra isär köttet med två gafflar. Skölj 3 burkar kikärtor. Hälften av kikärtorna mixar du till en slät massa med lite av grytspadet. Ner med allt i grytan och låt sjuda tills genomvarmt. Smaka eventuellt av med salt och peppar.

”Tira de Carne de Cerdo Jerez” är en simpel googleöversättning av ”pulled sherry pork”. Visst låter det stiligt?

Det är snudd på att vi sherryentusiaster blir rent bortskämda av Systembolaget. I september kom en tillfällig lansering av en fino och knappt har glädjeruset och chocken lagt sig så kommer det en manzanilla! Fortsätter det så här så kanske vi har en PX från Jerez i världens bästa sortiment till hösten. Tanken svindlar.

En manzanilla, för den som inte vet det, är en variant av den torra och ljusa finosherryn som lagrats i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda och får en lättare, finare karaktär och lite örtigare doft.

Manzanilla Rodríguez La-Cave är ovanligt finstämd, för att inte säga neutral, i stilen. Den saknar den påtagligt skarpa tonen av acetaldehyd som kommer från jästtäcket som skyddar vinet under lagring. Efter en stund i glaset kommer dock lite toner av färskt hö och en lite animalisk ton (get?) jag brukar koppla till liknande viner från Montilla-Moriles. På flera sätt har den mer likheter med ett ”vanligt” torrt vitt vin. Däremot har den en väldigt fin och torr eftersmak med ett uns av den omtalade ”sältan” som jag nästan aldrig hittar annars.

Om du aldrig provat en fino eller manzanilla så är det här en bra nybörjarvariant,