François Mikulski är en bourgogneproducent jag noterat att det surrats en del om men helt missat att prova. Den fylligaste informationen om denna lilla egendom i Meursault hittade jag i en amerikansk vinblogg.

Domänen startade så sent som 1992 och har ett antal små ägor i olika 1er cru-vingårdar i byn Meursault. Det handlar om omsorgsfullt framställda viner i små kvantiteter och med ett minimum av ny ek. 2008 François Mikulski Bourgogne Blanc som jag plockade upp på Systembolaget (och på vars hemsida jag snodde bilden) är en ”vanlig” bourgogne blanc men kommer från en vingård på ett halvt hektar i Meursault.

Ganska stor doft av mogen mogen citrus, apelsinblommor, akacia, litet smörigt inslag, kanel och en nästan rökig mineralton. Medelfyllig, torr smak med en tillbakahållen rik fruktighet och en hög, elegant och otroligt snyggt polerad syra och en mycket diskret fatstruktur. Mycket lång, intensiv, balanserad, eftersmak med en torr åtstramande mineralkaraktär. Klassisk, snygg och läcker vit bourgogne som kvalitetsmässigt närmar sig en 1er cru.

Det finns ännu några buteljer kvar i vinbutikerna. Skynda iväg, köp dig en butelj och njut.

Som trogna läsare har märkt så lyser finessen med sin frånvaro bland recepten sedan en tid tillbaka. Mycket långkok har det blivit och orsaken är att det är så bekvämt när man har fullt upp med annat. Det handlar i princip om att slänga alla ingredienser i en gryta och sen glömma bort den i ugnen på låg värme. Den här spanskinspirerade varianten på pulled pork är inget undantag. Räcker till minst sex hungriga personer och serveras med en sallad och ett lantbröd att suga upp det gottiga med.

I en tjockbottnad gryta slänger du ned 1,5 kg fläskkarré/grishals, 2 burkar krossade tomater, 100 g inlagda och urkärnade oliver som du delat, 2 gula lökar skalade och klyftade, 2 krossade vitlöksklyftor, 1 msk harissa (chilipasta), 1 msk rökt paprikapulver, 2 tsk salt, 2 lagerblad och 1,5 dl finosherry eller manzanilla. Koka upp på spisen, på med locket och in i ugnen på 125° i 4 timmar. Ta ut grytan och dra isär köttet med två gafflar. Skölj 3 burkar kikärtor. Hälften av kikärtorna mixar du till en slät massa med lite av grytspadet. Ner med allt i grytan och låt sjuda tills genomvarmt. Smaka eventuellt av med salt och peppar.

”Tira de Carne de Cerdo Jerez” är en simpel googleöversättning av ”pulled sherry pork”. Visst låter det stiligt?

Det är snudd på att vi sherryentusiaster blir rent bortskämda av Systembolaget. I september kom en tillfällig lansering av en fino och knappt har glädjeruset och chocken lagt sig så kommer det en manzanilla! Fortsätter det så här så kanske vi har en PX från Jerez i världens bästa sortiment till hösten. Tanken svindlar.

En manzanilla, för den som inte vet det, är en variant av den torra och ljusa finosherryn som lagrats i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda och får en lättare, finare karaktär och lite örtigare doft.

Manzanilla Rodríguez La-Cave är ovanligt finstämd, för att inte säga neutral, i stilen. Den saknar den påtagligt skarpa tonen av acetaldehyd som kommer från jästtäcket som skyddar vinet under lagring. Efter en stund i glaset kommer dock lite toner av färskt hö och en lite animalisk ton (get?) jag brukar koppla till liknande viner från Montilla-Moriles. På flera sätt har den mer likheter med ett ”vanligt” torrt vitt vin. Däremot har den en väldigt fin och torr eftersmak med ett uns av den omtalade ”sältan” som jag nästan aldrig hittar annars.

Om du aldrig provat en fino eller manzanilla så är det här en bra nybörjarvariant,

Priserna och kvaliteten på vår mat har diskuterats ganska intensivt. Senast var det griskrisen där svenska grisfarmare snart hör till historien eftersom de prispressas bortom det rimligas gräns. På något plan förstår de flesta av oss att det inte går att kombinera god kvalitet på råvaror och en anständig djurhållning när priserna ständigt ska pressas i botten.

Detta är en insikt vi bör ta med oss när vi ska köpa vårt vin. Det finns en gräns även för hur billigt vin kan bli. Det går inte att göra ett bra vin på undermåliga (läs ”överproducerande”) druvor. Man kan göra ett drickbart och passabelt vin genom att processa och ”sminka” det ganska hårt, men bra blir det aldrig. Vi bekymrar oss en hel del för vad vinet innehåller och hur det odlas men tänker vi på konsekvenserna av det låga priset på människorna bakom vinet?

När något är billigt är det alltid någon annan som får betala. Det kan vara barnarbetarna i asiatiska sweatshops, utblottade svenska grisfarmare (och grisarna) eller sydafrikanska vingårdsarbetare som lever under statarlika förhållanden. Bara häromdagen hörde jag om en våg av självmord bland vinodlare i Beaujolais. För att överhuvudtaget få sålt sitt vin och druvor tvingas de av stora upphandlare att acceptera priser under produktionskostnaden och ställs därmed inför att i förlängningen förlora sin gård som kanske gått i släkten i generationer. Samma mönster känns igen bland annat från Languedoc-Roussillon.

Som konsumenter har vi ett stort ansvar för utvecklingen mot billiga och massproducerade viner. Men än tyngre vilar det på de stora inköparna som i Sverige är en: Systembolaget. Det har under många år pågått en utveckling där vårt detaljhandelsmonopol till ”konsumenternas fromma” pressat importörerna att hitta billigare och billigare viner utan att tumma på kvaliteten. Redan för många år sedan mötte jag vinodlare som uppgivet skakade på huvudet och undrade om inköparna visste vad viner kostade. Uppenbarligen vet det inte det eller så bryr de sig inte om konsekvenserna av prispressen. Det är en tydlig trend att inköpen styrs mot outsinliga volymer, stora varumärken, breda lanseringar och stora förpackningar (bag-in-box). Allt detta är ett allvarligt hot mot de små producenterna, kvalitet, karaktär, särart och mångfald.

Vad ska jag göra som konsument? Börja så här: Försök att undvika viner som kostar under 75 kr (100 kr/l). Köp inte viner på bag-in-box eller motsvarande. Undvik stora varumärken och leta efter viner från små och oberoende producenter. Förutom att du främjar mångfald kommer du att få många fler intressanta smakupplevelser.

Själv ska jag försöka hålla mig till ovanstående råd när jag väljer vilka viner jag bloggar om.

Kolla in denna fantastiska lilla film från 1960 där man får följa gamla Vin & Spritcentralens båt M/S Vinia när den hämtar vin hem till Sverige från ”exotiska” destinationer. Ett tidsdokument från en helt annan tid när vin var något nytt för svensken, där vingårdsarbetare obekymrat vandrade genom besprutningsångor och Ingvar Kjellson lade speakerröst så det lät som en gammal disneyfilm.

Tack Lars Torstenson för tipset.

I debatten om ekologiskt, biodynamiskt och ”naturligt” vin pratas det ofta om att vingården ska ”finna sin naturliga balans”, att vinet ska vara ”i harmoni” eller att odlingen ska ske på ”naturens villkor” och att vinet ska ge uttryck för ”den naturliga terroirien” och liknande beskrivningar. Det kan vara på sin plats att påpeka att det inte är mycket som är naturligt med vinodling.

Det vin vi odlar är för det första långt ifrån sitt naturliga ursprung. I naturen är vinet tvåkönat men genom domesticering är det nu en självpollinerande hermafrodit. Nästan alla druvsorter är korsningar som uppstått genom årtusenden av intensivt odlande och gröna druvor är dessutom mutationer då vindruvor i det vilda alltid är blå.

Bara genom att röja marken för att anlägga en vingård har vi gjort ett ingrepp i naturen. När vi sedan planterar en vinplanta har den först ympats på en rotstock av amerikanskt ursprung som troligtvis också är en hybrid. När vi sticker ner vinet i jorden inför vi en ny typ av växt i biotopen. Vi har förändrat naturen. Det stannar inte där. Om vi skulle låta vinet växa fritt så skulle det sprida sig som ett ogräs över marken för att leta efter ett träd som det skulle kunna klänga sig fast vid för att sedan sprida sig upp genom lövverket och vidare genom och förbi lövkronan. Men människan beskär, omformar, binder upp och tuktar plantan.

Dessutom planterar vi ofta vinet där det egentligen inte trivs, det vill säga i karg mark med lite vatten och näring. Detta gör vi för att tvinga vinets rötter långt ner genom jordlagren där den hittar ett jämnt tillskott av vatten. Försöker plantan skicka ut rötter vid ytan så plogar ofta  vinbonden av dem. Allt detta gör vi för att stressa plantan och få den ur balans. Vinet vill liksom allt annat levande sprida sina gener genom att föröka sig. Det gör plantan enklast och mest ekonomiskt genom att sprida sina grenar och bladverk och slå rot en bit längre bort. Det är huvudstrategin.

Vi gör alltså tillvaron till ett litet helvete för vinplantan som då tvingas ta till plan B: nu-drar-jag-strategin. Under ideala förhållande lägger vinet det mesta av sin kraft på att producera bladverk, klängen och skott. Men för den händelse att levnadsförhållanden skulle bli svåra finns en reservväg: druvorna. Eftersom plantan är djupt rotad och inte för egen kraft kan flytta till en trevligare omgivning måste den ta hjälp. Energin fokuseras nu på produktion och mognad av frukten. När druvorna ändrar färg och blir söta lockar de till sig fåglar som äter dem och flyger iväg till en annan, och förhoppningsvis bättre, plats där kärnorna (vinets DNA) skits ut – ursäkta uttrycket.

Under ideala, harmoniska och naturliga växtförhållanden blir alltså vinet en stor och frodig växt med små och ganska sura druvor. För att vi ska kunna njuta fruktiga, smakrika viner med en hög alkoholhalt så måste vi tukta, begränsa, betvinga och plåga vinet. Så naturligt var det med det.

Tyckte du detta var intressant? Läs även denna artikel om vad druvan innehåller.

Dagen har helt ägnats åt bourgogne. Den inleddes med att jag skulle hålla ett utbildningsseminarium för BIVB i min egenskap av officiell utbildare. Lätt nervöst (nja snarare väldigt nervöst) var det att stå i den stora salen där det dukats upp för provning av åtta viner på vita dukar för 65 personer. Inga problem i vanliga fall, men denna provning var på bortaplan och hälften av åhörarna utgjordes av Sveriges vinelit. Att provningen dessutom skulle hållas på engelska och att representanter från BIVB satt som ”kontrollanter” gjorde inte saken bättre. Jag överlevde (så även åhörarna) och jag kunde vingla ut med lätt huvudvärk till den stora provningen utanför.

Massor av bra viner av hög kvalitet presenterade av 27 producenter i en välorganiserad stationsprovning. Precis hur mycket viner som helst att prova och ett utmärkt exempel att få prova på den enorma diversiteten och bredden på vinerna från Bourgogne. Mycket svårt att plocka ut några enskilda viner men två stack ut lite extra.

Jean-Marie Chaland på Domaine Sainte Barbe har sina vingårdar i Mâconnais där han odlar ekologiskt och gör viner i små volymer. Hans vita viner från den varma årgåmgen 2009 var lite väl baktunga men hans crémant de bourgogne av årgång 2008 var magiskt bra. Endast 3000 buteljer producerade och vinet har legat över 20 månader på sin jästgällning. Saknar importör i Sverige,

Mycket stor, utrycksfull, frisk och komplex doft av jäst, gula frukter rök och rostat brös. Smaken var torr, fyllig, fruktig och mycket frisk med mycket små, fina täta bubblor och en rik mineralitet, fet fruktighet och en mycket lång eftersmak med en kvardröjande smak av mariekex.

En av de största överraskningarna och roligaste vinerna var 1996 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire på magnumbutelj från Jean-Marc Brocard. Det är en snart femtonårig ”vanlig” chablis som visar hur väl dessa viner kan åldras och utvecklas om de ges tid. Det är samma vin som årgång 2009 som finns tillgängligt på Systembolaget, men den ska inte sparas då den inte har samma friska, fina syra. Årgång 1996 släpps nästa vecka i ett begränsat parti för 500 spänn. Häng på låset!

Stor, frisk, komplex och utvecklad doft av smör, popcorn, gula, mogna frukter, rostat bröd, rök och mineralitet. Fyllig, fruktig, utveklad rik smak och avrundad, läskande syra, bra fokus och längd och ett knastertorrt, mineralrikt avslut. Otroligt läckert och njutbart!

Efter en dag i dunkel trötthet och svår och bister skånekyla var det riktigt uppiggande och värmande med viner från soliga Rhône! Så glad blev jag att jag vitsade till det i bilden ovan. Nå’n som fattar?

Linda Field från Interhône gjorde en tydlig och övergripande presentation av regionen och presenterade sju olika viner med tydliga karaktärer. Fick en nytändning för Rhône…vilket behövdes. Ska också hålla ögnen på viner från Luberon!

2009 Cairanne Blanc (≈6€) Mycket ljust gul. Medelstor, lätt aromatisk, apelsin, citrus, apelsinblomma, acacia. Torr, medelfyllig, lite fet med ganska låg syra och någon eldighet. Lite obalanserad.

2009 A l’Ombre des Fontaines / Cotes du Rhone AC (50% Grenache/50% syrah) (≈6€) Medium rubinröd. Medelstor, generös, mogen och rödbärig frukt och lite örtig och något bränd ton. Medelfyllig, mjuk, lättsam, obekymrat rödfruktig ganska kort Enkelt men välgjort.

2009 Ortas / Cotes du Rhone Villages-Rasteau AC (≈8€) Medeldjup lätt purpur. Medelstor, mogna jordgubbar, uttrycksfull frukt, lite kryddig aromatisk ton. Medelfyllig, mjuk fruktighet, fin struktur av syra och bra längd med liten kryddighet och någon bitterhet.

2009 La Grangeliere Pierre Amadieu / Vacqueyras AC (≈10€) Medeldjup lätt purpurfärg och helt briljant. Medelstor, mogna, mörka bär, någon kryddig ekton och örtkryddor. Medelfylligt och mycket friskt med bra koncentration av mogna röda bär och en fint balanserande bitterhet och mjuka, fina tanniner. Välgjort men fortfarande ganska okomplicerat.

2008 Domaine Duclaux / Cote Rôtie AC (100% syrah) (≈25€) Ganska djup rubinröd färg. Stor, dov aromatisk ton av lavendel, mörka bär, rök, fina ektoner. Fyllig, mycket friska syror, välstrukturerade, balanserade tanniner. Elegant vin med viss komplexitet.

2006 Cave de Tain / Hermitage AC / 100% syrah (≈40€) Medeldjup granatröd med lite bruna kanter. Stor, utvecklad kryddig och flyktigt aromatisk, med mynta, salmiak. Ganska fyllig, fokuserad mogen frukt och lång smak med bra intensitet. Distinkt, komplex aromatisk ton som stannar kvar länge. Klassisk.

2006 Gouverneur St Auban Domaine de la Citadelle / Luberon AC (50% Grenache/50% syrah) (≈12€) Ganska djup granatröd färg. Medelstor, utvecklad, och komplex med något rökig ton med sandelträ, något animalisk ton och inslag av läder och lavendeltvål. Ganska fyllig, balanserad, utvecklad, fruktig och tydligt aromatisk med tjära, örtighet, eucalyptus och en lång ganska intensiv eftersmak. Fantastiskt bra till priset!

Här ovan är en youtubesnutt med Jasper Morris MW som är inköpsdirektör för anrika Berry Brothers. Han sitter och planerar sin kommande bourgogneresa efter den biodynamiska kalendern.

Det är en kalender som publicerades i början av 1950-talet av en viss Maria Thun. Det påstås att hon forskat fram resultatet av hur månen och planeters konstellationer påverkar odling. Hennes ”forskning” bestod i observationer i den egna trädgården. Vi pratar nämligen om en trädgårdsentusiast med fäbless för astrologi. Och biodynamik.

Det sorgliga är att kalendern fick uppmärksamhet häromåret när den publicerades i en bok som kopplade den till vinprovning och viners smak. ”Fruktdagar” påstås förstärka smaken, ”blomdagar” sägs ta fram det aromatiska i vinet, ”bladdagar” ska man uppleva det gröna och stjälkiga och ”rotdagar” inbillar man sig ger strävare och jordiga viner. Riktigt surr kring det hela blev det när Marks & Spencers och Tesco efter ett par (ovetenskapliga) tester beslöt att hålla alla sina provningar på ”fruktdagar”. Rejäl fart på hysterin blev det när London International Wine Fair förra året annonserade att mässan låg idealiskt över löv-, blom -, och fruktdagar och delade ut små broschyrer så man kunde jämföra sina erfarenheter av vinerna med vad man förväntades uppleva. Ett klassiskt exempel på påverkan av sinnena. Massor med besökare lämnade mässan med uppfattningen att vinerna smakade bättre på tisdagen än på onsdagen (eller om det var tvärtom).

Jasper Morris var säkert en av dem. Stackars man. Snart konsulterar han säkert kvällstidningarnas horoskop också innan han beställer biljetter.

Edit: Glöm förresten inte Jaspers råd att undvika ”månknutar” och att stänga av mobiltelefonen så den ”elektroniska föroreningen” inte stör när du provar vin nästa gång.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här samt om det relaterade stolleprovet biokristalisering.

Det har aldrig funnits så mycket välgjort vin som idag. Det är en välsignelse att vi tack vare forskning och teknisk utveckling i stor utsträckning slipper defekta, obalanserade eller bara rent ut sagt trista viner. Vin är tillståndet mellan druvmust och vinäger och genom att förstå de komplicerade processerna kan vi idag förlänga perioden då vinet är drickbart och dessutom göra det mer njutbart.

Viner från druvor av hög kvalitet och omsorgsfullt framställda under noggrann kontroll av en kunnig vinmakare behöver inte så mycket hjälp och kan bli storartade, långlivade och komplexa med ett minimum av styrning. Men om vi vill kunna dricka chilensk merlot eller australisk chardonnay till ett lågt pris så får man räkna med att naturen behöver hjälp på traven. Stora volymer, vid distribution, jämn kvalitet och ett lågt pris kräver kompromisser.

Ju mer man styr, påverkar och hjälper de naturliga processerna desto mer riskerar man dock att göra vinerna mer likriktade i en fruktig, strömlinjeformad och publik stil. Men det är också den stil av viner som uppskattas och efterfrågas av det stora flertalet konsumenter.

Att de flesta av världens viner idag tillverkas i industriliknande anläggningar och görs i en stil som handlar mer om marknadsundersökningar än terroir sticker i ögonen på dem som tror att det var bättre förr. Tyvärr kan inte ens en armé av kutryggiga vignerons i basker som vårdar sina viner i stearinlljusets sken i fuktiga källare tillfredställa dagens behov av viner.

Det förstår inte Mats-Eric Nillson som nu hittat ett nytt område att ge sig på när e-nummerjakten känns lite 2009. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet angriper han vinindustrin och kräver innehållsdeklaration för viner och delar ut omotiverade rallarsvingar mot tillsatser. Hans argumentation är klen och illa underbyggd utan några vettiga exempel. För när det kommer till kritan (för övrigt en godkänd ”tillsats”) så vet han att det i viner inte finns mycket som kan kategoriseras som tillsatser. Han svänger sig med begrepp som ”specialdesignad jäst” och avslöjar därmed sin okunskap om denna grundläggande process inom vinmakning.

Han yvs över att naturlig vinsyra kan tillsättas för att göra vinet friskare men glömmer att berätta att vanliga mjölksyrebakterier räknas som en tillsats när syran ska göras mjukare. Detta är en helt naturlig och traditionell process liksom den berikning av vinet som görs genom ”tillsatsen” jästsediment. Andra icke redovisade ”tillsatser” är syre (!) som får vinet att mogna och kväve som är näring för jästen.

Det som Mats-Eric Nilsson kallar tillsatser är i de flesta fall medel för vinmakningsprocessen såsom enzymer (naturligt förekommande och hjälper bland annat till att lösa ut färg och aromer), klarningsmedel (exempelvis proteiner). Dessa ämnen finns inte med i den färdiga produkten. Däremot finns tillsatta tanniner, vinsyra, koncentrerad druvmust kvar men dessa är samtidigt redan naturligt förekommande vinet. Vill Mats-Erik också att man ska deklarera de tanniner som kommer från fatlagringen? Då kanske vi också ska redovisa det väldoftande vanillinet och kanelsyran som löses ut ur ekfatet som en tillsats också? Ska de aromatiska acetaldehyderna som jästlagret flor bidrar med i finosherry betecknas som en tillsats? Färgen och aromerna som naturkorken släpper ifrån sig till vinet? Ska hela processen återges i ett flödesschema på etiketten?

Självklart anser jag att det är bättre ju mindre man behöver justera vinet och musten. Ingen kan heller tvivla på att jag tycker att viner med ursprungskaraktär är roligare än slätstrukna bulkviner. Men jag vänder mig emot att man med felaktiga argument och okunskap skåpar ut den hårt reglerade och kontrollerade vinindustrin och skrämmer upp den vindrickande allmänheten. Syftet är oklart, men det skulle inte förvåna om vi snart ser en bok med titeln ”Äkta Vin” i bokhandeln.

Edit: Jag har nu postat en detaljerad förklaring och lista över tillåtna tillsatser.