Igår kväll blev det ett avslappnat besök hos Bodegas Barbadillo i Sanlucar de Barrameda. Här blev det massor av manzanilla såklart. Den typ av fino som lagras i Sanlucar de Barrameda får en lite annan karaktär och betecknas därför som manzanilla.

Förutom deras storsäljande, lätta och typiska Solear (reas på systemet) fick vi prova en specialitet; Manzanilla en Rama. Detta är ett vin som lagrats under jästtäcket flor och i solerasystemet i nio år. Därefter har man klarnat vinet med uppvispade äggvitor och tappat på butelj direkt från fatet. Mörkare i färgen än vanlig manzanilla och betydligt fylligare och kraftfullare med lite nötiga toner. Så har smakade tydligen manzanilla i början av 1900-talet. Vinet är väldigt lagringskänsligt och ska helst drickas inom tre månader. ”2009” på flaskan anger tappning och inte årgång. Lite halvskumt.

Idag ska det testas riktigt gammal sherry. Sedan är det dags för examen. Hoppas något har fastnat.

…var det kanske inte. Men väl en historisk genomgång av Jerez’ historia och en mingelprovning av sherries från Lustau. Platsen var Castillo de San Marco, en fästning som genomlevt många förändringar. Startade som romersk befästning för att sedan bli en moské som vidare byggdes om till en befäst kyrka. Idag är det en kombination av historiskt monument och sherrybodega. Fantastiskt vackert. Nåväl. Vad provades?

Startade med Pavon Puerto Fino som hade en ganska stor doft med inslag av halm och stall. Smaken var lätt, mycket elegant och med en markant metallisk eftersmak. Mer av en manzanilla i stilen.

Lustau Rare Amontillado Esquadrilla hade en stor komplex doft av apelsin, hasselnötter och choklad. Smaken knastertorr, medelfyllig och smakrik med toner som speglade doften. Fantastisk till jamon iberico.

Lustau Emperatriz Eugenia var en oloroso som uppvisade en stor, komplex doft av fikon, dadlar, kanel, lakrits och valnötter. Smaken var torr, fyllig och rik där torkad frukt och nötter kom tillbaka.

Lustau East India Solera Sherry doftade som en julkaka! Fyllig, smakrik med en viss sötma och med julsmakerna av kanderad frukt, lite pepparkaka, nötter och fikon kom tillbaka. Mycket balanserad och komplex. Provade den även som drink med massor av is och en skiva blodapelsin. Överraskande uppfriskande.

Lustau Moscatel Emilín bjöd på en stor, aromatisk doft av pomerans och apelsinmarmelad. Tydliga toner av kanel och vitpeppar. Söt, smakrik och mycket aromatisk med citrus- och apelsintonerna som slog igenom allt tydligare. Kan tänka mig detta vin till en créme brulee med syltade mandarinklyftor eller en smakrik, vällagrad hårdost som Wästerbotten.

Lustau PX San Emilio doftade inte helt överraskande som koncentrerade fikon, dadlar och russin upphöjt till två. Söt, simmig, sirapslik med de markanta tonerna av torkad frukt, melass och en aning sötlakrits. Häftig.

Fantastiskt trevliga, välbalanserade viner som bjöd på fina smakupplvelser. Lite okoncentrerade provningsanteckningar ur minnet då det var en mingelprovning där vinerna även provades mot små trevliga tapas.

Efter dagens besök i Jerez’ saluhall tog jag bussen till kusten och Puerto Santa Maria. Jag hade siktet inställt på en restaurang jag känner till från ett tidigare besök; Romerijo. Inte stället man går till om man söker tip-top-service, matlagning i framkant eller tjusig miljö. Här gäller pappersdukar, avfallshinkar på borden, folkligt och stökigt och massor med pinfärsk fisk och skaldjur från havet utanför.

Från mitt förra besök visste jag att grejerna från fritösen var makalöst goda. Jag försökte därför beställa in en liiiiiten portion med en mix av olika sjöfrukter. Det gick så där. Blandningen var där men jag lovar att min lilla ”entrérätt” bestod av minst ett kilo babysquids, calamares och annat gott. Allt omgivet av en tunn, spröd frityrsmet och serverat med en citronklyfta och en klick majonäs. Himmelskt i sin enkelhet. Halvvägs igenom godsakerna började mättnaden infinna sig. Just som jag tänkt tanken att avbeställa skaldjurstallriken så stod den framför mig.

Det var bara att bita ihop och ge sig i kast med läckerheterna. Tre sorters räkor i olika storlekar. De största var kokade med saffran. Mycket läckert. En liten fin hummer tronade överst på fatet men kändes tyvärr lite torr. Två taggiga snäckor som absolut smakade som franska vinbärssniglar (eller heter det vinbergssniglar?) minus vitlöken. Det mest uppseendeväckande på tallriken var dock den lufttorkade tonfisken. Djupt vinröd i färgen och med en smak som påminde starkt om spansk lufttorkad skinka men med en mer intensiv umamikaraktär. Konsistensen var helt makalös. Om jag beskriver den som riktigt färska lakritsfiskar, är det någon som förstår då? Smälte praktiskt taget på tungan och frigjorde den överväldigande umamin. Det nästan sökte mig. Mycket spännande, men en skiva räckte.

Allt sköljdes ned med en lätt och väldigt elegant manzanilla; La Gitana.

Jag älskar att besöka marknader och saluhallar. Varje gång jag är på resa försöker jag spika in en tidig morgon bland grönsaker, korvar, gödkycklinga och torgmadamer. Det finns inget bättre sätt att lära känna platsen än att uppleva de lokala varorna, känna dofterna och smakerna.

Idag blev det ett besök i saluhallen i Jerez. Den ligger helt centralt och påminner om en liten katedral. Jag hade inga särskilda förväntningar, det har jag lärt mig att inte ha. Döm om min förvåning då detta var den prydligaste, vackraste och mest välsorterade marknaden jag kan minnas. Påminde lite om Östermalmshallen minus priserna och kändiskvoten. En enorm fisk- och skaldjursavdelning i mitten. Trots de enorma mängderna av fisk så doftade det friskt och rent. Visst en fisklukt men en färsk, njutbar sådan.

Ett färgstarkt folkliv och gott om barer och caféer runt omkring gjorde tavlan perfekt. Istället för mångordiga utlägg bjuder jag på ett litet bildcollage.

Gårdagskvällen bjöd på en enkel middag utomhus i den varma kvällen. Tisdagar verkar den stora hemma- och tevekvällen i Jerez för det var verkligen folktomt.

Jag inledde med ett litet glas fino (Tio Pepe) och boquerones fritos, det vill säga friterade sardiner rakt upp och ner. Fisken är pinfärksk här nere och smaken ren. Lite som hårdstekt sill fast utan den traniga bismaken. En hel driva med små firrar blev det.

Beställde in en röd rioja till varmrätten på rekommendation av servitören; 2005 Azpilicueta Crianza. Mycket fin, ren och fruktig doft av mörka körsbär och en svag ton av ek. Smaken var mjuk, mycket fruktig med körsbärstonerna som kom tillbaka. Nästan inga frukttanniner, strukturen utgjordes av en fin syra och en väl integrerad fatkaraktär. Mjuk, len och elegant. En ren njutning. Det röda vinet (14€ för en hel butelj!) avnjöts till rabo de toro (oxsvans). Ingen märkvärdig rätt alls, men köttet fullständigt ramlade av benen och såsen/skyn var så mättad och underbart mild. De sönderkokta grönsakerna och synnerligen sunkiga pommes fritsen är förlåtna. Jag ska koka oxsvanssoppa när jag kommer hem, även om svansen kommer från en taning ko snarare än en biffig spansk tjur.

Inget går upp mot enkla, smakrika tapas och ett litet glas riktigt kall fino i skuggan på ett torg.

Jag beställde bara fem ”tapas variadas” och ett glas fino. Servitrisen lyckades pricka in den typ av tilltugg som passade vinet bäst. Trots att stället låg farligt nära turisttråket styrde hon bort från den obligatoriska jamon serranon och manchegoosten. Jag gissar att jag fått dem om jag beställt en amontillado. Nästan frestad att gå dit och testa.

Fantastiskt mjäll och syrlig ansjovis (boqueron en vinaigre) trots storleken. Torskrom i lök och olivolja. Inlagd paprika och stora räkor. Potatissallad med majonäs och tonfisk. Mycket fin chorizo. Riktigt lyckat. Mätt och glad för 13€.

Ensam en halvdag på flygresa får man roa sig bäst man kan. iPhonen laddad med podradio i form av ”På minuten” och ”Spanarna” räckte ganska långt. När radioprogrammen inte räckte beställde jag in en piccoloflaska cava ur Spanairs sortiment. De hade en (1) sort. Trodde jag.

Jaume Serra Sec var en torr , medelfyllig, ren, frisk och helt OK cava för en stund i flygstolen. Faktiskt hade den lite fyllighet och ton av autolysen från jästkontakten. 20 cl tar snabbt slut på 10 000 meters höjd så jag beställde ytterligare en liten flaska. Nu sprang stewarden hela vägen upp till businessclass och tillbaka. Med sig hade han en flaska Freixenet Cordon Negro och ett lite ”fancy” plastglas med fot (ojoj så lyxigt de har det i den fina avdelningen bakom skynket). ”This is another kind” sa han ”The fisrt one was finnished but this is better”. Jag replikerade ”I don’t think so. It’s sweeter”. Stewarden såg lite dum ut och svarade följaktligen ”I don’t know”. Jag accepterade dock i brist på alternativ.

Freixenet Cordon Negro har jag inte provat på flera år. Skamligt egentligen då det är en storsäljande studentsfestklassiker och ett nyårsobligatorium. Nu smakade den å andra sidan precis som väntat. Cideraktig med tydliga, lite bokna, äppletoner och tydliga sötma som direkt hängde sig kvar i eftersmaken. Jag fick omedelbart beställa en påse salta nötter för att överhuvudtaget kunna dricka den. Med sältan blev den acceptabel.

I jämförelse var Jaume Serra riktigt elegant. Det mest intressanta med ”provningen” var dock kapsylerna. En äkta cava (gjord enligt traditionell metod i ett godkänt område) ska ha en fyruddig stjärna inbränd i korken. Ligger du på stranden i Marbella och beställer en cava från strandbaren kan du kolla äktheten på korken så du inte får en fulcava. Nu hade ju piccoloflaskorna skruvkapsyler men det var ändå märkta. Cordon Negron var helt korrekt märkt med den traditionella stjärnan. Jaume Serra däremot hade en davidsstjärna! Mycket märkligt. Någon som kan presentera en förklaring?

Nu reas ett av sommarens favoritviner ut på Systembolaget.

Jag skrev om 2008 35° South Wild Ferment Rosé i somras när den kostade 75 kronor. Nu slumpas den ut för 59 spänn. Spring iväg och bunkra upp lite av sommaren.

Här kan du se var vinet finns.

I vinprovarnas märkliga värld finns det många olika typer av provningar; blindprovningar, halvblinda provningar, glasprovningar, horisontalprovningar och vertikalprovningar bland annat. Igår var det dags för det sistnämnda. En vertikalprovning går ut på att man provar flera olika årgångar från samma slott eller producent. En horisontalprovning å andra sidan är en provning av olika slott från samma årgång. Båda är alltid intressanta men på olika sätt.

Den aktuella provningen gällde Château Ducru-Beaucaillou från kommunen Saint-Julien i Bordeaux och spände över två decennier. Slottet är klassat som ett andra cru (Deuxiéme Cru). Kommunen Saint Julien brukar beskrivas som ”kvintessensen av Médoc”, det vill säga att vinerna härifrån är mycket typiska med en kombination av kraft och elegans.

Provningen inleddes med årgång 1983 som brukar beskrivas som en bra årgång som hamnat i skuggan av den klassiska 1982. Vinet ljust med briljant röd färg som tydligt drog mot brunt. Doften var utvecklad, mogen med röda bär, jordgubbsmarmelad och tydliga inslag av läder och svamp. Smaken förvånansvärt fyllig och fruktig men mycket mjuka tanniner men med en dominerande struktur av läskande syra. Toner av röda bär och marmelad kom tillbaka samt en typisk ton av blod och lagerblad i eftersmaken. Ett moget och mycket elegant vin. Ska inte sparas ytterligare.

Därefter följde 1988 som anses vara en excellent årgång med långlivade, mörka och tanninrika viner. Den första buteljen som öppnades var mycket fruktig, flaska nummer två mycket sluten. Därför öppnades också en tredje som var ganska uttorkad. Vi beslutade att egalisera (blanda vinerna) de två första flaskorna eftersom vi var ett stort sällskap och alla skulle få en chans att bedöma samma vin. Tyvärr visade sig detta vara ett misstag då en korkdefekt kröp fram efter blandningen. Dock var det många som inte bedömde vinet som defekt.

Årgång 1990 var mycket varm och gav generellt mjuka, eldiga viner. Vinet hade en djup, blodröd färg med en brun kant. Stor utvecklad, komplex och aromatisk, örtig doft med inslag av mynta, solvarma jordgubbar, läder, ceder, apelsin och thé. Smaken var medelfyllig, mycket friska syror, lite eldig med många men mjuka tanniner och aromatisk arombild. Tyvärr var vinet lite trött och uttorkat i frukten med toner av russin och en liten metallisk bitterhet i eftersmaken. Lite grand som ett pottpurri; mycket doft men torrt.

Vinerna från 1995 brukar beskrivas som aromatiska, uttrycksfulla och långlivade. Färgen var mycket mörk, nästan opak med en antydan till brun kant. Stor intensiv doft av svarta vinbär, eucalyptus och lakrits. Mycket fylligt och välstrukturerat vin med stor fyllighet, kraftfulla tanniner och bra frukt som domineras av mörk frukt, blod, järn och lagerblad. Lång, nyanserad och utvecklad eftersmak där röda bär och liten läderton kommer fram samt en liten angenäm bitterhet. Ett vin med fin balans mellan mognad, elegans, frukt och struktur. Bästa vinet av de fem enligt mig.

2004 är en årgång om vilken åsikterna går isär. Ducru-Beaucaillou anser själva att årgången är en av deras bästa. Mycket mörk, djup färg med en blå ton. Stor, ung, lite eldig, fruktig och örtig doft med en markant ton av vitpeppar. Fyllig, mycket fruktig, ung och med tuffa frukttanniner. Ännu lite obalanserade fat, toner av grön paprika, återigen blod, järn och lagerblad i eftersmaken som hade en tydlig bitterhet. Ett vin med stor potential men ännu lite ”bråkigt”.

Sammantaget en intressant provning som visar på de stora variationerna i årgångarna i Bordeaux. Ett genomgående drag var inslaget av blod, järn och lagerblad, drag som brukar anses typiska för Mèdoc. Dock saknades den där stora upplevelsen som jag förväntar mig av en provning i den här digniteten.

Som jag berättat i den föregående posten så dracks det champagne till sjötunga walewska för att fira bröllopsdagen. Ur vinskåpet plockades den allra sista buteljen 1989 Divine från firman Leclec-Briant. När jag arbetade med vinauktioner i Köpenhamn för cirka åtta år sedan köpte jag 18 flaskor som i jämn takt avnjutits. Årgång 2002 finns att köpa på Systembolaget för 459 kronor. Jag köpte mina för cirka 180 kr flaskan. Den allra sista flaskan har sparats till ett särskilt tillfälle. Det tillfället inföll igår.

Divine är en årgångschampagne av 50/50 chardonnay och pinot noir. Vinet får minst fem års lagring i flaskan på sin jästfällning för större komplexitet.

Doften var stor med toner av gula, mogna frukter och tydliga mognadstoder som svamp, rostade hasselnötter, mörk choklad, toast och smör. Smaken var torr, lite avrundad syra, mycket fruktig och fyllig med mycket små, fina och mjuka bubblor. Mer av citrus och mogen frukt i smaken och inte så mycket av mognadstonerna. Lång, rik och elegant eftersmak. Fungerade ganska oväntat helt fantastiskt bra till walewskan. Tack vare den avrundade syran, stora frukten och fylligheten så klarade vinet av den rika umamidominansen i maten.

Perfekt mogen champagne som inte hade vunnit på ytterligare lagring. Lockande att köpa ett par flaskor av 02:an och lägga undan några år. Grundregeln för mig är att årgångschampagne inte ska drickas förrän den börjar närma sig tio år. Tyvärr är ju champagne så fruktansvärt svårt att spara.