Så var det dags att avslöja vem som vinner den lilla brännaren.
Uppgiften var att tipsa om ett bra recept där jag kunde utnyttja min nya matberedare. Valet var ganska enkelt. ”Julsalladen” som kalle föreslog bereds nästan helt och hållet med skär- och rivskivor. Dessutom inspirerade det mig till denna krispiga sallad som passade perfekt nu när Kära Hustrun ställt krav på nyttigare mat.
Grattis Kalle! Hör av dig så kommer brännaren på posten!
Det här är vinet jag skulle ha haft till min timpano.
2005 Copertino Rosso kommer från den syditalienska regionen Apulien och en riktig trotjänare på Systembolaget. Det är ett sån’t där lättdrucket, rödbärigt, kryddigt vin som är som gjort till mastiga pastarätter och pizza. Mjukt med lite mognadstoner som läder, tobak, torkad frukt och en härligt salivframkallande syra som gör att både mat och vin slinker ner lätt. I Italien på en trattoria hade man säkert fått det serverat i små, tjocka och lite repiga duralexglas. Dessutom är det så där billigt (69 kronor) som ett bordsvin ska vara och enkelt, charmigt, okomplicerat och bara…gott.
Jag har blivit beordrad av Kära Hustrun att laga nyttig mat den närmaste tiden. Framför allt handlar det om mer grönsaker och mindre kolhydrater. Det kanske inte skadar.
Den här enkla råkostsalladen är perfekt nu på vintern då den är rik på c-vitamin och gjord på ingredienser som det finns gott om och är billiga så här års. Saftig, tuggig och fräsch. Servera som tillbehör eller som en ensamrätt med lite keso. Gör en stor sats på en gång då salladen håller sig bra i kylen.
Använd ungefär lika delar av vitkål, rödkål, morötter, äpple och oskalad apelsin. Skiva kålen mycket fint och riv morot och äpple grovt. Skala och filéa apelsinen och skär i stora bitar. Gör en dressing på en rejäl klick dijonsenap och 1 del äppelcidervinäger och 4 delar rapsolja. Blanda samman allt och dra några tag med pepparkvarnen. Klart.
Denna kycklingrätt är lika god som den är enkel att laga till. Mycket must och smak. Med bara fem huvudingredienser bevisar detta recept att ”det enkla är det bästa”.
Stycka en kyckling eller ungtupp (eller köp delar). Bryn delarna i smör i en stor tjockbottnad gryta. Fräs samtidigt också 100 g fint strilat riktigt bacon. Slå på 2 dl olorososherry, 100 g/1 dl tomatpuré och 200 g små, fina skogschampinjoner som du klyftat och dra några rejäla tag med pepparkvarnen. Sänk värmen, lägg på locket och låt sjuda sakta i 45 minuter. Smaka eventuellt av med salt (beror på baconet) Servera med ris eller potatis.
Trodde väl aldrig jag skulle baka makroner. För det första så bakar jag nästan aldrig kakor. För det andra så trodde jag de var väldigt svåra att göra. För det tredje så har den allmänna hajpen fått mig att förhålla mig kallsinnig (fast jag tackar aldrig nej för de är himla läckra).
Anledningen till att jag till slut blev den siste matbloggaren att göra makroner var att jag plockade på mig en påse mandelmjöl när jag var och handlade. När jag sedan googlade på användningen så var det i princip bara makronrecept som dök upp. Det verkade heller inte så knepigt så det var bara att kapitulera.
Mycket riktigt var det en baggis att svänga ihop och resultatet blev faktiskt helt perfekt men den härliga kombinationen av segt, fluffigt och krämigt. Utseendet blev också bra men dock inte helt traditionellt då jag inte hade en slät tyll att spritsa med.
Blanda samman 125 g mandelmjöl (du kan mala skållad mandel själv om du inte hittar mjöl i butiken) med 225 g siktat florsocker. Vispa 125 g rumstempererade äggvitor (4 st) tills de blir styva och du kan vända bunken upp och ner och smeten stannar. Vispa ner 25 g strösocker i äggvitan i omgångar. Rör droppa i eventuell karamellfärg. Blanda ner äggsmeten i mandelmjölblandningen och fyll en sprits med smeten. Spritsa ut 2-3 cm stora rundlar på bakplåtspapper. Låt nu torka i minst en timme, detta för att makronerna ska bli släta och inte spricka. Grädda på 150° i ungefär en kvart. Låt svalna och lossa försiktigt från pappret.
Blanda samman 100 g smör, 100 g florsocker, 1 tsk vaniljsocker och en äggula till en smörkräm. Passera 2-3 msk hallonsylt genom en trådsil och blanda ner i krämen. Spritsa eller klicka krämen på en avsvalnad makronhalva och kläm ihop med ytterligare en som en hamburgare. Ställ svalt.
I januari kommer spar- och ekonomitipsen lika tätt som räkningarna. Den vinskribent är inte av kvinna född som inte tipsar om billiga viner denna månad. Bloggkollegan Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad är inget undantag.
Han tipsar om ett gäng röda viner under 100-lappen och hans omdömen brukar vara vettiga. Eftersom jag ramlade över ett par nyheter i budgetklassen när jag kikade in på Systembolaget så kompletterar jag med ett par vita.
De två vinerna jag hittat ligger och skvalpar runt 70 kronor. I det här prissegmentet brukar det inte vara så mycket att hämta.Dessa två är visserligen enkla men rena, ärliga, välgjorda och okonstlade. Två mycket bra exempel på att Frankrike kan leverera bra vin till liten peng.
Först ut är en enkel muscadet från den norra, franska atlantkusten. Jag brukar inte rekommendera viner härifrån såvida de inte har tillägget sur lie vilket innebär en viss tid på jästfällningen som ger mer fyllighet och komplexitet. Även om det inte framgår av etiketten så kan man ana den typiska jästigheten i alla fall. Perfekt, uppfriskande aperitif och skaldjursvin.
2010 Le Petit Clos Muscadet har en ren, frisk, medelstor doft med lite jästighet och mycket tydliga karaktär av gula och gröna äpplen (granny smith). Lätt, torr, mycket frisk med bra fruktighet, drag av gröna äpplen, bra längd med liten fetma och uppstramande mineralitet.
Det andra vinet är en vit bourgogne från Mâcon-Village.Här pratar vi om chardonnay och lite mer fruktighet. Rakt, enkelt och användbart vin. Kanon att ha hemma på lut i kylen till middagen mitt i veckan.
2010 Mâcon-Villages L’Aurore Chardonnay har en ren, ganska liten, fruktig doft av honungsmelon, mogna, gula äpplen och en liten smörig ton. Torr, lätt till medelfyllig, fin fruktighet, mycket frisk med citrustoner, gula äpplen och en liten oljighet. Bra längd med lite stramt avslut och aptitretande bitterhet.
Jag brukar blanda leverpastej i köttfärslimpan så varför inte i pannbiffarna. Det blev ganska mycket skorpmjöl också plus yoghurt och resultatet blev mycket smakrika, välsmakande och luftiga biffar. Konsistensen inte helt olikt wallenbergare.
Blanda samma 1 dl skorpmjöl, 2,5 dl vanlig youghurt 3%, 100 g leverpastej, 1 msk worcestershiresauce, 1 tsk salt, 15 malda kryddpepparkorn och rikligt med nymald svartpeppar och låt svälla 5 minuter. Blanda väl med 500 g blandfärs. Forma till små, platta biffar och vänd i skorpmjöl. Stek på medelhög värme i smör tills de får fin färg. Lägg i en form och efterstek i ugn på 150°.
Under tiden biffarna står i ugnen fräser du 2 grovt skurna gula lökar i rikligt med smör tills de mjuknar och blir ljust gyllene. Pudra över 2 msk vetemjöl och låt fräsa några minuter under omrörning. Slå på och rör in 3,5 dl gräddmjölk och sjud sakta tills det tjocknar. Rör i 1 msk mörk soja, peppra och smaka av med salt.
Servera biffarna och såsen med kokt potatis, lingonsylt och härligt frisk pressgurka.
Det kanske verkar konstig, men matbloggare som jag är så har jag saknat en riktig matberedare. För många år sedan hade vi en fantastisk liten apparat från Moulineux som var en kombinerad matberedare, mixer och som hade en tillsats där vi puréade barnmat. Tyvärr brann motorn någon gång för 15 år sedan och sedan dess har vi klarat oss med mixerstav, rivjärn och kniv.
Nu hade jag dock bestämt mig. Matberedare skulle inhandlas och valet hade fallit på Jamie Olivers för Tefal med samma funktioner som min gamla trotjänare. Givetvis fanns den inte på lager, men det gjorde däremot apparaten på bilden. Samma funktioner, mer effekt, större kapacitet och dessutom billigare. För 600 kronor fick den följa med hem.
Apparater kräver utrymme så det blev att röja och organisera i skåp. Det är inte klokt vad mycket prylar man samlar på sig. Och damm. Kaoset
spred sig till diskbänken och plötsligt blev det kylskåpsrensning och en ny sats potkäs på gamla ostbitar mitt i alltihop. Bra tillfälle att testa rivfunktionen på beredaren.
I ett av skåpen hittade jag ett litet oanvänt gasolbrännarset (jag köpte två sprillans nya på en loppis för ett par år sedan). Eftersom jag knappt använder ett så tänkte jag ”TÄVLING”. Till den som tipsar om bästa recept att uttnyttja min matberedare till vinner setet med gasbrännaren och fyra porslinsformar. Perfekt till créme brûle, stekyta, tända marschaller eller tina upp igenfrusna lås. Skriv ditt tips i kommentarsfältet. Svaret vill jag ha senast nu på söndag den 15/1.
Jag har fått flera förfrågningar om hur den halvsekelgamla armagnacen jag drack på min 50-årsdag smakade. Jag är inte den som är den så här kommer en liten rapport.
Castarède är en familjefirma som producerat armagnac sedan 1832. Till skillnad från det lite nordligare Cognac så är armagnac ofta årgångsbetecknad och det är inte ovanligt med mycket gamla årgångar. Castarède säljer exempelvis fortfarande årgång 1893 via sin webshop. De äldsta årgångarna buteljeras vid beställning från stora glasdamejeanner. Min flaska från 1962 buteljerades för övrigt den 30/5 2005.
Ganska djup, briljant bärnstensfärg. Stor, uttrycksfull och komplex doft av läder, torkad frukt, fikon, vanilj, honung, knäck och wienerbröd. Smakrik, elegant, rund och fruktig smak med bra attack, knäck, läder, vanilj, kanel och kryddighet och en uppstramande ekstruktur. Mycket lång, balanserad och intensiv eftersmak med känsla av bröstkaramell (Kungen av Danmark).
Så var då ”Projekt Timpano” avslutat. Dags för en sammanfattning
I helgen ”monterade”, tillagade och avnjöts timpanon och en vecka av inköp och förberedelser var över. Smakade det bra? Jodå. En riktigt smakrik och mustig makaronipuddingpaj blev det och ganska mycket uppståndelse när den skulle skäras upp. Den behövde definitivt den extra tomatsåsen i köttgrytan som jag gjorde samtidigt med ragún.
Var det värt besväret? Tveksamt. Visst kan man göra det mycket enklare genom att istället för ragún bara koka ihop och krydda en färdigköpt passata samt göra vanliga köttbullar med extra vitlök istället för de små, italienska brödstinna. Det var nämligen dessa två moment som var mest tidskrävande. Att göra pastadegen, kavla ut den, klä formen och fylla den med allt det goda var en ganska enkel match. Ska man ändå göra allt från grunden på en dag så får man börja på förmiddagen för att kunna servera på kvällen.
Ändå var det väldigt roligt att göra. Känslan att vända upp den ganska pampiga kupolen, känna på den, vänta på att den ska svalna och slutligen skära upp hela härligheten var ganska häftig. Ska man ordna en stor italiensk fest så kan man låta timpanon vara huvudnumret på en buffé med kallskuret, sallader och ostar. Det blir definitivt något att prata om.
Eftersom jag fått kommentarer om att timpanon såg osmaklig ut (?) så har jag lagt upp en liten omröstning. Bildspelet med tillagningen och det färdiga resultatet finns här.
Gubbe som gillar ärlig mat och ärliga viner. Misstänker att det samma gäller mina åsikter om människor. Jag kan inte poängbedöma mina medmänniskor, lika lite anser jag att det finns möjlighet att sätta siffror på viner. Däremot har jag en ganska klar uppfattning om vem och vad jag gillar respektive ogillar. Som tur är har jag ganska lätt för att ändra mig.
Arbetar med dryck och smaker professionellt som utbildare. Strävar ständigt efter att lära mig mer. Hur mycket som fastnar är en annan sak.
Kontakta mig på anders @ gustibus.se
Utsedd till Sveriges bästa vin- & dryckesblogg 2012 av matbloggspriset.se. Skriver lika mycket om mat.
Okänt webbflöde
Öhmans Mat & Vin 
Senaste kommentarer