Det är sällan man kan ge ett vintips som både har en läcker yta och smakfullt innehåll. Bara etiketten gör mig vintörstig.

2007 Mercurey ”Vigne du Domaine” från firman Louis Max är ett perfekt vin för den som inte provat på vinerna från Bourgogne eller haft en första misslyckad date med en rödlätt men kärv skönhet från området. Utseendet är bedrägligt lätt färgansatt och doften bjuder lite motvilligt på dofter av röda bär som lingon och hallon kombinerat med apelsinskal och torkade örter. Smaken är först rund, ganska fyllig och mjuk för att sedan knäppa till på näsan med en fantastiskt frisk syra och en mycket fin, diskret fatstruktur som klär in gommen. Aromerna liknar doften men med rikare bärighet och tydligare örtighet. Lång, fin eftersmak.

Riktigt bra bourgogner är dyra, men här är ett vin till 129 kr som faktiskt levererar en bra karaktär från området. Inget stort vin – men välgjort och ursprungstypiskt. Är du van vid machoviner från Argentina eller burdus och alkoholbeskänkt amarone så får du sätta dig i en annan sinnestämning. Här är det inte ”wham-bang-thank-you-mam” utan lite flört, förspel och finess som gäller. Men njutningen blir längre och definitivt mer tillfredsställande.

Valpolicella är ett fantastiskt trevligt vin. Okomplicerat, lättdrucket och matvänligt med snälla tanniner, frisk syra och toner av körsbär, röda bär och örter. Produceras i enorma kvantiteter i Veneto och kan därför vara ganska enkelt och trist, men är det välgjort är det ett mycket tillfredsställande vin. Få saker är så njutbara som enkel måltid i Verona med en kyld valpolicella på karaff. Goffa in maten och svälja vinet i stora klunkar. Härligt.

Visst vore det underbart att njuta ett sådant vin till fredagspizzan? Spring iväg till Systembolaget och botanisera! Du kommer att hitta ett (1) vin i denna stil. Kollar du Systembolagets hemsida efter Valpolicella så får du närmare 40 träffar. Alla utom tre (3) är nämligen amarone eller ripasso. De två övriga är i en icke traditionell, fatlagrad stil.

Amarone var fram till mitten av 80-talet en ganska udda vinstil som producerades i begränsade volymer av ett fåtal producenter. Särskilt mogna druvor från utvalda vingårdar sparades åt sidan och torkades. Den koncentrerade musten jästes, lagrades på ekfat och gav komplexa, alkoholstarka viner som avnjöts i små mängder vid brasan under den råkalla venetovintern.

Sedan hände något. Vinälskare i Skandinavien, norra Tyskland och Kanada (vi snackar brännvinsbältet) upptäckte vinet och både konsumtion och produktion sköt i höjden. Från att ha varit ett exklusivt vin utvidgades produktionen till att inkräkta på den vanliga valpolicellans domäner. Vi överskjöljdes av koncentrerade, alkoholstinna, obalanserade och russindoftande viner hopplösa att kombinera med mat. Inte nog med det. När amaronen är färdigjäst står vinmakaren med en drav av alkohol- och smakindränkta, blöta russin. Någon kom då på att återuppliva en avsomnad metod kallad ripasso. Man tager sin lätta, charmiga, körsbärsdoftande valpolicella och stöper den över russingeggan och låter allt få en andra jäsning. Sålunda besmittar man det lätta vinet med amaronekaraktär.

Systembolagets popularitestörstande och sifferstyrda inköpsavdelning har verkligen hjälpt att styra över konsumtionen till dessa russinosande viner. Visst. Gillar man symfonirock, James Cameron-epos, Dan Brown-klossar och SUV:ar så faller säkert dessa viner på läppen. Men söker man något med lite mindre bulleråbång och lättsammare profil så är man dessvärre hänvisad till russinträsket.

Aaaaah! Inget piggar upp som lite amarone-bashing.