Senaste nytt

07 februari 2010 | 3 kommentarer

Carl Butler: Spenat och champinjoner

Det här är en rätt som ska serveras kall som en matig sallad eller som ett tillbehör istället för potatis eller ris.

1 pkt fryst, hel spenat
smör
1 hg färska champinjoner
1/2 dl vinägrettsås
salt och peppar
muskot

Tina spenaten (450 g) och värm upp den i en gryta med smör. Smaksätt med 1/2 tsk salt, några tag med pepparkvarnen och riv över lite muskot. Ställ att svalna.

Blanda ihop en vinägrett på 1 msk vinäger, salt, peppar och eventuellt en liten klick dijonsenap. Skiva champinjonerna (jag tog dubbelt så mycket som receptet anger, det blev lagom till spenaten) och vänd ner vinägretten. Låt stå och dra en stund. När spenaten är sval serverar du den med svampen ovanpå.

Oj så enkelt, men gott. Ett riktigt bra tillbehör där svampens tuggighet och syran från vinägretten möter den mustiga klorofyllrika spenaten. Nästa gång serverar jag den nog ljummen. Säkert kanon till stekt fisk och till grillat i sommar när det finns massor av färsk spenat.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

06 februari 2010 | 2 kommentarer

Sanningen om kaliforniska viner

Igår besökte jag California Wine Festival i Helsingborg. Ett jättetrevligt arrangemang där man hade möjligheten att prova runt 400 olika viner från 100 producenter. Ett utmärkt tillfälle att få en ögonblicksbild av var den kaliforniska vinindustrin befinner sig idag.

Jag återkommer med lite detaljerad info om några viner jag gillade. Nu tänkte jag bara servera några intryck från mässan. Svepande, grova generaliseringar med ungefär lika mycket sanningshalt som påståendet att endast fransmän kan göra vin.

  • Kaliforniska viner är dyra. Mycket dyra. Särskilt med tanke på vad man får, eller inte får för pengarna.
  • Chardonnay från Kalifornien tenderar att dofta grön, konserverad sparris och tuttifrutti.
  • Pinot noir från Kalifornien är ofta överekad, osar av blyertspenna, saknar frukt (jo då) och har ett bittert avslut.
  • Zinfandel orkade jag prova en handfull av innan jag gav upp.
  • Kaliforniska viner är överlag mycket välgjorda…men opersonliga.
  • Fortfarande lider många av vinerna av doughnut-syndromet: mycket gott och fluffigt runtom men ett hål mitt i.

Kanske var jag lite handikappad av att jag kvällen innan druckit en alldeles lysande Puligny-Montrachet. Kanske.

06 februari 2010 | 4 kommentarer

Carl Butler: Grekiska köttbullar

Här kommer ett av många av Carl Butlers recept som är inspirerat av det grekiska köket.

Till färsen:
400 g lamfärs
1 ägg
2 dl mjölk
1 1/2 dl rivebröd
3/4 dl kokt ris
1/2 gul lök
2 vitlöksklyftor
3/4 tsk timjan
1 tsk salt
svartpeppar

Till såsen:
2 burkar hela tomater
2 dl vatten
1/2 gul lök
1/2 tsk timjan
1/2 tsk salt

Blanda ströbröd/rivebröd med mjölken och låt svälla. Finhacka löken, riv eller pressa vitlöken och blanda ner dessa med resten av ingredienserna i brödgeggan. Ta ordentliga tag med pepparkvarnen. Jag hade mer salt, kryddor och lök än receptet anger.

Fräs hackad lök i lite olivolja så att den mjuknar. Grovhacka tomaterna och häll dem, juicen, vattnet och kryddorna över löken och låt koka upp.

Forma små köttbullar och sjud dem i omgångar cirka fem minuter. Plocka upp dem efter hand och håll varma. Koka ihop såsen till hälften och häll över köttbullarna. Servera med ris.

Jaha. Ganska menlös rätt även om jag drog på lite extra med måtten på kryddorna. Mild smak och mjuka köttbullar/frikadeller. Det här receptet kräver någonting mer för att få lite skjuts. Fler örtkryddor, en skvätt vin i såsen? Jag serverade med en sallad på tomat, gurka, rödlök och fetaost som lyfte det hela ett litet snäpp.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

06 februari 2010 | 1 kommentar

Palla trycket?

Jag mins tryckkokaren från min barndom. Jag kunde sitta uppflugen på trappstegen i köket och vänta på att det rytmiska pysande och tjutandet skulle sätta igång. Man var ganska svältfödd på underhållning på den tiden.

Tryckkokaren försvann helt från scenen för runt trettio år sedan. Men nu är det tydligen dags igen. Några entusiaster har aldrig gett upp, men nu är det kockarna och matentusiasterna som orsakat en försäljningsboom.  Snabba långkok, mört kött, krämig potatis och bevarade närings- och smakämnen lockar onekligen.

Frågan är om jag kommer att palla trycket och stå emot köpimpulsen. Svaret är troligtvis ”nej”.

05 februari 2010 | 4 kommentarer

Det kom ett paket från Frankrike

Häromdagen bloggade jag om den engelska versionen av den franska kokboksklassikern ”Je sais cuisiner”. Igår kom ett paket poststämplat i Frankrike.

I paketet låg ett sönderälskat exemplar av Ginette Mathiots klassiker från utgivningsåret 1932. Utan pärmar, gulnade blad och så anfrätt av matlagningsångor att jag knappt vågar bläddra i den. 2000 recept på originalspråket men så kortfattade att till och med jag med min högst bristfälliga köksfranska kan stava mig igenom en del av dem. För en inbiten frankofil är blotta uppenbarelsen av denna bok med sin tids- och ursprungstypiska typografi en uppenbarelse.

Med boken följde ett jätterart brev från en svenskättad bloggläsare i Paris. Boken var ett loppisfynd som nu förärats mig. Jag kommer att vårda det ömt.

Tack Christine!

05 februari 2010 | 3 kommentarer

Bergsclementiner

I grönsaksavdelningen hittade jag något spännande idag. Det händer inte ofta ska jag säga.

Clementiner med bladkvistar i en plastask som låg i en kylgondol. Enligt etiketten är detta clementiner av sorten hernandina som kommer från två plantager som ligger i isolerade bergsområden i Valencia och Taragona på över 1000 meters höjd. Skillnaden i temperatur mellan natt och dag ska göra dem saftigare och smakrikare. De handplockas och får ha kvar stjälk och blad kvar för bättre hållbarhet.

Priset var 22 kr för knappt ett kilo, mer än för konventionella clementiner men långt ifrån dyrt. Vackra med friska, gröna blad och härlig doft. Skalet tjockt och lättskalat. Fina, saftiga och söta klyftor med ganska många och stora kärnor. Jag saknade kanske lite syra. Framförallt kändes de som riktig frukt, inte som de små, nästan identiska citrusfrukterna med tunt skal man vanligtvis får. Bara att få veta sorten och ursprunget var värt den extra slanten.

Mer sånt!

04 februari 2010 | 1 kommentar

Kära hustrun gästbloggar

Idag gästbloggar kära hustrun om sin favoritlunch som hon gör när hon är ensam hemma. Jag tar inget ansvar för presentationen samt förekomsten av glutamat.

Kikärtspuré (1 – 2 pers.)

1 burk kikärtor
lite smör
lite mjölk
salt
paprikapulver
vitpeppar
spiskummin

Häll lite olja i en kastrull. Häll över de sköljda kikärtorna och värm upp. Ta kastrullen från värmen, häll över lite mjölk, en klick smör och kryddorna. Mixa alltsammans till lagom konsistens med en mixerstav.

Goda biffar (2 personer och lite till frysen)

Ca 350 g blandfärs
Vispgrädde
Skorpmjöl
Salt
Vitpeppar
Piffi allkrydda
Chilipulver

Blötlägg lite skorpmjöl i ca ½ dl mjölk. Blanda samman alla ingredienserna till en smet. Värm upp stekpannan på medel och klicka i smör. Blöta händerna och forma biffar i valfri storlek. Stek biffarna tills de får en härlig gyllenbrun färg.

Smaklig spis önskar kära hustrun!

04 februari 2010 | 5 kommentarer

Seså…en Meursault!

När jag dricker ett glas meursault går tankarna nästan ofelbart till Winston Churchill och hans berömda ”Sällan har så många haft så få att tack för så mycket”. Kopplingen haltar något, men nog är det remarkabelt att de vita vinerna från en liten oansenlig by i Bourgogne har kunnat stå som modell för den populäraste vinstilen i världen.

Platsen är oansenlig och vattendraget som rinner där är så ynkligt att romarna gav den namnet muris saltus – ”ett mushopp”. Men ändå. Var helst i världen det buteljeras en rik, fyllig och smörig chardonnay så kan man vara säker på att i vinmakarens bakhuvud så ligger minnet av en ljuvlig, nötig och elegant meursault.

1999 Meursault från négocianten Leroy är djupt gyllene och briljant i glaset. Doften är stor, utvecklad och rik och dryper av smör, nötter, mandelmassa, tropisk frukt, citrus och mimosa. Smaken är torr, fyllig, nästan oljig, med en avrundad, läskande syra och rik frukt. Karaktären av smör, mandel och gula, mogna frukter kommer tillbaka. Under all frukt vilar stadigt en rik ekstruktur som ger vinet en kraft parad med elegans som många röda viner skulle avundas. Eftersmaken är ren, lång och välklingande. Trots ett decennium känns vinet spänstigt och en bra bit från sin topp.

04 februari 2010 | 5 kommentarer

Carl Butler: Mina favoritpannkakor

Tydligen. enligt hans egen utsago, Carl Butlers favorit bland pannkaksrätterna. Inspirerad av ostgratinerade crêpes serverade i Paris. Varierad och adapterad från förrätt till något av en huvudrätt..om man bara är två.

(4 personer)

Till smeten:
2 1/2 dl mjölk
1 dl vetemjöl
2 ägg

Till vitsåsen:
1/2 liter mjölk
2 msk vetemjöl
2 msk smör
2 msk riven ost

Till fyllningen:
 1 pkt frusen hel spenat
smör
salt, peppar, muskot

 Dessutom
150 gram småskuren kokt skinka
1 msk riven ost

Gör pannkakssmeten genom att blanda mjölken, lite i taget, med mjölet och en nypa salt så att du får en klimpfri smet och blanda därefter i äggen.  Grädda i en stekpanna på ganska hög värme och mycket smör så du får cirka 10 tunna pannkakor. Ungefär 0,5 dl per pannkaka. Receptet gav helt perfekta pannkakor!

Smält smör i en annan panna och tina den frysta spenaten (”ett paket”  blev i det här fallet 450 g) däri. Smaksätt med 0,5 tsk salt, lite muskot och rejält med svartpeppar. Låt puttra till det mesta av vätskan kokat bort.

Gör såsen genom att smälta smöret och låta mjölet fräsa med i några minuter. Häll på mjölken (det räckte med 3,5 dl) och låt sjuda ihop.

Klicka upp en sked spenat på varje pannkaka, vik ihop till halvmånar och lägg dem lite omlott i en rymlig ugnsform. Strö över skinkan, häll över såsen och avsluta med ett lager ost. Grädda högt upp i ugnen med övervärme så osten får en fin färg.

Resultatet blev…tja…en pannkaksgratäng. Med andra ord smakade det ungefär som man kunde föreställa sig. Enkelt, smaskigt och ganska förtjusande till ett glas hyfsad champagne en onsdagskväll.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

03 februari 2010 | 4 kommentarer

Vart tog tallriken vägen?

Vad är det för fel på vanliga flata tallrikar? Jag bara undrar?

För cirka tio år sedan började man på bättre krogar med otyget att servera allt möjligt och omöjligt ur sopptallrikar med breda bräm. Förmodligen ett utslag av att göra snygga uppläggningar och att bryta tristessen i köket. Första mötet med detta var när jag arbetade på Grand Hotell i Lund. Kallskänkan använde en porslinspotta för att servera två avlånga chokladscrémestryfflar på en spegel av gyllengul passionsfruktscolis. Ni kan själva föreställa er. Mer än en gång fick jag ta ut maten igen eftersom gästen tappat aptiten.

Tyvärr är den här presentationen inte så kul för gästen. För att kunna använda kniv och gaffel i en djup tallrik måste man sitta med händerna under hakan som en t-rex. Obekvämt och fånigt på samma sätt som när man äter flygplansmat. Dessutom är det ibland också stört omöjligt att lägga ifrån sig besticken på tallriken.

Nu har det här bruket även spridit sig till enklare ställen och även blivit kutym på luncherna. Senast fick jag traditionell fläskstek serverad som soppa. Potatis och rödkål trängdes i botten och simmade i såsen och ovanpå tronade en tjock skiva fläskstek. Var fanns äppelmoset? Jo som ett täcke över köttet. Jag må va gnällig, men jag vill själv välja om jag vill ha äppelmos på fläsket. Sen vill jag inte behöva gräva runt och sortera i maten bara för att den ligger i en alldeles för trång skål.

Låt mig få tillbaka den flata, runda tallriken där var sak har sin plats och gott om utrymme. Vill jag ha soppskål beställer jag soppa.

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →