Senaste nytt

13 augusti 2009 | 2 kommentarer

”Det smakar restaurang”

schnitzel

”Det smakar restaurang” sa vi när jag var liten när något var så där extra gott. När det var stekt, panerat och friterat och smakade lite pikant och mycket. När det smakade lite annorlunda än den vanliga vardagsmaten. Uttrycket passade idag när det blev en riktig gammal restaurangklassiker – wienerschnitzel. Den smakade så där som jag minns att det gjorde när jag var liten och fick följa med till Stadshotellet. Då var det oftast halv, stekt kyckling med stekt potatis, gräddsås och gele. Men det smakade ”restaurang”.

En äkta wienerschnitzel är gjord på tunna centimetertjocka skivor av kalvinnanlår som bankas tunt. Min gode slaktare skar fina skivor och jag bankade ut dem mellan två tunna skärbrädor av plast. Schnitzeln ska vara dubbelpanerad så jag vände dem först i vetemjöl därefter i vispade ägg och sist i fint ströbröd. Därefter lade jag dem åt sidan.

Traditionellt äter vi i Sverige wienerschnitzel med stekt potatis och en skiva citron samt kapris och ansjovis (egentligen ska det vara sardell) vilande på köttet. Jag ville göra en liten variant på detta. Jag råstekte potatis i ankfett (ister eller smör går bra) och när de var färdiga vände jag ner grovt hackad ansjovis, citronzest och kapris. Potatisröran fick stå i ugnen på 125°.

Schnitzlarna stektes även de i ankfett på hög värme och bara någon minut på varje sida. Då de blir ganska stora brukar man bara kunna steka en åt gången. De fick därför göra potatisen sällskap efter hand som de blev färdiga. Lägg dem på gallret så kan överflödigt fett rinna av så paneringen blir torr och fin. I Österrike säger man att en perfekt schnitzel ska man kunna sätta sig på utan att får fettfläckar i baken. Servera med gröna ärtor. Ljuvligt. Köttet blir mycket fint, saftigt och mört med denna behandling.

Givetvis drack vi vita österrikiska viner till detta. Vi provade tre viner av druvan grüner veltliner. Återkommer om dem i nästa post.

13 augusti 2009 | 3 kommentarer

Undvik skrumplever – drick champagne!

Att det inte är nyttigt med läsk, sockermättad eller artificiellt sötad, är väl ingen nyhet. Däremot att stora mängder fruktos ger leverskador var nytt för mig. Enligt en artikel i Expressen (då måste det ju vara sant) ger en liter läsk eller juice om dagen lika svåra leverskador som långvarigt alkoholmissbruk. Ännu en anledning att hålla sig ifrån socker och alkoholfria drycker.

Denna rapport får mig att minnas en liknande undersökning för många år sedan som visade att nykterister som drack mycket kolsyrade drycker fick skrumplever. Då kopplade man detta till kolsyran. Om det nu är sockret som är boven kan man ju lugnt dricka sin champagne. I mängder.

Skål!

http://intressant.se/intressant

13 augusti 2009 | 18 kommentarer

Ankfett ‘is da shit’

ankfett

Är det OK att vara lite gangsta för att kunna skriva en bra rubrik? Dum fråga. Jag är gammal nog att göra som jag vill.

De som läst mer än ett par poster här på bloggen har noterat min förkärlek till ankfett. Efter min confietringsinitiation har jag knappt använt annat matfett. Fettet har en mild, nästan lite jordig smak och är fast med en mjuk konsistens som kylt. Ankfett ger förutom mycket fin smak även en fantastiskt fin stekyta. Ska du prova på klassiska franska rätter är ankfett oundvikligt. Jag steker allt i ankfett; ägg, omelett, grönsaker, fisk, kött – allt. Råstek potatis och du får en ny smakupplevelse, gör pommes frites som på legendariska Les Halles,  confitera allt från fläsklägg till ankbröst eller förgyll en rilette. Eftersom fettet har en mycket hög rykpunkt* kan den återanvändas och är mycket dryg. Häll tillbaka på en burk med lock och spara i kylen, håller sig länge. Confiteringsfettet blir salt och smakrikt och ger en extra skjuts åt det du sedan använder det till. Kom ihåg att fettet blir saltare för varje gång du använder det.

Ett lite mindre aptitligt användningsområde lärde jag mig av en gammal kock på Grand Hotel i Lund. Han hävdade att ankfett var den mest effektiva behandlingen mot självsprickor på fötterna.

Jag köper mitt ankfett i en stor konservburk (700 g) hos slaktaren för en knapp hundralapp. Räcker hur länge som helst. En billig investering för en rejäl skjuts i köket. Går säkert att beställa i närmaste livsmedelsbutik och hittas i välsorterade saluhallar.

Yo!

*En oljas rykpunkt är den temperatur då den börjar brytas sönder och bildar synlig rök. Vid denna temperatur bildas också illaluktande akrolein. Rykpunkten är viktig att känna till när man väljer olja för fritering. Oljans rykpunkt sjunker långsamt när den är upphettad. (från Wikipedia)

Pusha gärna denna bloggpost: http://www.pusha.se/ankfett-is-da-shit

http://intressant.se/intressant

12 augusti 2009 | 2 kommentarer

Blå löksallad

blå lök

Till middag idag blev det parmesanomelett och en sallad inspirerad av Anna Billings ”lök au bleu”. Namnet kommer av att ”blåkoka” fisk betyder att koka den i vatten med vinäger eller ättika.

Skiva ett par lökar, gul och/eller röd, till ringar. Koka upp 2 dl vatten, 1 msk vinäger och en nypa salt och låt löken koka 1-2 minuter beroende på tjocklek och sort. Löken ska ha tuggmotstånd. Häll i ett durkslag och skölj med kallt vatten. Löken kan ätas som den är men också användas i en sallad. Jag blandade med skalad och urkärnad gurka, grovhackade bladpersilja och smulade ner fetaost.

Löken blir mycket fin med mild, lite söt smak och bra konsistens. Stod mycket bra mot sältan och syran i fetaosten. ”Blålök” blir ett jättefint tillbehör och ingrediens i framtida sallader.

Omeletten vispades ihop av 5 ägg, 1 dl finriven parmesanost, en skvätt mjölk samt salt och peppar. Stektes i rikligt med ankfett (ister fungerar också) på ganska låg temperatur. Det är ankfettet som ger den fina stekytan.

11 augusti 2009 | 4 kommentarer

Italienska kroppkakor…

köttbullar

…är inte en korrekt beskrivning, men väl en OK rubrik. Ett italifierat namn skulle dock kunna vara fricadelle alla caprese.

500 g kalvfärs (nöt- eller lammfärs går också såklart) blandades med 2 msk potatismjöl, 1 dl vatten, 3 msk tomatpure, fint hackad färsk basilika, rivet skal av en citron och 2 msk citronsaft, salt och rikligt med svartpeppar. Forma stora köttbullar(det blir cirka 10 stycken) som du fyller med grovt hackad mozarella (en halv räcker). När du format dem runda och fina låter du dem glida ner i salt, sjudande vatten och stanna där 5-6 minuter. Hantera dem varsamt så de inte spricker. Plocka upp dem efter hand (spara vattnet!) och stek dem i rikligt med fett så de får lite färg och låt dem sen gå i 200° medan du fixar pasta och sås. Vispa ur stekpannan med cirka en halvliter av kokspadet och låt det reducera till åtminstone halva mängden. Därefter häller du i en burk passerade tomater, gärna Mutti om du hittar, och låter det puttra ihop. Koka pastan i köttbullespadet som du fyller på med vatten till lagom mängd. Jag severade med ”zucchinipasta” men du kan ta tagliatelle eller annan favoritvariant.

Mycket rena, harmoniska, enhetliga smaker tacka vare att kokspadet binder ihop. Såsen är löjligt enkel med sina två ingredienser men blev mycket god.

Till denna rätt drack vi ett vitt italienskt vin; 2007 Tenuta de Cavaliere från Verdicchio dei Castelli di Jesi. För många är verdicchio ett lätt, friskt vin med i bästa fall en liten nötighet och kommer i en amforalik flaska. Detta är något annat. Doften är stor men tydlig karaktär av tropiska frukter, mogen citrus och karaktär av hasselnötter och rostat kaffe. Vinet är smakrikt, ganska fylligt, och eldigt med nästan en liten fetma parad med en mycket frisk citruslik syra. Vinet har en tydlig rostad fatkaraktär som dröjer kvar i den långa eftersmaken men som balanseras av den pigga syran. Vinet var faktiskt för kraftigt för maten, förmodligen på grund av syran i maten som förstärkte fruktigheten och fatkaraktären i vinet. Ett bra, stadigt och smakrikt vin till lite kraftigare rätter med lite feta, smakrika tillbehör.

11 augusti 2009 | 5 kommentarer

Hemligheten bakom Starbucks’ priser

starbucks

För den som undrat varför en kaffe med mjölk i en pappmugg hos Starbucks kan kosta runt 45 spänn i svenska inflationskronor kommer här svaret: de använder ett av världens dyraste kaffe!

Jag hittade nämligen deras malda kaffe till salu i Ica-butiken idag. Femhundratjugosexkronorochfyrtiosjuöre för ett kilo!!! Det är tio gånger dyrare än Classic-kaffet som stod precis bredvid i hyllan. Inte undra på att Starbucks menlöst, smaklösa kaffe är dyrt. Inte konstigt att det går dåligt med så dyra råvaror.

Vad är det då för speciellt med kaffet som är så dyrt? Ursprunget kanske? Tja, franskrosten är specificerat till Latinamerika och den andra sorten anger Colombia. Inte som tidigare nämnda Classic som på vissa sorter specificerar plantaget bönorna kommer från. Bönorna då? Det måste vara några mycket ovanliga sorter. Inte ens typen av bönor anges vilket bara kan betyda en hel del av utfyllnadsbönan robusta (säkert massor i franskrosten). För att återigen använda Classic som exempel så består detta kaffe till 100% av den aromatiskt överlägsna arabicabönan. Är då starbuckskaffet ekologiskt odlat? Nop. Medföljer kaffeskopa i guld? Tyvärr. Men nu kommer det; Starbucks betalar odlarna bra för kaffet så att de ska kunna leva på sin odling. Aha! Rättvisemärkt? UTZ-märkt? Nej. Ingetdera. Bara baksidestextens försäkran. Classic däremot…ja ni förstår.

Vem köper då ett mediokert kaffe från en gigantisk, multinationell kedja och betalar guldpris? Ingen aning? Men de finns för det var nästan tomt på hyllan. Gissningsvis har de också klippkort på Espresso House.

http://intressant.se/intressant

10 augusti 2009 | 0 kommentarer

Mejram & Cayenne…

mejramcayenne

…låter som två tjejer som åker runt, spelar gitarr och tamburin till amerikanska folksånger. Men idag var mejram och cayenne kryddorna som satte fart på middagen.

Som ett uppföljande test av ”proportionstesen” blev det äggstanning-2-1 idag igen. Jag skar ner små buketter av ett litet blomkålshuvud och ett broccolistånd och kokade dem i saltat vatten i fem minuter. Slängde ner strimlad purjolök sekunderna innan jag hällde över allt i ett durkslag. Lät dem ånga av ordentligt, ville inte ha onödig vätska. Knäckte tre ägg och mätte upp dem till 1,5 dl och tillsatte därför 3 dl gräddmjölk – proportionerna 2-1. Vispade samman med salt, 2 tsk mejram, ganska mycket malen cayennepeppar och 2 dl fint riven parmesan. La grönsakerna i en smord form, hällde över äggstanningen och gratinerade i 30 minuter på 200°.

Resultatet blev mycket bra. Fin balans mellan grönsakernas milda smaker, äggstanningens konsistens och hettan från cayennepeppar. Serverad med sallad och smakrika korvar.

10 augusti 2009 | 17 kommentarer

3-2-1-paj med proportioner

kantarellpaj

Funderade på att rubricera denna post ”Pajen 1-2-3 bakad” för att alludera på en aktuell filmtiel. Herregud, alla dessa re-makes! Man är i den åldern nu att man sett alla filmer innan de ens haft premiär.

Har börjat fördjupa mig en bok av Michael Ruhlman som heter ”Ratio”. Författarens tes bygger på att de viktiga grundrecepten i köket bygger på proportionerliga grunder. Detta är säkert inget nytt för dem som gått kockutbildning, men för mig som försökt följa petimätriga recept har det blivit en logisk uppenbarelse. Utifrån en enkel tabell kan du bygga tusentals recept. Jag kommer att återkomma till detta.

Pajen jag gjorde igår byggde på två av dessa proportionerliga recept. Pajdeg görs på principen ”3-2-1”, 3 delar mjöl, 2 delar fett, 1 del vatten. Äggstanning bygger på den ännu enklare ”2-1”, 2 delar vätska, 1 del ägg. Utifrån dessa två grunder kan man sedan bygga vilken paj som helst, stor eller liten.  Jag ”konstruerade” en kantarellpaj.

De vägda ingredienserna 150 g vetemjöl, 100 g smör och 50 g vatten arbetades ihop till en deg, arbetades ut och klädde sedan en pajform. Formen med degen ställdes i frysen i 30 minuter och förgräddades därefter i 15 minuter på 200°. Äggen knäcktes i ett mätglas och kompletterades med dubbla mängden vätska(50/50 mjölk och grädde), vispades samman med ett par nypor salt och lite peppar. Kantarellerna(massor) stektes i torr panna till vätskan kokat in/bort, rejält med smör klickades i och en näve strimlad purjolök frästes med. På slutet skvätte jag i lite brandy. Pajskalet fylldes med svampen, äggstanningen hälldes på och sist ett par nävar ost på toppen. 30 minuter i 200°. Perfekt resultat!

”ABC…easy as…1-2-3”

09 augusti 2009 | 5 kommentarer

Tres Amigos

flaskor

Tre spanska viner blev det på en liten improviserad provning till den, av misstag, spanieninspirerade middagen igår. Flaskorna plockades upp på Systembolaget häromdagen som räddare i nöden. Under sommaren har nämligen vinlagret hemma sjunkit drastiskt och är nu nere på rariteterna. Jag behövde lite enklare viner för att rädda godsakerna i samlingen helt enkelt. Det blev en del spanskt som verkade intressant.

Först ut var 2006 Butibalausí Negre Crianza, ett ekologiskt vin från Mallorca. Vi ser inte mycket av de spanska övinerna i Sverige så ursprung, ekologiskt odlat och en skum druvsammansättning av ull de llebre (tempranillo), manto negro, callet, cabernet sauvignon och syrah avgjorde saken. Priset på 115 kronor utlovade ju någon form av ambition också. Doften var varm, lite syltig och knäckig med toner av röda bär. Smaken var medelfyllig med ganska låga frukttanniner frisk syra och fattanniner som dröjde kvar i gommen. Ganska bra frukt som dominerades av röda aromer som röda vinbär och lingon. Ganska mycket bitterhet i den torra eftersmaken. Lite spretigt och obalanserat. Roligast med vinet var det omöjliga namnet som man säkert fnittrar åt efter några glas. Hade varit helt OK om det kostat 70 kronor. Domen blev ”Nej tack!”

Vin nummer två var 2006 Vedré från området Jumilla i södra Spanien. Flaskdesignen var snygg på ett modernt, spanskt prettovis. Lite för snygg om man bortser från den snövita syntetkorken. Syntetkorkar är ett hatobjekt men skruvkorkar älskar jag. Som sig bör dominerade druvan monastrell och resten av blandningen bestod av syrah och tempranillo. Doften var här större, mer uttalat fruktig och syltig och med en viss kryddighet. Tyvärr dominerades doften av en lite pålagd fatton som jag brukar beskriva som ”play-doh-lera”, det vill säga en lite syntetisk, nästan kväljande vanillinton. Ett tydligt tecken på överentusiastisk fathantering eller ekspån. Smaken något fylligare med bra frukt av mogna, mörka bär, snälla frukttanniner och bra syra. Alkoholen slår igenom något och eftersmaken lämnar även här en lite beska som kommer från överdriven fatlagring. Modernt, publikt, pubertalt men OK för 99 kronor. Domen blev ”Dricker ur, men inget repetitionsköp”.

Bägge vinerna hade hittills varit besvikelser så helt oplanerat drog vi även upp 2006 Beronia Viticultura Ecológica. Detta är en ekologiskt odlad Rioja till budgetpriset 79 kronor. Misstänkt lågt pris. När vi doftade på vinet var vi hemma direkt. Typisk riojakaraktär med lite mognad, solvarma jordgubbar, dill/vanilj och hälsokostaffär (kan inte beskriva det bättre). Smaken medelfyllig, avrundade frukt- och fattaniner, frisk salivavsöndrande syra, fin frukt av röda, mogna bär. Ganska lång, balanserad eftersmak.. Inget märkvärdigt vin, men man känner att här finns det något bakom vinmakningen – erfarenhet och kunnande. Leverar gott och väl för pengen, man får vad man kan förvänta sig och lite till. Domen blev ”Korka upp en flaska till och in med mer tapas!”

09 augusti 2009 | 2 kommentarer

Lyckad röra på rester – utan kryddor

reströra

Igår var det dags att rensa ut ur kylskåpet. Det har blivit en del burkar och förpackningar som samlats där den senaste tiden. Rester och småslattar som tar en massa utrymme i min alldeles för snålt tilltagna kyl. Eftersom jag hade en knippa slokande mangold och precis köpt på mig fina bodbönor tänkte jag mig en variant på toskansk skördegryta, ett recept som låg långt bak i minnet. Det blev något mycket bättre.

Först fräste jag 7 skivor bacon (för den nytillkomne läsaren av denna blogg handlar det om riktigt bacon) som jag strimlat i det sista ankfettet och slängde därefter på 500 g nötfärs. En decimeter av torr chorizo som jag använde till ”matvete riojanas” hackades ner. Sen följde de sista kaprisarna i en burk, cirka 25 piementooliver som flöt glest i sin lag(även en slatt av lagen följde med), saften av en apelsin som överlevt de senaste utrensingarna i grönsakslådan, ett par matskedar ketchup som tog upp en massa utrymme i en nästan tom flaska, några matskedar tomatpuré och till slut 5 inlagda paprikor som strimlades. Sedan fick det hela puttra en kvart. Ingen vätska. Inget salt. Inga kryddor. Mot slutet slängde jag i bondbönorna. Dessa kan ersättas med kikärtor eller andra bönor eller helt uteslutas. Jag serverade röran med förvälld mangold vid sidan samt en sallad.

Smaken blev mycket rik och fyllig med en tydlig sälta. De viktigaste smakgivarna var enligt min uppfattning baconet, chorizon, oliverna och lagen samt apelsinsaften. En titt på ingredienserna gör att man skulle kunna kalla denna rätt för ”Spansk Reströra”. Detta blir en rätt som kommer att repriseras många gånger.

Provade ett antal spanska viner till middagen. Redovisar dessa i nästa post.

Om du gillade denna bloggpost så uppskattar du säkert detta recept.

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →