Nyligen rekommenderade jag ett vin på PET-flaska för första gången. Nu är det dags för den sista bastionen att falla. Jag släpper principen att inte rekommendera bag-in-box. Ja jag vet att jag till och med skrev ett manifest, men efter femton år har man väl reätt att ändra sig. Ni vet principer är som mockaskor – tjusiga men opraktiska.

Vinet som fick mig att släppa min egen regel är 2023 Piemonte Barbera Valle di Nebbia som ligger på beställningssortimentet. Detta är ett vin från Piemonte på druvan barbera. Läser man informationen så verkar vinet vara helt genuint och komma från en lokal familjefirma, inte ett hitte-på-vin som ofta är fallet med viner i det lägre prissegmentet.

Det här är ett riktigt njut-i-stora-klunkar-vin! Härligt bärig och distinkt doft av blåbär, körsbär, röda vinbär och en liten örtighet. Smaken är medlefyllig, likaledes bärig och lutar sig mer mot friska fruktsyror än tanniner. Riktigt fräscht och charmigt och dominerat av vad engelsmännen skulle kallar ”bright fruit”. Jag gillar inte begreppet, men eftersom jag redan svikit min principer så drar jag till med ”josigt”. Ingen påklistrad druvsötma och inte ett spår av russin. Snyggt och rent. Detta är ett vin jag gärna skulle druckit lite svalt i repiga duralex-glas på en italiensk uteservering till en sallad, mustig pastarätt och ett gott bröd. Det här exakt vad man förväntar sig och vill ha av en enkel men välgjord barbera från Piemonte.

Sådär. Nu har jag tipsat om ett FYND på bag-in-box. Alla spärrar borta. Nu kan vad som helst hända.

DISCLAIMER: Denna box fick jag som varuprov. Jag har alltså inte betalat för den själv. Däremot ska jag beställa och betala några på direkten.

Om du fortfarande inte upptäckt det nya spännande Australien bortom ekfatad chardonnay och syltig shiraz så är det på tiden.

Det händer så otroligt mycket i vinvärlden på denna kontinent. Vid mitt senaste besök provade jag en fantastisk mångfald av viner, ofta på druvor som man inte förväntade sig. Det som kommer starkt är druvor med ursprung i Italien och Spanien. Jag provade säkert ett dussin olika viner av fiano. Spännande var också trenden med grüner veltliner i Adelaide Hills.

Sent om sider börjar det nu märkas så smått även i Systembolagets utbud. I nyheten 2018 Sam Miranda samsas de italienska druvorna sangiovese och barbera. Den första mest känd från Toscana och Chianti medan den sistnämnda levererar mjukare viner i Piemonte. Ett saftigt, bärigt vin där den lite jordiga och örtiga karaktären från sangiovese framträder och balanseras av den lite mer mjuka fruktiga barbera. Diskreta fat, snälla tanniner och en liten mineralitet eftersmaken gör det till ett charmigt vin som hade funkat att skölja ner en rustik pastarätt på en trattoria lätt kylt i robusta glas.

2017 Q Malbec har funnits närmare ett år i sortimentet men gått mig förbi. Kul att prova en malbec som inte har sitt ursprung i franska Cahors eller Argentina. Min invändning mot druvan är att den tenderar att vara lite stum och otillgänglig i all sin kompakta fruktighet, speciellt om den inte är blandad med någon annan druva. Här har vi ett vin som går på tvärs mot mina fördomar. Visst är doften mörksyltig med toner av lakrits, viol, tobak och kött, men smaken är överraskande saftig och ”luftig” med mjukt avrundade tanniner en torr fräschör i eftersmaken. Ett riktigt fynd för 89 kronor och bra mycket roligare än de flesta argentinska motsvarigheter i samma prisklass.

Här är en riktigt snygg och bra vinkarta över Australien.

Har ägnat dagen åt viner från Piemonte då detta varit temat på vår Diplomkurs.

Än en gång måste jag konstatera att Barolo inte är min grej. Doften kan vara så förföriskt lockande och komplex men så fort vinet når gommen träffas jag av en åsnespark i form av tanniner. De tuffa garvsyrorna i vinerna kan jag inte förlika mig med och i de flesta fall tämjs de heller inte med åren. Frukten torkar ihop, drar sig tillbaka och strävheten framstår som ännu tuffare än innan.  Jag kan dock bättre fördra systervinet Barbaresco. Här finns oftast lite mer av den balans som jag behöver för att charmas. Nu fick vi i och för sig mot slutet av dagen besök av Silvia Altare från producenten Elio Altare. Här fanns den charm, elegans och balans jag letade efter, framförallt i deras Langhe-viner. Men så kostade de också en rundlig summa. Typiskt!

Vi provade även lite mer udda viner under dagen. Bland annat ett kryddat och sött starkvin baserat på barolo. Barolo Chinato Cocchi doftade och smakade intesivt av julkryddor, peppar, läder, bränt socker och var inte helt olikt Jägermeister i karaktären. Verkligen udda men fungerade ganska bra till mörk choklad.

Mest intressant tyckte jag var att prova dolcetto och barbera av olika kvaliteter och ursprung. Testade bland annat dolcetton från ”naturvinssläppet” på Systembolaget igen. Tyvärr imponerande vinet inte alls lika mycket denna gång utan var tillknäppt och anonym. Kanske beroende på den flaskvariation som man kan vänta sig från denna typ av viner.

Bäst sett till kvalitet och pris var 2009 Barbera del Monferrato från producenten Cappelletta. Härligt mörkfruktig doft av sötlakrits, fin kryddighet, liten sotig rökighet och ett animaliskt drag. Smaken var fyllig, mycket frisk med tuggig, livlig fruktighet av björnbär och svartvinbär, fina tanniner och snygg fatstruktur, livlig fruktighet. Lång, balanserad eftersmak. Ett fynd för 139 kronor.

Absolut bäst var 2006 Bricco della Bigotta Barbera d’Asti. Den utvecklad, komplexa, kryddiga doften av mogna bär, tjära, mörk choklad och dadlar lovade verkligen gott. Den medelfylliga smaken och friska smaken levererade också med mogen, syltig och generös och nästan fet frukt, många men mycket fina och mogna tanniner och toner av läder, tjära, rök. Välstrukturerat med lång, komplex smak. Visar verkligen vad man kan åstadkomma med barberadruvan. Men så kostar det över 400 kronor också.