I fredags besökte jag favoriten Bastard igen. Fantastiskt trevligt och gott som vanligt. Även om magarna stod i fyra hörn så kunde vi inte motstå att dela en eton mess på tre till efterrätt. Portionen var så stor att vi verkligen fick kämpa för att få i oss den. Men den var otroligt luftig och frisk med rabarber och skalade vindruvor. Kunde inte motstå att göra en egen variant men bytte ut druvorna mot hallon. Det här är en dessert som passar när man inte vill ha något som är för sött. Hallonen och rabarbern ger en härligt frisk syra mot den gräddiga härligheten och sötkrispiga marängerna.

6 personer: Rosta hyvlad mandel på ganska svag värme i torr stekpanna tills de blir lätt gyllenbruna. Skär rabarber i sockerbitsstora bitar tills du har cirka 4 dl och koka med 2-3 msk socker och en skvätt vatten tillls det blir krämigt. Låt svalna. Mosa en 1,5 dl hallon och blanda med 1 msk socker. Vispa 5 dl vispgrädde ganska tjockt tillsammans med en nypa socker. I dessertskålar varvar du grädde, mandel, krossad maräng, rabarber och hallon i den ordningen. Dekorera med hallon och mandel. Servera genast.

Prova också Jamie Olivers variant samt min Malmö mess. 

Jag har skrivit om brutalbistron Bastard tidigare men det är definitivt dags igen. Sen första besöket har denna uppskrivna nos-till-svans-krog uppenbarligen gått från klarhet till klarhet.

I trevligt sällskap med en gästande Master of Wine begicks igår ett nytt besök. Jag har varit där några gånger emellan men då bara för en liten smakbit och något att dricka. Nu blev det hela showen.

Bastardplankan med ett överflöd av charkuterier är en dröm och kan nästan passera som en lättare måltid i sig själv. Skinkor, korvar, patéer och rilette som alla var och en presenterade rena, rika smaker och undersköna texturer. Valet av varmrätt var givet när det fanns cassoulet, en rätt man knappast stöter på ens i södra Frankrike. Den heta grytan var fylld med konfiterat anklår, korv, vita bönor, sidfläsk och härliga fettgrevar. Absolut perfekta smaker och konsistenser och ett krispigt ankskinn som skulle kunnat serveras som en egen liten rätt. Rustikt, ärligt, bästa råvaror och kompetent och inspirerad matlagning.

Svagheten på ett ställe av denna typ skulle kunna vara desserterna men killarna i köket hade verkligen balanserat smakerna till fulländning även här. Duktige Gustaf väljer dessutom ut drycker med stor personlighet även om en del för mig kanske är mer intressanta än bra. Men mycket karaktär får man. Miljön och atmosfären är just så där stimmig, familjär och chosefri som en bistro ska vara.

Man blir glad, upprymd, smaklycklig och ordentligt mätt efter ett besök hos ”oäktingen”. Frågan är alltså inte om du ska boka in ett besök utan snarare när.

Lite ledsen blev jag när nyheten kom att favoritkrogen Svea skulle bistrofieras och en av de sista utposterna för svensk husmanskost försvinna. Gladare miner blev det när det uppdagades vilka som skulle stå bakom projektet; Nina Wistedt Christensson som står bakom klassikern Smak på Konsthallen, sommelieren Gustaf Nord och kocken Andreas Dahlberg.

Bastard har bara varit öppen i en månad drygt men är redan omsusad som en fransk brutalbistro* där allt på djuret tas om hand och serveras. Detta är en av de nyare restaurangtrenderna och kan även upplevas på Lejontornets bakficka Djuret. Kombinationen modern bistro, franskt stuk, udda styckdelar och rustik men vällagad mat låter som en dröm för mig.

Jag har alltid gillat lokalen som har känsla av gammal ölhall och bistro i ett och med kombinerad bar och kök som en ö i mitten. När nu Bastard flyttat in har den blivit varmare, rustikare och ännu mer välkomnande. Liv och rörelse med mycket folk en tisdagskväll, stök i köket och sjavigt, klassiska kypare som springer fram och tillbaka. Me like!

Menyn presenterades vid borden på griffeltavlor. Valet var lätt; bastardplanka, pied de porc och oxkindspaj. Côte de bouef som annars är en klar bistrofavorit kändes lite svennebanan i sammanhanget.

Bastardplankan är ett urval av charkuterier på en bräda helt enkelt. Var och en utrustas med en tuff, vass liten kniv (var köper man dem?) och hugger sedan in på godsakerna. Bland delikatsserna märktes särskilt en ljuvligt smakrik och len kaninrillette. Utmärkt start.

Varmrätterna var enastående! Grisfötterna var demonterade och presenterades i en form som såg ut som en vackert brynt ryggbiff men som praktiskt taget föll söner när man man närmade sig med kniven. Fläsk i sitt renaste, smakrikaste uttryck. Serverades med en potatispuré så smörberikad att den var på gränsen att spricka och en halv baby gem-sallad med en frisk vinägrett. En fantastisk enkel men vällagad rätt som skulle stå ut på en klassisk bistro i Lyon!

Oxkindspajen (säg det fort fem gånger) presenterades som en gryta i ett keramikkrus överbakad med pajdeg. Koncentrerad, nästan svart och med kindköttet så mört att det ramlade isär. Skyn var så smakrik att det nästa blev taste-overload. Jag hade gärna sett ytterligare något tillbehör förutom salladen som serverades vid sidan av.

Vinlistan lämnade en hel del att önska. Den var kort och inte särskilt upphetsande. Lite tråkigt, men den ska tydligen byggas ut med tiden. Vi fick först en 2007 Perrin Nature, en ekologisk côtes-du-rhône. Inget vin i min smak. Tydligt grenachedominerad men med den där slappa, syltiga frukten som druvan ibland levererar. Vinet saknade struktur och gav ett kvalmigt intryck. Någon annan skulle säkert kalla det publikt. Inte jag. Nästa vin tilltalade mig mer; 2007 Merlin Bourgogne Rouge. En väljord, rättfram bourgogne med massor av smultron, jordgubb och med fin syra och bra längd. Ett vin att dricka i djupa klunkar. Sedan kan man alltid diskutera prislappen.

Hade besöket tagit slut här så hade det varit en nästan perfekt kväll. Tyvärr gjorde det inte det. Vi beställde in dessert. Chokladmoussen med körsbär var ingen rolig syn. Ljusbrun mousse som spritsats ut i en vit porslinspotta väcker oangenäma associationer. Dessutom var den i avsaknad av chokladsmak och hade en nästan seg, lite lång konsistens. I min värld är en mousse fluffig och ”kort”. För att göra det hela värre så smakade inte de inlagda kösbären någonting. In kom också en semifreddo av blodapelsin. Kul presentation i en traditionell glaskonservburk. Mycket fin och rik smak av apelsinen, men konsistensen av skalen och den höga beskan som inte var riktigt balanserad gjorde att de blev för mycket. En sked som ett tillbehör hade varit perfekt, men en hel syltburk blev för bra.

På det hela taget var besöket en mycket positiv upplevelse. Bastard kommer definitivt bli ett stamställe och DU ska också gå dit!

*Kom ihåg var ni läste ordet först.