Om en vecka bär det av till Bordeaux och Vinexpo! En helt galet stor vinmässa med 2500 utställare och 50 000 besökare.

Det blir sjätte gången för mig sedan 1999. Mässan anordnas vart annat år och senast missade jag den. Jag längtar dit och folk i branschen tror säkert att jag är tokig. Jag har själv varit där med ett späckat timschema i syfte att göra affärer och det är en snudd på övermäktig och ofta plågsam upplevelse i trängseln i den kilometerlånga mässhallen och i värmen som oftast ligger över 30°. Ofta avslutas dagarna med middagar på något slott en timmes bilfärd bort där maten serveras först efter klockan nio (i bästa fall) och man är tillbaka på hotellet mitt i natten. Låter roligare än det är. Vad är väl en middag på slottet? Ofta en ganska seg och svettig historia.

Men om man är där för sitt stora intresses skull så är det ett Eldorado med alla världens viner (och sprit) att prova och spännande seminarier och samlingsprovningar att delta i. Att bara kunna strosa runt och prova vad man vill, träffa folk man känner, välja och vraka, kunna lämna mässan när man är trött och framförallt slippa att vara klädd i kostym och slips i den skoningslösa värmen.

Jag åker ner redan på fredag nästa vecka och ska besöka Bordeaux’ ruffiga saluhall och Château Soutard i Saint Emilion på lördagen. Har bokat bord på La Tupina som alla snackar om samt favoriten Brasserie Bordelais och kommer att hänga på bohemiskt sköna vinbaren Le Bô Bar. Mässan startar på söndagen och många intressanta provningar är bokade under de tre följande dagarna. Jag kan utlova många spännande rapporter här på bloggen innan jag åker hem på onsdagen!

(På bilden syns den 400 meter långa flytbron som sammanbinder de olika delarna av mässan.)

Efter gårdagens besvikelse med det korkade vinet fick jag fixa fram något annat ur vinkylen. Det blev en röd bordeaux som jag köpte i en liten vinbutik i staden Bordeaux för snart två år sedan: 2005 Château Planquette.

Den lilla vinbutiken var lite udda med en innehavare med en stark passion för…Rhône. Vissa gör det inte lätt för sig. Hur som helst så bad jag honom rekommendera några mindre kända slott som han gillade. Det blev några totalt främmande viner som samtliga hade det gemensamt att de kostade under 20€ och var ekologiskt odlade.

Château Planquette, som jag öppnade igår, är en liten egendom som drivs av Didier Michaud som tydligen är en del av vin-nature-rörelsen. Vad jag kunnat luska ut  om vinet är att det är ungefär 50/50 merlot och cabernet sauvignon, ingen chaptalisering (tillsatt socker innan jäsning), minimalt med svavel och att det är lagrat mellan 18 till 24 månader på ekfat vara endast en mycket liten del var nya.

Mycket tät, mörk, blåröd färg. Stor, ganska intensivt fruktig doft med tydlig eldighet, animalisk ton och markant örtighet parad med toner av mörka bär, svart vinbär och nypon.. Fyllig, kompakt, mörk fruktighet med distinkt karaktär av svarta vinbär och björnbär. Mycket sträv med ganska grova och ”oborstade” tanniner och en lite jordig, bränd karaktär med mycket örtighet och kryddor. Bra koncentration, tydlig eldighet och längd men ännu outvecklad och något obalanserad.

Mycket karaktärsfullt och intressant vin som dagen efter utvecklat ganska mycket mer animaliska toner och lite skumma, flyktiga dofter av päls och vilda djur, gissningsvis på grund av den låga svavelnivån. Vinet var lite atypiskt och jag kan förstå varför någon med en kärlek till rhôneviner rekommenderar detta vin. .

Vi är bara i januari men jag tvekar ändå inte att redan nu utropa årets bordeauxfynd. För bara åttionio pengar kan du bära hem en klassiker som verkligen levererar.

Ska garanterat köpa en låda av 2006 Château du Grand Mouëys och försöka spara ett gäng några år, för här finns potential för utveckling. Inte utan att man också blir sugen på att åka ner och bo på slottet en vecka.

Ganska stor, dovt uttrycksfull och bordeauxtypisk doft av svarta vinbär, kaffe, liniment, läder och ceder. Medelfyllig, fruktig och balanserad och fokuserad smak med riktigt fin tannin- och syrastruktur, röda saftiga bär solmogna svarta vinbär, rostade fat, blod och lång mineralrik eftersmak. Välgjord, klassisk bordeaux som levererar för minst två gånger pengarna.

Andra dagens mästarklass med Andreas Larsson inleddes med ”vanlig, enkel bordeaux”. Det här är viner som Andreas gärna framhåller som de där den moderna utvecklingen syns tydligast. Det här är viner till en mycket rimlig peng och som skulle fungera fantastiskt att sälja glasvis på många restauranger, men tyvärr ser vi inte så många exempel på det och Systembolaget har tydligen inte förstått vad som finns att hitta.

2006 Damnation (Château Roques Mauriac)
AC Bordeaux
Medeldjup blåröd färg. Medelstor, ung fruktig doft med toner av röda bär, svarta vinbär, jordgubb och lite örtiga inslag. Medelfyllig, mycket frisk, mjuka tanniner, liten fatstruktur, mycket röda bär och något inslag av lakrits samt örtiga toner. Ung, bärig med viss elegans och med en liten eldig eftersmak. 85% cabernet franc och Andreas tror på en lagringspotential på 10 år!
7-8€

2008 Château Jean Faux
AC Bordeaux Supérieur
Ganska djup blåröd färg. Medelstor, varm och fruktig doft av mörka bär, svarta vinbär, hallon, plommon, drag av pepparkaka och en svag ton av lakrits. Ganska fyllig, mycket fruktig och lite eldig med mycket karaktär av mörka bär, plommon, en distinkt lakritston och mjuka tanniner. Väl balanserade fat och en ganska lång eftersmak med liten kryddighet. Välbyggd och modern bordeaux.
10€

2007 Château l’Isle Fort
AC Bordeaux Supérieur
Ganska djup blåröd färg. Stor, fruktig och kryddig doft av fruktkaka, vanilj, svarta vinbärsgelé och hallonbåtar och någon grön ton. Medelfyllig, generöst fruktig och ganska mjuk smak med tydlig kryddighet diskreta fat och en liten grön, örtig ton och en eftersmak som avslutas med något stälkig bitterhet. Mycket tilltalande, elegant och nästan skamlöst inbjudande. Vinkonsult för detta vin är Stephan Derenencourt!
10€

Läs också om Saint-Émilion och Pomerol.

Är man en bordeauxnörd som jag får man med tiden personliga favoriter man ständigt återvänder till. Pålitliga som gamla vänner finns de där när man blivit besviken på nya bekantskaper. Det är sällan de riktiga toppslotten (kanske för att man sällan har råd att dricka dem), utan de i mellanklass som stretar på lite skymundan.

Château Chasse-Spleen är just en sådan trogen vän, lite kusinen från landet då slottet ligger i mindre ansedda och lite avsides belägna kommunen Moulis en Médoc. Egendomen levererar viner som kan njutas ganska unga, som denna, men alla äldre årgångar jag provat har utvecklats fantastiskt väl. Lite besviken är jag dock på att de bytt ut det gamla typsnittet mot en vederstygglig star trek-liknade font. Men en ansiktslyftning får inte stå emellan gamla bekanta.

Djupt blåröd och tät färg. Ganska stor, ung och fruktig doft med tydlig karaktär av svarta vinbär och inslag av jordgubbar och grön paprika. Dova toner av bränd, lite sur ved, tjära och svartpeppar. Medelfyllig, mycket frisk med tät fruktighet där svarta vinbär dominerar igen, mycket balanserade tanniner och tydlig rostad fatkaraktär. I eftersmaken kommer den lite brända, sotiga karaktären tillbaka kombinerad med en tydlig, stram mineralton.

Pålitlig bordeaux till överkomlig pris att både dricka och spara i många år trots att den kommer från ett av de lite svagare åren på 2000-talet. Finns fortfarande att hitta på Systembolaget.

Visst är det lite märkligt att vi associerar roséviner med sommaren? Om rosa viner endast ska drickas maj till augusti när ska vi då dricka djupgula vita viner eller ljust röda viner? Jag kan visst förstå att ett immigt glas lätt och bärig rosé känns rätt en varm sommardag men det finns faktiskt tillfällen under resten av året då blekt rött ansatta viner kan passa. Så även om vi befinner oss i sommarsäsongens utförslöpa så vill jag puffa för ett vin som kan hålla en bra bit in på hösten om man inte är så petig med kulören.

2009 Clarendelle Rosé är ett lite ”seriösare” vin i sin stil och kommer från från Bordeaux och Clarence Dillon Wines. Firman äger Château Haut-Brion som grundaren Clarence Dillon köpte 1935 och man tvekar inte att göra en affär av detta på vinets etikett för att göra tricket ”quality-by association”. Det hade man inte behövt göra för det här är ett vin som står för sig själv.

Ett vin med två etiketter.

Färgen är läckert hallonröd utan att trilla över i det karamellfärgade. I doften kommer de väntade röda bären som hallon, smultron, lingon och även en antydan av hallonbåtar. Men här finns mer intressanta toner som färsk grön mossa, vita champinjoner, smörkola och en trevlig örtighet. Men det är i smaken som vinet övertygar med en bra fyllighet som nästan upplevs som en fetma, frisk syra och en fin fruktighet av röda bär, honungsmelon, gula plommon och ett drag av svarta vinbär. Framförallt är vinet väl strukturerat med mjuka tanniner, en liten bitterhet, bra mineralton och nästan en känsla av fatstruktur fast vinet inte varit i kontakt med ek. Smaken är mycket lång och nästan ”tuggig”.

Jag blir sugen på lufttorkad skinka, lagrade ostar, saussicon sec, friterade skaldjur och majonäs. Kanske en vitello tonnato eller en ugnsstekt majskyckling med bakade rotfrukter och ratatouille. Jag blir kort sagt hungrig av det här vinet.

Inte nog med att jag numera är ”ambassadör”, jag är dessutom ”kommendör” i ett illustert bordeauxsällskap som på outgrundliga grunder accepterade mig som medlem. En av fördelarna med medlemskapet är att sällskapet förfogar över en vinkällare med intressanta viner. På vårmiddagen brukar det tas upp lite extra roliga saker. Så det var bara att dra på smokingen och bege sig ut i den vackra vårkvällen.

Som välkomstdrink och till en liten löjromstoast bjöds 1997 Launois Blanc de Blancs Grand Cru. En trevlig champagne med tydliga mognadstoner i näsan som nougat, brioche och hasselnötter. Smaken var fyllig, frisk och med en tydlig ton av lite omogen persika. Förvånansvärt lite mousse och bubblor men väldigt njutbar.

Till en fint örtstekt pilgrimsmussla med blomkålspuré bjöds två vita bordeauxer från Pessac-Lèognan; 2002 Château Cantelys och 2000 Château Haut-Bergey. Cantelys är en liten favorit med sin rika frukt och tydliga rostade fatkaraktär som i detta fall nästan gick över i en ton av krutrök. Mycket tropiska frukt, rostat bröd, smörighet och bra spänstighet i syran. Överträffade Haut-Bergey som med sin ton av vax, gula äpplen och dov tobak kändes lite dämpad och med lite platt eftersmak. Den hämtade sig dock något efter en stund i glaset.

De två först röda vinerna kom även de från Graves; 1975 Château Fieuzal och 1985 Château la Louvière. Fieuzal med närmare 35 år på nacke och från en notoriskt nyckfull årgång hade en fantastiskt mogen, något eldig näsa med toner av kryddpeppar, läder, jordgubbsmarmelad och eucalyptus. Smaken ganska fyllig, mycket mjuk och nyanserad med marmelad och läder ekandes från doften. En av de bättre 75:or jag provat. La Louvière hamnade här lite i skymundan även om den också bjöd på fina mognadstoner, bra kropp, fyllighet och smakrikedom. Tyvärr togs intrycket ned av en lite störande beska i eftersmaken. Vinerna serverades till en bit halstrad gös på perfekt tillagad vit sparris. Ingen lyckad combo om ni frågar mig.

Middagens vinösa höjdpunkt var årgångarna 1989 och 1991 av Château Pichon-Longueville-Comtesse de Lalande som serverades till lamm med en spenattimbal med ramslök och rosmarinsky. 89:an hade en skoltexttypisk näsa med ceder, cigarrlåda, svartvinbär, jordgubbe, stallbacke och —- (fill in the blanks). Smaken fyllig, balanserad, koncentrerad med mörk frukt, avrundade tanniner men med en stramhet typisk för kommunen Pauillac. Mycket bra och snudd på stort. Helt annorlunda var 91:an som först lockade med en trevlig näsa men sedan avslöjade den mediokra årgången med stjälkighet, spretig karaktär och glesa tanniner. En besvikelse.

Till de tre svenska ostarna kom de söta vinerna fram; 1986 Château Simon från Barsac och 1999 Château Fontebride från Sauternes. Det förstnämnda vinet var blekt, lätt och friskt med en måttlig sötma och med diskreta toner av apelsin och en lite kärv eftersmak. Ganska ointressant för att vara snäll. Fontebride hade en djup gyllene färg och en stor doft som direkt angav aprikoskräm samt honung och saffran. Fyllig, simmig och koncentrerad smak med bra syra mot den höga sötman. Ganska imponerande mot bakgrund av att utmärkta årgång 2004 av vinet säljs på Systembolaget idag för 249 kronor för en helbutelj. Spring å köp, njut nu och lägg undan!

Vårsolen, ljuset och den skönjbara värmen får det att börja suga i rosétarmen. Det är lätt att glömma att det inte är många år sedan som det ansåg snudd på suspekt att dricka och framförallt uppskatta rosa viner.

Bland mängden nya och karaktärslösa roskindade viner som surfar på rosévågen tycker jag det är viktigt att lyfta fram de traditionella vinerna som kämpat på även när alla fnyste åt deras bleksiktiga yttre.

Helt unikt är Bordeaux som har två typer av ljusröda viner; rosé och clairet. En bordeaux rosé är ett enkelt, bärigt, okomplicerat och lättdrucket vin som gjort för uteserveringen. Clairet däremot är mer att likna vid ett mycket lätt rött vin.

Clairet du Château du Lisennes har en snygg ljusröd färg som drar åt orange. Doften är stor, generös med massor av hallon, örter och ett litet drag av färska champinjoner. Smaken är torr, mycket frisk och med en tydlig hallonfruktighet och en bra fyllighet. Det finns en mycket diskret strävhet och en liten behaglig bitterhet i avlutningen där örtigheten från doften kommer tillbaka. Aktuella årgången är 2008 vilket kommer att framstå som antikt när sydafrikanerna snart levererar bleksiktig pinotage av årsmodell 2010.

Det här vinet bara skriker efter en ljum sommarkväll och en välfylld korg med grillad kyckling, matiga sallader, ostpaj, kryddiga korvar, lufttorkad skinka och gott, segt bröd. Jag längtar redan!

Jag älskar bordeauxviner (hakor tappas i förvåning) och är såld på mogna viner (ögon spärras upp i överraskning och mistro). Därför var det med stor förväntan jag gick till gårdagens provning av röda bordeauxer av årgång 1988. När man provar olika viner från samma årgång kallas det horisontalprovning och kan vara väldigt lärorikt. Man får en uppfattning om gemensamma nämnare men brukar också upptäck hur olika vinerna kan bli.

Det finns ganska motsägelsefulla åsikter om årgång 1988 i Bordeaux. En del räknar den till en av de riktigt stora årgångarna medan andra ser den som en svår årgång med ojämn mognad som gett viner med mycket syra, röd frukt och lite kartighet. Clive Coates, som visserligen är en auktoritet på Bourgogne, har sagt att 1988 är ”en årgång för engelsmän men inte för amerikaner”. Med det menar han att vinerna blivit strama och återhållsamma och inte fruktiga och eldiga i stilen som tilltalar coca-cola-publiken.

Provningen visade sig bli en besvikelse. Vinerna var överlag strama och helt klart dominerade av den höga syran och av röda bär i karaktären. Med två undantag var de helt ointressanta. Det rörde sig inte heller om flaskvariationer eftersom tre flaskor av varje sort öppnades och jag kontrollerade själv av dem alla.

Räddningen blev vinet till maten. 2004 Château La Mondotte från Saint-Emilion var ett nästan blåsvart vin med otroligt koncentrerad mogen, mörk frukt, fyllig och rund med toner av cassis, piptobak och kaffe. Den generösa kroppen balanserades av en mycket fin men kraftfull tanninstruktur, eldighet och bra syra. Balanserat, kraftfullt men elegant och en njutning i varje klunk!

Alla provningsanteckningar här nedanför, men om den intressanta matodryckdiskussionen kan du läsa på min bloggfiial på Taffel.

1988 Château Ducru Beaucaillou / Deuxième Cru, Saint Julien. Sluten, lätt bärig, något instängd doft med grön ton. Stram, mycket frisk, snipig frukt, lite eldig, röda bär och lite örtig. Viss längd och ganska mjuka tanniner. Snålt och trist och en riktig besvikelse.

1988 Château Lanessan / Cru Bourgeois Superieur, Médoc. Ganska stor, välutvecklad doft med toner av stall, läder, vissnande blommor, röda bär och russin. Medelfylligt vin med mycket mognad, frisk syra, röda bär, hallon, litet grönt inslag, lätt parfymerad. Bra längd med inslag av svamp och läder. Ganska charmigt och oväntat bra för sin kvalitetsklass.

1988 Château Gruaud Larose / Deuxième Cru, Saint Julien. Något stum, lite dyig doft, torkad frukt, soggiga jordgubbar, mandelmassa och en liten eldighet. Medelfyllig till fyllig, eldig och mycket frisk med tydliga toner av röda bär och röda äpplen, liten ton av svarta vinbär. Avrundad strävhet och ganska bra längd som avslöjar viss mognad. Ointressant och något obalanserat.

1988 Château Bahans Haut-Brion / Pessac-Léognan. Medelstor, varm doft av solmogna bär, fruktig, fin kryddighet med ton av rostat kaffe. Medelfyllig, elegant och fruktig smak där den mogna frukten och kaffet går igen. Balanserat med bra längd och fina men ungdomliga tanniner. Snyggt, typiskt och balanserat vin som väntat av ett andravin från Haut-Brion.

1988 Château Durfort / Deuxième Cru, Margaux. Stor, utvecklad, komplex och aromatisk och kryddig doft med inslag av russin samt stall, häst och läder. Fyllig men ganska stram och väldigt frisk med påtagliga fat, tuffa tanniner och toner av svarta vinbär, röda bär och mörk frukt. Ung smak men mogen doft. Ett vin med en ursprungstypisk och förförande doft som nästan får en att bortse från att smaken är obalanserad och lite tvär.

1988 Château Le Bon Pasteur / Pomerol. Stor, mycket fruktig men dov doft med tydlig karaktär av läder och nyputsade ridstövlar, skog och mossa. Fylligt, koncentrerat och fortfarande ungdomligt med mörk, varm fruktighet, svarta vinbär, tobak, lakrits och tydlig fatkaraktär. Lång eftersmak. Detta merlotdominerade vin var det bästa av vinerna i provningen. Kommer säkert att utvecklas positivt i ytterligare fem år.

Affinateur låter väl tjusigt. Snygg titel på en tjomme som lagrar ostar. En sådan hade skickat ett hel lass med provostar till Möllans Ost. Då både affinatören och de flesta ostarna var från Bordeaux väcktes mitt intresse.

Trots många resor till området har jag på något sätt missat de lokala ostarna, men nu skulle skadan repareras.

Tome de Chalosse var en orangefärgad ost av pastöriserad komjölk med en lite stallig och nötig karaktär, inte olik en smakrik bire. Konsistensten var dock fastare men krämig och med fin pipighet som gav osten en luftig känsla. Mycket trevlig.

Tome du Segala var en lagrad getost med ett yttre som såg lite mögelskadat ut. Lite torr konsistens och en ganska hög sälta och kraftig getkaraktär som saknade lite balans i min smak.

Tome de Bordeaux var även den av get och ystad i Loire men lagrad i grottorna i Jean d’Alos i Bordeaux. Ytan är täckt av kryddor och örter (bland annat timjan, fänkål, enbär, koriander och cayenne). Under lagringen tränger kryddigheten och örtigheten in i osten och ger en smakrik men nyanserad karaktär som balanserar ”getigheten” tillsammans med en liten beska. Konsistensen var fast men härligt krämig. En riktigt bra ost som jag hoppas får en plats i ostdisken.

Till osten blev det förstås en röd bordeaux; den sista flaskan 1999 Reserve de la Comtesse från Pauillac. Det är ett så kallat andravin från Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, ett slott klassat som 2iéme cru.

Från glaset kom en stor, djup doft av mörka bär, hallon, läder och piptobak. Där fanns också en distinkt karaktär som på en annan blogg beskrevs som ”sotig”. Jag förstod inte då vad som menades, men nu har jag hittat denna tydliga karaktär av fint, svart sot. Den kom tillbaka i smaken där den mörka, svarta karaktären dominerade på ett tilltalande sätt. Hela munkänslan var balanserad, lång och smakrik och med otroligt fina tanniner som även de gav en känsla av sammetslikt sot. Frukten var utvecklad med karaktär av svarta vinbär, hallon som stod fint mot läder, ek och sötlakrits.

Fantastiskt fint och njutbart vin med en tydlig och skolboksaktig karaktär av sitt ursprung. Jag förbannar min otålighet som gjort att jag druckit elva flaskor innan de nått denna fulländning. Jag är definitivt misslyckad som vinaffinateur.