De mest kända söta vinerna av ädelrötade druvor kommer från Sauternes i Bordeaux men idag finns det bra exempel från andra delar av världen. Ett av de mest lyckade exemplen är australiensiska Noble One Botrytis Semillon från firman De Bortoli. Framställd helt i tradition med förebilderna i Bordeaux räknas vinet idag som en av de moderna klassikerna. Kostar ungefär som en lite enklare sauternes men leverar en stor vinupplevelse. Finns några fåtal flaskor kvar på hyllorna men kan också beställas.

Medeldjup, briljant gyllengul färg. Stor, ganska komplex och fruktig doft av aprikos, honung, saffran, mimosa, mandelmassa, diskret vanilj och ett drag av piptobak. Söt, simmig, rik och fyllig med frisk, balanserande syra, och karaktär av aprikosmarmelad, persika, apelsinskal, vita russin och honung. Lång, balanserad eftersmak med mycket diskret fatstruktur och en citrussyra som klingar kvar.

Det är inte direkt någon statshemlighet att jag är en frankofil med förkärlek för de klassiska områdena. Men jag tvekar ändå inte att utropa en söt sydafrikan till självklar segrare mot en klen trotjänare.

Château Menota måste vara en av de mest långlivade vinerna på Systembolaget. Denna ”fattigmans sauternes” har alltid varit en pålitlig följeslagare till sommarens jordgubbar och ostbrickan. Vissa årgångar har varit nästintill lysande. Årgång 2008 i Sauternes var inget bra år och idet omgivande Graves, där Château Menota ligger, var det av allt att döma riktigt illa. Kvaliteten på detta vin är helt avhängigt på hur stora, generella angrepp av botrytis det blir eftersom man knappast har möjlighet till selektiv skörd. Uppenbarligen har ädelrötan varit minimal då vinet är tunt, trist, nästan orent och med en vass syra som bara knappt kompenseras av sötman på 88 gram per liter. Pinsamt dåligt.

Till nästan exakt samma pris får man 2010 Nederburg Noble Late Harvest som är ett ädelrötat vin från Sydafrika. Här hittar vi koncentration, simmighet, honung, aprikos, saffran, balans och fin friskhet i en lång eftersmak. Inte så komplext kanske, men imponerande och absolut njutbart med sin härliga sötma som väger in på 217 gram per liter, 2,5 gånger mer än i bordeauxen.

En promenadseger för det sydafrikanska vinet som dessutom har den sprillans nya ansvarsmärkningen. Stark köprekommendation!

Några av världens främsta söta viner har sitt ursprung i en osnygg röta. Ädelröta, pourriture noble, edelfäule, aszú och noble rot är alla olika namn på fenomenet Botrytis cinerea. Ett annat mindre känt och föga säljande namn är pourriture gris eller gråröta. Detta är namnet på samma angrepp när det är oönskat och/eller går överstyr och druvorna spricker. Men när ideala förhållanden infinner sig blir resultatet fantastiska, söta och komplexa viner.

Botrytis cinerea är en gråsvart, korthårig mögelsvamp som angriper druvan i fuktiga miljöer. För att Botrytis cinerea ska utvecklas till ädelröta krävs omväxlande fuktighet och torka – exempelvis fuktiga nätter eller morgondimma och varma soliga dagar. När detta sker får vi de typiska gråludna, skrumpna druvorna.
Svampen angriper endast fullständigt mogna druvor och då druvorna mognar något olika, till och med inom en klase, kommer angreppet utspritt över tid. Detta innebär att man måste skörda i flera omgångar och ofta endast mindre delar av varje klase åt gången.

Angreppet börjar med att svampen bryter ned druvans skyddande vaxhölje och tar sig med sitt mycel igenom druvans ”andningshål” (stomata) i sitt sökande efter näring och energi i form av druvans syror och socker. Detta medför att vatten avdunstar, druvan skrumpnar och socker, smakämnen samt kvarvarande syror koncentreras. Av druvan sockerarter föredrar botrytissvampen, liksom jästen som svara för alkoholjäsningen, glukos framför fruktos. Det innebär att sockret i det färdiga vinet nästan utslutande kommer att utgöras av fruktos. Det är viktigt därför att fruktos uppfattas som tre gånger sötare. Ädelsöta viner smakar därför intensivt sött utan att känas klistriga och tunga.

Genom de små hålen tränger också minimala mängder druvmust ut och ger näring till ättiksyrebakterier (acetobacter) som bildar ättikssyra och etylacetat. Detta ger en karaktäristisk, lite stickig ton av Salubrin eller ”medicinskåp”.

Det är ofta helt omöjligt att avgöra vilken druva ädelsöta viner är gjorda av. Det beror på att terpenerna under druvans skal, som ger varje druvsort sin speciella karaktär, bryts ned av svampen. Istället bildas ämnet sotolon som bland annat återfinns i lönnsirap, saké och finosherry och som ger en typisk ton av honung och ibland en svag förnimmelse av curry. Mängden sotolon i vanliga viner ligger under vad som kan uppfattas medan botrytiserade viner kan ha nivåer som är 20 gånger högre än dofttröskeln. Om sotolon även ligger bakom den mycket karaktäristiska doften av saffran ska jag låta vara osagt.

Även andra förändringar sker. Enzymet lackas bildas och bryter ned färgämnen i skalet. Därav att vi aldrig ser röda botrytisviner. De få gånger som man stöter på ädelsöta viner av blå druvor så är de gråaktiga i färgen. Nivåerna av glycerol ökar dramatiskt och därmed viskositeten, vinet blir simmigt och nästan oljigt i munnen.

Detta är bara några av de komplexa processer som sker i och på druvan vid botrytisangrepp och som i sin tur ger återverkningar vid vinmakning och lagring. För att få en uppfattning av vad resultatet kan bli rekommenderar jag att prova något av nedanstående viner.

• Château Fontebride från Sauternes
• Lenz Moser Trockenbeerenauslese från Österrike
• Noble One Botrytis Semillon från Australien