Det är faktiskt snart två år sedan jag skrev om det osannolika cava-fyndet Banda Azul. Det blev en otrolig respons. Då låg vinet i beställningssortimentet men idag finns det på hyllorna i snart sagt varje butik. Enligt uppgift från leverantören så var min bloggpost en av anledningarna till att vinet så snabbt kom in i sortimentet. Sånt är roligt att höra. Farhågan att priset skulle gå upp rejält kom förresten på skam. Efter två år ligger vinet på 79 kr och är utan konkurrens det mest prisvärda billiga bubblet i sortimentet.

Innan jag nu fortsätter så ska jag göra helt klart att jag inte fått någon ersättning för min bloggpost. Inte ens en flaska cava. Detsamma gäller för nedanstående text. Jag skriver aldrig på uppdrag eller mot ersättning.

Banda Azul har nu fått en uppföljare i form av Banda Rosa. Som namnet så subtilt antyder så är det en rosécava. Den är årgångsbetecknad (2018), veganvänlig, med minst 12 månader på jästfällningen och priset är precis lika lågt som för Banda Azul.

Hur smakar den då? Är den lika bra som sin vita föregångare? Mina förväntningar var inte jättehöga. Man vet ju av dyrköpt erfarenhet att uppföljaren sällan är bättre än originalet (undantaget Terminator 2 och andra säsongen av You kanske). Men här handlar det om en annan typ av vin – ett rosévin – och med enbart blå druvor (70% monastrell och 30% pinot noir) så blir karaktären en helt annan. Färgen är medeldjupt hallonrosa och doften stor och tydligt fruktig av hallon, jordgubbar, mariekex, lime och lite grand av den där lite brända tonen som man ibland hittar i cava. Där den vita cavan präglades av friskhet och elegans har vi här ett vin med stor fruktighet av mogna röda bär, persika och en fet, fyllig munkänsla från lagringen på jästfällningen och en liten citrusskalbeska i avslutningen. Vinet har några gram mer sötma än den vita (10 g) men är fortfarande torr men med en rik fruktighet. Men vinet är bra. För prislappen är det mycket bra!

Detta är en cava som funkar bra som ett sällskapsvin, gärna med lite salta tilltugg eller till lite krämiga, gräddiga rätter av fisk eller kyckling. Jag tänkte spontant på Flygande Jakob (jo jag älskar Flygande Jakob). Bra till smakrika tapas, pajer…ja jag vill faktiskt använda mig av det förhatliga uttrycket ”buffévin”. Tror också att de som gillar prosecco tar detta vin till sitt hjärta. Framförallt är det omöjligt att få denna kvalitet i prosecco till detta pris.

Lär dig mer om cava och andra viner i boken VIN – Vinets grunder som jag översatt.

Det här är ett vin jag tvekade att skriva om. 2015 Banda Azul Brut är nämligen en cava som är för billig. Alldeles för billig.

Jag stötte på vinet i ett av de många reklammejl om ”unika viner levererade i exklusiva trälådor” som ramlar in i min mejlbox. Det mesta slängs direkt men jag reagerade på varmärket. Banda Azul är ju en gammal klassisk riojaetikett och inte en cava. Jag mindes också ett intressant besök hos producenten Federico Paternina för länge sedan. Vinet kom dock inte från Rioja utan från Penedés och var årgångsbetecknat. Googlade lite utan att hitta några pålitliga omdömen eller mer detaljerad information. Trots det oroväckande låga priset på 69 kronor så beställde jag några flaskor.

Lätt skeptisk öppnade jag den första flaskan. Vinet var förvånansvärt ljust med en mycket fin, något utvecklad och lätt parfymerad doft av vita persikor, mjölkchoklad, brioche och marsipan. Smaken lätt, torr, frisk, nyanserat fruktig och elegant och inte alls så där rustik som billig cava kan vara. Riktigt, riktigt bra i en personlig stil och en karaktär som faktiskt fick mig att minnas de mousserande vinerna från Tasmanien. När jag berättade för Kära Hustrun som älskar cava vad vinet kostade utbrast hon spontant ”Va!? Varför dricker vi något annat? Köp hem massor!”. Öppnade en flaska redan dagen därpå eftersom jag tvivlade lite på min positiva upplevelse. Den var så bra som jag trodde.

Varför så billigt? En koll på nätet visar att normalpriset borde ligga runt hundralappen. Men Federico Paternina ingår i en mycket stor grupp av spanska vinerier och har tillsammans med den svenska importörsgruppen förmodligen bestämt sig för att prisa in sig på hyllorna från beställningssortimentet. Med ekonomiska muskler har man råd att ta förluster under en tid. Det är en osund prissättning men som konsument är det bara att tacka och ta emot. Jag kommer i alla fall att beställa lådvis av detta vin innan priset går upp eller kvaliteten går ner.

Bästa glaset som lyfter cavan till ytterligare höjder.

Till alla skeptiker: Jag har varken tagit emot vin eller annan ersättning från leverantören.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.