Sitter uppkrupen i ett soffhörn och ynkar mig i den obligatoriska höstförkylningen. Då är det kul att få lite uppskattning i form av en artikel Svenska Dagbladet som kanske sist av alla upptäckt trenden med retromat.
Ett helt uppslag ägnas åt grytor, smörgåstårtor och plankstek. Bloggen och mitt projekt med Carl Butlers Kokbok har fått massor med utrymme och särskilt nämns den ryska fiskrätten. Jättekul plus att jag fick anledning att för första gången i mitt liv köpa Svenska Dagbladet.
Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.
Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.
Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.
Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.
Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?
Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.
RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.
Originalrecept Flygande Jakob
Antal personer: 8
Ingredienser
3 färdiggrillade kycklingar
1 tsk italiensk salladskrydda
4–5 bananer
4,5 dl vispgrädde
2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
2 pkt bacon
1 dl salta jordnötter
Gör så här
Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
Gubbe som gillar ärlig mat och ärliga viner. Misstänker att det samma gäller mina åsikter om människor. Jag kan inte poängbedöma mina medmänniskor, lika lite anser jag att det finns möjlighet att sätta siffror på viner. Däremot har jag en ganska klar uppfattning om vem och vad jag gillar respektive ogillar. Som tur är har jag ganska lätt för att ändra mig.
Arbetar med dryck och smaker professionellt som utbildare. Strävar ständigt efter att lära mig mer. Hur mycket som fastnar är en annan sak.
Kontakta mig på anders @ gustibus.se
Vinet & Glaset – Verktyg för livets goda
Perfekt present -”Ring för champagne”
KLassiska kartor över Bourgogne!
Wine Tower – när dekantering blir en show!
AROMASTER – största samlingen av vin- & spritaromer
Senaste kommentarer