Det är ju inte alltid man känner sig så ambitiös att man vill göra nachogratängen till fredagsmyset från grunden. För den sakens skull behöver man ju inte hänfalla till att köpa tackokryddmixen portionsförpackad i påse.

Det blir roligare och stunsigare i smaken om man gör den själv. Hur lätt som helst och lätt att justera efter sin egen smak och så slipper man alla tillsatser. Gillar du hetta tar du mer chiliflakes eller om du är en mes så utesluter du dem. Addera mer spiskummin om du gillar smaken eller dra i en matsked mörkt kakaopulver om du vill ha mer mustighet. Majsstärkelsen är där för att binda vätska och ge det hela lite bättre konsistens. Kryddmixen kan du förstås använda till chili con carne eller i princip vad som helst som du vill ge lite texmex-stuk.

• 3 msk chilipulver
• 2 msk spiskummin
• 1 msk milt paprikapulver
• 1 msk grovmalen svartpeppar från kvarn
• 1 msk oregano
• 1 msk salt
• 1 msk råsocker
• 1 msk majsstärkelse (typ maizena)
• 1 tsk red hot chili flakes
• 2 tsk korianderblad
• 2 tsk lökpulver
• 1 tsk vitlökspulver (om man vill)

Blanda samman och förvara i burk med tättslutande lock. Räcker till ungefär tre fredagsmys. Till 500 g färs är det lagom med 4 msk av blandningen. Fräs färsen, strö över kryddblandningen och häll över 1,5 dl vatten. Låt puttra 5 minuter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tisdagens första besök var Bodegas el Coto. För en vintönt är det kanske det minst sexiga man kan föreställa sig men för den genomsnittliga svenska vinkonsumenten är det en pålitlig leverantör av vin både på kvarterskrogen och på systemet.

Det handlar om en gigant vars anläggning täcker tio hektar, producerar omkring 18 miljoner buteljer från 750 hektar odlingar och hanterar 70 000 ekfat i sina lager. Enorma siffror. Till det kan vi lägga att det är det enskilt största riojamärket i Sverige sedan många år och huserar i lågprissegmentet. Inte så konstigt att vinet blivit något man driver med i vinkretsar. Lite orättvist ska det visa sig eftersom man inte gör något rött vin under kvaliteten crianza (minst 12 månader på fat). Man har också anställt en ny vinmakare, Pedro Aibar, som börjat styra om stilen något.

Besöket blev minst sagt en positiv överraskning. Ett engagerat mottagande där vi från fat fick prova viner från de tre underregionerna Baja, Alta och Alavesa som ingår i en klassisk rioja. Vi fick också testa hela produktutbudet från aktuella buteljeringar och jämföra med tankprover. Av den storsäljande crianzan gjordes en mycket intressant jämförelse mellan årgången 2007, som nu säljs i Sverige, och samtliga årgångar fram till årets skörd.

Hur smakade då vinerna? Ja det vita vinet och rosén var inget att skriva hem om. Enkla, friska och korrekta och helt adekvata till prislappen. När det kommer till 2007 El Coto Crianza som är storsäljaren på Systembolaget så är dess popularitet helt uppenbar. Här finns en fin röd fruktighet i doften tillsammans med örter, lite kryddighet och vanilj. Smaken är mjuk, medelfyllig med en lite sötaktig fruktighet och frisk syra. Mycket publikt, välgjort och med en helt ok balans för den rimliga pengen. Gillar man denna så kommer årgång 2008 som kommer att släppas under januari att överraska positivt. Här finns samma grundkaraktärer men med mer frukt, fräschör och smakintensitet och lite mer struktur som kommer stå upp bättre mot olika typer av mat. Helt klart ett mycket bra vin för vad man betalar.

2001 Coto de Imaz Reserva kallades av någon för ”det officiella fredagsmysvinet”. Det är lätt att förstå varför. För knappa hundralappen får man ett vin som lagrats i ett decennium och har en mogen och ganska komplex doft av läder, anis, vanilj och söta kryddor, lakrits och lite torkad frukt. Smaken är ganska fyllig, mjukt avrundad och med smaker som speglar doften och en eftersmak med bra längd och mjuk struktur.

Ett riktigt bra och intressant besök, men så blir det ju ofta när förväntningarna är lågt ställda.

Besöket därefter var också mycket trevligt. Hos Viñas Salceda togs vi direkt ut bland vinrankorna för vårt första vingårdsbesök. Mycket sympatiskt mottagande men inte jättespännande viner. Bäst var deras 2001 Conde de Salceda Gran Reserva på magnum. Den satt som en smäck till den fantastiska tapaslunchen som levererades från michelinkrogen Borgia i Viana i Navarra. En riktig fest!

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Idag har det varit 20-årskalas med en obligatorisk nachogratäng.

För att slippa hån och spe från matnördar och foodisar för denna svennebananrätt så gjorde jag det mesta från grunden. Det blev en riktigt bra tacosås, matiga och smakrika refried beans och en riktigt stunsig guacamole.

Tacosås: Grovhacka 1 gul lök. Dela 2 stycken röda eller gröna pepparfrukter och rensa ur allt det vita och kärnorna. Fräs lök och chili i lite olivolja tills löken mjuknar. Slå på 2 burkar krossade tomater. Snåla inte på kvaliteten – köp Mutti. Smaksätt med 4 tsk vinäger, 2 tsk socker och 1 tsk salt.  Låt sjuda långsamt och länge tills du har en ganska fast sås. Smaksätt med finhackade, inlagda jalapeños efter smak.

Refried beans: Blötlägg 500 g pintobönor (eller vanliga öländska bruna bönor) i rikligt med vatten över natten. Häll av blötläggningsvattnet, slå på nytt vatten, en näve salt och koka ungefär 90 minuter. Spara lite av kokvattnet till senare. Skala och hacka 2 gula lökar som du fräser försiktigt i olja, men allra helst i ister, ankfett eller baconfett. När löken är mjuk slänger du i finhackad vitlök som får fräsa några sekunder. Med en rejäl träslev öser du sedan i bönor som får fräsa med och som du efter hand mosar med sleven. Häll på ytterligare en slev bönor och upprepa proceduren. Den successiva tillagningen gör att stärkelsen i bönorna delvis karamelliseras och ger en karaktäristisk smak. Addera nu kokvatten så du får en ganska lös konsistens, bönpastan stelnar nämligen efter hand. Smaksätt slutligen med salt (krävs ganska mycket) och eventuellt chilipulver.

Guacamole: Finhacka en halv gul lök. Skålla, skala, kärna ur  och finhacka 2 tomater. Hacka en näve färsk koriander. Klyv, kärna ur och gröp ur 3 mogna avocado. Mosa samman med en gaffel och smaksätt med 1 tsk salt och saften från 2 limefrukter.

Färsen: Fräs 1 kilo nötfärs. Smaksätt med 2 tsk salt, 2 msk spiskummin, 1 msk paprikapulver, 2 msk chilipulver och 1 msk oregano. Späd med lite vatten och fräs ihop. Smaka av och  öka på hetan med exempelvis tabasco efter smak.

Slutligen nachogratängen: I en braspanna lägger du ett bakplåtspapper och sprider ut cirka 250 g nachochips. Sprid ut färsen, därefter tacosåsen, klicka ut bönpastan, toppa med skivade tomater och finhackade inlagda jalapeños och sist tokmycket grovriven ost. Kör i ugnen på 225° tills osten får fin färg. Servera med sallad och guacamolen.

Corona Extra med lime och en fatlagrad tequila är valfria men livsförhöjande tillbehör.

Det här måste vara den perfekta smårätten för fredagsmyset. Man kan fylla den med de smaker som passar och dessutom kan veckans rester blandas ner. Funkar som en liten förrätt också. Inget recept. Inga mått. Bara en enkel idé.

Förutsättningen för ”muffinspajen” är stora muffinsformar i metall, gärna teflonbelagda. Smöra formen rikligt. Skär kanterna av stora skivor formfranska. Tryck ner skivorna i formarna så de fastnar i smöret och täcker insidan. Skivornas hörn kommer att stå upp som små toppar på en krona. Gör en smet av ägg och riven ost av valfri sort (jag använde fulmozzarella och parmesan idag) och blanda i en massa hackade godsaker; oliver, soltorkade tomater, skinka, salami, tonfisk, lök osv. Krydda och smaksätt som du vill.  Avsluta med något garnityr, som en tomatskiva, och ost. Idag toppade jag med gyllenbruna smörstekta champinjoner och täckte med lagrad prästost. Grädda i ugn på 200° i 20-30 minuter eller tills fyllningen stannat och osten fått snygg solbränna. Servera med en god sallad.

Gillar du tacos kryddar du och smaksätter med det. Gör en spansk variant med serranoskinka, manchegoost och oliver. Räkor och dill. Låt var och en smaksätta som de vill. Låt ungarna gå loss. Bara fantasin sätter gränser.

Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.

Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.

Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.

Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.

Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?

Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.

Edit: Testa gärna Carl Butlers Currykyckling med tomatchutney som jag misstänker stått som inspiration till Flygande Jakob.

RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.

Originalrecept Flygande Jakob

Antal personer: 8

Ingredienser

• 3 färdiggrillade kycklingar
• 1 tsk italiensk salladskrydda
• 4–5 bananer
• 4,5 dl vispgrädde
• 2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
• 2 pkt bacon
• 1 dl salta jordnötter

Gör så här

1. Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
2. Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
3. Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
4. Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
5. Servera med naturell grönsallad och kokt ris.

http://intressant.se/intressant