Pesquera är en spansk klassiker av rang! Det var med detta vin som Alejandro Fernandez på 1970-talet kan sägas ha startat Ribera del Dueros moderna historia. Jag har haft förmånen att få besöka området ett flertal gånger och Alejandro Fernandez två gånger, senast för tre år sedan, och både mannen och området går från klarhet till klarhet. Det finns enligt min åsikt inget annat område som visar upp en sådan hög och jämn kvalitet och samtidigt en så tydlig ursprungstypicitet.

2007 Pesquera Tinto Reserva som släpptes i en liten volym på Systembolaget nu i maj är ett rent fynd! Med lite tur fylls det på med fler buteljer. Passa på då för här är ett vin som är ren och skär njutning. Snygg balans mellan mogen, mörk och rik frukt, frisk rödfräsch bärighet, mjukt polerade och täta frukttanniner och nyanserad fatkaraktär. Här finns även en antydan till mognad bakom kryddighet och apelsintoner och smaken är lång, komplex, len och fokuserad. Kära hustrun gick totalt i spinn och jag fick ransonera ut vinet i småportioner för att hon inte bara skulle suga i sig allt på en gång. ”Kostar det 249 kronor!? Det är ju billigt!” utbrast hon mellan klunkarna och det är väl en köprekommendation om något.

Det är kul när man hittar viner under 100-lappen som på samma gång är charmigt lättdruckna samtidigt som de erbjuder karaktär och lite komplexitet. 2010 Château Pech-Latt från Corbiéres i södra Frankrike är just ett sådant vin. En typisk mix av druvorna carignan, grenache, syrah och mourvèdre som dessutom odlats ekologiskt. Det kommer mycket ekologiska viner från denna del av Frankrike och har gjort så i många år. Dessutom är min erfarenhet att kvaliteten på vinerna genomgående är mycket bra.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor, fruktig, nästan syltig doft av mörka bär med rökigt, sotiga inslag och toner av lakrits av lakrits och viol. Det finns också ett inslag som är lite ”funky” och som ger doften en viss komplexitet. Medelfyllig, mycket fruktig smak med mycket frisk, fin syra, bra stadga i de mjukt mogna tanninerna, massor med mörk, tuggig frukt, lakrits och salmiak, liten fatstruktur. Bra längd och balans trots sin ungdom. Bra potential för de kommande åren.

Detta är så pinsamt och fantasilöst! Skrev nedanstående inlägg och var så nöjd över att ha hittat detta trevliga italienska vin. När jag var klar började jag fundera om jag kanske inte provat det tidigare. Jodå. Jag hade till och med bloggat om det. För två år sedan. Samma årgång. Samma fåniga rubrik. Samma oinspirerade upplägg. Jag tror jag har bloggat för länge och för mycket.

De få som inte hoppar över mina bloggposter om vin (jo jag vet från statistiken att de flesta av er mest kollar recepten) har kanske noterat att italienska viner inte står högst på agendan. Visst ser jag och förstår storheten i barolo, barbaresco, chianti classico, vino nobile de montepulciano och så vidare. Men de talar sällan till mig på det känslomässiga planet: Med andra ord så är det inte så ofta jag ”går igång” på italienare. Därför är det kul när man hittar ett vin som bara hoppar rakt fram och blir en kompis direkt.

2007 Barbera d’Asti Superiore d’Annona  kommer från Piemonte i nordvästra Italien och är som namnet anger gjort av druvan barbera närmare bestämt från Asti. Viner av denna druva brukar bli lite lättare, mjukare och enklare än de mer kända vinerna av nebbiolo. I detta vin kombineras dock livfull fruktighet med bra fyllighet och en härlig struktur. Vinet har redan lite ålder men kan säkert utvecklas på ett trevligt sätt ett par år till. Man blir sugen på en riktigt mustig ragú bolognese och vill dricka ett och kanske två glas till. Bättre betyg kan väl ett vin inte få?

Ganska djup röd färg. Stor, något utvecklad och generös doft av mörka körsbär, tryffel, tjära, kryddighet, tobak, liten ton av vanilj och russin. Medelfyllig, massor av tuggig och nästan köttig, mörkbärig frukt, aptitretande syra, fint strukturerade fat- och frukttanniner, läder, tobak, sötlakrits och lite gröna örtiga inslag i den långa, balanserade eftersmaken. Mumsigt!

*Jag jag vet att rubriken är mer än lovligt fånig, men vad gör man inte för att få en anledning att länka till Beach Boys.

Provade ett gäng portugiser idag varav några stycken kan rekommenderas.

Först ut är vita, ekologiska 2009 Quinta do Ameal av druvan louriero. Vinet kommer från Vinho Verde i norra Portugal men har inga likheter med de pärlande billiga viner som många tänker på när området kommer på tal. Här har vi ett vin av hög kvalitet och med uttalad karaktär. I glaset kombineras gula och gröna äpplen med mogen citrus, liten örtighet och en lätt rökig mineralitet. Men det är i munnen som man märker den extremt fint fokuserade, mogna frukten och den mycket fina, höga och slanka syrorna. Lång, välbalanserad eftersmak med tydligt mineralgrepp. Mycket läckert, som en riktigt bra chablis!

Jag trodde det var omöjligt att hitta ett bra och personligt vin under sjuttio kronor. Tji fick jag för här kommer 2009 Dão Casal Mor Reserva för bara 56 kronor! Det är en röd portugis i den lite äldre stilen med en kryddig, lätt utvecklad, rödfruktig och lite intressant doft. Smaken är långt ifrån den publikt fruktiga, moderna och saftiga stilen. Här är det istället lite torkad frukt, friska syror och lite avrundade tanniner. Enkelt, lite egensinnigt men med bondsk charm. Ett vin som gjort för stora fester där man ställer fram en mustig gryta, bröd att bryta och dricker vin i stora klunkar ur duralexglas.

Provade åter Periquita Reserva som jag testade och sågade för några år sedan. Då var det årgång 2005 men ett hopp till 2008 gjorde inte saken bättre. Spretig, gles, syltig frukt och en påklistrad vanilin-ek.Trist att en sådan storsäljare inte kan hålla en högre nivå. Men från samma område, samma årgång och till samma pris får man istället 2008 Meia Pipa. Mer stuns i frukten, lite kryddighet, bra friskhet och strävhet. På det hela taget mer fokus och ett mycket bättre köp!

Det här är vinet jag skulle ha haft till min timpano.

2005 Copertino Rosso kommer från den syditalienska regionen Apulien och en riktig trotjänare på Systembolaget. Det är ett sån’t där lättdrucket, rödbärigt, kryddigt vin som är som gjort till mastiga pastarätter och pizza. Mjukt med lite mognadstoner som läder, tobak, torkad frukt och en härligt salivframkallande syra som gör att både mat och vin slinker ner lätt. I Italien på en trattoria hade man säkert fått det serverat i små, tjocka och lite repiga duralexglas. Dessutom är det så där billigt (69 kronor) som ett bordsvin ska vara och enkelt, charmigt, okomplicerat och bara…gott.

I januari kommer spar- och ekonomitipsen lika tätt som räkningarna. Den vinskribent är inte av kvinna född som inte tipsar om billiga viner denna månad. Bloggkollegan Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad är inget undantag.

Han tipsar om ett gäng röda viner under 100-lappen och hans omdömen brukar vara vettiga. Eftersom jag ramlade över ett par nyheter i budgetklassen när jag kikade in på Systembolaget så kompletterar jag med ett par vita.

De två vinerna jag hittat ligger och skvalpar runt 70 kronor. I det här prissegmentet brukar det inte vara så mycket att hämta.Dessa två är visserligen enkla men rena, ärliga, välgjorda och okonstlade. Två mycket bra exempel på att Frankrike kan leverera bra vin till liten peng.

Först ut är en enkel muscadet från den norra, franska atlantkusten. Jag brukar inte rekommendera viner härifrån såvida de inte har tillägget sur lie vilket innebär en viss tid på jästfällningen som ger mer fyllighet och komplexitet. Även om det inte framgår av etiketten så kan man ana den typiska jästigheten i alla fall. Perfekt, uppfriskande aperitif och skaldjursvin.

2010 Le Petit Clos Muscadet har en ren, frisk, medelstor doft med lite jästighet och mycket tydliga karaktär av gula och gröna äpplen (granny smith). Lätt, torr, mycket frisk med bra fruktighet, drag av gröna äpplen, bra längd med liten fetma och uppstramande mineralitet. 

Det andra vinet är en vit bourgogne från Mâcon-Village.Här pratar vi om chardonnay och lite mer fruktighet. Rakt, enkelt och användbart vin. Kanon att ha hemma på lut i kylen till middagen mitt i veckan.

 2010 Mâcon-Villages L’Aurore Chardonnay har en ren, ganska liten, fruktig doft av honungsmelon, mogna, gula äpplen och en liten smörig ton. Torr, lätt till medelfyllig, fin fruktighet, mycket frisk med citrustoner, gula äpplen och en liten oljighet. Bra längd med lite stramt avslut och aptitretande bitterhet.

Helt nyligen släpptes 1982 Don PX Gran Reserva på Systembolaget. En intensivt sött och komplex liten rackare med snart tre decennier på nacken och till ett fyndpris.

Jag skrev om vinet redan i slutet av april och har haft en öppnad tredjedels halvflaska stående i skafferiet sedan dess. Jag brukar hävda att dessa oxiderade viner håller i månader efter öppnandet. Nu infann sig ett gyllene tillfälle att prova påståendet. Hade den lilla skvätten klarat ett halvår i rumstemperatur? Jodå. Förutom ett litet inslag av lite flyktiga syror så var vinet mer eller mindre intakt och levererade nästan lika bra som vinet i den nyöppnade buteljen.

Det finns en hel del flaskor kvar spridda över landet. Se till att du får tag i en flaska. Smakbeskrivningen är från i våras men är giltig även idag…och förmodligen många år framöver.

Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Det bergiga området Jura som ligger vid gränsen mot Schweiz har visat sig vara en verklig skattkista med personliga och karaktärsfulla viner. Här framställs bland annat viner som påminner om sherry och jag har tidigare tipsat om ett mycket bra mousserande härifrån. De röda och vita kan påminna om vinerna från närliggande Bourgogne. Så är exempelvis fallet med denna chardonnay från Domaine Rolet.

2007 Arbois Chardonnay är något så ovanligt som ett vin för strax över hundralappen som levererar komplexitet, karaktär och ren och skär njutning som man oftast måste betala det mångdubbla för. Missa inte detta vin!

Stor komplex doft av hasselnötter, brioche, brynt smör, mandelmassa, diskret vanilj, gul mogen frukt, rostade toner och lätt rökig mineral. Torrt, medelfylligt och smakrikt vin med slank frukt, gula äpplen, citrus, clementin, lätt rostad och väl integrerad ek, nötter och läskande syra. Lång, elegant, balanserad eftersmak med stramt mineralrikt avslut.

Jag är ganska svag för vinerna från sydvästra Frankrike. De där lite udda, säregna och nästan okända små områdena som ligger lite i skuggan av superkändisen Bordeaux. Här finns lokala druvsorter med mycket karaktär och vinstilar som går mot strömmen.

Ett av de områden som stigit fram lite på senare år är Cahors med sina mörkt blåröda viner, stora fyllighet och tuffa tanniner. De har fått hjälp på traven från lite oväntat håll. Vinerna görs nämligen av druvan malbec som vunnit popularitet med vinerna från Argentina. Själv är jag inte så förtjust i de sydamerikanska varianterna, däremot kan vinerna från Cahors visa upp lite mer komplexitet.

2009 Reserve du Vieux Noir har jag provat tidigare årgångar av och tyckte den varit riktigt trevlig till prislappen 80 kronor. När jag nu köpte den till en provning noterade jag att den sänkts till 69 kronor! Letar man ett riktigt fruktigt vin med karaktär av mogna, mörka bär, björnbär och lakrtis och med rika, men mjuka tanniner och friska syror som bjuder motstånd så är det här ett fynd. Kraft, balans, hyfsad längd och personlighet till en pytteliten prislapp. Ett riktigt bra grillvin om man vill undvika marmeladfällan.

Det brukar inte vara lätt att hitta bra chianti till vardagspris (under 100 kr). När så 2007 Gratena Chianti dyker upp för futtiga 79 kronor med några år på flaska och dessutom ekologiskt odlat så blir jag lite skeptisk. Men lovorden från vinskribenter i press och bloggare, bland annat pålitliga Alf Tumble och Magnus Eriksson, fick mig att i alla fall prova. Sund skepsis är nyttig, men ibland får man vika sig. Det här var bra.

Ganska stor, något eldig doft av mörka körsbär, gröna, örtiga inslag, körbärs- och aprikoskärnor, lite bränd ton och en släng av kaffe. Medelfyllig, mycket frisk smak av körsbär, röda vinbär, örtighet, ceder och med rejäl ryggrad av fina tanniner. Ganska lång, lite torr eftersmak med en matvänlig bitterhet. Personligt och inte det minsta inställsamt.