När jag för ett par år sedan hittade de där ”syltburkarna” som ett tag var så populära att servera drinkar ur i sortimetet hos Bo Ohlsson i Tomelilla, ja då visste jag att hajpen definitivt var över. Nu är de till och med osäljbara på loppisar.

Lite samma sak är det med 2015 Askaneli Rkatsiteli Qvevri. För dig som inte provat georgiskt/amfora/rkatseli/”naturvin”/orange så är det verkligen ett fynd! Fem rutor att kryssa i ett och samma vin. Det är drinksyltburken i vinform. En nyligen hajpad och marginell vinstil (eller flera) nu i ganska stor volym till lågt pris som till och med finns på det lokala Systembolaget i Simrishamn.

Det är inget dåligt vin heller. Rent och oklanderligt med en hel del karaktär. Medeldjup färg någonstans mellan orange och bärnsten. Stor doft med viss komplexitet av apelsinmarmelad, nötter, cider, honung och lätt oxiderad ton. Smaken är definitivt annorlunda med distinkt aprikoskaraktär, läskande syra och en känsla av att man har blandat kallt te med någon torr fruktjuice. Ganska lång smak med ett uppfriskande avslut. Inte tokigt alls till hårdostar och kallskuret.

Känslan är som när Lordi vann Eurovision Song Contest med Hard Rock Halleluja 2006. I sammanhanget nytt, annorlunda och nästan lite kittlande, men ingen utom de mer frikyrkliga blev väl egentligen upprörda. Ja jag vet att båda mina referenser är dammiga. MEN HEJ! Jag fyllde faktiskt 57 igår! Ge mig lite utrymme här!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit två dagar med spännande vinutflykter i Skåne. Igår var det Kullahalvön och svenska viner och idag vinfestival med ”naturviner” på Daniel Berlins Krog på Österlen.

Det blev en jättetrevlig tillställning trots regn och rusk. Ett trettiotal vinproducenter presenterade intressanta viner i ett stort partytält i trädgården, Maja Gullstrand med orkester spelade, god mat levererades ut från grillen och grönskan bäddade in det hela. Skön stämning och en härlig utflykt.

Fler vinmässor borde tänka på atmosfär, stämning, miljö och kanske framför allt maten. Det är märkligt att man på de internationella vinmässorna nästan ser maten som ett nödvändigt ont.

Hoppas att detta blir ett återkommande arrangemang. När får vi se något liknande med de svenska och skånska vinproducenterna?

Foto: David Cenzer

Missa inte möjligheten att bekanta er med trenden ”naturvin” ute i natursköna Österlen. Den 8:e juni mellan 14.00 och 19.00 kan du träffa ett trettiotal vinbönder från Frankrike, Spanien och Italien och prova deras viner på Daniel Berlin Krog i Skåne Tranås. I det gröna provas vin och äts god mat från grillen till tonerna från Maja Gullstrand och hennes orkester.

Skiner solen kan det här bli en dag att minnas länge. Regnar det blir det nog kul ändå.

Inträde och vinprovning kostar 250 kronor och mat från grillen 120 kronor. Kostnadsfri buss avgår från Malmö kl 13.00 och tillbaka vid 19.00. Anmäl ert intresse samt om ni vill hänga med Malmöbussen via Daniel Berlin Krogs onlinebokning eller på info@danielberlin.se. Kolla också Facebook

Festivalen arrangeras av Daniel Berlin Krog, Rosforth & Rosforth & Vin & Natur. För frågor om vinfestivalen kontakta Emil Broomé, emil@vinnatur.se

Deltagande producenter:

Château de Passavant (Francois David)

Domaine Olivier Cousin

Domaine Toby Bainbridge

Domaine de Mirebeau (Bruno Rochard)

Domaine Richard Leroy (Sophie & Richard Leroy)

Château Tour Grise (Françoise & Philippe Gourdon)

Manoir de la Tête Rouge (Guillaume Reynouard),

Domaine Noella Morantin (Noella Morantin)

Domaine Philippe Tessier (Gisèle D’Orléans)

Domaine des Maisons Brûlées (Béatrice & Michel Augé)

Domaine Sébastien Riffault (Sébastien Riffault)

Domaine Marc Tempé (Marc Tempé)

Domaine Alice & Olivier De Moor

Château de Béru

Domaine Montanet-Thoden (Jean Montanet)

Domaine de la Cadette (Jean Montanet)

Domaine Emmanuel Giboulot (Emmanuel Giboulot)

Domaine Renaud Boyer (Renaud Boyer)

Mas Zenitude (Erik Gabrielson)

Domaine des Côtes de la Molière (Isabelle & Bruno Perraud)

Domaine du Perron (François Grinand)

Domaine Jean David (Jean David)

Château de Roquefort (Raimond de Villeneuve)

Domaine Henri Milan (Théophile Milan)

Le temp des cerises (Axel Prüfer)

Domaine Remi Poujol (Remi Poujol)

La Sorga (Anthony Tortul)

Escoda-Sanahuja (Joan Ramón)

Mendall (Laureano Serres Montagut)

Bera Vittorio e Figli (Alessandra Bera)

Cascina degli Ulivi (Sonia Toretta)

Pàcina (Giovanna & Stèfano Tiezzi Borsa)

Efter genomgången av ”naturvinslådan” från Noma kände jag att jag var tvungen att ge mig i kast med några av vinerna ur Systembolagets lansering av ”naturviner”.

Jag satsade på en beaujolais från Jean Foillard och en dolcetto som blivit uppskriven av flera vinskribenter. Trots att jag är en stor älskare av beaujolais har jag missat denna omskrivna, och av många hissade, producent. Tyvärr levde inte vinet upp till förväntningarna speciellt inte med hänsyn till priset på 250 kr. Jag saknade den charmernade och livliga bärigheten och frukten samt den omedelbara drickbarhet som jag förknippar med beaujolais. Men jag ska ge producenten en chans till och testa den enklare varianten som släpptes samtidigt.

Dolcetto brukar beskrivas som ”Italiens beaujolais” och här fanns just det jag saknade i det föregående vinet. Massor med generös frukt men också en imponerande struktur inbakad i generositeten. Ett riktigt bra och njutbart vin med lagringspotential. Dessutom mycket förmånligt prissatt.

2010 Morgon Côte du Py (Jean Foillard). Ljus, blåröd färg. Medelstor doft av syltiga skogsbär, gröna örter och ett stick av grisurin. Det låter inte trevligt men ger vinet en spännande komplex dimension till det bäriga. Lätt kropp, få men gröna och lite kärva tanniner, mycket frisk syra, en ekstruktur som ännu inte är integrerad , en snabbt avklingande bärig frukt, toner av anis och en påtaglig och lite oren beska i eftersmaken. Ung, lite kort och något outvecklad smak. Svårt att sia om utvecklingen på detta vin men gissningsvis kommer det att bli mer harmoniskt med ett par år i flaskan.

 2010 Dolcetto di Dogliani (Cascina Corte) . Djup, nästan purpurfärgad. Medelstor, lite outvecklad men mycket fruktig doft av björnbär, hallon, solmogna jordgubbar, lagerblad, örter, sötlakrits och ett tydligt inslag av vitpeppar. Fyllig, massor av ”tuggig” mörk frukt, tuffa tanniner som är inbäddade i bärigheten och en påtaglig rökig ton och karaktär av lakrits och salmiak. Välstrukturerat, lång eftersmak men ännu outvecklat. Händer nog en hel del inom det kommande året.

Det känns onödigt att påpeka men: Jag har inget emot viner som odlas utan gifter och konstgödsel (vem har det?) och älskar små traditionella och/eller egensinniga vinproducenter och tycker att idealet är att viner görs av förstklassig druvråvara så att man inte behöver justera musten. Däremot anser jag att den till intet förpliktigande termen ”naturvin” (vin naturel/vin nature/natural wine/artisinal wine/real wine etc) är vilseledande och skapar onödiga motsättningar i vinvärlden. Den tar fokus från den verkliga frågan som handlar om hållbar produktion av viner av god kvalitet och framför allt spridandet av bra vinkultur till fler människor.

Men debatten och vinerna är här så det är bara att delta i diskussionen och provningarna.

Släppet av ”naturviner” på Systembolaget den 2:e april är ju mer eller mindre redan sågat av de flesta vinskribenter (Kronstam, Grehn, Larsson,)  så jag känner mig inte så sugen att testa. Förmodligen kommer jag ändå att köpa på mig en och annan flaska för att kolla läget. Däremot blev jag väldigt intresserad när Winefinder, kända för att leverera viner av hög kvalitet, häromveckan erbjöd ”Naturvinsskola Noma” – en blandad låda om sex viner utvalda och presenterade av Nomas sommelier Pontus Elofsson.

Med paketet följer en ”Introduktion till naturviner” (PDF) som innehåller en del intressanta tankegångar men också förväntad rappakalja. Till att börja med får man kastat i ansiktet att

”Vin nature är om inte annat kompromisslös vinlycka ämnad för omedelbar njutning snarare än knastertorra analyser. Så var det sagt!”

Jaha. Så om man analyserar vinerna så är det fel och om man inte upplever ”vinlyckan” så förstår man inte dessa viner? Det är ju faktiskt en ganska smart brasklapp. Värre är dock nedanstående citat:

”…har vin nature den stora fördelen med sig att kroppens metabolism har lättare att omsätta dessa viner med anledning av att de är fria från nästan alla de tillsatsämnen som normalt finns i de flesta andra viner som inte tillhör vin nature – EU-reglerna tillåter talande nog 340 olika tillsatsämnen i vin. Kroppen behöver därför inte brottas med allt möjligt annat utan kan direkt koncentrera sig på att ta hand om vinets innehåll av alkohol. Inte minst upplevs detta positivt dagen efter genom att kroppen inte är lika tung och huvudet inte bankar lika mycket – eller inte alls.”

Jag trodde faktiskt att man släppt det uppenbart felaktiga och lögnaktiga påståendet att man inte blir bakfull av ”naturvin”. Om tillsatserna, som nästan alla är beredningsmedel och inte återfinns i vinet, har jag skrivit tidigare.

Hur var då vinerna i lådan? Som utlovades i presentationen av vinerna så var de inte oxiderade och saknade ättiksstick som så många ”naturviner” brukar ha. Med något undantag så saknade vinerna grumlighet. Att viner inte är defekta är ju annars ett outtalat grundkrav. Ett vin var bra (Macôn-Village) och två var charmigt enkla och skrek efter mat. De övriga var inte njutbara och något riktigt obehagligt. Viner utan längd med smaken längst fram i munnen, ofokuserade och nästan alla med tydliga orenheter och bitterhet. Med tanke på att snittpriset per butelj blev 260 kronor så är det inte bra, minst sagt.

Här är provningsanteckningarna. Tilläggas ska att efter att jag testat vinerna så kollade jag upp den biodynamiska kalendern. Vinerna provades under bästa tänkbara förhållanden under frukt- och blomdagar. 😉

NV Cuvee Rouge aux Levres / Vin de France (Toby Bainbridge). Ett vin från Loire av den lite ovanligare druvan grolleau noir. Vinet är kolsyrejäst, en metod som är vanlig i Beaujolais. Ganska ljus röd färg med blå ton. Ren, medelstor, enkel, saftig doft av röda bär. Lätt, bärigt saftig, mjuk smak, ganska låg syra och mycket röda skogsbär. Ligger långt fram i munnen, lite ofokuserad och saknar längd. Lite fadd eftersmak med en umamikänsla som ofta följer med kolsyrejäsning. Känslan av osötad sommarsaft. Serverad sval på en picknick förargar det ingen men på det hela taget ointressant.

2007 ”Les Paradetes” / Conca de Barbera, Spanien (Escoda-Sanahuja) . Ett vin av garnacha 70%, cariñena 20% och xumoll tinto 10%. I presentationen beskrivs vinet inte mindre än två  gånger som ”rent” torts sina uppenbara renheter. Det ska uppenbarligen nå sin fulla potential  om 20-25 år, bra gissning eftersom detta uppenbarligen bara är den fjärde årgången. Medeldjup blåröd ton. Doften är inledningsvis intressant med nästan ”funky” ton som påminner om den gamla skolan av spanska röda viner. Därefter karaktär av örtte och en tydligt rökig, nästan dammig mineralkaraktär. Medelfyllig smak med lite kärva tanniner som sätter sig bakom tänderna, liten bärig fruktighet av svarta vinbär och vildhallon samt lite vassa ofokuserade syror. Eftersmaken är kort, ofokuserad och med en tydlig besk orenhet. Ett vin som gjort för sura uppstötningar.

2009 Monferrato Dolcetto ”Bricco della Serra” / Piemonte, Italien (Bera Vittorio e Figli). Vinet kommer från en pytteliten egendom om 0,8 hektar. Jäst och lagrat på cementtankar. Lagringspotential på 20 år? Tillåt mig tvivla. Medeldjup röd färg. Stor, härlig, inbjudande doft av kryddpeppar, timjan, oregano, långkok, kött, rejäla nävar med mogna mörka bär och ett ”sotigt” inslag. WOW! Tyvärr är smaken en sorglig besvikelse där den förskräckt ligger och kurar längst fram i munnen och bara släpper iväg lite kärva tanniner, ogina syror och en oren beska längre bak i gommen. Åh vad jag önskade att smaken hade levt upp till doften.

2009 Macon-Village ”Quintaine” 2009 / Bourgogne, Frankrike (Guillemot-Michel). En vit bourgogne av druvan chardonnay och enbart lagrad på rostfria tankar. men på sin jästfällning.  Medeldjup gul färg. Medelstor, ren, gulfruktig och aningens smörig doft med tydlig mineralitet. Medelfyllig och torr smak med fina, friska syror, bra frukt med karaktär av omogen ananas, gula äpplen och nästan en liten gräddighet och fetma. Bra struktur (som känns som fat) och ursprungstypiskt men lite kort och med en viss orenhet i slutet.

NV Pétillant Naturel ”Phil’en Bulle” / Cheverny, Loire (Philippe Téssier ). Detta är ett mousserande vin som framställts genom att det ännu inte färdigjästa vinet buteljerats och jäsningen avslutats på flaskan. Druvorna är romorantin 95% och menu pineau 5%. Medeldjup, halmgul färg och stora slöa bubblor. Medelstor något rökig/rostad ton och karaktär av lätt bokna, gula äpplen. Torr, friska men oborstade syror, fyllig och nästan fet munkänsla med jästiga, rökiga toner och smak av torkade äpplen och citrus. Charmig, rustik smak som känns lite som en torr Pommac. Hade varit kanon att servera ur duralexglas till surdegsbröd, ostar och charkuterier.

NV  DueMillaNove ”Filagnotti” / Vino da Tavola, Italien (Cascina degli Ulivi). Detta vita vin är framställt  i Piemonte av druvan cortese. Det uppfyller kraven på Gavi di Gavi DOCG men man har valt att deklassificera vinet för att inte ”sammanblandas med den industriella och oftast likgiltiga produkt Gavi di Gavi DOCG är idag”. Det är vi tacksamma för. Medeldjup, gul färg och lite disig. Medelstor doft som jag direkt associerar med retsina; kåda, rosmarin, tallbar, såpa och övermogna gula äpplen. Smaken är torr, medelfyllig med friska syror. Smaken sitter fokuserad i främre delen av munnen och är ganska harmlös. Som en åsnespark kommer en tjärig rökighet med massor av beska. En riktigt obehaglig eftersmak som klänger sig fast som en skitig Laphroaig.

De senaste veckorna har surret kring ”naturliga” viner fullkomligen exploderat i sociala media. Mycket beroende på den lilla vinmässan om dessa viner som hölls på Borough Market i anslutning till att London International Wine Fair gick av stapeln nu i veckan.

Jag har inget emot viner som odlas ekologiskt och framställs med så lite mänsklig inblandning som möjligt. Tvärtom. Här finns massor med strålande, personliga, udda och njutbara viner. Här finns också trista, ointressanta, defekta och rent av dåliga viner. Precis som bland mer ”konventionella” viner.  Det som får mig att resa ragg är etiketten ”naturliga viner” som underförstått klassar alla andra viner som ”onaturliga”. Att det dessutom är en hype utan motstycke gör inte saken bättre.*

Hursomhelst så fick jag häromdagen två buteljer ”naturligt” vin av en kollega i branschen. Med spänd förväntan öppnade jag den första som var ett rött vin av druvan gamay av årgång 2010 (om jag tolkade etiketten rätt). Le P’tit Rouquin komer från Les Vins Contes i Loire. Man får förmoda att druvorna kommer därifrån också även om vinet endast är klassat som vin de France, den klassificering som ersätter vin de table. Vinet är framställt  med malolaktisk jäsning och utan tillsats av svavel.

Redan i doften väcktes dock misstankarna. En lätt stickig ton av äppelcidervinäger svävade över en snudd på artificiell arom av hallonbåtar. På tungan stack en spritsighet av kolsyra och smaken var tunn, ofokuserad ganska platt med en liten beska. Kort, obalanserad och kändes ofärdigt. Smakade inte helt olikt något hemmagjort man blir bjuden på ibland av ondskefulla medmänniskor. Trots flera försök kunde jag inte avsluta glaset. Provade vinet igen efter att det luftats över natten. Ingen förbättring.

Öppnade istället en flaska vitt från Domaine de la Cadette. Provade viner därifrån på Fri Vin i Köpenhamn för ett knappt år sedan och gillade dem verkligen. Det ligger några flaskor och gonar sig i vinkylen. Den här buteljen var något så ovanligt som en vit bourgogne grand ordinaire av druvan melon de bourgogne.  Denna druva är idag nästan helt försvunnen från Bourgogne men har hittat sitt uttryck i vinet muscadet från Loire. Vinet var friskt, fräscht, lätt, enkelt och lättdrucket. Inget djup och ingen komplexitet. Helt okej och försvann snabbt ur glasen. Hade behövt den extra behandlingen med tid på jästfällningen för att få lite kropp och mer komplexitet. Som man gör i Loire.

*Denna inställning stämplar mig förstås som ohipp, konservativ, trångsynt, bakåtsträvande och med fördärvade smaklökar och ett stängt sinne. Men sån’t får man ta.

Här följer en lång och torr text om svavel. Nu är du varnad. Är du intresserad av allergier och vin så finns det lite matnyttigt längre ned i texten.

Jag får många frågor om svavel* med anledning av den märkning man ser på viner numera; ”Innehåller sulfiter”. Frågan är också aktuell med tanke på att begreppet ”naturliga viner” sprider sig. Okunskapen om svavel i vin är stor och missuppfattningarna många.

I texten kommer jag genomgående att använda den vardagliga benämningen svavel för istället för de ibland mer korrekta sulfiter/bisulfiter.

Svavel är ett omistligt ämne som vi inte kan leva utan. Upp till 0,5% av jordskorpans vikt utgörs av svavel och själva den mänskliga kroppen utsöndrar närmare 1000 mg svavel per dygn via proteinerna vi konsumerar.

Inom vinmakning har svavel använts sedan antiken och varit en oundgänglig del av vinkulturen sedan dess. Svavlets antioxidativa effekt, konserverande och bateriehämmande egenskaper har gjort det möjligt att dricka ofördärvat vin året om, lagra det i decennier och sekler samt transportera det långa sträckor till glädje för människor utanför de vinodlande områdena.
Vinkulturen som vi känner den idag, världens klassiska viner och den utbredda vinkonsumsumtionen hade inte kunnat existera utan användandet av svavel.

Låt oss först slå fast att det finns inget svavelfritt vin. Vin innehåller naturligt en viss mängd svavel som produceras vid alkoholjäsning, runt 5-15 mg/l.

Svavel används i hela produktionsledet; bekämpning av svampangrepp i vingården, berikning av jorden, förhindrande av oxidering av must/druvor vid skörd, för att döda oönskade jäststammar, desinficering av utrustning och ekfat, tillsatts vid buteljering för att förhindra oxidering och förlänga lagringstiden. Bland annat.

Från att ursprungligen ha varit ett trubbigt redskap inom vinifikation är idag kunskapen om svavelanvändningen och dess effekter stor och används sparsamt, kontrollerat och riktat. För bara några decennier sedan var översvavlade och osande viner ett stort problem. Tack vare den stadigt minskande användningen av svavel hittar man idag sällan svavelstick i doften på viner och i dessa enstaka fall är det lättflyktiga ämnet snabbt bortluftat.

Det finns några, väldigt få och små, vinproducenter som gör viner helt utan svavel. Det finns fler som, ofta i kombination med ekologisk eller biodynamisk odling, håller svavelanvändningen på mycket låga nivåer. Nämnda producenter gör ofta sina viner i flera tappningar; minst svavel i viner för den lokala marknaden och högre nivåer i viner som ska transporteras längre sträckor. Viner av denna typ är ofta mycket känsliga och kräver i många fall en obruten transportkedja och lagring på max 14°. Denna typ av viner utgör bara delar av en promille av världens vinproduktion men är viktiga då en del av dem driver utveckling av metoder att kunna minska svavelanvändningen.

Rött vin innehåller naturligt antioxidanter i form av polyfenoler och kräver mindre mängd svavel med max tillåtna mängd på 160 mg/l. I stigande ordning följer sedan torra vita viner och rosévin (210 mg/l), halvtorra viner, söta viner (300-350 mg/l) och botrytiserade söta viner, typ sauternes (400 mg/l).
Generellt håller viner idag ett snitt på ungefär 80 mg/l (något mindre för röda och något högre för vita), det vill säga långt under gränsvärdena och nivåerna har en starkt nedåtgående trend. Undantaget är viner på bag-in-box som på grund av sin inneslutning i plastpåse kräver mer svavel, dock aldrig högre än ovanstående gränsvärden.

Anledningen till att man idag kräver att svavel deklareras på viner är att det finns en liten del av mänskligheten som är överkänsliga mot svavel samt att astmatiker kan påverkas av högre koncentrationer. Vid medicinska studier har det dock visat sig vara mycket ovanligt med direkta symtom vid nivåer över de tillåtna och även i dessa fall har reaktionen helt och endast kunnat kopplas till svavlet.

Många konsumenter kopplar rodnader, huvudvärk och andra reaktioner relaterade till vindrickande till svavlet. Antagandet är ganska naturligt då den enda tillsats som anges på viner är sulfiter. Det finns INGA rapporter som kan koppla huvudvärk till svavel. Däremot kan en mängd andra av de tusentals ämnen som finns naturligt i vin ge allergiska reaktioner. De mest potenta i detta sammanhang är naturligt förekommande histaminliknande ämnen (biogena aminer). Faktum är att högre nivåer av svavel ger lägre nivåer av dessa allergena ämnen, därav att vi ser färre reaktioner på vita viner. När vi ändå är inne på detta sidospår så innehåller fatlagrade viner och champagne höga nivåer av dessa biogena ämen. Det bästa sättet att tackla detta är helt enkelt att ta en receptfri antihistamintablett (mot hösnuva) innan man dricker vin.
Få du inte allergiska reaktioner av att äta ett par torkade aprikoser så har du med största sannolikhet inga problem med svavel. Torkad frukt innehåller nämligen många gånger högre nivåer av svavel än vin.

Svavel är med andra ord något vi inte kan leva utan. Men som ordspråket mycket riktigt säger; ”För mycket och för lite skämmer allt”.