Så var det dags att prova en av de sekelgamla flaskorna med Carnegie Porter.

Den lilla korken var som förväntat mycket spröd av åldern. Metallgrimman som hållit den på plats var sedan länge bortrostad. Den alldeles för stora korkskruven fullständigt trasade sönder korken och i samma ögonblick som korkens försegling bröts så slog en stor doft av porter upp från öppningen. Ingen tvekan om att det var Carnegie Porter i flaskan redan innan den hällts upp i glaset. Fram med en finmaskig dekanteringssil för att avlägsna korksmulorna.

Utseendet på ölen var förvånansvärt klar, djupt mörkbrun med en toning åt orange mot kanten. Ingen kolsyra kvar som förväntat. Doften var mycket stor och intensiv med toner av soja, svarta oliver, tjära, maltvinäger, rök, julmust, hårdgräddad och nästan bränd kavring och tydlig påverkan av åldern. Precis som på många gamla viner så var närvaron av muggig kork tydlig på näsan samt ett drag av hyacint. Inte en helt oangenäm doft men väldigt påträngande i sin intensitet.

Smaken då? Med viss tvekan tog jag en smutt. Den åkte ganska snabbt ut igen. Syrlig, besk, platt, metallisk och bränd samt med en påtaglig ton av gamla muggiga kläder och filtar. Man skulle kunna säga att eftersmaken var död och förfall. Munnen sköljdes med vatten och en näve mintkarameller gör just nu sitt bästa för att rensa gommen.

Jag tänker inte ta reda på om innehållet i de andra flaskorna smakar likadant.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har provat en hel del gamla viner. Älskar komplexiteten som kommer med mognad. Ett gäng från slutet av 1800-talet har slunkit ned. Öl med ett par decennier på nacken har det också blivit. Bland annat Carnegie Porter som är dokumenterat väl ägnad för flasklagring. När jag var sommelier på Grand Hotel i Lund så fanns det ett antal gamla årgångar på listan. Härligt portvinslika i stilen.

När jag av en slump fick syn på en back med några flaskor Carnegie på en auktion kunde jag därför inte stå emot. Jag la ett bud och igår fick jag hem fyndet. Sju små flaskor på uppskattningsvis 25 cl i en liten träback med bryggeriets varumärke inbränt och ett bärhandtag i fint tyg med namnet broderat.  Flaskorna har naturkorkar som en gång varit säkrade med ståltråd som med tiden rostat bort. Etiketterna har likaledes vittrat bort och ersatts med lappar där en darrhänt människa med sirlig stil skrivit ”Carnegie Porter. Gammal”. Den mörka vätskan (som jag hoppas är öl) står högt uppe på flaskans axlar. Ingen stor avdunstning med andra ord.

Eftersom jag bara sett flaskor och back på bild tidigare så trodde jag att de kanske var från 1930-talet eller liknande. Men efter googling på flaskorna som är märkta ”Årnäs” så visade det sig att modellen inte tillverkades efter år 1900! Vi pratar om svensk, mörk öl med med runt 120 års flasklagring! Flytande historia.

Tycker ni att jag ska korka upp en flaska? Vill ni ha en rapport om innehållet är drickbart och vad det smakar?

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.

Länge var julöl i Sverige en ganska trist historia. De stora bryggerierna levererade mörk och ganska söt mörk lager i en uniform och midvinterdepressiv stil. Idag är bilden en helt annan. Alla de små nya svenska mikrobryggerierna och floden av hantverksbryggerier från hela världen presenterar årligen nya säsongsöl. Via Systembolaget kan vi idag få tag på en bra bit över hundra julöl i de mest varierande stilar. Det enda de har gemensamt är väl egentligen de jul- och vinterinspirerade namnen och etiketterna. Men kul är det.

Ur den lokala butikens sortiment plockade jag två sorter på måfå. Samuel Adams Winter Lager är en ljus öl smaksatt med apelsin, ingefära och kanel (vilket varken framgår av etiketten eller på Systembolagets hemsida). Ganska djupt bärnstensfärgad för en lager, fint och ganska tät skumkrona som stannar kvar länge. Doften är lite märklig med vörtbröd, kola, multna löv och en parfymerad och lite unken ton som kanske kommer från ingefäran. Smaken är medelfyllig, rostad och lite syrlig på gränsen till sur med en liten karamellbeska och en något för blek beska. Lite kort smak och lite kladdigt avslut. Jag brukar gilla Sam Adams men detta var en besvikelse. Varken uppfriskande eller tillräckligt smakrik för julmaten. Lite som den gamla sortens julöl faktiskt.

Sigtuna Winter IPA är ekologisk och kommer från Sigtuna Brygghus. Färgen är lite för mörk för att passa in i IPA-mallen, skummet finst, tätt och ljusbeige. Ganska stor doft av kola, vörtlimpa och tydligt humlearomatisk karaktär med kryddighet och blyertspenna. Fyllig, rostad och brödig smak med liten maltsötma, knäck och en markerad men snyggt balanserad humlebeska som bör funka som hand i lovikavante till den salta julmaten.

De snygga ölglasen från Spiegelau hittar du i Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sanning i vinbranschen är att efter en dag av vinprovning så smakar inget bättre än en kall öl. På vinresor och vinmässor brukar man ofta få smyga i väg någonstans i skymundan för att få sin törstsläckande maltdryck. Så icke i Australien!

Utan överdrift var det länge sedan jag drack så mycket öl som under de två veckornas vinresa ”down under”. Vart vi kom pratade vinmakarna hur de lät vinet få vara ifred för att de själva skulle kunna smita iväg och ta en öl och en pizza. Vinmakarna hade inte sällan ölbryggning som en sidosyssla eller hobby. Till middagar och luncher frågades ofta om man önskade öl istället för vin och på utflykterna med vinproducenterna fanns alltid en välfylld ”esky” (portabel kylbox) med vatten och lokalt öl. Öl och vin lever med andra ord i skön symbios utan de vattentäta skott som oförklarligt nog finns i andra delar av vinvärlden.

Smakpreferensen i Australien verkar vara ale och framförallt pale ale, som exempelvis Coopers Original Pale Ale med jästfällning som man hittar överallt. Men det bjöds också på många olika lokala öl från små hantverksbryggerier som exempelvis McLaren Vale Beer Company som också gjorde en lätt, vinör och citrusfrisk cider. I Langhorne Creek fick vi förmånen att prova den första kommersiella tappningen av en pale ale från helt nystartade Meechi Brewing Company. Det är sällan man får prova en så lyckad förstlingbrygd. Smakrik och fyllig samtidigt som den var fräsch och läskande och med en välbalanserad humling.

Svenska Smaker x 4 är en låda med fyra öl signerade kocken och krögaren Mathias Dahlgren  och bryggaren Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Idén är att skapa matvänliga öl smaksatta med svenska smaker.

Att smaksätta öl med annat än humle är en gammal tradition. Här i Sverige använde vi länge samma kryddor som till brödbak och brännvinet. Enbär och pors, som återfinns i dessa öl, var inte ovanligt. Just pors används fortfarande ganska ofta i dansk öl och ger en örtig karaktär som är helt unik. Havtorn och fjällkvanne är mer innovativa och mycket lyckade i detta sammanhang. Förutom ölen med enbär som var lite opersonlig så var ölen välgjorda, intressanta och definitivt värda att pröva till olika rätter. Mest glädjande är att det inte är några hipsterölhaverier övertyngda med humle.

#1 Enbär. Ljust gyllene lageröl. Medelstor doft med tydlig enbärskaraktär, eneträ, ceder, citrus och lite aprikos. Medelfyllig, ganska fruktik med antydan till sötma som känns lite obalanserad. Enbärskaraktären nästan obefintlig. Något kort smak. Saknar lite humlebeska.

#2 Pors. Ljust bärnstensfärgad och ofiltrerad ale. Uttalad, stor doft av pors, örter, apelsinskal och honung. Fyllig, fruktig och smakrik med fin beska som balanserar fruktigheten. Smaken är bred lång och rik och med viss komplexitet. Mycket trevlig!

#3 Fjällkvanne. Ljust gyllene, filtrerad steam beer. Mycket fin och intressant doft som drar åt det vinösa och ger associationer till en mogen rioja., apelsin, pomerans och citronzest. Torr, medelfyllig, mycket fruktig och med en fin ekfatsliknande stramhet. Lång och välbalanserad smak. Riktigt bra och intressant.

#4 Havtorn. Mycket ljust gyllene färg som drar mot mässing, ofiltrerad steam beer. Stor, omisskännlig doft av havtor, inslag av tropisk frukt, citrus, hjortron och honung. Ganska fyllig smak med viss sötma som balanseras väl mot frisk syra och fin humlebeska. Lång, balanserad och fruktig eftersmak. Tänkte instinktivt på asiatisk mat vilket bekräftades i produktinformationen.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och givetvis var vi tvungna att prova vad som passar till midsommarsillen.

Sill och potatis är så strängt traditionsstyrt att vi inte ifrågasätter om den ljusa ölen och akvaviten överhuvudtaget passar ihop med inläggningarna. Det stora problemet är att dagens inlagda sill är väldigt söt, särskilt den färdigköpta som de allra flesta äter. Ser vi tillbaka i vår mathistoria var inläggningarna saltare och syrligare vilket passade bättre ihop med torr och besk öl.

Vi valde att prova tre olika öltyper till matjes, senapssill, löksill och kallrökt lax: torra, friska och välhumlade Nils Oscar God Lager, mörka och tjeckiska Primator Dark Lager  med sin lite knäckiga ton och diskreta sötma samt fruktiga och fylliga alen Old Speckled Hen med karaktär av torkad frukt och balanserad beska. Vi testade också Läckö Slottsaquavit med ditinkt dillkaraktär samt örtiga Porsbrännvin som sorligt nog utgått ur sortimentet (så går det när man säljer ut dryckeskulturen). Eftersom många gillar sill men inte öl så slängde vi även in proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry  som fungerade så bra till sushin.

Med undantag för löksillen så fungerade inte den ljusa, svenska lagern speciellt bra då dess beska tog överhanden och den humlearomatiska karaktären förstärktes till parfymerade toner. Bättre gick det med de mörkare ölen med sötma och fruktighet där särskilt alen briljerade. Brännvinet fungerar i sammanhanget som gomrensare med sin höga alkohol. Akvavitens dillarom gifte sig fantastiskt med senapssil porsens distinkta örtighet kolliderade med laxens rökighet. Det fruktiga, mjukt mousserande vinet var faktiskt riktigt lyckat till samtliga smaker och kan fungera för den som vill ha ett alternativ till ölen.

Det här var kul! En stout (även om jag skulle kalla den porter) som jästs med must från druvan malbec och sedan fatlagrats!

Ska Brewing i Colorado är nästan en parodi på hur ett litet bryggeri startat av entusiaster (Dave & Bill!) brukar se ut. Serietidningsestetik, skamusik och lite för putslustiga namn på ölen. Ofta är inramningen och entusiasmen mer imponerande än själva ölen. Fascinationen över humlen brukar dessutom få ölen att kantra över i odrickbart bittra och överparfymerade missfoster. Därför var jag mer än lovligt skeptisk till denna bastard till öl där man tillsatt druvmust vid bryggningen och sedan fatlagrat. Resultatet är förvånansvärt lyckat och det finns faktiskt en viss karaktär av malbec som smälter ihop fint med de mörka rostade tonerna i ölen! Perfekt att smutta på i min vinsejdel.

Mycket mörkt brunsvart färg och tät, ljust umbrafärgad skumkrona. Ganska stor doft av kaffe, lakrits, russin ,dadlar, svarta oliver, pumpernickel, tjärpastiller och faktiskt något vinös. Fyllig, mäktig och nästan fet munkänsla med tydlig sötma som fint balanserar en markerad beska, tydliga fattanniner och en liten syrlighet, rika aromer av kall espresso, tjära, lakrits, torkad frukt, russin och faktiskt en ton av en riktigt bläckig malbec. Lång, rik eftersmak där sötman och beskan spelar snyggt tillsammans.

Old Tom the Original är en mörk, stark (8,5%), engelsk ale med anor från 1899 då den bryggdes första gången. Enligt uppgift har den vunnit drösvis med priser genom åren och utropar sig själv till ”The World’s Best Ale” på etiketten. Hur det är med den saken ska jag låta vara osagt, men det är i alla fall en rackarns god öl med skön balans mellan kropp, frukt, sötma, alkohol, beska och med elegans. Ett öl att smutta på eller njuta till lagrade hårdostar som en engelsk cheddar.

Djup, tät,mörkt kaffebrun med tätt fint skum. Stor komplex doft med brända och rostade toner av kaffe, lakrits, dadlar, lakrits, pumpernickel och farinsocker. Medelfyllig och förvånansvärt uppfriskande smak med de brända tonerna från doften, svarta oliver, kryddighet, rökt korv, fikon, russin, mörkt bröd, liten sötma och snyggt balanserad beska som håller sig i bakgrunden. Smakrikt, balanserat och med lång rik eftersmak.

De flesta vintomtar är ganska överens om att det bästa som finns efter en dag av vinprovningar är en kall, svalkande öl. En höjdpunkt efter en varm dag på den groteskt stora vinmässan Vinexpo var förr att sätta sig i skuggan med en Kronenbourg upphällt i ett isimmigt 25-centiliters glas direkt från frysen (ljus och lätt lager ska aldrig skänkas upp i 40 eller 50-centilitersbaljor om man inte tänker svepa ölen i två klunkar). Numera går det knappt att få tag på inhemsk öl i Frankrike då blekblaskiga Heineken dominerar och serveras ur plastmuggar i tidens anda.

Därför var det med lite nostalgisk glädje att hitta franska Jenlain Blonde 5 på Systembolaget. I en nätt flaska på 25 centiliter bjuder ölen på just den där maltigt mjuka och fylliga smaken, friska kolsyran, lätta men närvarande beskan och diskreta parfymerade och kryddiga humletonen jag saknat. En perfekt öl att rensa gommen med när man är på språng.