Hur smakar en 100-årig porter?

Så var det dags att prova en av de sekelgamla flaskorna med Carnegie Porter.

Den lilla korken var som förväntat mycket spröd av åldern. Metallgrimman som hållit den på plats var sedan länge bortrostad. Den alldeles för stora korkskruven fullständigt trasade sönder korken och i samma ögonblick som korkens försegling bröts så slog en stor doft av porter upp från öppningen. Ingen tvekan om att det var Carnegie Porter i flaskan redan innan den hällts upp i glaset. Fram med en finmaskig dekanteringssil för att avlägsna korksmulorna.

Utseendet på ölen var förvånansvärt klar, djupt mörkbrun med en toning åt orange mot kanten. Ingen kolsyra kvar som förväntat. Doften var mycket stor och intensiv med toner av soja, svarta oliver, tjära, maltvinäger, rök, julmust, hårdgräddad och nästan bränd kavring och tydlig påverkan av åldern. Precis som på många gamla viner så var närvaron av muggig kork tydlig på näsan samt ett drag av hyacint. Inte en helt oangenäm doft men väldigt påträngande i sin intensitet.

Smaken då? Med viss tvekan tog jag en smutt. Den åkte ganska snabbt ut igen. Syrlig, besk, platt, metallisk och bränd samt med en påtaglig ton av gamla muggiga kläder och filtar. Man skulle kunna säga att eftersmaken var död och förfall. Munnen sköljdes med vatten och en näve mintkarameller gör just nu sitt bästa för att rensa gommen.

Jag tänker inte ta reda på om innehållet i de andra flaskorna smakar likadant.