En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra söndagen provades vinerna och igår presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng. Tidigare år har antalet inskickade viner legat mellan 30 och 40, men på grund av att både 2010 och 2011 var svaga och svåra år så var det bara 22 stycken som kom upp till granskning.

Trots det var snittnivån högre i år än någonsin tidigare, vilket i och för sig kan bero på att man varit mer selektiv i urvalet av viner som skickats in. För första gången någonsin hamnade snittpoängen totalt över nivån för godkänt (8,32), vilket innebär att om man spredut poängen jämnt så skulle samtliga viner bli godkända och få diplom.

Nu är ju inte världen beskaffad på det viset utan några viner lyfte sig på egna meriter. Fyra stycken bronsdiplom delades ut i år vilket är ett bättre resultat än förra året då två bron och ett silver spreds över 30% fler viner. Här är medaljvin(n)arna med ett kort sammandrag av juryns noteringar.

2011 Wannborga Solaris / Wannborga Bränneri & Vingård. (12 poäng) Honung, gula äpplen, mandelblom, ananas, fatkryddighet. Hög syra, balanserat med bra kropp, medelfylligt och bra fattoner.

2011 Interkardinal Solaris / Vingården i Åhus – Vingården i Klagshamn (11,2 poäng) Frisk doft med gröna äpplen och päron och liten nötighet. Balanserat, bra och ren smak, bra eftersmak med tydlig ek.

2011 Wannborga Cecilia / Wannborga Bränneri & Vingård. (11 poäng)  Parfymerat, läskande, karamelligt och ton av vita blommor. Friskt, syrliga persikor, skaltoner. Charmigt och korrekt, balanserat och behagigt.”

2011 Per Ols Råsa / Österlenvin – Ekesåkra vingård (11 poäng) Fint laxrosa. Honungsmelon, gula äpplen, örter. Pigg, frisk och lite stram, gula äpplen, örter. Härlig rosé.”

Övriga godkända: 2010 Åhus Solaris (vitt), 2010 Interkardinal Solaris (vitt), 2011 Soix (vitt), 2011 Åhus Rosé, 2011 Interkardinal Rosé, 2011 Carl (sött vitt), 2009 Wannborga Cuvé (rött fatlagrat)

Wannborga Bränneri & Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på 4000 kr att användas på en utbildning hos Gustibus Wine & Spirit Academy.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

Den bästa majs jag ätit var Silver Queen Sweet Corn i Portland Oregon. Stora kolvar med pärlvita corn, möra och söta som man med njutning åt utan vare sig smör eller salt. Ett smakminne som dröjt sig kvar i många år.

På Bondens Marknad kom jag i samspråk med en majsodlare som sålde något han kallade ”gourmetmajs”. Det var en amerikansk sort som han sa skiljde sig från den illgula vanliga sorten, som han kallade ”fodermajs”, genom att vara melerat vit och gul och mycket mjällare. Han liknade den vid majsen jag ätit i USA. Han tipsade även om bästa sättet att tillaga färsk majs: man mikrar den! Det viktiga är att sära av i båda ändar så den kan rotera i ugnen men blasten ska vara kvar. En majskolv mikras i 3 minuter och två i 5,5 minut. Om du sparat lite extra vid bladfästet kan du bara vika tillbaka blasten och ha den till ett handtag på den varma majsen. Eftersom all smak bevara på detta sätt behöver du knappt något smör eller salt. Fantastiskt gott och enkelt! Spana efter den melerade ”gourmetmajesen”!

Det är helt rätt! Du läser bloggen som tilldelats ”Matbloggspriset Vin & Dryck 2012”. Men här är mat lika viktigt som dryck så idag handlar det om kyckling.

Den som följer min blogg vet att jag har en förkärlek för enkla recept. När jag läser amerikanska matbloggar får jag verkligen mitt lystmäte av den varan. Sällan komplicerade och oftast få ingredienser men med smaskigt resultat. Detta kycklingrecept är inget undantag även om jag modifierade det lite grand. Fett, smakrikt och läckert. Tyvärr delar sig såsen men det förlåter man för den goda smakens skull.

Smöra en ugnsfas form och lägg ner 500 g kycklinglårfilé eller kycklingbröst som du saltar lätt. Riv 40-50 g parmesanost (ca 1,5 dl) och rör ihop med 2,5 dl majonäs, 2 rivna vitlöksklyftor, rivet skal från en citron och rikligt med nymald svartpeppar. Klick ut blandningen över kycklingen så det täcker helt och riv slutligen över mer parmesan. Gratinera i ugn på 175° i 45 minuter. Servera med ris eller quinoa.

Jo det är sant! Jag och bloggen blev av Matbloggsprisets jury utsedd till vinnare av Matbloggspriset Vin & Dryck 2012!

Jag har vetat om det ett par veckor nu och det har hunnit sjunka in och på ett underligt vis kändes nästan lite vardagligt när jag satt och väntade på prisutdelning på mässan Mitt Kök i Göteborg. Fast när jag blev uppropad på scen och fick höra motiveringen blev jag alldeles rörd och varm i hjärtat. Det var nästan så jag undrade vilken blogg de beskrev.

Som en av de främsta vinkännarna och som utbildare av sommelierer i Sverige är Anders en förebild för många. Bloggen Öhmans mat och vin lämnar ingen oberörd, med stilistisk och rättfram stil inspirerar Anders läsaren att prova på både de många recept och viner som han rekommenderar. Just blandningen av mat och dryck, samt den uppenbara kunskapen bakom, gör bloggen till något mer än bara en vinblogg.

Öhmans mat och vin är en välskriven, inspirerande blogg med inslag av humor, vackra bilder och härliga dryckestips som inte duckar för att ge såväl ris som ros.

Stolt och glad och mycket tacksam för alla som läser och följer min blogg!

Stort GRATTIS till vinnarna i de övriga kategorierna: Bake my Day, Det Gröna Skafferiet, Brödpassion, Smaskens samt Matplatsen! Kolla alla motiveringarna.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

La Rioja Alta är en av de äldsta bodegorna i Rioja och deras Gran Reserva 904 är en klassiker på Systembolagets hyllor. Bodegan producerar också vin under namnet Viña Ardanza och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial är speciellt då det har tillägget ”especial” till namnet. Detta gör man endast exceptionella årgångar. 2001 är endast tredje gången det händer, de andra årgångarna var 1964 och 1973. Det är en mycket typisk rioja i traditionell stil med ett decennium på nacken och samtidigt ett vin med potential att utvecklas i många år till.

Ganska djup röd färg med roströd kant. Stor doft med mognad och komplexitet, varma jordgubbar, russin, farinsocker, vanilj, dill, tobak, eukalyptus och läder. Fyllig med bra koncentration i frukten, läskande syror, mjuka frukttaniner och bra stadga i eken, smak av mörka körsbär, röda äpplen, russin, muscovadosocker, lakrits, tobak och vanilj. Lång, nyanserad smak med kryddig efterklang.

Det måste varit någon gång i början på 1990-talet som jag först smakade en banoffipaj och då var det en wow-upplevelse. Kombinationen av den smuliga, lite salta digestivebottnen, den kraftiga kolakrämen, bananerna och den fluffiga grädden var underbar. Sedan var ju det där med kolakrämen som man gjorde genom att koka en burk kondenserad mjölk. Så himla häftig. Då. Det ett tag sedan jag både åt och lagade denna kaloribomb så nu var det på tiden. Eller som Kära Hustrun sa efter två tuggor: ”Varför gör du den här så sällan? Det är ju jättedumt!”

Googlade lite och fick reda på att rätten komponerades på den engelska restaurangen The Hungry Monk redan 1972 och blev en omedelbar succé. Den fanns kvar på menyn ända tills krogen slog igen för ett halvår sedan. Hemsidan med kokböcker och originalreceptet (som är lite annorlunda än mitt) finns fortfarande kvar.

Sjud 2 oöppnade burkar sötad kondenserad mjölk i en gryta med vatten under lock cirka 3 timmar. (OBS! Se till att burkarna är täckta med vatten hela tiden. De kan explodera och sprida kladdig kolasås i hela köket annars. Om du ändå håller på kan du koka flera burkar, de håller hur länge som helst och är bra att ha till hands). Krossa och smula ett paket (400 g) digestivekex i en plastpåse. Smält 175 g smör, häll ner i smulet i påsen och krama ihop. Platta ut kexblandningen i en pajform (cirka 30 cm) och ställ i kylen en timme. Öppna de avsvalnade burkarna och bred ut kolasmeten på bottnen. Skiva 3 bananer och sprid ut över kolasmeten. Bred ut 3 dl vispad grädde och toppa med hyvlad choklad och lite mandelspån som du rostat i torr stekpanna. Ställ kallt innan servering.

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

På Bondens Marknad i Malmö är det alltid lååång kö till Tockafarmaren som säljer tupp. Det är någonting både uppfodrande och lockande med köer så det brukar sluta med att jag har med mig tupp hem fast det inte var meningen. Så ock denna gång. Det vara bara att improvisera ihop någonting. Det blev en spansk twist på coq-au-vin.

Hetta upp fett (smör, olja eller ister) i en stor gjutjärnsgryta och bryn 1500 g tupplår (eller andra styckdelar av kyckling). Ta upp och lägg åt sida. Bryn 200 g champinjoner som du klyftat tills de börjar ta färg. Ta upp och lägg åt sidan. Bryn 400 g grovt hackad gul lök tills den börjar mjukna och ta färg. Släng ner 100 g chorizo (hetta efter smak)av den torra sorten i tunna skivor samt 5 vitlöksklyftor som du skivat tunt. Fräs några minuter. Lägg ner kycklingen och champinjonerna. Klicka ner 3 msk tomatpure, 1,5 msk kycklingfond eller en buljongpod och häll över 5 dl rött vin. Låt koka upp och sjud sedan sakta under lock i 45 minuter. Ta upp kycklingen/tuppen. Vispa ut 3 msk vetemjöl i lite olivolja och rör ned blandningen i grytan. Låt sjuda under omrörning några minuter, smaka av med salt, peppar och pressad citron. Lägg sedan tillbaka köttet. Servera med ris eller potatis och sallad.

Det ska mycket till för att ett vin av riesling ska bli trist och ointressant. Oavsett om de kommer från Tyskland, Alsace, Australien, Nya Zeeland eller Chile så kan de mest oinspirerade vinerna räddas av citrusaromerna och den livfulla syra. Fast kommer vinet från Rheingau och producenten Leitz som 2011 Eins-Zwei-Dry Riesling så är inte kvaliteten något problem.  Bra karaktär, farligt lättdrucket, syror som kvittrar och för 99 spänn så förlåter jag det vitsiga namnet.

Mycket ljust gul färg med liten grön ton. Medelstor doft med liten rökig mineralitet, en pust av petroleum men framför allt massor av frukt som clementin, gula päron, lime, citrus och en tydlig ton av nätmelon. Medelfyllig, torr men mycket fruktig med hög, frisk syra som ger intryck av spritsighet, mogen citrus, Rose’s Lime, gröna äpplen och nätmelon. Lång, ren, balanserad eftersmak.