Detta bildspel kräver JavaScript.

Om du inte känner till Ästad Vingård så är du inte ensam. Denna pärla ligger gömd inne i de djupa halländska skogarna. Om du tänker dig en punkt vid kusten precis mellan Varberg och Falkenberg och en linje rakt in i landet till Ullared så ligger Ästad precis halvvägs. Du kommer att tro att kört fel på de små vägarna men när du till slut kommer fram så är det som en liten by som består av massor av små stugor med mossbeväxta tak, en stor gård med lador, ett hypermodernt vineri inrymt i en kulle/fästning, ett toppmodernt hotell och ett utomhus-spa som ser ut som hobbitbyn. I bakgrunden ser man den stora vingården på en kulle. Ästad är en familjeägd gård som har växt organiskt utifrån att det var en av Sveriges första ekologiska lantbruk med många studiebesök till att nu vara ett fullfjädrat konferens- och upplvelsecenter med vinproduktion.

Själv har jag besökt Ästad många gånger eftersom jag utbildat personalen i vinkunskap i omgångar. För varje besök har det funnits något nytt och jag slutar aldrig att häpna över energin och visionerna hos familjen. Det senaste är det nya hotellet och restaurangen Äng som jag och kära hustrun blev inbjudna för att testa. Sådant tackar man inte nej till.

Det nya hotellet präglas av den mycket personliga stil som genomsyrar hela Ästad och som de själva kallar ”lantligt elegans”, fast här har det tagits till en helt ny nivå. Allt i rummen styrs med interaktiva tablets och varje rum har egen bastu, vår svit hade dessutom ett badkar utkarvat ur ett stenblock. Till vintern kommer det i hotellet också att finnas yterligare ett spa med vintema.

Men det var framför allt för restaurangen Äng (när ska den här trenden med enstaviga krognamn – Sav, Hav, Sot, Dill etc – ta slut?) som vi var på besök. Den är tillfälligt inrymd i den stora vinbaren och loungen vägg i vägg med vineriet i väntan på nybygge och smögs igång sent i höstas. Man har inte velat slå på stora trumman innan man är säker på att allt sitter. Konceptet är välbekant; säsongsbaserad meny på lokala råvaror. Här är det lokala begränsat till Halland och samtliga råvaror kommer från landskapet. Ganska imponerande av kökschefen Filip Gemzell att sätta samman en 11-rättersmeny så här i början på mars med den begränsningen. Men så har han några års vana från Svalbard där han inte hade mycket mer att tillgå än säl och permafrost.

Väl i restaurangen sitter man vid stora perspektivfönster och ser ut över äng (!), skog och den lilla sjön. Vi blev väl omhändertagna av den väldigt lyhörda och omtänksamma servitrisen. Vi valde dryckespaketet och ett riktigt bra engelskt bubbel att starta med. Genomgående var kombinationerna med vinerna mycket lyckade, om än något trygga. Undantaget till det invanda var kvass, mer intressant än bra, samt en riktigt välgjord barley wine från ett samarbete mellan Ästads vinmakare och ett lokalt bryggeri.

De tre timmarna som måltiden tog var en ren njutning, riktigt roliga och överraskande. De små rätterna presenterades på mossa, sten, glödande granris, blåstång, i små kåsor och så vidare. Det var väl bara den första serveringen med en liten klutt tartar av lamm som serverades på ett horn från ett gutefår och halm som kantrade över i onödigt effektsökeri. Den lilla svampsoppan och havskräftan med karamelliserad grädde var sensationellt bra och märgbenet med picklade solarisdruvor och gransorbet var rent av genialisk. Av de elva rätterna (tolv om man räknar ostvagnen) var det bara två som inte höll vägen ut. Sammantagetn helgjuten upplevelse som flera gånger fick mig att tänka på upplevelsen jag hade hos Daniel Berlin för ett år sedan. Äng är ytterligare en anledning att ta sig till Ästad.

Om någon undrar varför det inte serverades några av gårdens egna viner till maten så har det en enkel förklaring. Man har helt enkelt inte tillräckligt mycket att tillgå. Gården fokuserar på mousserande viner gjorda av druvan solaris och tillverkade på den traditionella metoden med lång tid på jästfällningen. Förutom lång produktionstid så har man först de senaste åren fått några större skördar. De viner som är klara presenterar man endast vid provningar på gården. Jag provade dock igenom vinerna, både mousserande och stilla, och kvaliteten är riktigt bra. Årgång 2018 lovar mycket gott och där har man riktigt stor volym också.

Disclaimer: Vi var som sagt bjudna på på både övernattning och middag och betalade därmed ingenting för upplevelsen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fick i min hand idag en helt makalöst intressant bok – ”Eating out in Stockholm” av Frank Ward från 1972. Detta var tydligen den första genomgången av Stockholms restauranger och rörde upp många starka känslor. Bland annat blev Frank, som senare startade importfirman Ward Wines, bannlyst på Tore Wretmans krogar. Läs mer om detta och om Frank Ward här.

Fascinerande att läsa om kroglivet i en helt annan tid. Otroligt mycket har hänt på 45 år. Men det som fångade min uppmärksamhet var beskrivningen av Carl Butlers restaurang ”Svensson & Butler”. Efter att ha ägnat så mycket tid och snudd på osunt intresse för Carl Butler och hans recept var det otroligt spännande att få läsa hur maten upplevdes, vad den kostade och hur atmosfären var på krogen. Nästan som att ha fått kika in en stund. Frank Ward gav omdömet ”Outstanding”.

Varsågoda – stig in på Stockholms bästa bistro 1972!

This must surely be one of the very best of the Stockholm bistros, the food having a pristine freshness that few of the others seem able to equal. It’s cheap to: garlic-caressed lamb with white haricot beans, potatoes, and a good, if sometimes thinnish gravy, costs Kr. 11.50. One meal I had there consisted of a hearty – and heartening – cabbage soup followed by a fine, light cannalone that would have earned any Italian’s approval. The blackcurrant pie that followed was well made but clearly a leftover from a day or two previously, being on the dry side. All this with a small carafe of red wine, a glass of port with the pie, and coffee came to Kr. 27. The bread, as ever, was really crisp and fresh and the cabbage salad which always greets you on entry is free. Another visit a few days later was rewarded with one of the finest pieces of beef I have had for many months and in scores of restaurants visits: tender, juicy, and full of flavour. This rarity cost only Kr. 13.25. A bean soup was once a bit lukewarm, but this was a small fault to set against four or five fine meals.

Each Tuesday, by the way, you can get the House’s speciality, a tasty cheese-tomato-mushroom quiche which has the luscious consistency of thick cream. This comes at Kr. 8.25. Other dishes from France, Spain, Italy, and Sweden recur on the hand-scrawled menu once weekly or monthly.

Mr. Butler himself is an unassuming man in his late thirties with a frank and open manner. He left catering school a qualified cook and promptly got a job as a waiter. He then signed on with SAS and spent several busy years travelling the globe. He went into an early retirement and set up the present establishment in 1968. The place itself is tiny, barely ten paces long. Walls are midnight blue and overhead lights focus concentrated beams onto the waxed wooden tables. One long table in the centre serves as mute catalyst to many a stimulating discussion. It truly is is an open house: you can see into the tiny kitchen, and watch the chef at work; and the young be-jeaned waitress plays with her own child while chatting informally with regulars. Once, a whole train of prams entered, pushed by housewives eager for a snack.

• Rörstrandsgatan 11; Tel 32 18 23
• Open: 11 – 21.30; Sat 12 – 16.00 (closed Sun)
• Seats: 43
• Wine and beer only
• Owner: Kalle Butler

I mitt facebookflöde (många vintomtar där) snurrar just nu videon ovan med Michael McIntyre (den kanske flåsigaste av alla brittiska ståuppkomiker) där han gör sig lustig över det där obekväma ögonblicket på krogen. Ni vet när man ska välja och avsmaka vinet. Det är roligt för vi känner alla igen oss.

Situationen är obekväm, fånig och känns för de flesta obegriplig och meningslös. Det är också en obegriplig och meningslös ritual när varken servitör eller gäst vet vad de håller på med. Men det finns en logik och förklaring bakom allt och förstår du vad som händer så blir du situationens Herre.

Vinlistan. Om du är på en restaurang där vinlistan är omfattande så har du två val. Antingen är du vinintresserad och frossar i alla möjligheter och val. Gör listan dig snarare osäker så lämna direkt över den till servitören/sommelieren och be om rekommendationer. Är du orolig för prisnivån så säg ”ikväll skulle vi kanske ha något lite enklare om du har något att rekommendera”. Finns det en duktig sommelier där så utnyttja tjänsten. Risken är att du får en stor upplevelse

Titta på flaskan. Flaskan presenteras innan den öppnas för att du ska kontrollera att det är rätt vin och rätt årgång. Det är lätt att blanda ihop viner eller missförstå varandra och det är bättre att upptäcka misstaget innan flaskan öppnas. Eller hur?

Beskåda öppnandet. Flaskan ska öppnas så att gästen ser det. Det är viktigt framför allt när man dekanterar vinet och häller det på karaff för att man ska se att vinet inte byts ut.

Prova av vinet. Här har McIntyre helt rätt. När servitören häller upp en skvätt vin i glaset så är det INTE för att du ska tala om ifall det är ”gott” eller inte. Det är för att kontrollera att vinet är korrekt. Här har McIntyre rätt igen. Det är inte ditt jobb att vara kvalitetskontrollant. Vinet ska kontrolleras av personalen och du ska sedan bara konstatera att de gjort sitt jobb. Problemet är att detta är något som det slarvas med på de flesta restauranger. Fråga gärna om de provat av vinet. Om de inte har det och du tycker att vinet luktar muggigt, instängt eller ofräscht så be dem kontrollera det igen. Är de och du osäkra så be dem öppna en flaska till och jämföra. Du ska INTE betala för ett dåligt vin lika lite som du ska acceptera en skämd fisk. Doftar vinet fräscht och tilltalande (du behöver inte ens smaka) så är det bara att nicka och säga ”det blir bra tack”.

Det är ett skådespel på krogen, men det är ju för upplevelsen, miljön och atmosfären som vi går dit. Om det bara är mättnad, logik och logistik vi vill ha så kan vi lika gärna gå till Burger King. Eller hur?

Vill du lära mer om vin så rekommenderar jag boken VIN – Vinets grunder som jag av en händelse översatt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter en intensiv helg i Stockholm var det dags för lugnare trakter när jag skulle hålla en 2-dagarskurs på allé strax utanför Kivik.

Tog in på 100-årsjubilerande Vitemölla Badhotell och fick ett riktigt bra paketpris på boende och middag. Det var helt enkelt inte så mycket att välja på om man inte föredrar att tillbringa kvällen på den lokala pizzerian. Kiviks nöjesliv lämnar en hel del att önska så att kunna slå ihjäl några timmar med att äta gott var det enda alternativet. Att restaurangen har ett långt ”track record” i White Guide gjorde ju inte saken sämre.

Matsalen på det klassiska badhotellet är ljus stram och sval med färgskala i vitt, grått och duvblått och med ljuset från havet flödande in genom glasverandans fönster. Genast när jag satte mig fick jag ett glas mousserande vin från Slovenien. Överraskande bra, balanserat med fina små bubblor och med nästan fet fruktighet som balanserades av frisk syra. Som en amuse kom en glass av palsternacka (!) in. Smakrik, intressant och snyggt balanserad mellan sötma och sälta. Förrätten var grillad havskräfta med pasta smaksatt med tomatsås och getost. Fin kräfta men lite tam sås till pastan lyftes dock av en trevlig riesling från Alsace (som inte var den annonserade på vinmenyn). Till det ljuvligt möra appletorpslammet med svamp, bönor, portvinssås och mild risotto serverades ett ungt, fylligt och fruktigt vin från Priorat. Inte det bästa valet kanske då dessa viner har en tendens att lägga sig som en våt, tung filt över de flesta smaker och aromer.

Till de fina ostarna från Vilhelmdals Gårdsmejeri (som serverades utan presentation) skulle jag enligt vinmenyn fått en 2006 Late Bottle Vintage Port. Istället kom återigen utan presentation in ett litet glas med ett vin som uppenbarligen var en tawny port. Trots att jag frågade fick jag ingen vettig förklaring till varför vinet bytts ut. Som tur var fungerade detta vin bättre än vad det ursprungliga skulle ha gjort. Desserten var en morotssorbet och en passionsfruktsmousse (egentligen en fromage om ni frågar mig) som smakmässigt inte var så lyckade tillsammans. Vinet som serverades till var en sauternes som fungerade hyfsat till fromagen men var en fullständig dikeskörning med morotssorbeten. De lite beska och kärva smakerna bakom morotssötman kolliderade med bitterheten i vinet och framhävde en bränd karaktär.

På det hela taget en trevlig middag på solokvist i en lagom stimmig matsal. Maten var vällagad men vinvalen inte helt lyckade. Att sälja en vinmeny och sedan inte servera vinerna som listats är inte ok särskilt som man inte ens kommenterar ändringarna. Det hade varit mycket bättre att hålla vinvalen öppna.

Har man vägarna förbi kan ett besök rekommenderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu finns Frankrike i Malmö. Mina värsta frankofila abstinenskriser kan nu mildras genom en promenad till det strama, funkis-klassiska och vackra Davidhallstorg. Där ligger nämligen nyöppnade bistron La Bonne Vie.

Här är allting nästan löjligt franskt; från de flätade möblerna på den lilla uteserveringen, det vaxade pappret ovanpå de rödrutiga dukarna, Kronenbourg 1664 på fat, de billiga laguiole-knivarna, Piaf i högtalarna till väggmålningarna som är en blinkning till de serieälskande fransmännen. Vinlistan saknar på franskt vis viktig information men hade ett litet men fint urval av viner och den uppskurna baguetten kom prompt fram på bordet (men varför vispa in dijonsenap i smöret?).

Vi provade oxsvansrilletten, ostron och ankleverterrine med brioche och sauternesgelé. Galet gott! Till varmrätt blev det förstås choucroute med ankkorv och sidfläsk samtklassikern entrecôte med haricots verts, pommes frites och bearnaise. Allt helt perfekt förutom att den fettstyva och dragonstina bearnaisen saknade den där syran som skulle lyft den. Avslutningvis rak och ärlig creme brulèe, marc de bourgogne och kaffe som avvek från den franska standarden genom att vara fullt njutbart.

På väg ut stannade vi till i baren för en liten Kronenbourg som eftersläckare. Någon i sällskapet (du vet vem du är) utmanade ödet och beställde en absinth och fick hela showen med brinnande sockerbit och allt.

Trevlig, vänlig service (lite ofranskt förvisso), tonsäker miljö, vällagad mat, bra priser och skön stämning. Vive la France!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens chablislunch var bara en liten uppvärmning för en winemakers dinner  i Ystad.

Nu var det ju i sanningens namn ingen vinmakare närvarande, men Steven Ludlum som representerade chilenska producenten Casa Silva gjorde ett bra jobb. Jag har faktiskt noterat att exportchefer ibland gör bättre och intressantare presentationer än många vinmakare.

Nu var det kanske inte främst för vinerna jag tog mig till Ystad en torsdagkväll även om jag omvärderat Chile som vinland och denna producent absolut presterar bra. Det här var nämligen ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med Gina och Daniel Müllerns omtalade Brasserie Östergatan.

Kvällen inleddes med lite godsaker i form av lufttorkad skinka, pata negra-svålar, oliver, fuet och salta mandlar som sköljdes ned med Champagne Delamotte Brut. Därefter vidtog provning och middag.

2011 Casa Silva Chardonnay Semillon. Ljust gul. Ganska enkel men stor, fruktig doft av piggelin, persika och melon. Torr, mycket fruktig smak med läskande syra, persika, gula päron och en nästa fet karaktär. Helt ok längd. Enkelt men välgjort och trevligt vin.

2009 Casa Silva Quinta Generación White. Medeldjup gul färg. Stor och aromatisk doft av apelsin, pomerans, lime, apelsinblomma och citruszest. Fyllig, frisk och torr med koncentrerad fruktighet, lätt aromatisk apelsinton, någon fatstramhet. Lång eftersmak med viss komplexitet. Intressant och lyckad blandning av druvorna sauvignon blanc, sauvignon gris, chardonnay och viognier.

Vinerna serverades till perfekt tillagade, havsvattenrimmade pilgrimsmusslor med krispig vit sparris och en rik grönärtspuré i krassejuice. Bägge vinerna fungerade bra även om 2009 Casa Silva Quinta Generación hade en tendens att ta över anrättningen med sin aromatiska karaktär.

2011 Casa Silva Cabernet Sauvignon Carmènere. Medeldjup granatröd färg med liten blå ton. Medelstor, bärig och ganska enkel doft av röda, syltiga bär, lingon och en liten grön ton. Medelfyllig, mjuk, saftig, mycket frisk smak, bra kropp och karaktär av hallokaramell. Balanserat, välgjort vin utan komplexitet men med viss längd.

2009 Casa Silva Carmènere Reserva. Djup, blåröd färg. Stor, komplex, uttrycksfull och bordeauxlik doft med rök, sot, tobak, mörk frukt, kryddor, peppar och vanilj. Fyllig, syltig frukt, lakrits, vanilj, mjuka men otillräckliga tanniner och syror, liten fatsträvhet. Ganska kort och något obalanserad. Doften imponerade stort men smak- och strukturmässigt var vinet en besvikelse.

Till de röda vinerna serverades en till perfektion tillagad hängmörad côte de boeuf med råstekt grön, skånsk sparris och en ost- och smörmättad potatispuré som jag nästan kunde tänka mig att ha sex med. Helt makalöst god anrättning. Det enklare vinet passade utmärkt här med sina friska syror och mildare karaktär som framhävde maten.

2008 Casa Silva Quinta Generación Red. Djup granatröd färg. Stor doft av solvarma mörka bär, björnbär, rök, tobak och lite läder. Fyllig, frisk smak, mjuka, mogna tanniner, intensiv fruktig smak av mogna mörka, saftiga bär, fin fatstruktur. Toner av salmiak och lakrits i den långa, balanserade eftersmaken med viss mineralitet. Druvblandning av carmènere, cabernet sauvignon, syrah och petit verdot. Mycket njutbart vin.

Sist ut kom en trio skånska ostar. En krämig, fet och frisk vit ost som hette Spåna och påminde starkt om Brillat-Savarin. Från Lundaost presenterades en prästost som lagrats i 25 månader, inte helt lyckad då den saknade lite kropp eller fyllighet att hålla upp den kraftiga karaktären. Avslutningsvis kunde vi njuta rika och nyanserade blåskimmelosten Österlen Ädel från Vilhemsdal. Det sista röda vinet passade förvånansvärt väl till samtliga ostar trots deras sinsemellan väldigt olika karaktärer.

Trevliga viner, fantastisk god mat och skön miljö. Ta en omväg till Ystad för Östergatan är definitivt värt ett besök!

 Detta var ingen bjudmiddag. Jag betalade för både mat och vin.

Luncherna i Malmö kostar regelmässigt mellan 80 och 90 kronor. Då handlar det oftast om brickluncher, trängsel vid oinspirerad  salladsbuffé och en varmrätt som i bästa fall är vällagad och…okey. I skenet av dessa luncher är dagens husman för 100 kronor på Vendels Sture riktigt billig, helt enkelt ett fynd!

Det är snudd på värt priset bara att njuta av den moderniserade men klassiska krogmiljön och den duktiga servisen. Då det var fullt idag och solen sken så blev det dock den minimala uteserveringen. Här serverades vi kylt vatten ur en stor flaska i fina vinglas och rört och smaksatt smör (inte Bregott ur engångsförpackning) samt två sorters ljuvligt bröd från Vendels eget bageri. Vi fick också en liten aptitretare i form av en liten glaskopp med krisp i botten över vilket hälldes en sparrissoppa som var en dröm av vällingmild och ljuvlig smörighet. Huvudrätten var oxfärsbiffar med rödbetsvinägrett och potatispuré. Det är sorgligt att påminnas om hur sällan man verkligen upplever rik köttsmak numera, men den grovt malda och saftiga färsen fullständigt osade köttighet och hade en diskret kryddning som bara lyfte fram denna sällsynta karaktär. Purén var smörstinn och len och tillsammans med den lite sötsyrliga vinägrettskyn blev det en perfekt liten kombination till biffen. Det enda minuset var de långbakta (?) morötterna som hade en otrevlig och muggigt jordig smak, men de petade jag undan så var det problemet ur världen. Kollegan mumsade glatt på sina rotsaker så det var kanske bara jag som hade otur eller var lite känslig.

Lunch av absolut toppklass som lyfte upp mig dagens håglöshet. Vi ses snart igen Sture!

Kan en lunch både vara fantastiskt god, spännande, underground, central, avlägsen och billig på en och samma gång? Jodå. Med råge.

Ute vid gamla Saltimporten på Brisgatan nästan vid Hamnparken ligger Malmös hemligaste lunchställe; Saltimporten Canteen. I en lokal som inte är stort mer än ett hål i väggen med utsikt över hamnområdet och city har de duktiga kockarna Ola Rudin och Sebastian Persson från nedlagda Trio öppnat ett lunchhak. Här serverar de soppor och/eller grytor i avlagt porslin på ett rustikt ihopsnickrat långbord i en kal industrilokal i väntan på att deras nya krogprojekt ska öppna i närheten.

Här är det verkligen maten och smakerna som spelar huvudrollen. Idag serverades en gryta med en magiskt mör fläsksida i en umamistinn buljong ovanpå en potatispuré och toppades med äppelbitar, blekselleri och bladpersilja. Så enkelt och samtidigt raffinerat smaksatt och…gott. För bara 85 kr.

Lova att ni gör ett lunchbesök i en avlägsen, okänd men central del av Malmö.

http://maps.google.se/maps?q=brisgatan+malm%C3%B6&hl=sv&ie=UTF8&sll=55.616849,13.000903&sspn=0.006107,0.015385&hnear=Brisgatan&t=m&z=15

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det här har jag väntat på länge! En ekologisk supermarket med fullsortiment, närproducerat, kafferosteri, bageri, florist, manuell ost-, chark- och ostdisk samt en vinbar och restaurang där kockarna tar hand om råvaror som närmar sig ”bäst före”. Dessutom bara 150 meter hemifrån.

Mina förväntningar var därför minst sagt höga när Green Matmarknad slog upp portarna i lokalerna som tidigare inrymde den floppade gallerian och restaurangen Torso Twisted. Snurrigt, stökigt, horder av förvirrade och nyfikna kunder och inte helt färdigställt som sig bör en premiärdag. Formatet är som en livsmedelsbutik modell större, men av den omtalade saluhallskänslan märkte jag faktiskt inte mycket. Snarare kändes det som en uppsnoffsad hälsokostbutik.

Utbudet av ekologiskt kött var jättebra, ostdisken väldigt välsorterad, bara KRAV-märkt i fiskdisken och mejerikylarna var föredömligt rensade från onödigheter. Fast peruansk sparris i grönsaksdisken fick mig att undra. Påfyllningsstationen för rengöringsmedel och dylikt kan säkert bli en bra grej när man vänjer sig och och dörrarna för samtliga kyldiskar får man stå ut med för energisnålheten. Allt verkar vara mycket genomtänkt ur miljösynpunkt och man slipper gå och läsa innehållsförteckningen då det finns en lista på förbjudna tillsatser som samtliga leverantörer måste följa. Däremot gillar jag verkligen inte att det endast finns självscanning och kortbetalning.

Direkt kunde jag konstatera att detta blir ett bra komplement till mina övriga inköpsställen. Men det blir inte ett one-stop då flera favoritvaror saknades. Fast sortimentet kommer givetvis att trimmas in med tiden.

Ett framtida stammisställe kommer däremot restaurangen att bli. Vid blotta anblicken kändes det som det skulle kunna bli en riktigt bra kvarterskrog för området. Den trendigt kyliga inredningen från Torso Twisted-tiden har effektivt tonats ned och man har lyckats skapa en lite elegant, bohemisk kökskänsla med retrostuk. Vinoteket väntar ännu på att fyllas med ekologiska viner men den inglasade före detta vinkällaren är nu fylld med glaskonserver. Här kommer jag att hänga!

Edit: Var och handlade idag igen och köpte med mig en färdiggrilad knäredskyckling. Makalöst fin och saftig, nästan smörig, och helt befriad från de där påträngande grillkryddorna. Stark rekommendation!