Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Londonvistelsen avslutades med lunch på klassiskt engelskt vis.

Bumpkin är en kedja på tre restauranger i London som satsar på det engelska köket och lokala råvaror. Trevlig och avspänd miljö, lite som en fransk bistro som gjort ett shabby-chic-haveri. De är absolut värda ett besök, snudd på en egen resa, enbart för sin fantastisk fish n’ chips. En perfekt tillagad saftig fisk (lite osäker på sorten) i ett frasigt frityrskal, skarp men drömlik tartarsås, mushy peas med den rätta mintigheten och ljuvliga handskurna pommes frites med skalen kvar. Enbart presentationen renderade rätten full poäng.

Innan maten var vi helt enkelt tvungna att testa några av de engelska vinerna. Det blev två mousserande; Three Coirs Classic Cuvée Brut från Gloucester och 2008 Ridgeway Estate ”Cavendish” från Sussex. Fantsatisk välgjorda, fruktiga och fräscha med mycket fin mousse. Ryktet om de engelska mousserande vinerna är inte överdrivet att döma av dessa två exempel.

Under dagarna i Danmark har jag kunnat notera en del om danska alkoholregler eller snarare frånvaron av dem.

Här ligger de små ölhaken tätt där inget annat än öl, sprit och passiv rökning serveras. Caféer med enbart kakor på menyn har fullständiga rättigheter liksom flottiga kebabsyltor. Vi har varit på pubar utan matservering som gärna ser att man dricker hos dem men rekommenderar att man hämtar maten på pizzerian bredvid. Jag har köpt vin på en loppis där jag också serverades öl från fat kl 10.30 på förmiddagen. Rena rama vilda västern alltså.

Därför blev jag mycket förvånad när jag igår besökte den lilla restaurangen OliNico. Här serverar man vällagad mat och hela menyer och säljer dessutom egenimporterade viner samt öl att ta med hem. Men de får inte servera dessa drycker på restaurangen! Du kan alltså komma rakt in från gatan och köpa med dig lådvis med vin och ta hem och kolka i dig ensam på kammaren. Men du får inte beställa ett glas att njuta till din 200 g ribeye steak. Var är logiken i det!?

Nåväl. Livet blir så mycket intressantare med mysterier och besöket på OliNico var minnesvärt ur andra aspekter också. Här serverar man mat gjord från grunden till fullständigt absurt låga priser. Ovan nämnda köttbit kostar 105 DKK, moules frites 60 och en trerätters 115! Jag bestämde mig direkt för en fisch n’ chips för 50 kronor när jag såg andra gäster som fick in rätten. Vid beställning vid disken tillfrågas man om namn och tilltalas därefter konsekvent med förnamn. Mycket trevligt. Jag fick alltså nöja mig med en mineralvatten men glömde snabbt pilsnersuget när maten kom in. Jättelika, handskurna pommesfrites, en bit sej i kraftig panering och en liten skarp tartarsås i ett glas. Den friterade potatisen var en dröm! Perfekt friterad och med ett litet tuggmotstånd i mitten. Till och med bättre än mitt eget friteringsprojekt. Att fiskbiten var lite liten gjorde ingenting, här var det pommes fritsen som spelade huvudrollen!

Besöker du Århus ska du definitivt besöka OliNico! Dessutom hittar du fler spännande restauranger på Mejlgade och Klostergade som ligger ner mot hamnen bakom domkyrkan.

Tredje dagen på minisemestern var det så dags för det obligatoriska besöket på museum. Tack vare att det fanns vissa utfästelser om gastronomiska upplevelser lyckades Kära Hustrun få med mig utan större protester.

Målet var Den Gamle By som ligger i Århus. Det är ett friluftsmuseum där man byggt upp stads- och bymiljöer från 1700-talet och fram till 1974. Det låter skansendammigt och inte särskilt spännande men det var en riktig upplevelse. Fantastiskt vackra, unika och levande miljöer.

Bäst var dock lunchen på Trakørstedet Simonsens Have. Här serveras smørrebröd, smårätter och bakverk enligt recept från den danska kokboksklassikern Frøken Jensens Kogebog. Vi passade på att äta våra första smørrebrød här. Klassiska små anrättningar på rejält, hembakt rågbröd  och där allt från oxbringan, rödkålen, ättiksgurkan, mimosasalladen och den syltade löken var gjorda helt från grunden. Till dessa mättande mackor njöt vi en Carl’s Special (mörk lager) från Carlsberg, en specialbrygd ale med karaktär av svagdricka från Bryggeriet Refsvindinge samt givetvis ”en lille en” i form av porskryddat brännvin. Bästa smørrebrøden någonsin. Med tanke på att det bara kostade 200 kr och att miljön på den kringbyggda gården var smärtsamt pittoresk så hade jag överseende med den trista brickserveringen.

En annan av de levande miljöerna var det lilla bageriet dit plåtar med rykande varma kakor bars över gatan av bagaren och hans pigor. Det gick givetvis inte att motstå. Vi köpte en påse med mjuk, pomeransdoftande pepperkage, den allra sprödaste sukkerkringle och givetvis en seg, söt och mandelstinn kransekage. Som lyckliga barn sprang vi till en solig bänk, delade upp kakorna mellan oss och mumsade i oss som om det gällde livet. Aldrig har kakor smakat så gott sedan jag blev vuxen.

Efter gårdagens lyckträff med italiensk mat passerade vi en liten fransk krog som såg mysig ut. ”Dit går vi i morgon” sa vi nästan unisont.

Krogen hette Brasserie Belli efter cirkusfamiljen som driver den. Den sköna inredningen lånar lika delar från fransk kvartersbistro och cirkusmiljö. I den lätt kvalmiga värmen valde vi dock att sitta på den lilla uteserveringen trots utsikten som måste vara Danmarks tristaste. De unga tjejerna i servisen var hela tiden påpassliga, familjära och alldeles förtjusande. Vi beställde boeuf bourguignon och coq au riesling samt en flaska 2009 Morgon från Joseph Pellerin. Vinet var vibrerande vackert, bärigt och försvinnande gott. Båda rätterna var mycket väl anrättade, välsmakande och snyggt presenterade. En bit in i måltiden kom en av flickorna och frågade om vi behövde mer sås, potatismos eller något annat. Mitt hjärta smälte och min mun bad om mer av det ljuvliga rotfruktsmoset.

Mycket mätta, lätt beaujolaisyra och mycket nöjda lämnade vi krogen och rekommenderar ett besök till alla som besöker Århus.

Första dagen på minisemestern i Danmark har varit härlig. Strålande sol, varmt och högsommarvackert. Till en början.

Första stoppet var i lilla Köge söder om Köpenhamn där vi shoppade lite och länsade en antikaffär som sålde ut allt för halva priset. Enkel lunch intogs på den fantastiska lilla ölkällaren Hugos som hade en uteservering på en vacker innergård. Ölen var en frisk och sommarlätt veteöl från det lokala bryggeriet och destilleriet Braunstein (undertecknad drack en kurvand). Mat serverades inte men vi fick mer än gärna inhandla och äta smörgåsar från caféet intill. Charmigt!

Ett kort stopp blev det också i Vejle som förmodligen har världens mest ringlande shoppinggata. Koffeinnivån var oroväckande låg så vi sprang in på Café Egestrand som såg väldigt anspråkslöst ut. Vi beställde te, café latte, muffins och kakor och förväntade oss standardservering. Under lite kaotiska men charmiga ceremonier fick vi in våra varma drycker samt en varm blåbärsmuffins med en skål vispad grädde samt en likaledes varm, gigantisk och fullmatad äppelkaka som serverades med fet yoghurt och en liten symfoni av färsk frukt och bär. Nästan som en liten måltid och helt otippat.

Under sista etappen in till Åhus kom första känningen av regn men staden tog emot oss med uppehåll och kontinental värme. Efter en snabb incheckning på hotellet begav  vi oss hungriga iväg för att hitta någonstans att äta middag. Vi kom ganska omgående till Åboulevarden där restauranger ligger som ett pärlband utmed kanalen och lockar till sig turister. Utan närmare reflektion slog vi oss ned på första bästa ställe med ett ledigt bord mot vattnet. Det blev italienska Grappa Piccolo. En riktig lyckträff skulle det visa sig. Genuint italienskt med hög kvalitet och lång väntetid. Vi beställde en lasagne och en pizza Quattro Stagioni. Lasagnen var helt perfekt mustig och luftig på samma gång och pizzan stökigt toppad med grillad kronärtskocka, färsk portabella, rikligt med äkta prosciutto cotto, små fina liguriska oliver och mozarella. En dröm! Riktigt bra och oväntat. Maten, dofterna, miljön, det grumliga gröna vattnet i kanalen, den varma kvällen och de excentriska människorna som passerade förbi skänkte en omisskännlig känsla av Italien i hjärtat av Jylland.

Vi undkom precis regnet och sitter nu på hotellrummet med vidöppna fönster och lyssnar på hur det vräker ned utanför. Proppmätta och trötta smuttar vi på en sval, fruktig och kryddig rosé från Lirac i tandborstglas på sant turistmanér. Vinet som i hast inhandlades på Kvickly till ”2 för 100” kommer från Rhône och är det bleka systervinet till en röd favorit jag rekommenderat tidigare. Perfekt avslut!

Kom mig äntligen för att besöka den nya skotska puben Drumbar vid Lilla Torg i Malmö. Namnet var tills nyligen Czechpoint och inriktningen tjeckisk. Kvar sedan dess är det redan legendariska fläsklägget som har en överjordiskt knaprig svål.

Nytt på menyn är den skotska nationalrätten haggis. Den serveras som förrätt för 80 kronor men jag beställde som huvudrätt vilket inte var något problem. De flesta ryggar nästan tillbaka när man nämner haggis, men det är synd för det är en fantastiskt god rätt, åtminstone som den serveras på Drumbar. Haggis är i sig innanmätet på en korv och består bland annat av inälvor av lamm. Konsistensen ligger någonstans mellan torr pölsa, isterband och väldigt fint hackad pyttipanna. Traditionellt serveras den med rotmos och potatismos och, som här, med en whiskysås. Härligt mustigt, smakrikt och med en fin kryddhetta som dröjde sig kvar länge.

Ett besök på Drumbar rekommenderas. Uteservering mot det livliga torget eller den underbara innergården.