Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vad vore sommaren utan en enkel, improviserad grillkväll med grannarna?

Den fina rostbiffen grillades utan smaksättning och serverades med bearnaisesås, Sweet Baby Ray’s barbequesås samt en krämig potatissallad med syra från äpple, cornichoner och syltlök. Bland vinerna hade valt ut några röda folkhemsfavoriter; bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja, eldiga och syltiga 2010 Ravenswood Vintners Blend Zinfandel, fruktiga, fylliga och balanserade 2010 Monile Valpolicella Ripasso (inte den vanliga ”fattigmansamaronen” kanske) samt för balansens skull den fylliga, sträva och strama 2008 Château Bouscassé från Madiran.

Samtliga viner fungerade bra ihop med den rena köttsmaken och grillytan. Med potatissalladen gick det nästan lika bra tack vare den tydligt syrliga smaksättningen.  Bearnaisen ställde till det lite grand för riojan som inte klarade av smakrikedomen men såsen gjorde det tuffa madiranvinet mjukare och fruktigare. Ravenswood hade det lite kämpigt rakt över då frukten var lite klen. Det verkliga dråpslaget kom med barbequesåsen. Samtliga viner blev totalt tillplattade, tappade smak och fick en tydligt metallisk ton. Effekten var nästan komisk och såsen utsågs enhälligt till ”rödtjutsdödaren”.

Till en fin, grillad köttbit kan du med andra ord ta vilket favoritvin som helst men gillar du att slaska på med, söt, het och rökig sås så bör du hålla dig till en mörk, fruktig öl eller kanske ännu hellre en coca-cola.

Igår kväll besöktes skolan av Miguel Merino Jr  från Bodegas Miguel Merino i Rioja.  Han höll ett intressant föredrag om vad som händer i området och lät oss prova viner från den egna bodegan, från projektet Leon Dormido som är ett samarbete med andra vinmakare samt viner från klassiska Bodegas Muga. Tyvärr hade jag fullt upp och med provningen och tog inga anteckningar från föredraget. Hur som helst visades mångfalden i Rioja upp. Men den är ju ingen hemlighet precis.

Den billigare reserva-varianten av uppskrivna 2007 Leon Dormido var en positiv överraskning och bör provas. Missa inte heller 2011 El Rey Old Vine Garnacha från Campo de Borja (inte Rioja). Intensivt purpurfärgad. Stor, bärig, inbjudande, hallon- och lakritsbåtar. Frisk, fräsch, bärfruktig, mjuka tanniner, friska syror. Sorglös, enkel men riktigt bra med bra längd och ett stramt slut som ger lite seriositet. Löjligt bra för 65 kronor! Släpps i oktober med artikelnummer 2260)  

2009 Muga Blanco. Ljust gyllengul. Stor doft av mogen citrus, clementin, lätt rostat inslag, liten smörighet, vanilj, ekton och liten gumiirökighet. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av citrus, apelsinskal, snyggt infogad ekstruktur, rostad ton, nötighet. Ganska lång och balanserad eftersmak.

2011 Leon Dormido Tempranillo-Garnacha. Ganska tät blåröd färg. Stor doft av mörka bär, syltig, vanillin, lite gröna inslag. Medelfyllig, bärig smak, omogna björnbär, syltig och samtidigt lite omogen och stjälkig. Lite spretiga tanniner, vanillin. Kort smak som ligger långt framme i munnen. Obalanserat, ungt och enkelt.

2007 Leon Dormido Reserva  Medeldjup, rubinröd färg. Ganska stor, generös doft av mogna körsbär,  blåbär, gräddig vaniljton och kanel. Medelfyllig, mycket frisk, friska röda bär, blåbär, krämig fruktighet, fin och diskret vaniljton, fint fokuserad frukt, lång eftersmak med en liten grön ton och mineralitet. Mycket snygg och elegant för endast 89 kronor.

2007 Leon Dormido Ganska djup granatröd färg. Stor, generös och kryddig doft med komplexitet som rymmer vanilj, maskrosblom, mörka körsbär, sandelträ, dill och läder. Fyllig, mjuk smak med rik frukt av mogna röda och mörka bär, syrliga mörka körsbär och röda vinbär, friska syror, kryddighet, liten vaniljton och fint avvägda ekfat. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med antydan till mynta och en liten sotighet i avslutet.

2009 Mazuelo de la Quinta Cruz. Ganska djup, blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, kryddighet, ”sotig”, mogna mörka bär, blåbär, liten rostad ton och inslag av mynta. Efter en stund i glaset kommer lite blåskimmelost. Medelfyllig, saftigt bärig, frisk och fräsch, mjuka och eleganta tanniner. Ganska lång, balanserad smak med fina mjuka fattanniner.

2007 Muga Reserva. Djup granatröd färg. Stor, utvecklad och aromatisk doft av läder, ceder, kanel, röda bär och björnbär. Medelfyllig, friska och fräscha syror, röda bär, kryddaromatisk, apelsinskal, fina, polerade tanniner, tydlig men balanserad ekstruktur som dock i eftersmaken kikar fram lite väl mycket bakom en frukt som inte riktigt räcker till.

1994 Muga Reserva. Medledjup tegelfärgad med orange kant. Stor, mogen helt utvecklad doft av läder, vanilj, jordgubbsmarmelad, mandelmassa, ingefära och kanel. Fyllig, smakrik, avrundade syror, mycket mjuka tanniner, slank frukt, russin, röda bär, tranbär och kryddighet. Bra längd men lite uttorkad. Klassisk, mogen rioja.                                                                                                                                   

2004 Prado Enea Gran Reserva. Mycket djupt granatröd färg. Dov, ännu sluten doft med mogen, mörk frukt, sötlakrits, kryddnejlika, lagerblad. FYllig, koncentrerad frukt, fokuserade och friska syror, täta, mjuka tanniner, röda mogna bär, jordgubbar, eucalyptus. Koncentrerad, intensiv, kryddig, balanserad och lång eftersmak med viss eldighet. Massor med potential men mycket njutbar nu.  Hoppla!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

La Rioja Alta är en av de äldsta bodegorna i Rioja och deras Gran Reserva 904 är en klassiker på Systembolagets hyllor. Bodegan producerar också vin under namnet Viña Ardanza och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial är speciellt då det har tillägget ”especial” till namnet. Detta gör man endast exceptionella årgångar. 2001 är endast tredje gången det händer, de andra årgångarna var 1964 och 1973. Det är en mycket typisk rioja i traditionell stil med ett decennium på nacken och samtidigt ett vin med potential att utvecklas i många år till.

Ganska djup röd färg med roströd kant. Stor doft med mognad och komplexitet, varma jordgubbar, russin, farinsocker, vanilj, dill, tobak, eukalyptus och läder. Fyllig med bra koncentration i frukten, läskande syror, mjuka frukttaniner och bra stadga i eken, smak av mörka körsbär, röda äpplen, russin, muscovadosocker, lakrits, tobak och vanilj. Lång, nyanserad smak med kryddig efterklang.

Jag hade redan hört en hel del positivt om röda riojan 2007 Léon Dormido när jag plockade med en flaska på Systembolaget. När jag studerade etiketten närmare  så fick kritikerhyllningarna sin förklaring; producenten är Miguel Merino.  Denna lilla, relativt nya, kvalitetsproducent i byn Briones är en av mina favoriter och jag hade glädjen att få besöka dem i höstas.

”Det sovande lejonet” (ursäkta mitt pinsamt uppenbara musikval nedan) är ett riktigt snyggt och välgjort vin som snyggt balanserar mellan traditionell still och den moderna skolan. Har du inte druckit en rioja på länge så är det hög tid nu.

Ganska djup granatröd färg. Stor, generös och kryddig doft med komplexitet som rymmer vanilj, maskrosblom, mörka körsbär, sandelträ, dill och läder. Fyllig, mjuk smak med rik frukt av mogna röda och mörka bär, syrliga mörka körsbär och röda vinbär, friska syror, kryddighet, liten vaniljton och fint avvägda ekfat. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med antydan till mynta och en liten sotighet i avslutet.

Följ bloggen på Facebook!

Har fått hem vinerna som jag köpte när jag var i Rioja i november.

Igår öppnade jag 2007 Baigorri Crianza som jag skrev om här. Redan på plats tyckte jag att alla skulle beställa lådvis av vinet så det kommer in i ordinarie sortimentet. Ibland blir man lite påverkad av miljön och stämningen på plats, men efter att ha provat vinet på hemmaplan så står rekommendationen fast. Absolut njutbart och balanserat, modernt och snyggt. Ett fynd för 129 kronor!

Djup något blåröd färg. Stor och lite eldig doft av mogna, söta röd bär som jordgubbar och mörka körsbär samt kryddiga toner och kanel. Fyllig, rik och koncentrerad med mörk frukt, röda friska bär och eukalyptus. Lång och intensiv smak med fint integrerad ek. Modern crianza med friskhet och elegans.

1968 var ett dramatiskt år i världen. Martin Luther King och Robert Kennedy mördas, generalstrejk och studentrevolt i Paris och politiska omvälvningar i Tjeckoslovakien bland annat. Mindre uppseendeväckande är att man i Rioja noterar en skörd av mycket hög kvalitet, jämförbar med 1962, 1964 och 1966.

Det är från denna skörd som 1968 Viña Valoria kommer. Förra månaden släppte Systembolaget både denna årgång samt 1973 till de misstänkt låga priserna 249 respektiv 199 kronor. Kön var därför lång när vinintresserade försökte komma över var sin kvoterad butelj. Jag fick tag på en av varje och igår var det dags att öppna 68:an.

Redan innan jag hällt upp vinet i glaset blev jag lite fundersam. Korken var väldigt kort för ett så gammalt vin och såg inte ut att ha suttit i flaskan många år. Vid närmare inspektion av buteljen så noterar jag att kontrollmärket på baksidan varken anger gran reserva, reserva, crianza (lagringstider på fat och flaska) eller cosecha (skördeår) som är de vanliga kvalitetsbeteckningarna. Istället anges C.V.C som står för conjunto de varias cosechas och anger ett vin där årgångar blandas. Hmmm.

Väl i glaset har vinet en briljant och ganska ljus röd färg med en orange kant. Doften är ganska liten med inslag av läder, jordgubbsmarmelad, kryddor och blodapelsin. Förvånansvärt lite komplexitet. I munnen är vinet medelfylligt med mycket avrundad och läskande syra, röda bär, ingen märkbar fatkaraktär men en del påtagliga frukttanniner. Mycket blodapelsin i eftersmaken. Förvånansvärt spänstigt och friskt vin som inte visar många tecken på att vara 40+. Min misstänksamhet och nyfikenhet ökar.

När jag googlar hittar jag ingen fungerande sida för Viña Valoria men väl en massa noteringar om årgång 1968 runt om i världen. De 9000 butelejer som enligt etiketten har producerats verkar ha fått en bra spridning och finns tillgängliga att köpa både här och där. Bland annat kan man köpa en låda om sex flaskor på Bordershop av alla ställen och till samma väldigt låga pris. Systembolaget ska dessutom få extra tilldelning av bägge årgångarna så det verkar finnas gott om vin.

På Bordershops hemsida hittar jag oväntat den mest fylliga informationen om vinet. Det har tydligen lagrats på stora, neutrala ekfat i 20 år vilket förklarar avsaknaden av fatstruktur samt att vinet inte har någon högre kvalitetsmärkning. Därefter har det förvarats på ståltank i fyra år vilket för oss fram till 1997-1998 innan vi ser någon buteljering. Korken ser ändå för ny ut så antingen har buteljeringen skett senare eller så handlar det om omkorkning vilket inte verkar troligt.

Mysteriet med märkningen C.V.C  och angivandet av årgång kvarstår också. En initierad och välinformerad källa sätter mig saken på spåren. Enligt EU-lag får man blanda upp viner med årgångsangivelse med upp till 15% av en eller flera andra årgångar. Så icke i Rioja då de har strängare regler för årgångsangivelse. MEN! Om man sätter den lilla etiketten med bokstäverna C.V.C på flaskan så har man skapat ett kryphål. Man har alltså med största sannolikhet fräschat upp 68:an med en yngre årgång. Vi pratar om nytt liv med en vinös by-pass.

Det är absolut inget fel på vinet som var mycket trevligt och njutbart. Men känslan av att få en doft- och smakupplevelse av orosåret 1968 fanns inte där och förklaringen ligger förmodligen i en historierevison.

Här är en uppdatering med mer information om vinet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tisdagens första besök var Bodegas el Coto. För en vintönt är det kanske det minst sexiga man kan föreställa sig men för den genomsnittliga svenska vinkonsumenten är det en pålitlig leverantör av vin både på kvarterskrogen och på systemet.

Det handlar om en gigant vars anläggning täcker tio hektar, producerar omkring 18 miljoner buteljer från 750 hektar odlingar och hanterar 70 000 ekfat i sina lager. Enorma siffror. Till det kan vi lägga att det är det enskilt största riojamärket i Sverige sedan många år och huserar i lågprissegmentet. Inte så konstigt att vinet blivit något man driver med i vinkretsar. Lite orättvist ska det visa sig eftersom man inte gör något rött vin under kvaliteten crianza (minst 12 månader på fat). Man har också anställt en ny vinmakare, Pedro Aibar, som börjat styra om stilen något.

Besöket blev minst sagt en positiv överraskning. Ett engagerat mottagande där vi från fat fick prova viner från de tre underregionerna Baja, Alta och Alavesa som ingår i en klassisk rioja. Vi fick också testa hela produktutbudet från aktuella buteljeringar och jämföra med tankprover. Av den storsäljande crianzan gjordes en mycket intressant jämförelse mellan årgången 2007, som nu säljs i Sverige, och samtliga årgångar fram till årets skörd.

Hur smakade då vinerna? Ja det vita vinet och rosén var inget att skriva hem om. Enkla, friska och korrekta och helt adekvata till prislappen. När det kommer till 2007 El Coto Crianza som är storsäljaren på Systembolaget så är dess popularitet helt uppenbar. Här finns en fin röd fruktighet i doften tillsammans med örter, lite kryddighet och vanilj. Smaken är mjuk, medelfyllig med en lite sötaktig fruktighet och frisk syra. Mycket publikt, välgjort och med en helt ok balans för den rimliga pengen. Gillar man denna så kommer årgång 2008 som kommer att släppas under januari att överraska positivt. Här finns samma grundkaraktärer men med mer frukt, fräschör och smakintensitet och lite mer struktur som kommer stå upp bättre mot olika typer av mat. Helt klart ett mycket bra vin för vad man betalar.

2001 Coto de Imaz Reserva kallades av någon för ”det officiella fredagsmysvinet”. Det är lätt att förstå varför. För knappa hundralappen får man ett vin som lagrats i ett decennium och har en mogen och ganska komplex doft av läder, anis, vanilj och söta kryddor, lakrits och lite torkad frukt. Smaken är ganska fyllig, mjukt avrundad och med smaker som speglar doften och en eftersmak med bra längd och mjuk struktur.

Ett riktigt bra och intressant besök, men så blir det ju ofta när förväntningarna är lågt ställda.

Besöket därefter var också mycket trevligt. Hos Viñas Salceda togs vi direkt ut bland vinrankorna för vårt första vingårdsbesök. Mycket sympatiskt mottagande men inte jättespännande viner. Bäst var deras 2001 Conde de Salceda Gran Reserva på magnum. Den satt som en smäck till den fantastiska tapaslunchen som levererades från michelinkrogen Borgia i Viana i Navarra. En riktig fest!

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under några dagar reser jag i Rioja med en liten grupp som blivit inbjudna av Consejo Regulador de Rioja. Vi anlände Logroño igår kväll och begav oss genast ut på den obligatoriska tapasrundan på Calle Laurel.

Tack vare utmärkt och träffsäker guidning av Thomas Perry fick vi prova de bästa specialiteterna bland de över 100 barerna. Vaktelägg, vitlöksdrypande champinjoner, stekta gettarmar, skinkor och små friterade fiskar passerade revy och sköljdes ned med oräkneliga glas rioja och cidra.

Mot slutet av kvällen lämnade vi Calle Laurel som av vår guide lite förvånande beskrevs som lite turistiskt och han tog oss till Travesia de San Juan dit lokalbefolkningen brukar gå.  På en fullständigt ocharmig servering som hade en stark ”body odour” serverades vi en tortilla som var helt överjordiskt smarrig, lätt, luftig och krämig och toppad med en riktigt het liten chilisås.

En helt magisk kulinarisk rundtur avslutades oklokt nog med lokal cava och lite för mycket brandy. Det känns idag.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.