Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tog ett affärsmöte och en liten intressant vinmässa som förevändning för att göra Stockholm den här helgen. Kände att jag behövde uppdatera mig på några av de nya vattenhålen det talas om samt att möta lite människor i köttrymden.

Efter att mitt möte var avklarat begav jag mig till Konstakademiens fantastiska lokaler på Fredsgatan där projektet Atelier Food håller after work på fredagar. Minglade med lite kända och okända mat- och vinmänniskor, åt strålande korv med bröd, drack hipsteröl och vitt ciderdoftande ”naturvin” som var grumligt (även om ”vissa” envisades med att det bara vara ofiltrerat). Därefter en kort promenad till vinbarsgettot Gamla Stan och nyöppnade baren Tweed som liger gömt bakom restaurang Djuret. En fantastisk, fönsterlös bar i kolonial herrklubbsstil. Gediget med redan inbodd känsla och hög trivselfaktor. Här kan man verkligen gömma sig frän omvärlden, nedsjunken i en chesterfieldfåtölj bläddra i den utmärkta dryckeslistan och skrocka åt lustigheterna samt serveras gnistrande österrikisk riesling av en av Sveriges bästa sommelierer.

Sugen på mer vin styrde jag stegen på gamla favoriten 19 glas, men där var så fullt att jag fick vända i dörren. Testade i stället Frantzén/Lindebergs gastropub The Flying Elk som var likaledes fullt men lyckades få plats i baren. Eftersom jag var hungrig beställde jag in deras ”umamismörgås” med konfiterad kyckling, kycklingsky och soya, örtsallad med sherry- & tryffeldressing samt stekt ostronskivling och parmesan. En riktigt fettdrypande och tryffelosande smakbomb som sköljdes ned med beaujolais. Tyvärr serverades vinet ur Riedels vattenglas vilket kändes väldigt märkligt. Betalar man 130 kronor för ett glas vin vill åtminstone jag få det serverat i ett riktigt vinglas för att få hela upplevelsen och valuta för pengarna.

Rejält mätt och flottig i ansiktet gjorde jag ett nytt försök med 19 Glas. Nu var trycket mindre och glade Peter Bennysson tog glatt emot och hällde upp en utmärkt Chablis 1er Cru.  I matsalen jobbade nyanställde ”Monsieur Kent” som kom fram och hälsade trots stressen och svetten i pannan. Kul att ses i verkligheten. Kökschefen Olle Tagesson fick nys om jag satt i baren och kom upp med ett par smårätter som tack för att jag för länge sedan skickade lite torkad lime han behövde till någon rätt. Bara en så’n sak kan ju rädda en hel kväll. Den fina salamin och sparrisrätten fick sällskap med Kung Fu Girl Riesling och till sist ett litet glas av den fantastiskt fina piscon Kappa.

Vandrade sedan nöjd och glad genom det vårnattsfagra Stockholm upp till Hotel Rival på Söder. Har du råd och möjlighet ska du definitivt bo här. Ett fantastiskt trevligt och läckert hotell som är uttänkt i varje detalj och överlevererar på varje punkt. Sov som en prins och njöt av frukosten i en och en halv timme. Då ska sägas att jag brukar tycka att hotellfrukostar i allmänhet är en plåga. Den här var nästan värd ett besök bara den.

Lördagsförmiddagen bjöd på klarblå himmel och strålande vårsol. Stockholm visade sig från sin allra mest inbjudande sida och de många turisterna såg nyvaket hänförda ut. Det var omöjligt att motstå en överprisad kaffe och muffins för att få sitta en stund i solen i Kungsträdgården. Mycket motvilligt lämnade jag vårljuset och steg ner i Grappes källare där killarna bakom forumet finewines.se ordnat en liten vinmässa fokuserad på kvalitetsviner från mindre importörer. Sällan besöker man en vinmässa där lägstanivån är så hög. Inte en bag-in-box eller något stort, slätstruket varumärke så långt ögat nådde. Mycket var bra men de där riktig topparna var det mer glest mellan. Det gjorde nu inte så mycket för alla var glada att dela med sig om information och passion och dessutom fick jag träffa gamla och nya vänner.

Bland importörerna stod englandsbaserade Roberson Wine ut. Ur sitt enorma sortiment hade de plockat några pärlor och bland dessa gillade jag 2001 Château Barde-Haut från Saint-Emilion som visade begynnande mognad och rik cassisfrukt. De hade också med mässans kanske bästa vin; 2011 Arnot-Roberts North Coast Syrah. Rikt, elegant, nyanserat och bara jävligt GOTT!

Franska Vinlistan hade trevliga champagner varav NV Champagne Marguet Père & Fils Blanc de Noirs 1:er Cru inte bara charmade mig utan de flesta jag pratade med. Rik, frisk, balanserad med komplexitet och samtidigt en sån där champagne man lätt dricker för mycket av. Kostar dessutom bara 249 kronor! Wine Market hade också trevliga champagner varav NV Champagne Serge Mathieu Brut Prestige stack ut. Kul också att de representerar min bourgognefavorit Domaine Vougeraie.

Trevlig bekantskap var också Gullberg by Stockwine som hade med sig ett riktigt bra vin från Ribera del Duero till ett, i sammanhanget, budgetpris.  De hade också ett riktigt intressant vin från Minervois bakom vilket bourgogneproducenterna Anne Gros och Jean-Paul Tollot står bakom. Mycket intressant med en karaktär som ligger någonstans mellan en syrah och en pinot noir trots att inte en droppe av det sistnämnda ingår. Spännande leverantör är också Caviste som med stor passion väljer ut blandlådor som levereras direkt från producenten. Något att hålla ögonen på.

Efter provningen drog jag Magnus Reuterdahl, viniferalover och Lotta Siwertz från Foglia tillbaka till Gamla Stan där vi hamnade på lilla och intima franska bistron Pastis vid Köpmanstorget precis vid statyn av Sant Göran och draken. Fantastisk ambience, imponerande vinlista och förvånande låga priser med det läget. Riktigt bra, sen lunch med en flaska vit bourgogne och härliga garv. Knappt var lammkorven svald förrän jag twitterkommenderades av Anna Thorndahl och jensjacob74 till Eriks Vinbar där en jereboam Champagne Heidsieck ”mis en cave 1987” lockade. Det blev visst ett glas Vosne-Romanée på rekommendation av superproffsiga Beatrice innan jag hastade iväg till ett studiebesök på vinbaren Gaston som också var representerade på mässan med sin vinimport. Fullt, stimmigt i skön miljö med ett glas 1991 Zind-Humbrecht Riesling ”Brand” och lite vinsnack.

Sedan blev det eftersits på restaurang Formosa med arrangörerna av mässan och en del av utställarna. Repris av den fantastiska szechuan-hot-pot-upplevelsen men upphöjd till två. Galet, söligt, hett, rörigt, gott, otroligt kul och sköna människor. Den mer än lovligt blaskiga ölen Tsingtao skapade dock ett sug efter något mer karaktärsfullt så det blev ett stopp till på Eriks Vinbar med ett glas 1995 Veuve Cliquot innan jag styrde stegen mot hotellet.

En intensiv och mycket rolig stockholmhelg! Tror det eller ej men jag hann faktiskt också med att gå igenom sista korrekturet på översättningen av boken VIN samt översätta indexet. Inte illa va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter min dag på Vinordic begav jag mig ut i den regninga Huvudstaden för att äta midag på solokvist. Jag hade blivit rekommenderad Östgötakällaren av en vän som känner mina preferenser men där var helt spikat. Därför fick det bli gamla favoriten Pelikan som bara låg några stenkast bort.

Även om här också var helt fullt tog hovmästaren genast genast emot den regnblöte bloggaren och lovade att ordna ett bord om jag bara väntade en stund i baren. Jag han inte ens smutta på min öl innan hovmästaren kom och bestämt bar iväg både mitt glas och ryggsäck till det lediga bordet och försåg mig med en meny.

Pelikan, med sin långa och brokiga historia, är verkligen ett perfekt ställe om man vill eller måste äta en middag ute själv. Det är en av de där få klassiska, svenska krogarna som fortfarande finns kvar med intakt inredning och meny. Även om lokalen påminner om en inrökt väntsal på en gammal järnvägsstation så är känslan intim, ombonad och varm. Stämningen, sorlet och närheten till de andra borden gör att man kan vara privat uran att känna sig ensam. Klientelet är en skön blandning av stammisar, tjejgäng, födelsedagsfirare, affärsgäster och och möjlighet till lite kändisspotting.

Bästa av allt är ändå skådespelet som utförs av servitörerna. Det är befriande att se vuxna människor arbeta i servisen och göra det med stolthet, erfarenhet och kunskap. Snabba, effektiva, vänliga, korrekta och arbetande både med fötter, gester och flinka fingrar. Det blir mycket ”min herre”, ”utmärkt”, ”allt till belåtenhet” och ”självklart”. Service av denna typ ser man annars nästan bara på kontinenten och känslan på Pelikan är en en en blandning av fransk bistro, wienercafé och ölhall i Prag. Servitörskåren är till och med komplett med karaktären med den trötta blicken som sett allt i branschen, är lite luggsliten med västen uppknäppt, kutig hållning men med en påslagen autopilot som inte lämnar mågot i övrigt att önska.

Menyn erbjuder klassiker som biff Greta, doppsko, SOS, köttbullar, lenrimmad lax och wallenbergare. Jag valde gubbröra till förrätt med en ljus lager och en liten Östgöta Sädesbrännvin. Den lena men smakrika lilla äggrätten med sin distinkta ansjoviskaraktär spelade perfekt mot  brännvinets whiskyliknande toner. Varmrätten blev stekt fläsk med löksås, en till synes enkel och rustik rätt men som var tillagad med perfektion från fläskets stekyta och tjocklek över såsens gräddighet och sötma till potatisen som nästan var krämig i sin konsistens. Magiskt.

Lycklig, mätt, mild till sinnes och lite lummig av pilsner och snaps begav jag mig till tapasbaren på Restaurang AG. Det som lockade var att prova några av deras trevliga sherry på glas och att få växla några ord med duktige Eric i baren. Stämningen var hög och det var skönt trångt i den rustika barmiljön. Skön känsla. Hade jag inte varit så fläsk- och potatisstinn så hade jag gått loss på några av dera läckra tapas. Här är det nämligen riktiga grejer som serveras, bland annat den spanska blodkorven morcilla. Nästa gång börjar jag här. Och stannar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I fredags öppnade samtidigt två nya ”snabbmatsställen” i Stockholm med fokus på kvalitetsburgare. Dels Flippin’ Burgers på avsides Kungsholmsstrand och F12-gruppens och Melker Anderssons Vigårda Barbeque på betydligt mer centrala Norrlandsgatan. Hamburgare och snabbmat verkar vara ”det nya svarta”.

Flippin’ Burgers har det talats om en hel del då det handlar om en burgarentusiasts långt- och ingående projekt vars utveckling kunnat följas på en blogg. Vi besökte stället dagen efter öppnandet och var på plats en halvtimme innan öppning då vi hört att det varit hysteriskt mycket folk på premiärkvällen. Trots det hade vi folk framför oss och kön växte lång innan dörrarna öppnades till den enkla men charmigt inredda lokalen i diner-stil. Med höga förväntningar och tilltagande hunger satte vi oss till bords och fick ganska omgående beställa. Det blev två dubbla cheeseburgare, pommes frites (med det helamerikanska temat undrar man varför de inte kallas french fries) och två milkshakes.

Jag beställde dessutom en Fentimans Cherry Tree Cola som är en variant av Dr Pepper fast mindre söt och med endast naturliga ingredienser. Mycket god med massor av ingefärakaraktär, spännande örtighet och eftersmak som någonstans påminde om halstabletter och Gammeldansk. Perfekt att sitta och smutta på under den hela timme det tog att få in maten. Visserligen var det fullt och stället nyöppnat men om det bara serveras burgare så är sextio minuter i överkant. Ska dock inte klaga för vi var på gott humör, stämningen i lokalen god och förväntansfull, personalen trevlig och man kunde alltid glo på det stackare som fortfarande stod och väntade utanför.

Milkshaken kom in först. Smakerna chocolate fudge brownie och strawberry cheescake kommer från Ben & Jerry-glass som mixats med ekologisk mjölk och toppats med vispad grädde och lite sås. Chokladshaken var mäktigt , härligt chokladig och cheesecakevarianten var…ren mjukporr i milkshakeskepnad! Så enkelt och så galet gott!

Sedan kom då ÄNTLIGEN burgarna! Presenterade i de obligatoriska ovala plastkorgarna låg de små knubbiga burgarna och pöste bland fritsen. Ångande varma doftade de framför allt av det luftigt, fluffiga brödet. En underbar bröddoft som påminde om de första burgarna jag åt som liten. Biffarna var tjocka, saftiga och samtidigt nästan fluffiga med tydlig, ren köttsmak från de gräsbetande djuren. Mycket, mycket mumsigt! Ännu bättre blev det med den härliga örtsåsen som fanns på bordet. Den piffade också upp pommes fritsen som verkligen kändes mediokra i jämförelse med burgaren. Tunna, lite bleka och varken bättre eller sämre än vad man får hos någon av de större hamburgerkedjorna.

Sammantaget ett skönt ställe med perfekta, klassiska burgare, kul drycker och milkshakes att drömma om. Får man bara normal gästtillströmning, mer rutin och ordning på den friterade potatisen så pratar vi snudd på perfektion. Men en nota på 450 kronor för två känns lite i överkant.

Den gode Jimmy Forsman har en längre tid på sin blogg, i facebookuppdateringar och via twitter eggat mig med beskrivningar av maten på hans stamhak Formosa i Gamla Stan. Igår var det så äntligen dags att själv få uppleva denna kinakrog och se om det låg något i dessa överord. Jimmy hade förvarnat krögaren om att det skulle serveras mycket och genuint kinesiskt från det szechuanprofilerade köket.

Maten visade sig verkligen vara mer än riklig så det var tur att både världens bästa Gitto och storätaren Miriam var med. Knappt han vi satt oss ned förrän en kanna oolong-te och en gasolplatta med en typisk szechuan-hot-pot ställdes fram. Till denna gryta med två buljonger (en dominerad av ingefära och den andra av chili) bars rader av fat med tillbehör fram; tunnskivat lamm, fläsk, tofu, bläckfisk (bättre än hummer), kycklingben, glasnudlar av sötpotatis (galet goda), svamp och grönsaker bland annat. Med hålslevar sänktes och kokades råvarorna i buljongerna. Fantastisk gott och läckert. Under tiden som vi sölade, doppade, smackade, stönade och garvade så bars fler rätter in. Bland annat fick vi in krispig biff, en kycklingrätt jag inte minns namnet på samt utsökta mapo tofu, även kallad ”den koppärriga gummans tofu”. Allt mer eller mindre bemängt av szechuanpeppar och drivor av birds-eye-chili. Hettan var dock på det hela taget fint balanserad även om den mer än lovligt karaktärslösa ölen Tsingtao fick rycka in för släckningsarbete en och annan gång.

En fantastisk måltid! Vi gjorde vårt bästa för att hyggligt rensa faten och avslutade det hela med var sitt föredömligt litet glas baijiu, en traditionell kinesisk spritsort av stackfermenterad durra. Smakar som en blandning av hubba-bubba och gödselstack.

Jag är ingen kännare av kinesisk mat men den som serveras på Formosa ska tydligen vara av det mer genuina slaget. Personalen och ägarna är dessutom ambitiösa, genuint intresserade av mat och dessutom förbaskat trevliga. Riktigt humana priser också. Jag ska tillbaka för mer gastronomiska upplevelser.. Besök rekommenderas men fråga efter mat ”som ni äter hemma”.

Nu har Jimmy också bloggat om middagen!

Min text är kanske lite blek och oinspirerad trots den fantastisk upplevelsen. Det beror på att även matbloggaren i detta fall är mer än lovligt blek och oinspirerad. Kvällen fortsatte nämligen till Djuret för trevligt barhäng, champagne och en utmärkt flaska Vosne-Romanée och dumt nog även till fina vinbaren 19Glas (Matassa Blanc var utmärkt, Magnus). Då får man skylla sig själv.