Klassiska Pelikan och tapas på AG

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter min dag på Vinordic begav jag mig ut i den regninga Huvudstaden för att äta midag på solokvist. Jag hade blivit rekommenderad Östgötakällaren av en vän som känner mina preferenser men där var helt spikat. Därför fick det bli gamla favoriten Pelikan som bara låg några stenkast bort.

Även om här också var helt fullt tog hovmästaren genast genast emot den regnblöte bloggaren och lovade att ordna ett bord om jag bara väntade en stund i baren. Jag han inte ens smutta på min öl innan hovmästaren kom och bestämt bar iväg både mitt glas och ryggsäck till det lediga bordet och försåg mig med en meny.

Pelikan, med sin långa och brokiga historia, är verkligen ett perfekt ställe om man vill eller måste äta en middag ute själv. Det är en av de där få klassiska, svenska krogarna som fortfarande finns kvar med intakt inredning och meny. Även om lokalen påminner om en inrökt väntsal på en gammal järnvägsstation så är känslan intim, ombonad och varm. Stämningen, sorlet och närheten till de andra borden gör att man kan vara privat uran att känna sig ensam. Klientelet är en skön blandning av stammisar, tjejgäng, födelsedagsfirare, affärsgäster och och möjlighet till lite kändisspotting.

Bästa av allt är ändå skådespelet som utförs av servitörerna. Det är befriande att se vuxna människor arbeta i servisen och göra det med stolthet, erfarenhet och kunskap. Snabba, effektiva, vänliga, korrekta och arbetande både med fötter, gester och flinka fingrar. Det blir mycket ”min herre”, ”utmärkt”, ”allt till belåtenhet” och ”självklart”. Service av denna typ ser man annars nästan bara på kontinenten och känslan på Pelikan är en en en blandning av fransk bistro, wienercafé och ölhall i Prag. Servitörskåren är till och med komplett med karaktären med den trötta blicken som sett allt i branschen, är lite luggsliten med västen uppknäppt, kutig hållning men med en påslagen autopilot som inte lämnar mågot i övrigt att önska.

Menyn erbjuder klassiker som biff Greta, doppsko, SOS, köttbullar, lenrimmad lax och wallenbergare. Jag valde gubbröra till förrätt med en ljus lager och en liten Östgöta Sädesbrännvin. Den lena men smakrika lilla äggrätten med sin distinkta ansjoviskaraktär spelade perfekt mot  brännvinets whiskyliknande toner. Varmrätten blev stekt fläsk med löksås, en till synes enkel och rustik rätt men som var tillagad med perfektion från fläskets stekyta och tjocklek över såsens gräddighet och sötma till potatisen som nästan var krämig i sin konsistens. Magiskt.

Lycklig, mätt, mild till sinnes och lite lummig av pilsner och snaps begav jag mig till tapasbaren på Restaurang AG. Det som lockade var att prova några av deras trevliga sherry på glas och att få växla några ord med duktige Eric i baren. Stämningen var hög och det var skönt trångt i den rustika barmiljön. Skön känsla. Hade jag inte varit så fläsk- och potatisstinn så hade jag gått loss på några av dera läckra tapas. Här är det nämligen riktiga grejer som serveras, bland annat den spanska blodkorven morcilla. Nästa gång börjar jag här. Och stannar.