Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit två dagar med spännande vinutflykter i Skåne. Igår var det Kullahalvön och svenska viner och idag vinfestival med ”naturviner” på Daniel Berlins Krog på Österlen.

Det blev en jättetrevlig tillställning trots regn och rusk. Ett trettiotal vinproducenter presenterade intressanta viner i ett stort partytält i trädgården, Maja Gullstrand med orkester spelade, god mat levererades ut från grillen och grönskan bäddade in det hela. Skön stämning och en härlig utflykt.

Fler vinmässor borde tänka på atmosfär, stämning, miljö och kanske framför allt maten. Det är märkligt att man på de internationella vinmässorna nästan ser maten som ett nödvändigt ont.

Hoppas att detta blir ett återkommande arrangemang. När får vi se något liknande med de svenska och skånska vinproducenterna?

Foto: David Cenzer

Missa inte möjligheten att bekanta er med trenden ”naturvin” ute i natursköna Österlen. Den 8:e juni mellan 14.00 och 19.00 kan du träffa ett trettiotal vinbönder från Frankrike, Spanien och Italien och prova deras viner på Daniel Berlin Krog i Skåne Tranås. I det gröna provas vin och äts god mat från grillen till tonerna från Maja Gullstrand och hennes orkester.

Skiner solen kan det här bli en dag att minnas länge. Regnar det blir det nog kul ändå.

Inträde och vinprovning kostar 250 kronor och mat från grillen 120 kronor. Kostnadsfri buss avgår från Malmö kl 13.00 och tillbaka vid 19.00. Anmäl ert intresse samt om ni vill hänga med Malmöbussen via Daniel Berlin Krogs onlinebokning eller på info@danielberlin.se. Kolla också Facebook

Festivalen arrangeras av Daniel Berlin Krog, Rosforth & Rosforth & Vin & Natur. För frågor om vinfestivalen kontakta Emil Broomé, emil@vinnatur.se

Deltagande producenter:

Château de Passavant (Francois David)

Domaine Olivier Cousin

Domaine Toby Bainbridge

Domaine de Mirebeau (Bruno Rochard)

Domaine Richard Leroy (Sophie & Richard Leroy)

Château Tour Grise (Françoise & Philippe Gourdon)

Manoir de la Tête Rouge (Guillaume Reynouard),

Domaine Noella Morantin (Noella Morantin)

Domaine Philippe Tessier (Gisèle D’Orléans)

Domaine des Maisons Brûlées (Béatrice & Michel Augé)

Domaine Sébastien Riffault (Sébastien Riffault)

Domaine Marc Tempé (Marc Tempé)

Domaine Alice & Olivier De Moor

Château de Béru

Domaine Montanet-Thoden (Jean Montanet)

Domaine de la Cadette (Jean Montanet)

Domaine Emmanuel Giboulot (Emmanuel Giboulot)

Domaine Renaud Boyer (Renaud Boyer)

Mas Zenitude (Erik Gabrielson)

Domaine des Côtes de la Molière (Isabelle & Bruno Perraud)

Domaine du Perron (François Grinand)

Domaine Jean David (Jean David)

Château de Roquefort (Raimond de Villeneuve)

Domaine Henri Milan (Théophile Milan)

Le temp des cerises (Axel Prüfer)

Domaine Remi Poujol (Remi Poujol)

La Sorga (Anthony Tortul)

Escoda-Sanahuja (Joan Ramón)

Mendall (Laureano Serres Montagut)

Bera Vittorio e Figli (Alessandra Bera)

Cascina degli Ulivi (Sonia Toretta)

Pàcina (Giovanna & Stèfano Tiezzi Borsa)

Efter genomgången av ”naturvinslådan” från Noma kände jag att jag var tvungen att ge mig i kast med några av vinerna ur Systembolagets lansering av ”naturviner”.

Jag satsade på en beaujolais från Jean Foillard och en dolcetto som blivit uppskriven av flera vinskribenter. Trots att jag är en stor älskare av beaujolais har jag missat denna omskrivna, och av många hissade, producent. Tyvärr levde inte vinet upp till förväntningarna speciellt inte med hänsyn till priset på 250 kr. Jag saknade den charmernade och livliga bärigheten och frukten samt den omedelbara drickbarhet som jag förknippar med beaujolais. Men jag ska ge producenten en chans till och testa den enklare varianten som släpptes samtidigt.

Dolcetto brukar beskrivas som ”Italiens beaujolais” och här fanns just det jag saknade i det föregående vinet. Massor med generös frukt men också en imponerande struktur inbakad i generositeten. Ett riktigt bra och njutbart vin med lagringspotential. Dessutom mycket förmånligt prissatt.

2010 Morgon Côte du Py (Jean Foillard). Ljus, blåröd färg. Medelstor doft av syltiga skogsbär, gröna örter och ett stick av grisurin. Det låter inte trevligt men ger vinet en spännande komplex dimension till det bäriga. Lätt kropp, få men gröna och lite kärva tanniner, mycket frisk syra, en ekstruktur som ännu inte är integrerad , en snabbt avklingande bärig frukt, toner av anis och en påtaglig och lite oren beska i eftersmaken. Ung, lite kort och något outvecklad smak. Svårt att sia om utvecklingen på detta vin men gissningsvis kommer det att bli mer harmoniskt med ett par år i flaskan.

 2010 Dolcetto di Dogliani (Cascina Corte) . Djup, nästan purpurfärgad. Medelstor, lite outvecklad men mycket fruktig doft av björnbär, hallon, solmogna jordgubbar, lagerblad, örter, sötlakrits och ett tydligt inslag av vitpeppar. Fyllig, massor av ”tuggig” mörk frukt, tuffa tanniner som är inbäddade i bärigheten och en påtaglig rökig ton och karaktär av lakrits och salmiak. Välstrukturerat, lång eftersmak men ännu outvecklat. Händer nog en hel del inom det kommande året.

Det känns onödigt att påpeka men: Jag har inget emot viner som odlas utan gifter och konstgödsel (vem har det?) och älskar små traditionella och/eller egensinniga vinproducenter och tycker att idealet är att viner görs av förstklassig druvråvara så att man inte behöver justera musten. Däremot anser jag att den till intet förpliktigande termen ”naturvin” (vin naturel/vin nature/natural wine/artisinal wine/real wine etc) är vilseledande och skapar onödiga motsättningar i vinvärlden. Den tar fokus från den verkliga frågan som handlar om hållbar produktion av viner av god kvalitet och framför allt spridandet av bra vinkultur till fler människor.

Men debatten och vinerna är här så det är bara att delta i diskussionen och provningarna.

Släppet av ”naturviner” på Systembolaget den 2:e april är ju mer eller mindre redan sågat av de flesta vinskribenter (Kronstam, Grehn, Larsson,)  så jag känner mig inte så sugen att testa. Förmodligen kommer jag ändå att köpa på mig en och annan flaska för att kolla läget. Däremot blev jag väldigt intresserad när Winefinder, kända för att leverera viner av hög kvalitet, häromveckan erbjöd ”Naturvinsskola Noma” – en blandad låda om sex viner utvalda och presenterade av Nomas sommelier Pontus Elofsson.

Med paketet följer en ”Introduktion till naturviner” (PDF) som innehåller en del intressanta tankegångar men också förväntad rappakalja. Till att börja med får man kastat i ansiktet att

”Vin nature är om inte annat kompromisslös vinlycka ämnad för omedelbar njutning snarare än knastertorra analyser. Så var det sagt!”

Jaha. Så om man analyserar vinerna så är det fel och om man inte upplever ”vinlyckan” så förstår man inte dessa viner? Det är ju faktiskt en ganska smart brasklapp. Värre är dock nedanstående citat:

”…har vin nature den stora fördelen med sig att kroppens metabolism har lättare att omsätta dessa viner med anledning av att de är fria från nästan alla de tillsatsämnen som normalt finns i de flesta andra viner som inte tillhör vin nature – EU-reglerna tillåter talande nog 340 olika tillsatsämnen i vin. Kroppen behöver därför inte brottas med allt möjligt annat utan kan direkt koncentrera sig på att ta hand om vinets innehåll av alkohol. Inte minst upplevs detta positivt dagen efter genom att kroppen inte är lika tung och huvudet inte bankar lika mycket – eller inte alls.”

Jag trodde faktiskt att man släppt det uppenbart felaktiga och lögnaktiga påståendet att man inte blir bakfull av ”naturvin”. Om tillsatserna, som nästan alla är beredningsmedel och inte återfinns i vinet, har jag skrivit tidigare.

Hur var då vinerna i lådan? Som utlovades i presentationen av vinerna så var de inte oxiderade och saknade ättiksstick som så många ”naturviner” brukar ha. Med något undantag så saknade vinerna grumlighet. Att viner inte är defekta är ju annars ett outtalat grundkrav. Ett vin var bra (Macôn-Village) och två var charmigt enkla och skrek efter mat. De övriga var inte njutbara och något riktigt obehagligt. Viner utan längd med smaken längst fram i munnen, ofokuserade och nästan alla med tydliga orenheter och bitterhet. Med tanke på att snittpriset per butelj blev 260 kronor så är det inte bra, minst sagt.

Här är provningsanteckningarna. Tilläggas ska att efter att jag testat vinerna så kollade jag upp den biodynamiska kalendern. Vinerna provades under bästa tänkbara förhållanden under frukt- och blomdagar. 😉

NV Cuvee Rouge aux Levres / Vin de France (Toby Bainbridge). Ett vin från Loire av den lite ovanligare druvan grolleau noir. Vinet är kolsyrejäst, en metod som är vanlig i Beaujolais. Ganska ljus röd färg med blå ton. Ren, medelstor, enkel, saftig doft av röda bär. Lätt, bärigt saftig, mjuk smak, ganska låg syra och mycket röda skogsbär. Ligger långt fram i munnen, lite ofokuserad och saknar längd. Lite fadd eftersmak med en umamikänsla som ofta följer med kolsyrejäsning. Känslan av osötad sommarsaft. Serverad sval på en picknick förargar det ingen men på det hela taget ointressant.

2007 ”Les Paradetes” / Conca de Barbera, Spanien (Escoda-Sanahuja) . Ett vin av garnacha 70%, cariñena 20% och xumoll tinto 10%. I presentationen beskrivs vinet inte mindre än två  gånger som ”rent” torts sina uppenbara renheter. Det ska uppenbarligen nå sin fulla potential  om 20-25 år, bra gissning eftersom detta uppenbarligen bara är den fjärde årgången. Medeldjup blåröd ton. Doften är inledningsvis intressant med nästan ”funky” ton som påminner om den gamla skolan av spanska röda viner. Därefter karaktär av örtte och en tydligt rökig, nästan dammig mineralkaraktär. Medelfyllig smak med lite kärva tanniner som sätter sig bakom tänderna, liten bärig fruktighet av svarta vinbär och vildhallon samt lite vassa ofokuserade syror. Eftersmaken är kort, ofokuserad och med en tydlig besk orenhet. Ett vin som gjort för sura uppstötningar.

2009 Monferrato Dolcetto ”Bricco della Serra” / Piemonte, Italien (Bera Vittorio e Figli). Vinet kommer från en pytteliten egendom om 0,8 hektar. Jäst och lagrat på cementtankar. Lagringspotential på 20 år? Tillåt mig tvivla. Medeldjup röd färg. Stor, härlig, inbjudande doft av kryddpeppar, timjan, oregano, långkok, kött, rejäla nävar med mogna mörka bär och ett ”sotigt” inslag. WOW! Tyvärr är smaken en sorglig besvikelse där den förskräckt ligger och kurar längst fram i munnen och bara släpper iväg lite kärva tanniner, ogina syror och en oren beska längre bak i gommen. Åh vad jag önskade att smaken hade levt upp till doften.

2009 Macon-Village ”Quintaine” 2009 / Bourgogne, Frankrike (Guillemot-Michel). En vit bourgogne av druvan chardonnay och enbart lagrad på rostfria tankar. men på sin jästfällning.  Medeldjup gul färg. Medelstor, ren, gulfruktig och aningens smörig doft med tydlig mineralitet. Medelfyllig och torr smak med fina, friska syror, bra frukt med karaktär av omogen ananas, gula äpplen och nästan en liten gräddighet och fetma. Bra struktur (som känns som fat) och ursprungstypiskt men lite kort och med en viss orenhet i slutet.

NV Pétillant Naturel ”Phil’en Bulle” / Cheverny, Loire (Philippe Téssier ). Detta är ett mousserande vin som framställts genom att det ännu inte färdigjästa vinet buteljerats och jäsningen avslutats på flaskan. Druvorna är romorantin 95% och menu pineau 5%. Medeldjup, halmgul färg och stora slöa bubblor. Medelstor något rökig/rostad ton och karaktär av lätt bokna, gula äpplen. Torr, friska men oborstade syror, fyllig och nästan fet munkänsla med jästiga, rökiga toner och smak av torkade äpplen och citrus. Charmig, rustik smak som känns lite som en torr Pommac. Hade varit kanon att servera ur duralexglas till surdegsbröd, ostar och charkuterier.

NV  DueMillaNove ”Filagnotti” / Vino da Tavola, Italien (Cascina degli Ulivi). Detta vita vin är framställt  i Piemonte av druvan cortese. Det uppfyller kraven på Gavi di Gavi DOCG men man har valt att deklassificera vinet för att inte ”sammanblandas med den industriella och oftast likgiltiga produkt Gavi di Gavi DOCG är idag”. Det är vi tacksamma för. Medeldjup, gul färg och lite disig. Medelstor doft som jag direkt associerar med retsina; kåda, rosmarin, tallbar, såpa och övermogna gula äpplen. Smaken är torr, medelfyllig med friska syror. Smaken sitter fokuserad i främre delen av munnen och är ganska harmlös. Som en åsnespark kommer en tjärig rökighet med massor av beska. En riktigt obehaglig eftersmak som klänger sig fast som en skitig Laphroaig.

Det är väl synd att säga att viner från Georgien är en fluga då det sägs att vinets historia hade sin början här vid Svarta Havets östra sida för 8000 år sedan. Det jag menar med ”fluga” är att i kölvattnet av ”naturliga viner” så har det surrats mycket om georgiska viner jästa och lagrade på qvevri.

En qvevri är en jättelik amfora i lergods som tätats med bivax och grävs ned i jorden för temperaturkontroll. Druvorna (lokala och med svåruttalade namn) krossas och får jäsa med skalen i amfororna och bara ytterst lite svavel tillsätts. Även de vita vinerna jäses med skalen vilket ger en speciell karaktär och djupare färg (orange eller amber).

Eftersom min erfarenhet av georgiska viner är lika med noll och min nyfikenhet är stor var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i detta vinland som enligt vittnesmål i vinbloggar har så mycket spännande att erbjuda. Till min lycka fanns det en blandad vinlåda på beställningssortimentet från producenten Pheasant’s Tears som uppenbarligen ska vara bland de bästa. Fem olika sorter plus en dublett för strax över 900 kronor. Beställdes pronto!

Jag måste säga att jag provade med öppet sinne och försökte verkligen hitta de positiva sidorna…men det hjälpte inte. Jag har under hela helgen provat vinerna ett flertal gånger då de enligt uppgift tjänar på att luftas ordentligt under flera dagar. De gjorde de inte. Med mat har de funkat okey. De vita vinerna är, om inte odrickbara, så åtminstone långt ifrån njutbara. De röda är något bättre men inte bra. Det snällaste man kan säga är att vinerna är intressanta och referensbreddande.

Jag vill verkligen inte avfärda ett helt lands vinproduktion på dessa fem viner. Men det måste finnas bättre viner. Tips emottages tacksamt.

Kära Hustrun som håller sig hälsosamt vinokunnig (men har en osviklig näsa för kvalitet) fick också prova flera av vinerna. Hon ratade allihop och frågade vad det var. När jag berättade om ursprunget och hur det tillverkades i lerkrukor tätade med bivax så tittade hon storögt på mig och frågade ”Är inte utveckling bra?”. Onekligen en befogad fråga.

2009 Rkatsiteli Amber Wine. Medelhög gul färg (definitivt inte bärnsten/amber). Stor, fruktigt aromatisk doft av aprikos och vingummin, mycket lik druvan viognier. Lätt till medelfyllig och torr med en medelhög syra, saknar frukt och är platt men har ganska mycket tanniner och en kärv, metallisk, lite bitter och efterhängsen eftersmak. Ganska otrevligt.

2009 Mtsvane Amber Wine. Medelhög gulbrun ton. Medelstor, lätt aromatisk doft som påminner något om föregående vin. Ganska mycket bokna, gula äpplen, drag av tallkåda/retsina och en liten jordighet samt något en oren nyans av gamla ullstrumpor. Lätt till medelfyllig och torr med en viss syra, låg frukt, platt  och om möjligt ännu kärvare än föregående vin. Får Rkatselin att framstå i bättre dager.

2007 Saperavi. Mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mogna mörka bär och toner av mossa, jord/jordkällare och rödbetor. Ganska fyllig, ok frukt med mörka bär, slånbär, blå plommon, lite russin och bra syra. Ganska mycket tanniner och en liten kärvhet. Fortfarande ung med massor av lakrits i eftersmaken som har en liten bitterhet. Sydfranskt i stilen och smakar 70-80 kr. Hade faktiskt kunnat smygas in bland röda svenska viner av druvan rondo utan att sticka ut.

2008 Saperavi. Mycket mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mörka bär, blå bär och en liten gräddig ton, lite samma karaktär av mossa, jord och rotfrukter som i 07:an men inte lika tydligt. Medelfyllig, bärig fruktighet med röda och mörka bär, blåbär, slånbär och friskhet. Ganska mjuk. Ung med en liten kärvhet och någon kryddighet och anis i den ganska korta eftersmaken. Enkelt.

2009 Shavkapito. Medeldjup något blåröd färg. Medelstor doft med tydlig ton av blyertspenna, massor av röda bär och en kryddig, parfymerad ton av rosor och mynta. Medelfyllig med en ganska fruktig ”attack” med mörka bär som snabbt går över i en torr, sträv och kärv munkänsla. Den lätt parfymerade tonen hänger kvar tillsamman med lakrits och en lite jordbitter eftersmak. Obalanserad och saknar frukt.

De senaste veckorna har surret kring ”naturliga” viner fullkomligen exploderat i sociala media. Mycket beroende på den lilla vinmässan om dessa viner som hölls på Borough Market i anslutning till att London International Wine Fair gick av stapeln nu i veckan.

Jag har inget emot viner som odlas ekologiskt och framställs med så lite mänsklig inblandning som möjligt. Tvärtom. Här finns massor med strålande, personliga, udda och njutbara viner. Här finns också trista, ointressanta, defekta och rent av dåliga viner. Precis som bland mer ”konventionella” viner.  Det som får mig att resa ragg är etiketten ”naturliga viner” som underförstått klassar alla andra viner som ”onaturliga”. Att det dessutom är en hype utan motstycke gör inte saken bättre.*

Hursomhelst så fick jag häromdagen två buteljer ”naturligt” vin av en kollega i branschen. Med spänd förväntan öppnade jag den första som var ett rött vin av druvan gamay av årgång 2010 (om jag tolkade etiketten rätt). Le P’tit Rouquin komer från Les Vins Contes i Loire. Man får förmoda att druvorna kommer därifrån också även om vinet endast är klassat som vin de France, den klassificering som ersätter vin de table. Vinet är framställt  med malolaktisk jäsning och utan tillsats av svavel.

Redan i doften väcktes dock misstankarna. En lätt stickig ton av äppelcidervinäger svävade över en snudd på artificiell arom av hallonbåtar. På tungan stack en spritsighet av kolsyra och smaken var tunn, ofokuserad ganska platt med en liten beska. Kort, obalanserad och kändes ofärdigt. Smakade inte helt olikt något hemmagjort man blir bjuden på ibland av ondskefulla medmänniskor. Trots flera försök kunde jag inte avsluta glaset. Provade vinet igen efter att det luftats över natten. Ingen förbättring.

Öppnade istället en flaska vitt från Domaine de la Cadette. Provade viner därifrån på Fri Vin i Köpenhamn för ett knappt år sedan och gillade dem verkligen. Det ligger några flaskor och gonar sig i vinkylen. Den här buteljen var något så ovanligt som en vit bourgogne grand ordinaire av druvan melon de bourgogne.  Denna druva är idag nästan helt försvunnen från Bourgogne men har hittat sitt uttryck i vinet muscadet från Loire. Vinet var friskt, fräscht, lätt, enkelt och lättdrucket. Inget djup och ingen komplexitet. Helt okej och försvann snabbt ur glasen. Hade behövt den extra behandlingen med tid på jästfällningen för att få lite kropp och mer komplexitet. Som man gör i Loire.

*Denna inställning stämplar mig förstås som ohipp, konservativ, trångsynt, bakåtsträvande och med fördärvade smaklökar och ett stängt sinne. Men sån’t får man ta.

Efter gårdagens besvikelse med det korkade vinet fick jag fixa fram något annat ur vinkylen. Det blev en röd bordeaux som jag köpte i en liten vinbutik i staden Bordeaux för snart två år sedan: 2005 Château Planquette.

Den lilla vinbutiken var lite udda med en innehavare med en stark passion för…Rhône. Vissa gör det inte lätt för sig. Hur som helst så bad jag honom rekommendera några mindre kända slott som han gillade. Det blev några totalt främmande viner som samtliga hade det gemensamt att de kostade under 20€ och var ekologiskt odlade.

Château Planquette, som jag öppnade igår, är en liten egendom som drivs av Didier Michaud som tydligen är en del av vin-nature-rörelsen. Vad jag kunnat luska ut  om vinet är att det är ungefär 50/50 merlot och cabernet sauvignon, ingen chaptalisering (tillsatt socker innan jäsning), minimalt med svavel och att det är lagrat mellan 18 till 24 månader på ekfat vara endast en mycket liten del var nya.

Mycket tät, mörk, blåröd färg. Stor, ganska intensivt fruktig doft med tydlig eldighet, animalisk ton och markant örtighet parad med toner av mörka bär, svart vinbär och nypon.. Fyllig, kompakt, mörk fruktighet med distinkt karaktär av svarta vinbär och björnbär. Mycket sträv med ganska grova och ”oborstade” tanniner och en lite jordig, bränd karaktär med mycket örtighet och kryddor. Bra koncentration, tydlig eldighet och längd men ännu outvecklad och något obalanserad.

Mycket karaktärsfullt och intressant vin som dagen efter utvecklat ganska mycket mer animaliska toner och lite skumma, flyktiga dofter av päls och vilda djur, gissningsvis på grund av den låga svavelnivån. Vinet var lite atypiskt och jag kan förstå varför någon med en kärlek till rhôneviner rekommenderar detta vin. .