Detta bildspel kräver JavaScript.

När Frankrike och Bordeaux under andra halvan av 1800-talet drabbades av både mjöldagg och vinlus så sökte sig både producenter och konsumenter till Rioja. Vinerna som köptes in samlades i lagerhus vid den nybyggda järnvägsstationen i staden Haro för vidare transport till framförallt Frankrike. Så småningom började bodegor byggas kring spåret och dessa blev med tiden några av de mest kända producenterna och det är inte för inte som det gamla stationsområdet kallas ”Riojas födelseplats”. 

Idag är järnvägen borta men sju bodegor återstår ihopträngda på en mycket liten yta som går under namnet Barrio de la Estacicón. Den största förtätningen av mer än hundraåriga bodegor med stort anseende. De sju (R. López de Heredia, La Rioja Alta, Bodegas Roda, Gomez Cruzado, Bodegas Muga och Bodegas Bilbainas) samarbetar med marknadsföring och events och vi fick en mycket intressant provning hos Cune.

Varje producent var representerad av en vinmakare och hade 10 minuter på sig att presentera bodegan och vinet. Samtliga viner var reservas och visade på mycket stor variation stilmässighet. Ett mycket bra inlägg som gjorde provningen effektiv och den gemnsam frågestunden efteråt var mycket intressant. Bästa vinerna var 2004 Viña Tondonia Reserva samt 2008 Roda I. Två helt väsenskilda viner.

2004 Viña Tondonia Reserva / R. López de Heredia. Djupt röd med en bred tegelröd kant. Ganska stor, utvecklad och nyanserad doft med rik kryddighet, cederträ, läder, torkad frukt, syltiga röda bär och lite flyktiga syror. Fyllig, smakrik, rik fruktighet, mycket friska syror, kryddighet, silkiga men stadiga tanniner. Bred, rik och lång eftersmak. Komplext, elegant och balanserat vin. (årgång 2003 tillgänglig på Systembolaget)

2007 Viña Ardanza Reserva/ La Rioja Alta. Djupt röd med tegelröd kant. Stor utvecklad doft av röda och blå mogna bär, grädde, en ton av vanilj, läder och nyanserad kryddighet. Medelfyllig, frisk nyanserad och elegant med kryddighet fint invävd i fokuserad frukt med lite russintoner. Lång eftersmak med anis och lakrits. 

2008 Roda I / Bodegas Roda. Djupt rubinröd. Stor rik och fruktig doft av mörka mogna bär, liten eldighet som lyfter en pepprig kryddighet och ett uns av vaniljgrädde. Fyllig, smakrik med stor, mjuk koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran och de stadiga men mogna tanninerna. Lång intensiv eftersmak som känns lite outvecklad.

2009 Gomez Cruzado Reserva / Gomez Cruzado. Djupt rubinröd med antydan till orange kant. Ganska stor, dov mörkfruktig doft av cassis, körsbärslikör, ekparfym och kryddnejlika. Fyllig, fruktig, fokuserad frukt, elegant och kraft i fin balans, liten kryddighet och en lång mjuk eftersmak.

2010 Muga Reserva Selección Especial / Bodegas Muga. Djup, tätt rubinröd färg. Mörk, djup och dovt fruktig doft av mogna mörka bär och en kryddigt parfymerad nyans och körsbärskärnor. Fyllig, kraftfull med fokuserad rik mörk frukt, tät men polerad tanninstruktur, friska syror, ungt vin men med lite stumt och outvecklat avslut.

2011 Imperial Reserva / CUNE. Djup,  mörk rubinröd färg. Stor uttalad doft med nyanserad röd och blå frukt och kryddig komplexitet, tobak, rostad ekton och liten rökighet. Fyllig, mörkfruktig, nyanserad, välstrukturerad med elegans och en lång stram eftersmak med mörka bär och kryddor. (årgång 2009 tillgänglig på Systembolaget) 

2011 Viña Pomal Reserva / Bodegas Bilbainas. Mörk rubinröd färg. Stor, nyanserad, sotig doft med syltiga röda bär, svarta vinbär, mörk kakao, kaffe och läder. Medelfylig med saftig frukt, röda bär, tuggiga tanniner, friska syror, ekkryddighet, lång fräsch eftersmak med anis och örtkryddor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Om man skulle göra en top-10-lista över de hippaste vinerna så skulle inte vit rioja hamna på den. Det är osäkert om dessa viner skulle kunna armbåga sig in ens om listan omfattade etthundra viner. Det är trist för här finns riktigt häftiga viner. Vid en uppställning av fem olika fatlagrade riojor var alla mycket bra och tre stycken som absolut är värda extra uppmärksamhet.

2006 Onomastica Blanco Reserva från Carlos Serres lagras hela två år på nya ekfat och får vila på sin jästfällning med orörning (battonage) då och då. Resultatet är ett kraftullt vin med massor av mogen, gul frukt, honung, citrus, vanilj och brödiga rostade toner och en robust fatstruktur som lutar sig mot fina, silkiga syror. Trots all ek och kraft är det ett komplext och balanserat vin som är ett fynd för 199 kronor. Endast 2200 buteljer producerade.

Dubbelt så dyrt är 2007 Remelluri men visar också upp en helt anna karaktär. Här ligger fatstrukturen mera i bakgrunden och istället dominerar en stor doft av jordgubbar, hallon, tropisk frukt och hjortronsylt. Smaken är också fylligare med en koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran. Lång, intensiv och komplex eftersmak. Häftigt vin!

Mest imponerade dock ultratraditionella 1993 Viña Tondonia Reserva Blanco från klassiska Lopez de Heredia. Massor av gul frukt, lätt bokna äpplen, torkade aprikoser, hasselnötter, kanderad ingefära, vanilj och efter en tid i glaset en tydlig ton av rödkittsost. Smaken var medelfyllig och mogen med fin koncentration i frukten, avrundade, silkiga syror och strävhet och en snyggt balanserad ekstruktur i den långa nyanserade eftersmaken. Det mest imponerande är att detta 18-åriga vin spenderat 6 år (!) på fat och genomlevt tolv omdragningar med luftning innan den långa flasklagringen! Man undrar i sitt stilla sinne hur vinet var innan det tämjdes av tiden och eken. Otroligt karaktärsfullt och speciellt för 300 kronor, som är en struntsumma i sammanhanget.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.